Print Friendly

Staten, demokratien och jämlikheten

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STATEN~ DEMOKRATIEN
OCH JÄMLII(HETEN
Av professor ALF NY1\!IAN, Lund
RIKTADE man till Benedetta Croce, den italienska filosofiens
store åldring, den påflugna frågan: Vad är Staten~ Fågel eller
fisk~- så erhölle man antagligen till svar: För så vitt jag kan upptäcka- ingenting annat än en rad gagneliga handlingar, utförda
av en grupp personer eller medlemmar inom en grupp! I varje
fall är detta det besked man erhåller i hans senaste bok »Politics
and Morals» (London, George Allen & Unwin LTD, 1946), översatt
till sober och lättflytande engelska av Salvatore Castiglione.
Redan av denna i första ögonblicket kanske överraskande definition förstår man, att den italienske tänkaren på förhand avböjer alla försök att tilldela staten rang, heder och värdighet av
ett slags »högre» väsen, levande sitt eget liv över eller vid sidan
av statsmedborgarnas dagliga handel och vandel. staten är för
honom varken en personlighet av s. k. högre ordning eller en
»substans». Ett sådant sätt att förtingliga staten ogillar han
tvärtom på det livligaste som ett begreppsligt underslev. statens
ide, anmärker han, är dessvärre utsatt för detta slags fuffens alldeles som andra abstraktioner sådana som Sanning, Godhet och
Skönhet, överkapitaliserade och upphängda likt klara stjärnor i
det blå. Gentemot all äldre hegeliansk statsförgudning och gentemot dem, som »falla i extas inför Statens sublima bild» och
fråssa i ett »dionysiskt delirium över staten eller riksstyelsen»,
framhåller han som ett nervlugnande medel det mycket prosaiska
sakförhållandet, att staten i f ö r s t a hand ingenting annat är
än »en elementär och snäv form för det praktiska livet» – låt
vara att ur denna form andra och högre livsformer, t. ex. de moraliska, sedan kunna framspira. Ja, redan ordet »stat» förekommer honom som en paradoxal benämning, så till vida som det
insmusslar föreställningen om något statiskt, oföränderligt, hos
499
Alf Nyman
det politiska livet. Det leder den oförtänksamme tvärt på villospår. Ty i likhet med allt annat liv är även det politiska till sin
natur dynamiskt – eller som Croce hellre säger: det är i andlig
måtto »dialektiskt», d. v. s. dräktigt med motsatser.
Detta hans »dynamiska» statsbegrepp, som i staten allenast ser
»ett stort antal på varandra följande handlingar» (a great number
of successive actions), är visserligen, det medger Croce själv, ett
jämförelsevis svårtillgängligt begrepp och ej alldeles lätt att fasthålla. Det hotar att rinna bort mellan fingrarna på oss. Icke
desto mindre är det möjligt att komma det bättre in på livet genom att gemensamt med Croce först överväga frågorna om kraftens (eller maktens) natur och om statens förmodade ursprung.
Då är först det att märka, att vi ej få begränsa maktbegreppet
på det grova och ytliga sätt, som vanligen sker. Med makt förstår man då sådana handgripligheter som att fatta en karl i nacken, binda honom och slå honom till marken. Det är lymlarnas
maktbegrepp, och vid det är det närmast genant att bli stående!
Nej, begreppet måste tvärtom vidgas därhän, att det omfattar
alla möjliga former av mänsklig och andlig makt: intelligens och
insikt ej mindre än armstyrka, förutseende och klokhet ej mindre än djärvhet, ädelmod ej mindre än stränghet, sinnelagets renhet ej mindre än illfundighet eller rent av illvilja, o. s. v. Denna
Croces vidgning och rening av maktbegreppet kunde föra en
svensk läsares tankar raka vägen till Thomas Thorilds: »Denn
Graden e i n e r Macht ist alles», och till Hans Larssons rikt facetterade maktskala, omspännande även sådana skirare former av
makt som övertygelsemakt, trosmakt, samvetsmakt, lagmakt och
idemakt. Därmed utjämnas spänningen mellan de båda polerna
Makt och Ande, och en för förståelsen hindersam »dualism» avlägsnas ur tänkandet.
Hur som helst. Så vidfamnande utfaller i alla händelser Benedetta Croces definition av begreppet makt, och detta får följder
även för frågan om statens ursprung liksom för upplossandet av
det beryktade gamla dilemmat, huruvida den statliga sammanlevnadens form vore grundad på makt (våld) eller på ömsesidigt
fördrag (mutual consent) och vilketdera som härvidlag vore att
akta som den l e g i t i m a staten, den ur makt framsprungna
eller den på överenskommelse grundade. Det visar sig nämligen
då enligt Croce, att på det politiska planet begreppen makt och
överenskommelse äro sampariga tankeled och att det ena icke
kan existera utan det andra. Invändes häremot, att det i så fall
500
staten, demokratien och jämlikheten
endast blir fråga om en slags »framtvungen» överenskommelse,
så lyder Croces replik, att v a r j e överenskommelse är mer eller
framtvungen i den bemärkelsen, att den grundar sig på »makten» (eller »tvånget») av vissa faktiska förhållanden samt så till
vida alltid är »betingad». Härav följer ytterligare det, att även
i den mest liberalt styrda stat liksom å andra sidan i det mest
tryckande tyrannivälde finnes alltid också ett visst mått av överenskommelse, parterna emellan, och detta senare är alltid framtvunget, betingat. I motsatt fall skulle efter hans förmenande
varken stat eller statsliv kunna bestå.
På jämförligt sätt visa sig även begreppen auktoritet och frihet
vara sampariga och nära hoplänkade. Ty frihet kämpar visserligen med spjut och brynja mot auktoriteten men åstundar den
icke desto mindre. Och auktoriteten å sin sida stäcker visserligen frihetsdriften men uppväcker och stegrar den samtidigt –
helt enkelt därför att ingendera kunde finnas till utan den andra.
De äro tvillingfödda av begynnelsen.
Må man emellertid höra Croce själv utveckla denna de politiska grundbegreppens dialektiska samhörighet. llärom falla hans
ord så:
»Vi jubla över friheten, och rätt så. Vilket annat ord värmer
i jämförlig grad människohjärtat~ Intet är så laddat med krafter, undantagandes måhända ordet kärlek … Men med fog prisa
vi även auktoritet, ordning, regelbundenhet, det offer individer
och grupper bringa varann.» Och den dialektiska avvägningen
fullföljes med dessa reflexioner: »Medan ordet frihet väcker välbehag, är ordet ‘auktoritet’ kylande för själen. Skulden härtill
ligger uteslutande hos dem, som lovsjunga antingen makten och
auktoriteten eller överenskommelsen och friheten men glömma
bort, att den term, de utesluta, allaredan är inbegripen i den de
ha behållit, eftersom den är dess korrelat.» Och den beprövade
italienske liberalen, som satt med i den sista liberala ministären
före svartskjortornas tåg mot Rom och för en kort tid inträdde
i den första liberal-demokratiska ministären efter fascismens fall
och Roms befrielse, får i detta sammanhang anledning att anföra
ett bevingat ord av den franske reaktionären Joseph De Maistre,
nämligen satsen, att det vore nödvändigt att predika auktoritetens välsignelser för folket men frihetens för furstarna. Det uttrycker i en kort formel även Croces egen uppfattning i ämnet.
34-47738 Svensic Tidskrift 1947 501
,- .
Alf Nyman
I det system av »gagneliga handlingar», som Croces stat utgör,
kräves sålunda, dialektiskt förbundna med varandra, ett visst
mått av makt och ett visst mått av överenskommelse, liksom
också ett visst mått av auktoritet och ett visst annat av frihet.
Hur förhåller det sig med jämlikhetenT Vinner även den inpass i Benedetto Croces staU
Då visar det sig, att den liberale tänkaren med yttersta skärpa
vänder sig emot vad han betecknar som »jämlikhetsteoriem. Sammanförande denna å ena sidan med demokratiens styrelseform,
å andra med jakobinismens, uttalar han, att under givna historiska omständigheter den demokratiska statstanken kan vara, respektive icke vara, tänkbar och att likaledes jakobinismen kan
befinnas »very slightly plausible», men att jämlikhetsteorien lider
av en inre motsägelse och är absurd. Den utgår från individernas inbördes likhet och tilltror sig att på denna ohållbara förutsättning grunda statslivet. Härvid förbiser den, att en sådan
perfekt jämlikhet alls icke är tänkbar utan under formen av en
den individuella varelsens självtillräcklighet och förmåga av fullkomlig själv-tillfredsställelse (selv-satisfaction), varvid den ene
ej frågar det bittersta efter den andre, vars »like» han dock skall
vara. I själva verket skulle jämlikhetskravet, väl förverkligat,
göra staten själv överflödig, enär i detta fall varje individ för
sig vore en »stat» i miniatyr. Lika litet skulle något »kontrakt»
vara möjligt mellan dylika av varandra helt oavhängiga individer. Det funnes intet att förhandla med varandra om, heller
intet material för köpenskap, då ju alla ägde detsamma och då
varje olikhet i innehav och färdigheter vore utplånad.
Under ett uppbåd av de fränaste argument och liknelser föres
kritiken vidare, och Croce låter den frikostigt gå ut också över
den gamla begreppstiraden frihet-jämlikhet-broderskap, nedärvd
från revolutionen 1789. Bland annat frågar han sig, om det över
huvud kan tänkas någonting mera bottendumt än en sådan »frihet» och ett sådant »broderskap», tillerkända »en rad kalla, glatta
biljardbollar, alla av samma skapnad». Varje försök att förverkliga jämlikhetsdoktrinen leder också ofelbart till att likheten förryckes och att friheten förkväves. Endast inom en a n a r k i st i s k teoris ram kunde enligt Croce frihets- och jämlikhetskraven båda tänkas tillgodosedda. Men, anmärker han samtidigt,
denna senare teori, framspringande ur jämlikhetsdoktrinens eget
hjärta, utgör »dotterns hämnd på modern», ironien över doktrinen själv, dess reductio ad absurdum.
502
Staten, demokratien och jämlikheten
I full överensstämmelse med denna sin kritik bestämmer han
förhållandet mellan liberal och demokratisk samhällsuppfattning
på följande sätt:
Liberalismen befinner sig på krigsfot med demokratien, i den
mån denna genom sitt förhärligande av jämlikheten, fattad på
ett utvärtes och mekaniskt sätt, medvetet eller omedvetet strävar
i riktning mot autoritära livsformer och mot en »statisk» Stat –
eller enklare: i den mån den är genomsyrad av socialistiska tänkesätt. Men liberalismen sammanfaller med demokratien, där denna
uppställer sig som svuren motståndare till a n d r a former av
autoritär statsstyrelse och så till vida också är »liberal» och kan
bjuda en hjälpande hand som bundsförvant.
Slutligen hyllar den italienske tänkaren och politikern även
den åsikten, att endast liberala omvälvningar bringa till stånd
verkliga revolutioner. Medan autoritära regimer, en gång störtade, aldrig kunna återupprättas i samma former på grund av
förändrade person- och intresseförhållanden, så förmår den liberala staten ensamt bland alla att resa sig gång på gång, med
samma ungdomliga styrka.
Kanske bör man i denna hans åsikt se en reflex av de förhoppningar, varmed den alltjämt verksamme och oförskräckte åttioårige tänkaren följer sitt lands inre och yttre öden efter befrielsen från fascismen. Man önskade gärna, att det också skulle förunnas denne sällsport vitale åldring att – efter det »Italia mandolizzante», det mandolinspelande Italien, som en Benito Mussolini avhånade, och efter det »Italia quadrata, militare», det kvadratiska, militärt upprustade Italien, som samme trutstore usurpator avsåg att skapa – få se framspira ett verkligt demokratiskt Italien, där frihet och auktoritet äro förenade i ett fruktbärande dialektiskt samspel.
Ske alltså! Men därför behöva ju ingalunda de av svartskjortorna så föraktade »mandolinerna» bryskt krossas mot klackjärnen. Ty vem törs påstå att just den demokratiska friheten skulle
vara fiende till Muserna och skönheten, eller det ordnade effektiva arbetet till vilan och nöjet1 Tvärtom få de här nämnda
båda sista motsatsleden anses lika sampariga och lika fast »dialektiskt» hopsvetsade med varandra i den enskildes biologiska och
psykiska liv som tvånget och överenskommelsen, friheten och
auktoriteten måste vara det i statens.
503
..
l ,..
Alf Nyman
Hur man nu än, som högerman, moderat eller liberal, ställer
sig till Croces statsideer, måste man obetingat skänka dem det
erkännandet, att ur dem talar en vidsyntare, mognare uppfattning än den Antingen-Eller-betraktelse, som halsstarrigt satsar på
auktoriteten enbart eller på friheten enbart, på tvånget enbart
eller på överenskommelsen enbart, på Kollektivet enbart eller på
individen enbart – och över huvud trotsar på s. k. radikallösningar av den statliga sammanlevnadens många trassliga problem. Det har varit den »dialektiska» åskådningens styrka i alla
tider, hos Regel såväl som hos nyhegelianerna norr och söder om
Alperna, att de en gång för alla insett och behjärtat ideernas så-
väl som behovens principiella samhörighet – och »ideer», värdiga
detta namn, äro i grunden ingenting annat än behov, vilka blivit
medvetna om sig själva, förstått sig själva – fastän dessvärre
oftast också endast sig själva! Men, och detta är hjärtpunkten i
en statslära sådan som Croces: de måste också bli medvetna om
varandra, ömsesidigt erkänna varandra som berättigade i en avvägande Både-Och-konception.
Till en sådan djupare uppfattning, man må så kalla den »dialektisk» eller endast korrelativistisk, kan i vår egen tid ingen
vara oss en bättre läro- och tuktomästare än nyhegelianen, neapolitanaren, f. d. senatorn och undervisningsministern Benedetto
Croce.
504

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism