Print Friendly

Skolpolitiken

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SI(OLPOLITII(EN
DET är i det mänskliga samlivet en ganska vanlig företeelse att,
när något galet ställts till, vreden vänder sig icke mot den vållande
utan mot den som påvisar hur galet det blivit ställt. Det är dylika
känsloreaktioner som driva sitt spel när liberala tidningar vid avslöjandet av den socialdemokratiska skolpolitikens misslyckande
med nymornad indignation vända sig mot högern och dess press.
Denna vändning kan ju verkligen tyckas orimlig: högern har icke
fört vårt skolväsen in i det katastrofala läge där hem, föräldrar och
lärare nu våndas, högerns tidningar ha ända sedan reklamen för den
Erlanderska skolpolitiken började bestämt varnat för dessa löften
som aldrig kunna uppfyllas. Icke dess mindre ställer nu Dagens
Nyheter upprepade emfatiska frågor till Svenska Dagbladet om hur
man på högerhåll tänker sig realskolans lärogång ordnad för eleverna i Stockholm norr om vattnen och särskilt i Västerort. Frå-
gorna låta sig lätt besvara. Vad barn och lärare och skolor nu behöva, det är icke fler förändringar, vidgad försöksverksamhet, nya
experimentalfält, utan lugn stadga så långt sådan ännu är möjlig i
det läge som framkallats av den nuvarande skolpolitiken. För den
del av Stockholm som icke utsatts för försöksverksamhet kan man
endast önska att nuvarande ordning vidmakthålles i största möjliga
utsträckning.
Envist upprepas den anklagelsen att den femåriga realskolan
skulle vara orsak till den oerhörda kön av inträdessökande, som nu
pressar betygsnivån i höjden. Det är som om man under kriget
skulle ha beskyllt kaffet för att framkalla bristsituation, ransonering
och köbildning! Trängseln framför den femåriga realskolans portar
beror i stället på två faktorer: dels anses den av föräldrar som
önska ge sina barn högre skolbildning vara överlägsen andra utbildningsmöjligheter, dels är den av myndigheterna strängt ransonerad. Resultatet är givet: köbildning, konkurrens, betygshets i
underliggande folkskoleklass, missnöje hos föräldrarna. Det är detta
missnöje man söker avvända från de skyldiga instanserna och i
stället rikta mot den eftertraktade realskoleformen.
l
. }_
skolpolitiken
Denna är visst icke utan fel, men dessa ha ingenting att göra
med den bristsituation som självklart uppstår när tillgången icke
hålles i rimlig proportion till efterfrågan.
Bristsituationen kännetecknar nu som bekant alla områden av
vårt skolväsen, men gör sig särskilt gällande på det nya högstadiet,
klasserna 7-9 i den obligatoriska skolan. Den drabbar alltså icke
endast den teoretiska realskolan utan även mera praktiskt inriktade
linjer, givetvis också flickskolor och andra läroanstalter för samma
åldersstadium. Det fattas lärare, lokaler, undervisningsmateriel, allt
som behövs för att möta den växande tillströmningen av lärjungar.
skolpliktens förlängning och de nytillkommande årskullarnas väldiga ökning ställa skolmyndigheterna inför uppgifter som de nu
söka bemästra genom provisoriska anordningar, ofta av tvivelaktig
karaktär: snabb utbildning av folkskollärare, koncentrerade kurser
av skilda slag, nedläggande av smärre skolor, barackbyggen, inhysning av två klassavdelningar i samma rum o. d. Allteftersom de
större årskullarna nå upp till gymnasiet och samtidigt allt större
del av varje årskull söker gymnasieutbildning får bristsituationen
ökad räckvidd och allvarligare innebörd. Den föranleder också allt
mindre genomtänkta åtgärder, som högst ofördelaktigt återverka på
underliggande skolformer.
Att dessa starkt ökade krav skulle komma att ställas på vårt skolväsen har länge varit bekant. Det var känt när skolkommissionen
år 1948 lade fram sitt principbetänkande, det var än klarare när
riksdagsbeslutet om en skolreform år 1950 genomdrevs, och det hade
full aktualitet när kraven på akademisk upprustning under de följande åren gång på gång avvisades av statsmakterna.
