Serbiskt vägval mellan öst och väst
Ryssland och Putinregimen utövar sin påverkanspolitik också gentemot Serbien för att knyta närmare band och tvinga landet bort från Europas öppenhet. Det är i detta perspektiv som Europeiska unionens förhandlingar med Serbien ska ses.
När jag flyger till Belgrad för att delta i olika möten med den serbiska regeringen och dess parlament, har möten i Stockholm på morgonen och behovet att vara framme tidig kväll i Belgrad gjort att den enklaste flighten går via Istanbul. Det är fågelmässigt en liten omväg men inte så stor som man vill tro. Det påminner mig något om Balkan och dess historiska läge i Europa. På gränsen mellan det som en gång var öst, det Ottomanska imperiet och väst, närmast i form av det Habsburgska kejsardömet. Längre tillbaks i tiden under Bysans, under vissa epoker självständigt och därefter under det Ottomanska styret. Här slutade under sekler det Ottomanska imperiet och här stod gränsen mot dess fortsatta framryckningar.
Serbien var gränslandet i en ständig strävan efter ett Storserbien som historien aldrig gav efter för men som det gamla Jugoslavien var en kompensation för.
Serbien var den enskilt största nationen med en historia, kultur och tradition som skapade en närhet till det ortodoxa och tsariska Ryssland snarare än till det muslimska i öst eller det katolska i norr. Klämt mellan två olika kulturers kraftfält, med en bild av sin egen rättfärdighet och storhet förenad med en ständig besvikelse över historien.
I Serbien finns historien i nuet, inte bara i minnet, och formar en världsbild som radikalt skiljer sig från den motsvarande som vi har om Danmark, Finland, Norge, Åland, Skåne eller Reval och Riga.
Likväl är Serbien en del av europeisk historia och kultur, med en förankring i ett Västra Balkan som har Europa som sin grundläggande hemhörighet. Grannland till andra europeiska länder som tidigare ingick i Jugoslavien, varav två av dem är medlemmar av Europeiska unionen, tidigare fiender i krigen och motståndare i etniska konflikter, men framför allt grannar i en gemensam del av världen där kultur, språk, musik, historia förenar dem med Europa. Så ser det moderna Serbien ut.
I spåren av ett allt mer offensivt och aggressivt Ryssland står nu på nytt konflikten mellan det östliga och västliga, där Serbiens länkar till Ryssland handlar om den storebror man aldrig haft men ändå litar till medan det västliga handlar om det moderna, demokratin, rättsstaten och öppenheten gentemot grannar, världen och om förändring.
På samma sätt som mot andra grannar utövar Ryssland och Putinregimen sin påverkanspolitik gentemot Serbien för att knyta närmare band och tvinga landet bort från Europas öppenhet. Det lockar många som föredrar det gamla och det slutna, där makt kan utövas bortom demokratisk kontroll och där korruption också ger politisk makt.
Det är i detta perspektiv som Europeiska unionens förhandlingar med Serbien ska ses.
Den dag Serbien blir medlem innebär det en ny logik för hela Västra Balkan där grannarna, som en gång varit fiender, formar en gemensam del av Europeiska unionen. Då blir den etniska frågan en fråga om mångfald och individuell frihet istället för om kollektiva motsättningar.
Det är mycket som måste göras för att Serbien ska kunna bli medlem. Just de krafter som lutar sig mot Ryssland är också de krafter som står i vägen för ekonomiska reformer, för ett oberoende rättssystem, fria media och ett öppet samhälle. Den kraftmätning som Putinregimen utsätter Europa för präglar Serbiens vägval. Ett serbiskt medlemskap är en framgång för ett starkt och öppet Europa där rättsstat och demokrati står starka. Det bidrar till att begränsa Putinregimens möjligheter till destabilisering och kontroll över andra länder.
Gunnar Hökmark (M) Europaparlamentariker och ledamot av Europaparlamentets Serbiendelegation.