Spåren förskräcka
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GUNNAR DAHMEN:
Spåren förskräcka
l v/Jr tid talas om att predikan
skall vara politisk och kyrkan socialt
engagerad. Kyrkornas världsr/Jd
g/Jr i spetsen och levererar argument.
Teol licentiat Gunnar Dahmen,
känd bl a fr&n sin verksamhet
i Sveriges radio, har granskat
problematiken och anför ur kyrkohistorien exempel på hur liknande
rörelser utvecklats. Han ställer dagens
debatt i relation till olika kyrkosvn
och frågar om kyrkans uppgift
verkligen är att utföra gärningar och
inte snarare att skapa tro som resulterar
i goda gärningar. Ett politiskt parti
hämtar styrka ur att det står på
kristen grund, men kyrkan skall minnas
att tron inte skapar strukturer
utan karaktärer.
”När religiösa personer börjar ägna sig
åt politik för att förvandla världen slutar det alltid med att de själva bli förvandlade av världen”, skrev Aldous
Huxley till Kingsley Martin, som berättar därom i sina minnen från den
tid han var utgivare av New Statesman.
Nu hör vi på många håll inom kyrkorna fältrop till politiskt och socialt
engagemang. Gud vill det! Man talar
om predikans ”samhällskritiska funktion”. Argumenten finner man framför
allt i den studie- och konferensverksamhet som Kyrkornas Världsråd står
för: ett återkommande tal om ”nya
strukturer” i stället för det ”etablerade”, det politiska ”engagemanget” och
ny ”livsstil”.
”Måste vi alltid”, skriver en amerikansk kyrkokritiker, ”trösta de sörjande? Får vi inte också skada de som har
det bra?” Vid sommarens tyska kyrkadag i Stuttgart blev sagt, att när det
inte längre finns någon hunger efter
rättfärdighet att mätta i världen, då
ska vi börja diskutera vem Jesus är.
Den inblick vår tids nyhetsförmedling
ger oss i världens nöd bidrar naturligtvis att ge vind åt dessa paroller. Man
känner den tillstundande vredesdomen
– för att nu tala bibliskt. Att resa invändningar mot dessa nya linjer med
dess krav på tidsenlig tolkning av
evangeliet är varken lätt eller tacksamt.
Vem vill bli betraktad som prästen som
for förbi mannen som låg slagen vid
422
vägen? Vem vill bli betraktad som
blind inför överbefolkningen, · världssvälten, krigshotet?
Kristendom och politik
En uppsats med rubriken ”Kristendom
och politik” skulle lika väl kunna varna för som rekommendera en sammankoppling. De gammaltestamentliga profeterna trädde modigt upp mot politiska och sociala missförhållanden. I
Nya Testamentet står den barmhärtige samariten som en demonstration av
en social förpliktelse, men man får ju
inte veta hur han skulle handlat om
han råkat passera just när överfallet
ägde rum. Skulle han ingripit? Ingripit
med våld? Vi har Jesu ord om den yttersta domen – ”vadhelst I icke haven
gjort mot en av dessa minsta, det haven
I heller icke gjort mot mig”. Men vi
vet också att Jesus avböjde Frestarens
anbud att bli världens herre. Han drog
sig undan när människorna ville göra
honom till folkledare: ”Vem har satt
mig till att vara skiftesman bland eder?”
och vid sitt livs slut orden ”Mitt rike
är icke av denna världen”. Ändå var
hans värld liksom vår en värld av lidande och orättvisor.
Man har som regellöst frågan så att
det varit ”självklart att en predikan i
en kyrka eller frikyrka skulle vara helt
fri från politik. Förkunnaren kunde
gärna vara känd som företrädare för
den ena eller andra politiska riktningen
men från predikstolen skulle han förkunna uppbyggelse och icke blanda sig
i statsaffärer. Varje steg från denna regel ·betraktades som ett missbruk av
ämbetet. I ·dag är situationen annorlunda. En förkunnare skall, för att inte
i en del kretsar anses för hopplöst gammalmodig, ha en stark politisk förkunnelse. Han skall vara förespråkare för
u-länderna och folktribun för de fattiga och förtryckta i det egna landet. Ja,.
t o m om det krävs, agitera för revolution.” (Sverige Radio Bibelkalender
1969)
Under McCarthy-tiden i USA hör-·
des starkt det gamla slagordet ”ingen
politik från predikstolen”. Man antyd–
de kommunistinfiltration i synnerhet
bland vissa protestantiska präster. Den
helt nyligen bortgångne amerikanske·
biskopen James A Pike skrev då i New
York Times att man inte kan så att
säga stänga Gud inne i kyrkan. Det gårinte att dra en gräns mellan söndag och
vardag. Kristen opinion var med om
att avskaffa slaveriet, och även i rasfrågan har kyrkan tagit ställning mot
rasfördomar. Vad beträffar invänd-·
ningen att prästerna icke skulle vara.
kompetenta att uppträda politiskt sva–
rar Pike endast att somliga är det –
andra inte. Han medger att en försam–
ling gärna låter sig förmanas att vara.
god mot sin nästa och att ge den nödställde tiggaren ett mål mat men att:
man inte lika gärna vill engagera sig
i politiska aktioner som går ut på att·
göra tiggeri överflödigt. Han konstaterar också, att av prästen i församlingar som är beroende skall man inte be–
gära lika mycket som av präster i kyrkor där det är en mycket allvarlig procedur att avsätta dem eller att utöva
t ex ekonomisk påtryckning.
En annan amerikansk röst i dessa
frågor var George F Kennan, som i ett
teologiskt seminarium i Princeton menade att det för ett kristet samvete var
viktigare att vaka över metoderna i
politiken än att ta ställning till den
ena eller andra möjligheten vars följder inte kunde förutses.
Vad lär oss historien?
Man skulle kunna hålla på hur länge
som helst med att ställa upp argument
för och emot kyrkans politiska engagemang och man skulle knappast få
något utslag åt ena eller andra sidan.
Däremot kunde man rent historiskt se
vad sambandet kan leda till. Resultatet
torde knappast bli annat än att spåren
förskräcka.
När Aldous Huxley skriver till
Kingsley Martin ger han också några
exempel på vad han menar med att
världen besegrar den kristne. Han nämner Pere Joseph, jesuiterna och Oxfordrörelsen. Pere Joseph var den fanatiske
”grå eminens” som gav Richelieu alla
trons skäl för en ren maktpolitik.
Kyrkohistorien kan mångfaldiga exemplen. Ingen epok blir mera utdömd
av våra dagars socialpolitiska teologer
än den konstantinska med dess politiska allians på 300-talet mellan kejsar
Konstantin och kyrkorna i hans Medelhavsvälde. Eller hur blev det när Luther
423
drogs in i debatten om bondeupproret?
En fläck som hans motståndare ständigt
sett till att den inte blivit bortglömd.
Hur såg Calvins gudsstat i Geneve ut?
En diktatur som icke är en rekommendation åt ett kyrkoregemente. Hur
blev det när vissa kretsar i den tyska
kyrkan i den nyvaknande nationella
väckelsen såg något som de icke ville
stå utanför? Det blev Deutsche Christen
med allt vad som ligger i de orden av
politisk blindhet och svek mot kyrkan.
Spåren förskräcka.
Början är som regel bra och motiven
de bästa. Kejsar Konstantin ville skapa
både politisk och teologisk enhet. Han.
var en sann ekumen som fått nog av
teologernas lärostrider och av därav
följande politiska faror. Hans initiativ
blev välkomnat av kyrkorna. Omskapa
världen! Förändra strukturerna! Gud
vill det! Korsfararnas motiv var de bästa och lockade till och med barnen.
Bort från det etablerade! Kyrkornas politiska engagemang har ofta en god
start, ty vilket parti vill vara utan detta
stöd? Politikerna har intet emot att deras handlingsprogram får garanterat
gudomligt stöd. Visserligen kan de ofta
tycka att engagemanget kommer väl
sent och har en bismak av opportunism,
men i alla fall.
Ideal och verklighet
Kyrkorna i sin politiska roll ökar ris~
ken för politisk ofördragsamhet. En
profan politiker kan visserligen ta stora
ord i sin mun om Mde ideal och höga
424
syften, men han begriper mycket väl
att politik är det möjligas konst och att
man ibland kan få låta principerna vänta en stund. Teologen-politikern fastnar lätt i självrättfärdighetens kärr.
Kyrkorna som engagerar sig politiskt
tvingas att mer och mer anpassa sig och
kommer allt längre bort från den kristna gemenskapen. När i dag västteologerna förklarar att sann kristendom är
att engagera sig politiskt, att erkänna
sekulariseringen, använder de ordagrant
samma argument som sedan länge brukats av de teologiska medlöparna i öst
och som drar dem allt mer och mer in
i politikens strömvirvel och avlägsnar
dem från trons gemenskap.
Frågan om kyrka och politik går ytterst tillbaka på vilken kyrkosyn man
har. Om man som en frikyrklig kulturtidskrift anser finner det orimligt att
ett samfund har tio evangelister men
bara en socialsekreterare och sekreterare för döva, så är det naturligtvis en
riktig bedömning om man anser att
samfundet ska ha en samhällelig socialpolitisk uppgift. Om en kyrka eller
frikyrka ska vara en resultatrik social
institution, har också Fader Gunnar
Rosendal fullkomligt rätt när han i så
fall föreslår att Lennart Hyland ska bli
ärkebiskop och korset ersättas med Rö-
da fjädern. Man kan fråga sig om den
kyrkosyn som skymtar i det nu så ofta
hörda talet om kyrkans engagemang är
en kyrka som mistat tron och tror att
det är gärningarna som ska övervinna
världen?
Tron och gärningarna
Kr då religion och politik något oförenligt? Inte alls, ty utan en bakomliggande tro om Gud och världen, livets
mål och mening, riskerar politik att bli
en cynisk maktutövning, en ren machiavellism. Den politiker och det politiska parti, som i kristna värderingar
ser riktlinjer för sitt handlingsprogram,
finner däri kraft och målmedvetenhet
och en gemensam grund även där uppfattningarna om metoderna kan skilja
sig. Kyrkan och en utomordentlig väckelse kan skapa den grund där kristna
karaktärer växer upp. Väckelsens folk
sjöng om landet med ”gator av guld”,
ett nytt Jerusalem långt bortom denna
världens tid och gränser. Kndå var det
ur deras led som kraften kom till vårt
samhälles omvandling. Men allt tyder
på att framförallt kyrkans och de
kristna samfundens plats i det mänskliga sammanhanget är att förvandla människor och inte att gå direkt på världen. Det är där spåren förskräcka, men
det är just den väg som man nu på
sina håll i kyrkorna så ivrigt rekommenderar, där man inte ena stunden
talar om engagemang och i samma
ögonblick om att kyrkan icke ska
”binda sig politiskt”. Det är en inställning som snart av alla blir betraktad
som enbart inställsam och ett dubbelspel.
Tron låter sig inte förvandlas till organiserat maktmedel. Endast i föredö-
met och framförallt martyriet har den
sin kraft. Martin Niemöller hade större
inflytande när han i koncentrationslägret var dömd till tystnad än han sedan
hade som prominent kyrkoman då
han kunde tala på inbjudan av konferenser och regeringar. Martin Luther
Kings verkliga inflytande har kommit
efter hans död. Tron skapar icke strukturer utan karaktärer. Tron kan ha
politiska frukter ty tron har gärningar
i sitt följe. Men kyrkans politiska engagemang är en gärningslära som icke är
hennes uppgift.
425
Unga människor som skall möta en
hotande värld låter sig icke övertygas
av kyrkohistoriska argument eller vuxnas erinringar om kyrkans sanna uppgift. Det skall man inte begära. Men
den dag det kommer ett kristet vittne
från ett land där förtryck råder och
säger att kyrkornas politiska engagemang icke är rätta vägen – då kommer de att lyssna till detta vittne mera
än till politiserande ekumener.
Spåren förskräcka
l v/Jr tid talas om att predikan
skall vara politisk och kyrkan socialt
engagerad. Kyrkornas världsr/Jd
g/Jr i spetsen och levererar argument.
Teol licentiat Gunnar Dahmen,
känd bl a fr&n sin verksamhet
i Sveriges radio, har granskat
problematiken och anför ur kyrkohistorien exempel på hur liknande
rörelser utvecklats. Han ställer dagens
debatt i relation till olika kyrkosvn
och frågar om kyrkans uppgift
verkligen är att utföra gärningar och
inte snarare att skapa tro som resulterar
i goda gärningar. Ett politiskt parti
hämtar styrka ur att det står på
kristen grund, men kyrkan skall minnas
att tron inte skapar strukturer
utan karaktärer.
”När religiösa personer börjar ägna sig
åt politik för att förvandla världen slutar det alltid med att de själva bli förvandlade av världen”, skrev Aldous
Huxley till Kingsley Martin, som berättar därom i sina minnen från den
tid han var utgivare av New Statesman.
Nu hör vi på många håll inom kyrkorna fältrop till politiskt och socialt
engagemang. Gud vill det! Man talar
om predikans ”samhällskritiska funktion”. Argumenten finner man framför
allt i den studie- och konferensverksamhet som Kyrkornas Världsråd står
för: ett återkommande tal om ”nya
strukturer” i stället för det ”etablerade”, det politiska ”engagemanget” och
ny ”livsstil”.
”Måste vi alltid”, skriver en amerikansk kyrkokritiker, ”trösta de sörjande? Får vi inte också skada de som har
det bra?” Vid sommarens tyska kyrkadag i Stuttgart blev sagt, att när det
inte längre finns någon hunger efter
rättfärdighet att mätta i världen, då
ska vi börja diskutera vem Jesus är.
Den inblick vår tids nyhetsförmedling
ger oss i världens nöd bidrar naturligtvis att ge vind åt dessa paroller. Man
känner den tillstundande vredesdomen
– för att nu tala bibliskt. Att resa invändningar mot dessa nya linjer med
dess krav på tidsenlig tolkning av
evangeliet är varken lätt eller tacksamt.
Vem vill bli betraktad som prästen som
for förbi mannen som låg slagen vid
422
vägen? Vem vill bli betraktad som
blind inför överbefolkningen, · världssvälten, krigshotet?
Kristendom och politik
En uppsats med rubriken ”Kristendom
och politik” skulle lika väl kunna varna för som rekommendera en sammankoppling. De gammaltestamentliga profeterna trädde modigt upp mot politiska och sociala missförhållanden. I
Nya Testamentet står den barmhärtige samariten som en demonstration av
en social förpliktelse, men man får ju
inte veta hur han skulle handlat om
han råkat passera just när överfallet
ägde rum. Skulle han ingripit? Ingripit
med våld? Vi har Jesu ord om den yttersta domen – ”vadhelst I icke haven
gjort mot en av dessa minsta, det haven
I heller icke gjort mot mig”. Men vi
vet också att Jesus avböjde Frestarens
anbud att bli världens herre. Han drog
sig undan när människorna ville göra
honom till folkledare: ”Vem har satt
mig till att vara skiftesman bland eder?”
och vid sitt livs slut orden ”Mitt rike
är icke av denna världen”. Ändå var
hans värld liksom vår en värld av lidande och orättvisor.
Man har som regellöst frågan så att
det varit ”självklart att en predikan i
en kyrka eller frikyrka skulle vara helt
fri från politik. Förkunnaren kunde
gärna vara känd som företrädare för
den ena eller andra politiska riktningen
men från predikstolen skulle han förkunna uppbyggelse och icke blanda sig
i statsaffärer. Varje steg från denna regel ·betraktades som ett missbruk av
ämbetet. I ·dag är situationen annorlunda. En förkunnare skall, för att inte
i en del kretsar anses för hopplöst gammalmodig, ha en stark politisk förkunnelse. Han skall vara förespråkare för
u-länderna och folktribun för de fattiga och förtryckta i det egna landet. Ja,.
t o m om det krävs, agitera för revolution.” (Sverige Radio Bibelkalender
1969)
Under McCarthy-tiden i USA hör-·
des starkt det gamla slagordet ”ingen
politik från predikstolen”. Man antyd–
de kommunistinfiltration i synnerhet
bland vissa protestantiska präster. Den
helt nyligen bortgångne amerikanske·
biskopen James A Pike skrev då i New
York Times att man inte kan så att
säga stänga Gud inne i kyrkan. Det gårinte att dra en gräns mellan söndag och
vardag. Kristen opinion var med om
att avskaffa slaveriet, och även i rasfrågan har kyrkan tagit ställning mot
rasfördomar. Vad beträffar invänd-·
ningen att prästerna icke skulle vara.
kompetenta att uppträda politiskt sva–
rar Pike endast att somliga är det –
andra inte. Han medger att en försam–
ling gärna låter sig förmanas att vara.
god mot sin nästa och att ge den nödställde tiggaren ett mål mat men att:
man inte lika gärna vill engagera sig
i politiska aktioner som går ut på att·
göra tiggeri överflödigt. Han konstaterar också, att av prästen i församlingar som är beroende skall man inte be–
gära lika mycket som av präster i kyrkor där det är en mycket allvarlig procedur att avsätta dem eller att utöva
t ex ekonomisk påtryckning.
En annan amerikansk röst i dessa
frågor var George F Kennan, som i ett
teologiskt seminarium i Princeton menade att det för ett kristet samvete var
viktigare att vaka över metoderna i
politiken än att ta ställning till den
ena eller andra möjligheten vars följder inte kunde förutses.
Vad lär oss historien?
Man skulle kunna hålla på hur länge
som helst med att ställa upp argument
för och emot kyrkans politiska engagemang och man skulle knappast få
något utslag åt ena eller andra sidan.
Däremot kunde man rent historiskt se
vad sambandet kan leda till. Resultatet
torde knappast bli annat än att spåren
förskräcka.
När Aldous Huxley skriver till
Kingsley Martin ger han också några
exempel på vad han menar med att
världen besegrar den kristne. Han nämner Pere Joseph, jesuiterna och Oxfordrörelsen. Pere Joseph var den fanatiske
”grå eminens” som gav Richelieu alla
trons skäl för en ren maktpolitik.
Kyrkohistorien kan mångfaldiga exemplen. Ingen epok blir mera utdömd
av våra dagars socialpolitiska teologer
än den konstantinska med dess politiska allians på 300-talet mellan kejsar
Konstantin och kyrkorna i hans Medelhavsvälde. Eller hur blev det när Luther
423
drogs in i debatten om bondeupproret?
En fläck som hans motståndare ständigt
sett till att den inte blivit bortglömd.
Hur såg Calvins gudsstat i Geneve ut?
En diktatur som icke är en rekommendation åt ett kyrkoregemente. Hur
blev det när vissa kretsar i den tyska
kyrkan i den nyvaknande nationella
väckelsen såg något som de icke ville
stå utanför? Det blev Deutsche Christen
med allt vad som ligger i de orden av
politisk blindhet och svek mot kyrkan.
Spåren förskräcka.
Början är som regel bra och motiven
de bästa. Kejsar Konstantin ville skapa
både politisk och teologisk enhet. Han.
var en sann ekumen som fått nog av
teologernas lärostrider och av därav
följande politiska faror. Hans initiativ
blev välkomnat av kyrkorna. Omskapa
världen! Förändra strukturerna! Gud
vill det! Korsfararnas motiv var de bästa och lockade till och med barnen.
Bort från det etablerade! Kyrkornas politiska engagemang har ofta en god
start, ty vilket parti vill vara utan detta
stöd? Politikerna har intet emot att deras handlingsprogram får garanterat
gudomligt stöd. Visserligen kan de ofta
tycka att engagemanget kommer väl
sent och har en bismak av opportunism,
men i alla fall.
Ideal och verklighet
Kyrkorna i sin politiska roll ökar ris~
ken för politisk ofördragsamhet. En
profan politiker kan visserligen ta stora
ord i sin mun om Mde ideal och höga
424
syften, men han begriper mycket väl
att politik är det möjligas konst och att
man ibland kan få låta principerna vänta en stund. Teologen-politikern fastnar lätt i självrättfärdighetens kärr.
Kyrkorna som engagerar sig politiskt
tvingas att mer och mer anpassa sig och
kommer allt längre bort från den kristna gemenskapen. När i dag västteologerna förklarar att sann kristendom är
att engagera sig politiskt, att erkänna
sekulariseringen, använder de ordagrant
samma argument som sedan länge brukats av de teologiska medlöparna i öst
och som drar dem allt mer och mer in
i politikens strömvirvel och avlägsnar
dem från trons gemenskap.
Frågan om kyrka och politik går ytterst tillbaka på vilken kyrkosyn man
har. Om man som en frikyrklig kulturtidskrift anser finner det orimligt att
ett samfund har tio evangelister men
bara en socialsekreterare och sekreterare för döva, så är det naturligtvis en
riktig bedömning om man anser att
samfundet ska ha en samhällelig socialpolitisk uppgift. Om en kyrka eller
frikyrka ska vara en resultatrik social
institution, har också Fader Gunnar
Rosendal fullkomligt rätt när han i så
fall föreslår att Lennart Hyland ska bli
ärkebiskop och korset ersättas med Rö-
da fjädern. Man kan fråga sig om den
kyrkosyn som skymtar i det nu så ofta
hörda talet om kyrkans engagemang är
en kyrka som mistat tron och tror att
det är gärningarna som ska övervinna
världen?
Tron och gärningarna
Kr då religion och politik något oförenligt? Inte alls, ty utan en bakomliggande tro om Gud och världen, livets
mål och mening, riskerar politik att bli
en cynisk maktutövning, en ren machiavellism. Den politiker och det politiska parti, som i kristna värderingar
ser riktlinjer för sitt handlingsprogram,
finner däri kraft och målmedvetenhet
och en gemensam grund även där uppfattningarna om metoderna kan skilja
sig. Kyrkan och en utomordentlig väckelse kan skapa den grund där kristna
karaktärer växer upp. Väckelsens folk
sjöng om landet med ”gator av guld”,
ett nytt Jerusalem långt bortom denna
världens tid och gränser. Kndå var det
ur deras led som kraften kom till vårt
samhälles omvandling. Men allt tyder
på att framförallt kyrkans och de
kristna samfundens plats i det mänskliga sammanhanget är att förvandla människor och inte att gå direkt på världen. Det är där spåren förskräcka, men
det är just den väg som man nu på
sina håll i kyrkorna så ivrigt rekommenderar, där man inte ena stunden
talar om engagemang och i samma
ögonblick om att kyrkan icke ska
”binda sig politiskt”. Det är en inställning som snart av alla blir betraktad
som enbart inställsam och ett dubbelspel.
Tron låter sig inte förvandlas till organiserat maktmedel. Endast i föredö-
met och framförallt martyriet har den
sin kraft. Martin Niemöller hade större
inflytande när han i koncentrationslägret var dömd till tystnad än han sedan
hade som prominent kyrkoman då
han kunde tala på inbjudan av konferenser och regeringar. Martin Luther
Kings verkliga inflytande har kommit
efter hans död. Tron skapar icke strukturer utan karaktärer. Tron kan ha
politiska frukter ty tron har gärningar
i sitt följe. Men kyrkans politiska engagemang är en gärningslära som icke är
hennes uppgift.
425
Unga människor som skall möta en
hotande värld låter sig icke övertygas
av kyrkohistoriska argument eller vuxnas erinringar om kyrkans sanna uppgift. Det skall man inte begära. Men
den dag det kommer ett kristet vittne
från ett land där förtryck råder och
säger att kyrkornas politiska engagemang icke är rätta vägen – då kommer de att lyssna till detta vittne mera
än till politiserande ekumener.