Det är hart när obegripligt att en regering, som anser sig kallad
att planlägga det svenska folkhemmets hushållning på lång sikt, så
totalt försummat planläggningen när det gällt något för folkets
framtid så väsentligt som den obligatoriska folkundervisningen.
En planmässig breddning av undervisningsväsendet måste ju börja
uppifrån, från toppen. Universitet och högskolor måste sättas i
stånd att utbilda erforderligt antal lärare, ämnesområden där lärarbristen framträder särskilt starkt måste i motsvarande utsträckning
tillgodoses, seminarierna måste öka sin intagning, vilket i sin tur
kräver nya lärarkrafter, osv.
Den socialdemokratiska skolpolitiken har, med bondeförbundets
villiga bistånd, gått den motsatta vägen. Man höjer skolpliktsåldern
och ökar därmed snabbt behovet av lärare på den obligatoriska skolans högstadium. Samtidigt göra de allt större årskullarna sitt in- 2
skolpolitiken
träde i småskolan och öka sedan klass efter klass lärarbehovet i
folkskolan. Samtidigt växer tack vare inrättandet av nya skolor och
linjer, höjd allmän levnadsstandard och allehanda skolsociala åtgärder tillströmningen till högre skolformer oerhört. Men först när
den stigande vågen når gymnasiet, upptäcka de för planläggningen
ansvariga att någonting är på färde, och tillkalla sakkunniga och tillsätta utredningar för universitetens och högskolornas upprustning.
Symbolisk för nu rådande planhushållning på undervisningens
område är historien om en byggnadstomt i huvudstaden. Den ovan
skildrade bristsituationen gör en snabb utvidgning av Stockholms
högskola till en trängande nödvändighet. Där behövs fler lärare,
nya föreläsningssalar, ökat utrymme över huvud. Invid högskolan,
mellan Norrtullsgatan, den juridisk-humanistiska huvudbyggnaden
vid Norrtullsgatan och det biokemiska institutet vid Odengatan lågo
ännu i höstas ett par äldre hus, som nu rivits. Denna tomt är som
avsedd för högskolans utvidgning, ingen tomt i hela Stockholm
skulle så väl lämpa sig för att tillgodose de lokalbehov som följa av
högskolans nu enligt allas mening ofrånkomliga upprustning. Tomten håller nu mycket riktigt på att bebyggas. Stockholms stad har
använt sitt inflytande för att i detta akademiska kvarter bereda
plats för stadens auktionsverk.
Bristen på planläggning har fört vårt skolväsen in i ett nödläge,
som framtvingar nödlösningar av alla slag: provisorier, surrogat,
ransoneringar, indragningar. Det har frågats varför indragningarna
skola träffa just den femåriga realskolan, veterligen den mest eftersökta skolformen. Man har förmodat ideologiska grunder, och naturligtvis ligger det något i det. skolkommissionen hade ju framför allt skjutit in sig på denna skolform såsom den mest framträ-
dande representanten för allt som den fann omodernt i vårt gamla
skolväsen. Men föräldrarna ha tagit så föga intryck av kritiken att
de fortfarande med oförminskad iver vända sig till den femåriga
realskolan. Och det har i andra frågor visat sig att den socialdemokratiska skolpolitiken ådagalagt stort kallsinne gentemot skolkommissionens ideologi, där denna icke varit politiskt lämplig.
Det avgörande är säkerligen rent praktiska skäl. I nödens stund
tar man där det finns någonting att ta, och i den femåriga realskolan
finns ännu åtskilligt att ta. Den är ännu icke desorganiserad, den
har i stor utsträckning kompetenta lärare, även i de två lägsta
klasserna, lärare som äro fullt utbildade för att sköta den differentierade undervisning som man nu inom enhetsskolan söker sig
fram emot.
3
‘· ..~j.
skolpolitiken
Man följer sålunda här samma princip som inom den socialdemokratiska finanspolitiken. När man blir tvungen att infria sina
löften och saknar resurser så tar man där någonting finns att ta,
hos sparare, försäkringstagare, obligationsinnehavare och liknande,
vilka plötsligt se sig till väsentlig del berövade frukterna av ett livs
sparsamhet och flit.
Nu kan det ju synas orättvist att en viss kategori av lärjungar
skall få fullgod undervisning endast därför att de lyckats komma
in i en viss skolform, medan andra barn med samma förutsättningar,
kanske i samma stad, hänvisas till att tjänstgöra som försökskaniner i sämre utrustade experimentskolor. Det är denna orättvisa
man söker avhjälpa genom ett slags inmalningstvång, avsett att
mera rättvist fördela de mindre väl utbildade lärarna på alla skolformer- av naturliga skäl inställa sig alltjämt uttryck från krigstidens ransoneringar.
Som huvudskäl för den femåriga realskolans avkortande till treårig brukar anföras, att därigenom ett betydande antal lärare och
klassrum frigöras. Väsentligen skulle detta bero på att ett stort
antal elever, som icke lyckas komma in i l5 direkt från folkskolans
fjärde klass, gå tillbaka till folkskolan för att från dess femte klass
åter söka in i realskolan. I den mån detta lyckas, blir det luckor i
folkskolan, ett system som med nuvarande platsbrist anses icke
kunna bestå.
Det är anmärkningsvärt att de, som nu styra och ställa med vårt
skolväsen och som annars sannerligen icke dra sig för att dirigera
och förbjuda, icke sökt råda bot för detta missförhållande genom
en så enkel åtgärd som förbud mot övergång från femte klassen till
P. Det är en utväg som övervägts i decennier och som, sedan 1927
års riksdags beslut att möjlighet till övergång från sjätte folkskoleklassen alltid skall finnas, är starkt motiverad. Det är ju onödigt
och ur flera synpunkter olämpligt att erbjuda övergångsmöjlighet
tre år å rad.
Men man föredrar att riva sönder den skolform som trots allt
kommer att stå som förebild för enhetsskolans utbildning av de
mera teoretiskt begåvade lärjungarna i klasserna 5-9.
Finnas då inga andra möjligheter att under väntan på universitetsupprustningen anskaffa kompetenta lärarkrafter? Finnas inga
reserver?
Jo, ganska stora. Här må endast pekas på två kategorier. Den
ena är de gifta lärarinnorna, som trots utbildning och arbetshåg
föredra att stanna hemma och sköta hushållet. Om de gå i tjänst,
4
#:
skolpolitiken
sluka nämligen hemhjälp och sambeskattning så stor del av inkomsten att behållningen icke står i rimlig proportion till arbetet.
Den andra är de pensionerade lärare som äro fullt arbetsdugliga och
arbetsvilliga men som icke vilja göra lärartjänst mot en bråkdel av
den stipulerade lönen – den pension de åtnjuta ha de ju redan
tjänat in. Finns det någon som tilltror den nu sittande regeringen
klokhet och kraft nog att nyttiggöra dessa reserver?
Läget är alltså ungefär vad man kunde förutse år 1950, då riksdagen fattade principbeslut i skolreformfrågan. Åtskilligt har dock
gestaltat sig värre än väntat, beroende på okloka provisorier och
oförlåtlig senfärdighet när det gällt att ta itu med huvudproblemen.
Bristsituationen var förutsedd och borde ha förebyggts.
I det politiska spelet, närmast i Stockholms stadshus, har man
enligt Dagens Nyheters bedömning »på ena sidan socialdemokraterna som driver en snabb enhetsskolelösning hårdast. På motsatta
sidan står högern som energiskt slår vakt om det femåriga systemet
och vill behålla det även för framtiden. Mitt emellan finner man
folkpartiet som hyllar enhetsskoletanken men vill gå varsamt fram
med hänsyn till de väldiga organisatoriska problem som skulle
uppstå om hela staden förvandlas till ett försöksdistrikt.» Naturligtvis! När högern begärde sex armefördelningar och socialdemokraterna bjödo två, var den borgerliga vänsterns ståndpunkt given:
tre eller möjligen fyra. Här är ståndpunktstagandet så mycket
lättare som man icke säger ifrån, sannolikt icke ens vet, vilken
enhetsskoletanke man hyllar, skolkommissionens eller folkskollärarförbundets eller någon mera förtunnad, där av enheten endast återstår den samordnade lokala skolorganisationen. Det är denna oklarhet som gör det möjligt för de socialdemokratiska skolpolitikerna
att år från år fullfölja sin vanskötsel av svenskt undervisningsväsen,
till svårbotlig skada för framtiden.
5
…. ;…__.. f

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism