Print Friendly

Sovjetrysklitteraturpolitik efter Stalin

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SOVJETRYSK LITTERATURPOLITIK
EFTER STALIN
Av professor ANTON KARLGREN
VAD är det som i verkligheten hänt i Sovjetstatens litterära liv
under de snart tre år, som förflutit efter Stalins död? Rapporterna
om utvecklingen har varit i hög grad skiftande. Den första tiden lät
de lovande: de ryska författarna hade rest sig med krav om litterär
frihet, särskilt befrielse från den s. k. socialistiska realism, som
länge klavbundit dem, och då detta inte kunnat ske utan de maktägandes bemyndigande och kanske rent av skett på deras initiativ
kunde den ryska litteraturens frigörelse från diktaturen synas säkerställd. Efter ett års tid blev det klart att förhoppningarna varit bedrägliga: den liberala kursen hade övergivits och litteraturdiktaturen åter stramats åt. Den stora författarkongressen i slutet av
fjolåret gav en något oklar bild av situationen; på många håll i
västerlandet trodde man sig dock kunna konstatera att en slags
kompromiss ingåtts mellan partiledningen och författarna, vilka visserligen inte uppnått den litterära frihet de önskat sig men dock
fått en del lättnader i diktaturens tryck. Om vad som sedan hänt
har man erfarit ytterst litet; den allmänna uppfattningen är väl att
litteraturdiktaturen visserligen består men dock modererats.
Det kan då utan risk sägas att den bild man på detta sätt gjort
sig om utvecklingen är i starkt behov både av komplettering och av
korrigering. En samlad översikt över det litteraturpolitiska förloppet
kan vara påkallad.
Till en början kan då slås fast att det nyss nämnda författarupproret efter Stalins död inte är något annat än en myt. Då diverse
iakttagare av rysk utveckling gladde världen med nyheten om litterärt vindskifte, en av de goda nyheter som den i de dagarna villigt
och godtroget lyssnade till, hade de i själva verket råkat ut för en
fatal missuppfattning: vad de tagit som upprorssignaler var i själva
verket bara ekot av en order, som Stalin givit författarna ett år före
sin död. Hur det missförståndet kom till är en rätt kuriös historia.
23
Anton Karlgren
Ordern, kring vilken det ryska litterära livet kom att röra sig ett
par år framåt, utgick i april 1952; Stalin hade låtit Pravda framföra
den i en ledare. Under bister kritik av litteraturens, särskilt dramatikens efterblivenhet ålade han författarna att rätta två svåra fel.
De hade, hette det, lackerat sovjetlivet, skildrat det som idealiskt,
utan brister och konflikter och utan dåliga människor, statt på
ohämmad utveckling mot socialistisk fullkomning. Nu skulle de,
påbjöd han, låta också dess tyvärr alltjämt talrika s. k. negativa
sidor komma fram. Och de hade skildrat sovjetmänniskorna bara
som deltagare i samhällsbygget utan andra intressen än de produktionstekniska, torrlagda bl. a. på en sådan sak som kärleken – nu
skulle de belysa också deras individuella, särskilt deras inre liv.
Någon jämkning i den socialistiska realismen var det därvid inte
fråga om. Fortfarande skulle alltså författarna – det är den socialistiska realismens första bud – ge inte objektiv verklighetsskildring utan skildring av verkligheten i, som det heter, revolutionär
utveckling, alltså i frammarsch på den av marxismen kartlagda
vägen till det socialistiska samhället, en skildring, avsedd att visa
hur utvecklingen oemotståndligt framskrider i dag och ägnad att
häva varje tvivel om att målet kommer att nås i morgon. Författarna skulle nu, det var det nya, framställa frammarschen inte
som ett triumftåg utan som en segerrik offensiv mot alla mötande
hinder och samtidigt visa terrängvinsterna inte bara på femårs·
arbetets fält utan också i de mänskliga själarna. Och fortfarande
skulle de – det är den socialistiska realismens bud nr två – på-
verka läsarna i socialistisk anda. De skulle nu bara göra det effektivare än förr: läsarna, som börjat vända ryggen åt de lögnaktiga
skönmålningarna och de onjutbara produktionsskildringarna och
alltså börjat undandra sig litteraturens påverkan, skulle nu få en
litteratur, som kunde fängsla dem och ha en särskilt god effekt på
dem: egga dem att delta i kampen mot de negativa fenomen, som
fördröjde frammarschen mot det förbidade socialistiska lyckosamhället, hjälpa till att bibringa dem god socialistisk livsföring och
bidraga till att sanera det ännu inte hundraprocentigt socialistiska
ryska själslivet.
När Stalin dog pågick alltjämt den stora, välvilligt tillåtna debatt,
som hans s. k. geniala direktiv utlöst. I ett år hade litteraturens
efterblivenhet pliktskyldigast erkänts, lackeringen av sovjetlivet
hade utdömts och särskilt den en tid gängse teorin om dess konfliktlöshet nedsablats även av kritiker, som nyss hävdat att i sovjetstaten inga konflikter fanns annat än möjligen mellan det goda och
24
Sovjetrysk litteraturpolitik efter Stalin
det bättre. Massor hade skrivits om nödvändigheten att djärvt –
fast naturligtvis med skälig försiktighet – skildra sovjetlivets avigsidor och framställa medborgarna inte bara som samhälleliga produktionsmaskiner utan som privatmänniskor med rikt och märkligt, bl. a. också amoröst känsloliv. Stalins död ändrade inte nämnvärt debattens karaktär. Visserligen är det inget tvivel om att författarna nu liksom vid tidigare glädjetillfällen, senast vid krigsslutet, hängav sig åt en del förhoppningar om lättnad i litteraturdiktaturen, men att ge dem utlopp aktade de sig för. På sin höjd gav
de ett indirekt uttryck åt sin längtan efter friare villkor genom att
lite kraftigare än hittills understryka de stalinska klagomålen över
litteraturens efterblivenhet. Kanske var det också med lite ökad
djärvhet som de nu animerade varandra att – vad de hittills inte
vågat – begagna det ökade svängrum inom den socialistiska realismens ram, som Stalin givit dem. Men nu kom det: när en vacker
dag västerländska iakttagare på spaning efter symtom på sovjetryskt kursskifte upptäckte att författardebatten anföll skönmålningen och produktionslitteraturen, fattade de det som stormlöpning
mot centrala bastioner i den socialistiska realismen, om vars innebörd de tydligen var okunniga; appellerna att dra fram sovjetlivets
skuggsidor och penetrera sovjetmänniskornas själsliv tog de som
signaler att forcera av den socialistiska realismen taggtrådsspärrad
terräng. Snart var myten färdig om sovjetförfattarnas med vederbörligt tillstånd företagna revolt mot den socialistiska realismen,
om vars avskaffande i själva verket ingen författare ens vågat
drömma.
Ett helt år hölls myten vid liv. När vid ett redaktörsskifte sommaren 1953 i författarföreningens tidning, Literaturnaja Gazeta, den
nye redaktören debuterade med en ledare, där han uppkallade författarna att ge livets sanning, fattade man det som ett symtom på
att nu var den socialistiska realismen likviderad; en ny epok hade,
skrevs det bl. a. i svensk press, börjat i den ryska litteraturens
historia. Man begrep inte att livets sanning betydde den socialistiskt
realistiska sanningen om mänsklighetens oemotståndliga frammarsch mot socialismen sådan denna sanning skulle ges efter den
anbefallda avskrapningen av lackeringen. Likvideringen dröjde, men
som ett säkert tecken på att den var på väg togs den världsbekanta
artikel, som i oktober 1953 publicerades av Kremls inofficielle
chefpropagandist Ilja Ehrenburg. Hans giftiga drift med skönmålningen, som ängsligt undvek alla livets skuggsidor och framställde
allt i sovjetstaten, inklusive vädret, som idealiskt, hans kritik av
25
, .·,. …;.. r· ..,.-.
Anton Karlgren
industriromanerna, som skildrade inte människor utan produktionsprocesser, och framför allt hans krav på röntgenbelysning av mänskligt känsloliv med vederbörlig hänsyn tagen bl. a. till textilarbeterskan, som i brist på sovjetryska kärleksskildringar fick sitta
och gråta över Anna Karenina – allt detta och annat liknande,
som bara var nöjsamma variationer av den mera tungfotade pravdaartikeln, togs rätt allmänt i Europa som dödsstötar åt den socialistiska realismen och han själv som bebådare av litterär frihet.
En sådan var Ehrenburg minst av allt. Vid tolkningen av hans
artikel hade man tillåtit sig att helt enkelt hoppa över de centrala
partier, där han energiskt inskärper författarnas plikt att hålla
sig till den socialistiska realismen som obligatoriskt rättesnöre.
Det var för att säga detta som han sänts fram. Några planer på
att lossa på diktaturens band hade den nya regimen aldrig haft men
hittills i sin strävan att få över sig ett sken av liberalism undvikit
att deklarera sin avsikt att upprätthålla systemet intakt. Nu hade
emellertid de förhoppningar som författarna hyste och som de maktägande naturligtvis kände, även om de inte öppet uttalats, börjat
verka oroande och en liten inofficiell varning till författarvärlden
hade ansetts välbetänkt. Ehrenburg hade fått framföra den i en lätt
och spirituell form.
Så förflöt då – tvärt emot vad man trodde i västerlandet – året
1953 utan att i själva verket någonting nämnvärt störde det litterära lugnet. Författarna hängav sig åt en stillsam optimism, släppte
småningom fram ett och annat med temaval från de nya områden,
som Stalin hade öppnat för dem, och förde en välsinnad diskussion
om hur de i fortsättningen bäst skulle tillämpa hans direktiv. Och
de maktägande intog en passiv men vaksam hållning.
*
Med utgången av året inträdde en ny situation. Anledning gav
en artikel, författad av en dittills föga känd kritiker, Pomerantsev,
och publicerad i december 1953 i tidskriften Novyj Mir. Artikeln
har varit omnämnd i västerländsk press utan att det dock riktigt
kommit fram vare sig vad den gick ut på eller vilken roll den kom
att spela.
»Om uppriktighet i litteraturen» heter artikeln: den behandlar
den brist på uppriktighet, som enligt författaren karakteriserar sovjetlitteraturen, en brist, som, säger han, utgör det värsta av alla
fel, ty graden av uppriktighet, så lyder hans tes, är det kriterium
efter vilket litterära arbetens värden skall bedömas. Det är mot
26
..,…_________………….—-_..,..,..~….~-·· ·——-~–~
Sovjetrysk litteraturpolitik efter Stalin
uppriktigheten författarna syndar, då de ängsligt går förbi sovjetlivets avigsidor och lackerar livet, skildrar kolchozernas välstånd
så att man får kötthullsdoft i näsan och presenterar sovjethjältar,
som liknar änglar på påskbullar. Men framför allt: sovjetförfattarna saknar den uppriktighet, som utan att ta något utifrån skulle
ge blott vad som kommer direkt och omedelbart från dem själva,
deras egna tankar och känslor, den uppriktighet som skulle ge inte
predikan av vad man vill ha förkunnat utan bikt. På pricken riktigt, med klara och korrekta formuleringar framlägger författarna
vad Pomerantsev kallar den allmänna sanningen, de allmänna ideerna, dvs. den kommunistiska världsåskådningen, men allt har de
bara annekterat, ingenting är deras eget, vunnet genom självständigt arbete och egna ansträngningar. Och vad de kommer med vid
skildringen av sovjetlivet är efter schablon tillverkad standardvara:
arbeten med evigt samma tematik, med hjältar som liknar varandra
som stearinljus och som har samma stereotypa tidningstirader på
läpparna, ingenting som inte de högsta auktoriteterna och kritiken
sanktionerat – allt försyndelser mot uppriktigheten som kräver
att de självständigt skall se sig om i livet, djärvt framlägga sin
reaktion inför vad de sett och komma med egna bidrag till lösningen av de problem de möter, vara inte professionella barder
utan nybyggare. Det är alltså en rätt djärv uppriktighet, som
Pomerantsev kräver – men vissa inskränkningar i den gör han
nu i alla fall. Författarna måste, understryker han, vid sitt självständiga arbete akta sig för att råka ut för oriktiga tankar och att
stanna vid ögonblickets värderingar. Deras uppriktighet måste vara
förknippad med förstånd och samvete, den sanning de framlägger
måste vara fullgången. Och i så fall kommer den, det garanterar
han, att sammansmälta med den kommunistiska. Det blir den
kommunistiska världsåskådningen, som den uppriktige författaren
når fram till, vilket han också måste göra: sovjetförfattarnas gemensamma kommunistiska världsåskådning är, säger Pomerantsev, en
självklar sak. Och den uppfattning av livet och dess företeelser, som
den uppriktige författaren vid sina självständiga studier av det får
och framlägger kommer, det lovar han också, att sammanfalla med
kommunismens och partiets. Vilket Pomerantsev finner vara alldeles i sin ordning: han betecknar det som en naturlig sak att litteraturen av partiet fått ett klart program för landets utveckling att
hålla sig till och han understryker att böcker, som inte hjälper lä-
sarna att förbättra sitt arbete för kommunismen, aldrig borde ha
skrivits.
27
————————-~–.
