Print Friendly, PDF & Email

Stalins hemliga svenska oljebolag

Av Patrik Strömer | 14 February 2020



Att Sovjetunionen sålde olja från Baku i Sverige, i ett svenskt bolag som dessutom var täckmantel för den svenska kommunismen under den tid då SKP lydde direkt under Komintern, borde vid det här laget ha varit en rätt uttjatad historia. Och att Vänsterpartiets högkvarter på Kungsholmen finansierades med kapital från Stalin borde visa att Vänsterpartiet är ett parti med stalinistiska rötter. Men så är det inte, konstaterar Patrik Strömer.

Tvärtom tycks det vara första gången som detta uppmärksammas, i Fredrik Malms bok Naftasyndikat (Carlsson). Att Fredrik Malm är riksdagsledamot för Liberalerna och dessutom barnbarnsbarn till Einar Kruse, den man som var spindeln i nätet, ger hela historien en extra pikant inramning.

Svenska historiker och statsvetare har i generationer missat Naftasyndikat. Det får ses som ett underbetyg till forskningen och svensk offentlighet. Med detta sagt är detta alltså en helt otrolig bok! Att den har givits ut och finns är dess absolut största förtjänst, vilket gör att en sedvanlig recension med kritik och referat nästan känns överflödig.

Det som finns att anmärka på är att varje nytt tematiskt stycke har något eller några ord som en ingress. Men rent typografiskt fungerar de som anfanger, vilket gör att läsandet huggs av i samband med ett nytt stycke. Och styckena är många i boken, eftersom det är så många detaljer och episoder som behöver lyftas fram i ljuset från de dammiga och tidigare förbisedda arkiven. Med denna randanmärkning framförd kan vi så börja ta oss an själva historien!

Einar Kruse står i centrum, både i bokens berättelse och i den svenska kommunismens historia. Under decennier följde han familjen Wallenbergs motto ”att verka, men inte synas”. Andra fick ta hand om debatterna, ideologin och propagandaarbetet. Själv var han kamrer, organisatör och förmedlare av kontakter. Att bli varse att en släkting inte bara var kommunist, utan också en hårdför stalinist med tydligt totalitära personlighetsdrag skulle komma som en chock för vem som helst. När den varseblivna dessutom är aktiv och engagerad liberal blir det så klart extra pikant. Fredrik Malm tecknar, utifrån det källmaterial som finns arkiverat hos Säkerhetspolisen och övriga källor, en bild som är mer skapad utifrån viljan att förstå och förklara, inte att fördöma och förkasta.

Parallellt med de personliga ödena, så skrivs också en hel del om kommunismen som ideologisk organisering. Hur revolutionen 1917 skapar rädsla i andra länder än Ryssland (och inbördeskrig och terror i Ryssland, senare Sovjetunionen), hur Lenin bygger internationella nätverk, hur Stalin till en början följer samma linje, men så småningom vänder för att ”bygga socialismen i ett land”. Här finns också historien om de svenska partisplittringarna, först Socialdemokraterna under revolutionsåret 1917, där majoriteten önskar reformism genom demokrati, och senare när kommunistpartiet rensar ut meningsmotståndare och splittras – kaos som en följd av kraven på ideologisk renlärighet i kombination med paranoia.

Den generella historieskrivningen är rätt heltäckande, Amalthea, Ådalen och attentatet mot Norrskensflamman är med. Distributionsförbudet under andra världskriget. Socialdemokraternas kluvenhet, där kommunismen är en bitter fiende om arbetarnas röster, och samtidigt ett pålitligt maktunderlag i riksdagen, särskilt efter kriget.

Men det som verkligen skapar intresse är detaljerna runt själva Naftasyndikat. I en tid då bilismen växte fram, men infrastruktur i form av vägar och mackar saknades, var det hård konkurrens om köparnas gunst och priskrig användes för att trycka ut presumtiva konkurrenter. Ändå lyckades det väldigt speciella bolaget etablera sig i Sverige, kontrollerat av kommunister och använt både för att exportera olja från Sovjet, och därmed få in hårdvaluta från Väst, och till att skapa en organisatorisk bas för underrättelsearbete. Eller spioneri som det vanligen kallas. Dragkampen mellan olika intressen inom den svenska demokratiskt styrda staten som vill få bukt med och kontroll över kommunismen är också intressant; å ena sidan inte göra SKP till martyrer, å andra sidan inte vara naiv inför deras mål om att avskaffa demokratin. Detta är relevanta överväganden även i våra dagar, även om kommunismen numera har en anständigare kostym.

En del dråpliga episoder blir det också som när det utbryter vild strejk inom bolaget, och Svenska Dagbladet förnumstigt skrockar: ”Strejktilltaget har en avgjort komisk anläggning: Understödda med guld från sovjet sätta arbetarna igång en strejk mot sovjet! Men sovjet förstår icke skämt”.

Mer allvarligt är kanske köpet av fastigheten på Kungsholmen. Än idag huserar alltså Vänsterpartiet i lokaler som Stalins oljepengar betalat. Kommunism, diktatur, fossil olja – kan det bli mer depraverat? Men trots detta har historien om kommunismen i Sverige inte skrivits på allvar, förrän nu då en central pusselbit fogats till bilden. Därför är Naftasyndikat en enastående bok. Både som grävarbete i arkiven och som påminnelse om hur totalitära idéer och personer ständigt tycks kunna utgöra ett hot mot samhället.

Patrik Strömer är Generalsekreterare i Svenska Snustillverkarföreningen

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Feminism – en antologi

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019