Anton Karlgren
Rätt för författarna att tänka och iakttaga fritt och självständigt
men med den självklara plikten att därvid komma fram till och
framlägga det kommunistiskt rätta- det var alltså vad den djärvaste representanten för en förment upprorisk författarvärld vågade
yrka på. Och dessa tämligen kuriösa och till synes inte allt för
rabulistiska frihetspretentioner satte nu på en gång skräck i den
regim, på vars sympati för litterär frihet världen trott. Till en början nöjde man sig med att sända fram ett par sekundära kritici för
att i stillhet, t. o. m. med en viss överseende vänlighet avrätta den
obskyre författaren. Men snart fann man att det inte räckte. Det
visade sig att Pomerantsevs artikel väckte stark resannans inom
den ryska intelligensen, särskilt intelligensungdomen: i hans lära
att accepterandet av den kommunistiska sanningen inte skulle behöva kräva full avkoppling av egna själsförmögenheter fann den
tydligen uttryck för sina egna stämningar gentemot de kommunistiska ortodoxikraven. En formlig opinionsstorm, som egendomligt
nog på sin tid undgick västerlandets uppmärksamhet, blåste upp
våren 1954. Sedan den ridits ut, gav officiella talare och skribenter
klart besked om hur allvarlig den varit. Pomerantsev hade, meddelades det, lyckats förföra ideologiskt inte nog rustade kamrater, författare och andra, tidningarna hade fått motta rader av insändare,
som försvarade honom, dock, tillades det, inga från arbetare och
kolchozbönder; studenter i bl. a. Moskva och Kiev hade anordnat
bullersamma demonstrationer för honom och därmed, hette det, visat bristen i sin ideologiska uppfostran, och en rad litterära koryfeer
hade måst sändas ut för att tala ungdomen tillrätta. Kulmen i den
sensationella affären nåddes tydligen då själva det officiella ungdomsorganet Komsomolskaja Pravda införde en insändare från
några Moskvaakademiker, som tog Pomerantsevs parti. Nu var saken
klar: Pomerantsev var en fara för den litterära säkerheten och måste
krossas, den socialistiska realismen, denna den ryska litteraturens
heliga grav, var i fara och åtgärder måste vidtas till dess försvar.
Såsattes då nu, i maj-juni 1954, ett fruktansvärt bombardemang
i gång mot syndaren: en trumeld av artiklar av alla de främsta litteraturväktarna med Surkov, författarföreningens sekreterare och
politruk i spetsen, samfälld skottlossning från olika författarsammanslutningar och en avslutande salva från den högofficiella Kommunist. Delvis var det inte bara Pomerantsev som man siktade på,
det var hela den senare tidens litterära diskussion, som man ville
träffa, det var dess angrepp på skönmålningarna och dess krav på
framdragande av negativa samhällsfenomen som man nu ville
28
Sovjetrysk litteraturpolitik efter Stalin
stoppa. Pomerantsevs hårda framfart mot senare tids sovjetlitteratur var, hette det, ett brottsligt förnekande av den socialistiskt realistiska litteraturens landvinningar, hans iver för att litteraturen
inte skulle gå förbi några av sovjetlivets avigsidor var osund, ty litteraturens främsta uppgift var att skildra sovjetlivets positiva och
progressiva drag. Men framför allt var det hans tes om uppriktigheten som litteraturens främsta goda och hans lära att författarna
för att fylla uppriktighetens krav skulle ge blott vad som kom omedelbart från dem själva som man högg in på. Vad som ger litterära
verk deras värde är, fastslog man, inte deras uppriktighet utan deras
ideologiska kvalitet; för att ha något värde alls måste ett litterärt
verk ge den oförfalskade kommunistiska sanningen. Författarnas
plikt att ge denna sanning går Pomerantsev, hette det, inte bara
förbi, han går direkt emot den. Han gör det, då han yrkar på att
författaren skall ha rätt att såsom ett självständigt skapande subjekt, med hjälp av sådana subjektiva ting som klokhet och samvete få arbeta sig fram till sin världsåskådning. Det betyder att han
bestrider den socialistiskt realistiske författarens plikt att utan
vidare acceptera och förkunna den kommunistiska världsåskådningens sanning, den enda stora objektiva sanningen. Pomerantsevs försäkran att den med klokhet och samvete arbetande författarens sanning kommer att sammanfalla med den kommunistiska
tror man – helt visst på goda grunder – inte på, den avvisas som
camouflage. Och lika fördömlig är Pomerantsevs lära att författaren
har rätt att fritt se sig om i livet och framlägga den sanning om
dess fenomen, som han kommer till, visserligen med skyldighet
att därvid nå fram till en syn på livet som stämmer med kommunismens och partiets. Författaren är skyldig att se livet från marxismens plattform och att lägga partisynpunkter på dess företeelser.
Att en författare som bygger på subjektiva omdömen och intryck
skulle kunna komma fram till och kunna ge livets sanning, den
kommunistiska, förnekas; en sådan författare råkar ofelbart på
villovägar. Han hamnar i naturalism, som bara konstaterar att så
går det till här i livet, kommer till oriktiga värderingar av vad som
ur kommunistisk synpunkt är gott och ont, ser bara enskilda fenomen och tillfälliga fakta men inte det stora sammanhanget, ser inte
och kan inte visa hur allt som sker infogar sig i den socialistiska
realismens bild av livets oemotståndliga frammarsch mot kommunismen. Allt som allt: Pomerantsevs artikel angrep den socialistiska
realismens grundvalar, den var omarxistisk, skadlig och brottslig.
Samtidigt med att Pomerantsev så likviderades sattes säkerhets- 29
oA ~-”‘”.’ f
Anton Karlgren
åtgärder in. Två stoppsignaler kom omedelbart. Inga fler antimarxistiska inlägg: diskussion måste, lät man Surkav dekretera, för att
bli nyttig föras från den marxistiska ideologiens plattform. Och
slut på nihilistiska anfall på senare tids litteratur; man måste, fastslog han, utgå från Zjdanovs karakteristik av sovjetlitteraturen som
den progressivaste och iderikaste i världen. För att ge eftertryck åt
förbuden fick författarföreningens presidium arrangera stor skådeprocess efter bästa ritual mot tidskriften Novyj Mir, som publicerat
Pomerantsevs artikel och som strax därpå låtit några andra kritiker
anställa blodbad på en del välsinnad litteratur, bl. a. på en rad
starkt lackerade kolchozromaner. Medlemmarna av tidskriftens redaldion fick avlägga ömklig syndabekännelse och redaktören avsattes.
Framför allt gällde det emellertid att neutralisera Pomerantsevs
försök att förvilla författarnas begrepp om deras socialistiskt realistiska plikter. En väldig Pravdaartikel av Surkav »Under den
socialistiska realismens baner», publicerad även i vasallstatspressen, var upptakten till en stor kampanj, där den ena litterära befallningsmannen efter den andra kommenderade noggrann marsch
efter det litterära huvudbaneret. Socialistiskt realistisk marsch efter
Zjdanovs exercisregemente, så lydde ordern: det var, fastslog Surkav, de stora historiska besluten från Zjdanovs tid, som visat vägen
för den socialistiska realismens konst. Hänvisningen till den litteräre
storinkvisitorn som den ryska litteraturens ledare blev nu ett stå-
ende inslag i kampanjen, bättre kunde man inte klargöra för författarna vad de hade att rätta sig efter. Och den av Zjdanov lancerade formel, vari han efter en gammal artikel av Lenin sammanfattade den socialistiske författarens skyldigheter, blev nu den ständigt upprepade lösen: författarna skulle äga partijnost, partisinne,
vara skyldiga att strikt följa partilinjen eller att, som Surkav explicerade formeln, avpassa sin ställning i livet och litteraturen efter
partiets. Ett litet smakfullt nummer infogades i programmet för
denna Zjdanovs come back. Den av honom till tystnad dömde humoristen Z ostjenka hade fått ett par småsaker publicerade; det gav
ett författarmöte i Leningrad anledning att, vilket Literuturnaja
Gazeta meddelade på sin första sida och Kommunist sedan applå-
derade, uttala sin indignation över att han inte dragit den rätta
slutsatsen av partiets dom, alltså fortsatt att tiga. Lik från Zjdanovs
stora litterära kamp fick inte titta.
Socialistiskt realistisk livning av författarna alltså, – till den
hörde brännmärkning av lämpliga syndare. Två dagar efter Surkovs
30
,.
Sovjetrysk litteraturpolitik efter Stalin
standarresning kom i Pravda ett våldsamt angrepp på författarinnan
Vera Panovas nyss utkomna roman Årstiderna. Det var en fängslande krönika i vilken författarinnan i åtlydnad för Stalins order
om uppmärksamhet åt människornas individuella liv följt en rad
ordinära medborgare genom ett års vardagsupplevelser; den hade
mottagits med förtjusning inte bara av den på produktionslitteratur stoppmätta publiken utan också av kritiken, som berömt hennes skicklighet att fånga dagens sovjetryska verklighet. Nu utdömdes arbetet obarmhärtigt: i stället för att ge det typiska och väsentliga för det mot socialismen avancerande samhället och dess stora
tid och skildra människor av den nya typen i deras segerrika kamp
mot det utlevade och gamla hade hon tecknat grå vardagsmänniskor med deras futtiga småborgerliga glädjeämnen och sorger,
saker och ting som förblir sig lika från epok till epok. Och dem
hade hon skildrat objektivt, utan ideologisk värdesättning. Hon
hade låtit personerna begå ur kommunistisk synpunkt felaktiga
handlingar utan att fördöma dem och i stället försökt få läsarna
att sätta sig in i deras läge och se milt på dem. Det hela var inte
socialistisk realism utan borgerlig naturalism, den värsta av de
litterära skaderiktningar, som Zjdanov bekämpat.
Ett par dar senare statuerades ett varnande exempel nummer
två. Vid sidan av den borgerliga naturalismen, som inte ger den
sanna verkligheten, hade i de zjdanovska partibesluten proklamerats krig emot den borgerliga dekadenta konst, som flyr undan den
objektiva verkligheten och finner den enda verkligheten i diktarnas subjektiva värld. Också den skaderiktningen hade nu spökat
och måste oskadliggöras. Den store ryske lyrikern Pasternak, som
alltsedan Zjdanovs tid tigit i känsla av att hans subtila, för de
flesta svårtillgängliga diktning föll utanför den socialistiska realismens ram, hade publicerat en liten diktcykel i tidskriften Znamja,
vars redaktion väl trott att efter Stalins uppfordran till uppmärksammande av människornas inre liv en inblick i en diktarsjäl
skulle vara försvarlig. Nu fick också han sin dom. Livet är blott
ett ögonblick, en dröm, hette det i en av dikterna. Detta var alltså,
skrev kritikern Jermilov, ett av Zjdanovs främsta språkrör, som
nu åter satts i funktion, vad skalden vill lära den sovjetryska ungdomen, som skall uppfostras till modig, optimistisk inställning till
livet. Detta att livet bara är en flyktig, ogripbar dröm kan endast
uppfordra till att ta det lättsinnigt eller att se på det med pessimism, det är att säga ungdomen att det inte tjänar något till att
försöka förbättra det, att kämpa för en bättre framtid för foster- 3- 563441 Svensk Tidskrift 1956 31
‘·
Anton Karlgren
landet och mänskligheten. För dylika dekadenta presenter kunde
man inte vara skalden tacksam – med andra ord han borde liksom Zostjenko återvända till tystnad.
*
Sedan den stora razzian så inletts och medan den fullföljdes genom
avrättning av mindre betydande syndare gick man snart ett steg
vidare: själve Stalin måste revideras. Både i Vera Parrovas och
Pasternaks fall hade det varit Stalins order som möjliggjort de
skadliga arbetenas publicering; också Pomerantsev hade i sin kritik
av lackeringen egentligen endast följt Stalin. Hans order hade alltså
visat sig mindre välbetänkt och måste därför åtminstone delvis återkallas. Det var också vad som nu skedde. Ordern att människorna
skulle skildras inte bara i deras deltagande i samhällsarbetet utan
också i deras individuella liv hade lett till att industri- och kolehozskildringarna börjat sina och att teaterledningarna begärde dramer
om vad som helst, bara inte kolchozdramer. Det var, konstaterade
kulturministeriets organ, Sovjetskaja Kultura, en farlig tendens, en
eftergift för småborgerlig smak. Arbetets tema måste, hette det, vara
sovjetlitteraturens centrala; vad som nu framförallt behövdes var
skildringar av det entusiastiska arbetet, särskilt jordbruksarbetetdet var alltså den nya agrarpolitiken, som skulle konstnärligt behandlas. Medborgarnas privata liv var ett sekundärt tema; skulle
det behandlas, fick det inte skiljas från deras samhälleliga produktionsarbete. Det är, skrev det nämnda kulturorganet, ett misstag att
tro att man bara behöver låta en hjälte lämna sin arbetsplats för
att han skall framstå för sin hustru, svärmor, älskarinna, grannar
och grannhustrur i sin ursprungliga primitiva nakenhet. Författaren måste komma ihåg att alla en hjältes handlingar på alla
områden, även de djupast intima, är oupplösligt förenade med
hans förhållande till det samhälleligt nyttiga arbetet. Också den
av Stalin beordrade skildringen av människornas inre liv måste
modereras: inte för mycket rotande i mänsklig psykologi. Vad särskilt poesiens behandling av det mänskliga känslolivet beträffar
måste det iakttas att den lyriske diktaren inte har rätt att ge uttryck
åt sitt eget jag annat än om han därmed ger uttryck åt miljonernas
känslor och stämningar. Det var alltså ett svårt fel då diktarinnan
Olga Bergholtz givit luft åt vemod, melankoli och andra sådana
ting, som är de livsbejakande ryska människorna främmande.
Huruvida lyrikern nu i alla fall skall tillåtas att sätta sin egen personliga prägel på sin diktning eller uteslutande skall vara ett eko
32
Sovjetrysk litteraturpolitik efter Stalin
av vad som rör sig i massornas stora jag var en något tvistig fråga,
som frigavs till diskussion.
Framför allt var det det stalinska påbudet om plats i litteraturen
för sovjetlivets negativa sidor, som måste tas upp till revision.
Helt avlysa samhällskritik kunde man inte, den behövdes för kampen mot samhällsskavankerna. Men den måste bedrivas på det
rätta sättet. Grova felsteg hade, befanns det, begåtts av en rad författare, som nu sent omsider följt Stalins order och beträtt det
delikata gebitet och som nu publicerat en rad av vad Surkov kallade
brottsliga alster, i vilka de bl. a. gått hårt fram mot den hårdkokta
nya sovjetöverklassen. Den värste var författaren Zorin, som i ett
drama, »Gästen, presenterat en hög sovjetämbetsman som fräck,
av makten förgiftad streber, mot vars despotutsvävningar medborgarna stod maktlösa. Här ingrep nu själva kulturministeriet. Så-
dana typer fanns, det medgavs, och de fick demonstreras. Men
Zorin hade begått brottet att i stället för att avslöja hjälten som
en relikt från det kapitalistiska förflutna göra honom till en organisk produkt av sovjetmiljön; han hade framställt honom som
typisk för statsapparaten, där i verkligheten sådana element skoningslöst utrensas, han hade låtit medborgarna stå paralyserade inför honom i stället för att låta dem utan vidare likvidera honom.
Dramat var alltså, lydde domen, ett konstnärligt och ideologiskt
fiasko; författaren själv, teatern som spelat dramat och alla som
haft med det att göra under dess väg till tryckpressen fördömdes
i en ljungande kommunike. En svårare kasus var Ehrenburgs
roman Tö, detta skrämmande tvärsnitt av dagens ryska liv, vars
massor av missförhållanden visserligen en vårstädning i romanens
slut får sanera. Verket måste tydligen slås ner men författaren
skonas, en så värdefull kultur- och fredsduva fick inte på allvar
vingklippas. Proceduren blev kuriös. Nu teg kulturministeriet och
en betydligt lägre instans, Komsomolskaja Pravda, fick avkunna
en fruktansvärd dom över romanen – det var alltså den i fallet
Pomerantsev vilseförda ungdomen som släpptes lös för att ge sin
sunda, spontana reaktion mot svartmålningen av ryskt liv. Sedan
så skett lät man Surkov stryka över och halvt be Ehrenburg om
ursäkt för ungdomens respektlösa framfart. Därnäst lät man Simonov, denna litterära väderflöjel, som på senare tid ställt in sig
som en av Kremls främsta litterära riktvisare men som råkat i
olycka genom att på ett tidigt stadium berömma Zorins pjäs, avlossa en väldig bredsida mot romanen – varpå man gav Ehrenburg den för angripna författare okända favören att få gå till
33
– ~-
— —————————-
Anton Karlgren
dräpande motattack. Saken avslutades med att Literuturnaja Gazeta
publicerade en lång rad insändare med blandat beröm och respektfull kritik, vartill tidningen själv fogade en salomonisk efterskrift:
Ehrenburg hade varit i sin goda rätt, då han dragit fram missförhållanden, men felat genom att inte låta bokens positiva personer
reagera tillbörligt mot de negativa och själv inte göra det.
Närmare regler för hur samhällskritik rätteligen skall bedrivas
följde; också meniga författare tilläts att i diskussionsinlägg försiktigt känna sig för om receptet på den tillåtna sovjetblandningen
av positivt och negativt. Samhällsskavanker skulle framställas som
isolerade, för sovjetlivets väsen främmande fenomen, ännu inte
läkta sår från det kapitalistiska förflutna. Det onda och dess representanter skulle dras fram inte för att objektivt, naturalistiskt
demonstreras utan för att förintas. Författarna skulle, hette det,
darra av hat mot de människoliknande varelser som smutsade
ned det ryska livet och låta dessa varelsers omgivning göra detsamma. Och det måste visas hur det onda är maktlöst och snabbt
slås ned och det goda triumferar – ty så går det ju till i sovjetsamhället. Vissa områden fridlystes. Dagliglivets ofullkomligheter
skulle förbigås, framställning av sovjetämbetsmän som negativa
figurer var, påpekade Surkov, stötande. Samtidigt underströks att
samhällskritik var ett sekundärt tema. Partiet har, skrev Kommunist, åter och åter pekat på att sovjetlitteraturens främsta uppgift är att till medborgarnas efterföljd framställa den positiva
hjälten med sovjetmänniskornas typiska drag koncentrerade och
skärpta. Om denne hjälte skulle vara kemiskt ren från allt negativt och alltså vara vad Pomerantsev kallat en påskkakeängel eller
om lite jordiskt stoft skulle få besudla änglavingarna tilläts det
diskussion om. Mest ansågs att man bäst tillgodosåg de s. k. ideologiskt konstnärliga kraven genom att till en början bekaja honom
med lite mänsklig skröplighet och sedan låta honom skaka den
av sig. Kommunist protesterade: åsikten att den positive hjälten
borde förses med åtminstone någon mörk fläck var djupt oriktig.
När den stora författarkongressen efter åtskilliga uppskov sammanträdde i december 1954, kunde dess uppgift synas klar: det
gällde att slå fast den litterära generallinje, som under årets lopp
dragits upp på tvärs av författarnas förhoppningar och att visa
hur de nu gjort rättning efter den. Uppgiften löstes också. I den
34
Sovjetrysk litteraturpolitik efter Stalin
hälsning från partiet, vars uppläsning inledde förhandlingarna,
fastslogs klart och kategoriskt litteraturdiktaturens alla principer.
Inga avvikelser från den socialistiska realismen fick förekomma,
något som författarföreningen hade att övervaka; när det samtidigt betonades att författarna var skyldiga att förstå de utvecklingsprocesser som pågick i landet och som partiet ledde och att
författarföreningen måste resolut bekämpa alla försök att föra bort
författarna från partiets och landets politik, betydde det att det
var den av Zjdanov renodlade typen av socialistisk realism som
skulle tillämpas. Vikten av litteraturens ideologiska renhet betonades skarpt; sovjetlitteraturens ideologiska inriktning och författarnas ideologiska uppfostran uppfördes främst bland de huvuduppgifter som ålåg författarföreningen. Varningar utfärdades mot
skadliga tendenser, som under årets lopp slagits ned: här fördömdes de litterära fuskverk, i vilka en del författare baktalat sovjetlivet, och här betonades nödvändigheten av att vid skildringen av
medborgarnas individuella liv akta sig för att skilja det från deras
samhälleliga. Som svar på dessa partiets krav avgav under kongressens lopp talare efter talare oreserverad bekännelse till den socialistiska realismen, som gav, hette det, fullaste frihet åt deras skapande
individualitet, betygade sin partijnost och deklarerade sin avsky för
alla ideologiska förvillelser. Varpå det hela avslöts med att kongressen antog en svarshälsning till partiet, vari man i devota vändningar försäkrade det om författarvärldens lojala uppslutning. Så
långt var det hela en efter de gångna månadernas exercis avhållen
vällyckad parad, där kommandomyndigheten kunde mönstra en väldisciplinerad trupp och få sin dagorder mottagen med samma villiga
rad staratsa, »glad att få anstränga mig», varmed i gamla dagar den
ryske soldaten hade att kvittera given befallning.
Emellertid ingick det i det stora skådespelet en del moment, som
kunde synas förbryllande. Det var påfallande i hur stor utsträckning man vid sidan av kommandoordet givakt också genom kommandot lediga gav de paraderande möjlighet att röra litet på lem·
marna. Och det var också överraskande att den strama kommandotonen i utsträckt grad fick vika för koncilianta och välvilliga tonfall. Kongressen hade, det framgick ganska klart, vid sidan av sin
uppgift att fastslå litteraturdiktaturens orubblighet också uppgiften att ge intryck av alt denna diktatur i själva verket var ett
moderat och humant regemente.
Uppgifterna kunde tyckas svårförenliga men löstes med en viss
framgång. Här demonstrerades nu att man alls inte ville lägga
35
. ~… ,.. ‘·
..~·)-
Anton Karlgren
munkorg på författarna: om deras tal i fråga om de stora principerna måste vara ett glatt accepterande ja, ja och allt däröver
var av ondo, fick detta tal i övrigt flöda fritt: i dagar diskuterade
man de stående litterära problemen sådana som frågan om den
rätta procenten av positivt och negativt vid skildringen av sovjetlivet i allmänhet och den positive hjälten i synnerhet eller frågan
om hur pass stor rätt den lyriske skalden kan ha att låta sitt eget
jag komma fram i sin diktning. Obunden, tydligen uppmuntrad
och delvis uppenbarligen inscenerad bedrevs kritik visserligen inte
av litteraturdiktaturen men av diverse förhållanden i det litterära
livet, som utan fara kunde utlämnas till kritik. Här angreps principerna för utdelning av Stalinprisen, som efter diktatorns död
visserligen inte förlorat sin ekonomiska lockelse men däremot sin
litterära kredit, här angreps författarföreningens styrelse, med vars
uppsikt över litteraturen både parti och författare, ehuru av direkt
motsatta anledningar, var missbelåtna. Och alldeles särskilt kritiserade författarna varandra och gjorde fullständigt fritt upp personliga räkningar. Här lät man nu också författarna förstå att
intolerans inte alls ingick i systemet. Visserligen skulle, underströk den främste officielle talaren, Surkov, striden mot ideologiska
förvillelser föras skoningslöst, men möjligheten att det skulle ske
med zjdanovska medel var, det framgick av hans tal, utesluten. Det
var kritiken, som skulle bekämpa förvillelserna, och den skulle
göra det i humana former, den skulle, hette det, ändra ton och stil,
bekämpa felstegen men skona författarna, övertyga dem om felgreppen så att de sedan efter att ha bättrat sig kunde bli till gagn
för den ryska litteraturen. Amnesti till missdådare ställdes alltså
i utsikt, varför då också en del författare vågade göra framställningar i den riktningen och t. o. m. tillät sig att fälla goda ord för
några av den föregående razzians offer. Också en del äldre syndare
bragtes i vänlig åtanke, främst Bunin, som, hette det, trots allt
var en rysk klassiker och vars arbeten borde utges i Ryssland.
Alldeles särskilt uppseendeväckande var det att samtidigt som
kosmopolitiska tendenser bannlystes Literaturnaja Gazetas huvudredaktör Rurikov, tydligen på officiellt uppdrag, förklarade att man
alls inte ville avspärra den ryska litteraturen från världslitteraturen,
som hade många goda namn att uppvisa, inte ens den borgerliga
amerikanska litteraturen var genomgående dekadent. Men inte nog
med allt detta. För att inte effekten av all den moderation och tolerans som man på detta sätt demonstrerade skulle gå till spillo, nödgades man ge ännu ett bevis på liberalism, som säkert alls inte
36
•,
‘,.
Sovjetrysk litteraturpolitik efter Stalin
ingick i regiprogrammet. Några av de paraderaride bröt sig direkt
ut ur leden: av de 60-70 talarna var det 6-7 stycken, som verkligen talade fritt och gav öppna uttryck åt sina bekymmer för
litteraturens betryckta läge. Den främsta av dem var Sjolochov,
vars tal blev kongressens sensation. Skarpt gick han tillrätta med
vad han kallade den osunda ro, varmed författarna funnit sig i att
vid kongressen se alla de frågor, som intresserade dem, redan avgjorda; visserligen under förklaring att hans hjärta tillhörde partiet, lättade han detta hjärta med en fruktansvärd urladdning av
kritik mot stort och smått i det partiledda litterära livet och rasande
anfall på partiets litteraturkorporaler. Disciplinbrotten var eklatanta men i stället för att låta stoppa talarna och sedan göra upp
räkningen med dem, tog man det hela stoiskt och lät därmed världen få ett extra bevis på litteraturdiktaturens moderation och frisinne. Inte bara Sjolochov, vars position gjorde angrepp mot honom
omöjligt, utan också de andra upprorsmännen avfärdades med rätt
milda reprimander. Och för att riktigt markera skillnaden mellan
litteraturdiktaturen förr och nu lät man litteraturkoryfeen Fadejev,
på sin tid den zjdanovska litteraturinkvisitionens främsta hantlangare, ta syndarna under behandling, vid vilken han visserligen
under vädjande till deras bättre känslor förebrådde dem deras överord men samtidigt tackade dem för deras kritik och gav dem betyget att de var goda sovjetförfattare.
Hur då förklara den bild, som kongressen uppvisade? På sina
håll i västerlandet, där man ännu inte släppt övertygelsen att nya
vindar höll på att arbeta sig fram i den ryska litteraturpolitiken,
gjorde skådespelet avsedd verkan. Man talade om att en vändning
inträtt i denna politik, varvid författarna visserligen inte fått sina
frihetskrav uppfyllda men dock fått sin socialistiskt realistiska
tvångströja gjord rymligare och komfortablare. Att man därvid tog
fatalt fel borde man ha förstått. Allt för kategoriskt hade kongressen fått fastslå litteraturdiktaturens principer för att man skulle
kunna tillåta sig tro att bolsjevismen var på glid bort ifrån dem;
allt för genomskinlig var den mask av liberalism, som denna litteraturdiktatur försatts med, för att inte dess rätta fysionomi skulle
skina igenom. Men varför hade en sådan maskering nu plötsligt
ansetts nödvändig – den frågan kunde den gången inte besvaras.
Det kan i själva verket numera inte råda något tvivel om svaret:
vad man hade att göra med var upptakten till den politik, som den
blivande chrustjevska regimen skulle överraska världen med. Det
är ganska tydligt – undertecknad behandlar på annat håll saken
37
‘. . ”‘ :·..·~· J
. ~-
Anton Karlgren
utförligare- att den maktkamp, som i februari 1955 slutade med
Malenkovs fall och Chrustjevs seger, redan i december avancerat
så långt att det var Chrustjev, som fått ledningen av kongressen i
sin hand och dirigerade den så som det passade hans politiska program. Någon jämkning i litteraturdiktaturen ingick inte i det programmet och kongressen fick därför fastslå dess orubblighet. Men
försök att övertyga världen om att den ryska politiken definitivt
uppgivit den stalinska oresonligheten och intransigensen och inte
envist fasthöll en gång intagna ståndpunkter, att bolsjevismen i
grund och botten var ett rätt sympatiskt system, som höll på att göra
sig av med sina för västerlandet mest stötande drag och som lagt
sig till med en vänlig inställning till detta västerland – alla dessa
taktiska grepp, som sedan i så hög grad skulle komma till bruk i
Chrustjevs politik hade han helt visst redan då uppfört på sitt program. Och vad man fick bevittna på kongressen var en första demonstration av den bolsjevikiska metamorfos, som han ville få världen att tro på- kongressevenemanget, som denna värld följde med
spänd uppmärksamhet lämpade sig i allra högsta grad för ändamålet. Det var ingen dålig inledning till vad som sedan skulle följa
när han här sökte skapa intryck av att bolsjevismen på ett så centralt politiskt område som det litteraturpolitiska där den hittills gått
fram med hård oförsonlighet och på ett sätt, som varit västerlandet
speciellt motbjudande nu slagit om till en tilltalande mildhet och
koncilians. Och någon bättre ingress till hans blivande charmoffensiv mot västern kan man inte tänka sig än då han nu med en artig
gest slog upp dörrarna för den västerländska litteraturen, som Zjdanov bommat igen.
*
Frågan blir då: hur har den så startade litteraturpolitiken fullföljts? I vilken mån har man lyckats förena oförändrat upprätthållande av hårt litteraturregemente och den nya apparansen?
Det kan då konstateras att åtskilligt gjorts för att stärka det
goda intryck kongressen gjorde på en del folk. Sjolochovs 50-årsdag
har firats med enastående officiella hedersbetygelser: här har man
alltså visat världen, på vilken hans tal på kongressen gjorde kraftigare intryck än något annat, att man inte har något emot kritik.
Ehrenburgs Tö har, det har man i samma syfte låtit världen se,
inte på minsta vis rubbat hans position. Världspressen har delgivits meddelande om att en av Chrustjevs första ärohetsåtgärder
var att infinna sig till Moskvapremiären på den ukrainske förfat- 38
Sovjetrysk litteraturpolitik efter Stalin
taren Kornejtjuks drama »Vingarna» och demonstrativt applådera
poänger med skarp samhällskritik – att vad han applåderade var
kritik av Berias polismetoder och av honom själv bekämpade missförhållanden i kolchozsystemet ansågs överflödigt meddela. Bunins
noveller har börjat dyka upp i bolsjevikiska tidskrifter och han
själv fått en hedersam plats i den stora officiella ryska litteraturhistorien. Man har fått veta att stora föranstaltningar gjorts för att
på 50-årsdagen av Dostojevskijs död i februari i år fira och åtminstone delvis rehabilitera »Onda andar’s» författare. En redan på
kongressen utlovad ny tidskrift, Utländsk litteratur, har kommit ut
med flera nummer – detta vittnesbörd om bolsjevismens förändrade förhållande till världslitteraturen förlorar visserligen något av
sitt värde genom att det visat sig att det huvudsakligen är världslitteraturens s. k. blomma, den hel- eller halvkommunistiska litteraturen, som tidskriften ägnat sin uppmärksamhet. Nästan varje
vecka meddelar Pravda hur någon författare ordendekorerats, den
i fjol så skarpt nedsablade Vera Parrova har hugnats med Röda
Fanans orden. Och ideligen försäkrar man och låter författarna
försäkra att den ryska litteraturen åtnjuter en frihet, som intet
annat land har make till, begränsad bara av den plikt författarna
själva lägger på sig, plikten att tjäna folket.
Samtidigt framträder i alla fall, dylikt camouflage till trots,
litteraturdiktaturens verkliga karaktär allt mer obeslöjad. Systemet har inte bara bevarats intakt utan ytterligare skärpts: aldrig
har författarna hållits i stramare tyglar och aldrig har man kraftigare satt sporrarna i dem – endast den skillnaden råder mellan
förr och nu att författarna nu motståndslöst tycks finna sig i
dressyren.
Först och främst predikar man med en aldrig tröttnande energi
litteraturdiktaturens principer, varvid man framför allt ger dem i
den formel som sammanfattar alla den socialistiska realismens bud,
den formel som kräver författarnas partisinne, deras plikt att acceptera partiets ideologi och tjäna dess politik. Den uppbäres, denna
formel, såsom redan visats, av upphovsmannens, Zjdanovs, auktoritet, som aldrig varit starkare än nu. Men den har nu fått ännu
en och en ännu större auktoritet bakom sig. Med många och långa
artiklar har i höst firats 50-årsdagen av den artikel av Lenin, från
vilken Zjdanov hämtade uppslaget till partijnostprincipen, en artikel som, så framställer man nu saken, redan tre decennier innan den
socialistiska realismen var påtänkt, formulerade den grundprincip,
på vilken den bygger- att Lenin i denna artikel understryker att
39
,. \.
-·”
Anton Karlgren
litteraturen är ett område där mindre än på något annat det kan bli
tal om likriktning, majoritetens makt över minoriteten, och där det i
särskild grad måste finnas utrymme för personligt initiativ och individuella böjelser, bekräftar endast, säger man, att han var den socialistiska realismens fader, ty det är just precis vad den socialistiska
realismen hävdar. Samtidigt har vakthållningen omkring principernas helgd skärpts till det yttersta. Tydligen fruktar man att författarna från kongressen hemfört en del föreställningar om att de
nu fått ökad rörelsefrihet och den missuppfattningen måste man
slå ned. Inga avvikelser från partiets ideologi! Titt och tätt kommer
varningar, då man trott sig spåra tendenser i den riktningen. Här
slår Literaturnaja Gazeta alarm inför den ideologiska vacklan, som
den trott sig kunna konstatera hos en del författare, som inte är helt
fasta i teorin: tidningen varnar Leningradförfattarna för den tendens de visat till en generellt överseende hållning i ideologiska frå-
gor, och en del Moskvaförfattare för att de låtit skymta fram tvivel
på nyttan av kamp mot kosmopolitism. Fortsatt ideologisk vaksamhet är, fastslår tidningen, nödvändig, oförsonlighet mot alla
ideologiska misstag måste utmärka varje sovjetförfattare. Inga
politiska snedsprång! Bl. a. ingen politiskt skadlig samhällskritik
– vi har inte, skriver Simonov, fört kampen mot lackeringen för
att ge fria händer åt dem, som bara strävar efter att dra fram så
mycket sopor som möjligt från livets bakgårdar. Klart låter man
också författarna förstå att de inte skall räkna med den tolerans
mot ideologiska och politiska försyndelser som utlovades på kongressen. Livstidsdomen över Zostjenko står fast och Literaturnaja
Gazeta fördömer den tendens som yppat sig bland Leningradförfattarna, som framfört tanken på att amnesiera hans som det heter
ruttna skriverier. Och samma dom vilar tydligen över både Pomerantsev och Zorin; gång på gång upprepade sparkar mot dem ger
författarna varning att hålla sig på mattan.
Det är emellertid inte nog att författarna aktar sig för vad som
är ideologiskt felaktigt och politiskt skadligt, de har inte rätt att
komma med något som är ideologiskt färglöst och politiskt indifferent. »Det är», skriver Literaturnaja Gazeta, »nödvändigt att alla
de mångskiftande medel, som konsten förfogar över, tjänar ett enda
mål, befästande av den socialistiska ideologin och det socialistiska
samhället». »Sovjetförfattarnas arbete har någon mening blott då
de stora allmänmänskliga ideerna lyser fram ur del», skriver Fadejev, som alltsedan kongressen åter framträtt som litterär läromästare. Detta har, säger han, många författare glömt; många röster
40
———————~···~,- ….•..~….. _________,——–~
Sovjetrysk litteraturpolitik efter Stalin
upprepar det klagomålet. Det finns, heter det, författare som glömt
att sovjetlitteraturen är de stora tankarnas och känslornas, de ädla
strävandenas litteratur och skildrar sovjetlivet utan att man ser
dess frammarsch mot stora, upphöjda mål, arbeten, som inte är
genomträngda av kommunistiskt patos och där man inte möter
kommunister, som omdanar världen och hjältar, som utför bedrifter i kommunismens namn. Visserligen skall, fastslår man, litteraturen ge en allsidig bild av livet, men någon allätare i ämnesval får
den inte vara. »Det är oriktigt att tro», säger Literaturnaja Gazeta,
»att litteraturens mångsidighet skulle förutsätta att det vid sidan
av kampbetonad litteratur, buren av höga ideal, skulle få existera
ett slags andra rangens litteratur, som ställer sig vid sidan om tidens
idestrider och tillfredsställer småborgerlig efterfrågan.»
Under sådana förhållanden fortsätter man den av Malenkavregimen påbörjade revisionen av Stalins order till litteraturen att inte
bara teckna medborgarna som samhällsarbetare utan också ge deras individuella, särskilt deras inre liv. Det är inte, fastslår Fadejev,
litteraturens sak att dröja vid människornas personliga besvärligheter i deras vardagsliv och familjeliv; hånfullt talar han om arbeten, som bara skildrar hur människornas liv förflyter med blandad glädje och sorg, hur de älskar, finner varandra, skiljs och återvänder till varandra – läsaren frågar sig: vad vill författaren säga
med allt detta? Människornas privatliv och själsliv får inte tecknas
lösgjort från deras samhälleliga, från det arbete som, säger Simonov, för sovjetmedborgarna inte är arbete utan kamp för förverkligande av stora ideer. Böcker där detta sker är asociala och för dem
finns det, säger Simonov, ingen amnesti.
Alldeles särskilt är det en sida av människornas intima liv, som
man ser misstänksamt på: kärleken. På en del håll i västerlandet, där man fortfarande med ljus och lykta söker symtom på att
den ryska litteraturen börjar få friare villkor, har man konstaterat att på sista tiden utkommit en del kärleksromaner och att:
den ryska litteraturen alltså tillåtits återupptäcka »sex». I själva
verket var, såsom förut visats, upptäckaren gamle Stalin; det har
också nämnts hur Ehrenburg i sin parafras över hans order animerade sina kolleger till produktion i genren; själv lade han, för
att ge sina läsarinnor deras quantum satis, in inte mindre än tre
älskande par i sin roman Tö. Någon landvinning, som sovjetförfattarna tillkämpat sig är det alltså inte när de nu i visshet om
publiksucces tagit sig för att odla kärleksgenren, det är på stalinsid
fribrev, som den släppts fram. Och vad som på senare tid skett är
41
Anton Karlgren
att det i detta fribrev håller på att införas inskränkande klausuler.
Alla de kärleksromaner som kommit ut har klubbats ner: de ger
inte den rätta sovjetkärleken, en kärlek genomsyrad, heter det, av
vår samhällsordnings atmosfär. Det duger inte att såsom nu sker
göra kärleksromanerna tilllaggtårtor, låta hjältarna älska på vissa
sidor i romanerna och idka samhällsnyttigt arbete på andra; de två
sakerna måste ingå organisk syntes. Och innan man ännu kommit
fram till det rätta receptet på denna specifika sovjetryska ars
amandi- hittills har det inte skett- för kärleken en rätt prekär
existens i den sovjetryska litteraturen.
Inga förvillelser i vad man kallar idelöshetens och spetsborgerlighetens träsk! – fast mark skall författarna ha under fötterna,
och var de skall finna den upplyser man dem rakt på sak om. Det är
dagens aktuella politiska problem som de skall behandla och därvid skall de, såsom Simonov utan omsvep uttrycker det, inte bara
illustrera utan driva propaganda för partipolitiken. »Närmare till
livet» ljuder lösen, och eftersom det nutida ryska livet framför
allt rör sig om de ekonomiska problemen, industrins, särskilt den
tunga industrins, uppsving och jordbrukskrisen, så är det på dessa
områden författarna skall sätta in. Det är den av Stalin stoppade
strömmen av industri- och kolchozromaner, som nu med all makt
skall sättas i gång, och för var dag som går får författarna allt
strängare order att på allvar släppa den lös. »Redan han, skrev
Izvestija i november, »tillräcklig tid förflutit efter kongressen, men
vi har ännu inte fått betydande alster som på ett värdigt sätt avspeglar sovjetfolkets märkliga handlingar i dag, det heroiska arbete
som utföres av dem som bygger de grandiosa hydraelektriska stationerna och betvingar jungfrulig jord, böcker i vilka man möter det
patos, varmed arbetarna driver upp den tunga industrin och bönderna kämpar för höjande av jordbruk och boskapsskötsel». Alldeles särskilt är det författarnas ökade insats i vad man kallar kampen för brödet, alltså en kraftigare och snabbare leverans av kolchozlitteratur, som man efterlyser. Partiets beslut i agrarfrågan,
dessa beslut av vilka vart och ett brukar fylla ett par sidor i Pravda,
avsåg, understryker man, inte bara att sätta fart på sovjetfolkets
initiativ utan också att ge uppsving åt litteraturen, ge, som man
säger, litteraturen vingar. Men uppsvinget dröjer. Olika åtgärder
vidtas för att få det i gång. I höstas anordnades stort möte, till
vilket 300 agrariskt inriktade författare trummats samman för att
av sakkunniga instanser, jordbruksspecialister av skilda slag och
kolchozledare, få inspiration till tillverkning av kolchozlitteratur.
42
Sovjetrysk litteraturpolitik efter Stalin
Och ideligen söker man liva författarna att hugga i. Bl. a. ligger
man över de litterära förgrundsfigurerna som inte får undandra
sig sin plikt. Att dessa äldre herrar i författarreservatet utanför
Moskva ursäktar sig med att de inte känner tilllivet på landet hjälper inte. I en tid, då folk av de mest skilda slag ilar till byarna för
att hjälpa till att lösa jordbrukskrisen borde inte, säger man, litteraturens mästare sitta lugnt och njuta sin hederssemester, nöjande
sig med dimmiga löften. Allra främst är det författarnas dröjsmål
att ge teatern goda skådespel om kolchozlivet som man är upprörd
över. Det är, heter det, otillåtligt att teatrarna, även de i huvudstä-
derna, inte ger pjäser som illustrerar böndernas liv, författarna
känner inte sitt ansvar – Literaturnaja Gazeta uppmanar kulturministeriet att ta sig an varje författare individuellt.
Sådan är den ryska litteraturens ställning för ögonblicket. Aldrig
har dess uppgift att utan eskapader åt andra håll stödja partiets
politik för dagen med renodlad propaganda proklamerats så krasst
och hävdats så obevekligt som nu. Det är vad det blivit av den ryska
litterära frihet, som världen ett slag trodde vara praktiskt taget
realiserad. Det var dåraktigt då man trodde det och det är dåraktigt
att tro att någon ändring skulle kunna äga rum. Ett oinskränkt
bruk av litteraturen som propagandamedel utgör en allt för integrerande del av bolsjeviksystemet för att någon regim skulle kunna
släppa det, särskilt sedan den stigande folkbildningen givit detta
propagandamedel allt större värde. Regimer med olika åsikter om
mångt och mycket kan komma att avlösa varandra i Kreml, men
på en punkt kommer aldrig någon oenighet att råda så länge bolsjevismen är bolsjevism: man vet att liksom jorden enligt rysk
folktro skulle sjunka i havet om inte tre valfiskar höll den uppe,
så skulle bolsjevismen löpa fara att kapsejsa om den inte kunde
stödja sig på den väldresserade valfisk som en regelrätt socialistiskt
realistisk propagandalitteratur utgör.
43

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism