Print Friendly

Samarbetsregeringens möjligheter och problem

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

273
SAMARBETSREGERINGENS MÖJLIGHETER
OCH PROBLEM
Av universitetslektor FRIDTJOF FRANK GUNDERSEN
Om de djupgdende förändringar, som regeringsskiftet i
Norge inneburit för själva regeringsapparaten som sddan,
orienterar i denna artikel universitetslektor Fridtjof Frank
Gundersen. Särskilt uppehdller han sig vid de möjligheter
till en i verklig mening nationell integration, som nu yppar sig. Gundersen blev cand.
jur. 1961, genomgick 1963 utrikesdepartementets aspirantkurs och var 1963-1965 sekreterare i utrikesdepartementet. Sedan 1965 är han universitetslektor vid universitetets i Oslo juridiska fakultet.
Tanken på att de borgerliga partierna måste samarbeta för att
kunna framstå som ett samlat alternativ till Arbeiderpartiet, är
icke ny i borgerlig efterkrigspolitik. Det nya som skedde under
valkampanjen 1965 var emellertid,
att de borgerliga partierna gick
över från ett negativt till ett positivt samarbetsbegrepp. Under hela
efterkrigstiden hade Arbeiderpartiet i sin argumentation försökt att
påvisa den nödvändiga ineffektiviteten hos en regering bestående av
partier med starka inbördes motsättningar såväl av social som kulturell och ekonomisk karaktär. De
borgerliga partierna å sin sida
försökte utan särskild lycka att på-
visa, att de inbördes motsättningarna var små och att de därför nog
ändå skulle klara av en regeringsbildning. Efter den korta borgerliga regeringsbildningen 1963 kom
det in en ny och mera positiv syn
på begreppet samarbete. Fler och
fler menade, att samarbetet kunde
bli fruktbart just därför att intressemotsättningarna var stora. Man
påpekade det värdefulla i att en
regering innehöll medlemmar med
vitt skild bakgrund. Man framhöll,
att meningsutbyten och belysning
från olika sidor kunde vara positivt och ideskapande i motsats till
den monopolitiska enighet och homogenitet som – i alla fall utåt –
mer och mer präglade Arbeiderpartiet.
Utifrån en sådan positiv argumentation verkade samarbetsalter- 274
nativet långt mera frestande och
löftesrikt för väljarna, och Arbeiderpartiets gamla taktik med att
påvisa motsättningar och olikheter
mellan de borgerliga hade mist
mycket av sin udd.
De första allvarliga försöken att
värdera en samarbetsregerings positiva möjligheter kröntes alltså
med en valseger. Efter ett halvt år
med borgerligt styre kan det finnas
anledning att försöka föra värderingen vidare. Vari består samarbetsregeringens möjligheter och
var ligger dess begränsning?
ökat nationellt medvetande
För det första har regeringsskiftet banat vägen för ett ökande nationellt medvetande hos den tidigare oppositionen. Det är helt
mänskligt, att den del av väljarna
som i en mansålder förgäves har
stått i opposition, så småningom
får en något distanserad och delvis
negativt känslomässig attityd till
staten och dess myndighetsutövare.
Det är därför av betydelse för den
nationella identitetskänslan och
rättskänslan att det från tid till annan förekommer ett skifte i statens
högsta ledning så att många grupper om möjligt förr eller senare
blir representerade.
J ust när det gäller de enskilda
medborgarnas känsla av identifikation med samhället har regeringen
på grund av den speciella norska
kultursituationen en stor möjlighet
att uträtta något. Det är nämligen
ett faktum, att det stora flertalet
av väljarna på Spr- och Vestiandet
under hela efterkrigstiden har stött
de borgerliga partierna, särskilt
Venstre och Kristelig Folkeparti.
Deras politiska huvudfrågor har
först och främst varit av kulturellt
slag, sådana som språkfrågor, nykterhetsfrågan och frågan om den
inre missionen. Hpyre och Arbeiderpartiet har mera stått mot varandra i den gamla klasskampens
kraftfält, och dessa två mera typiska stadspartier har huvudsakligen varit engagerade i ekonomiska
frågor. Detta har medfört att huvuddelen av väljarna i södra och
västra Norge har känt bristen på
kontakt med regeringen. Deras politiska partier har haft litet inflytande, och även om en viss hänsyn
har tagits till deras ideologiska huvudfrågor, har likväl urbaniseringen, sekulariseringen och materialismen skapat ett visst avstånd
mellan dem och staten.
Det nya i dagens situation är att
representanter för flertalet av befolkningen på Spr- och Vestiandet
har fått plats vid samma regeringsbord som Hpyre med dess urbana
kultursyn och anknytning till nä-
ringslivet och den moderna industrialismen. stadskonservatism och
bygdekonservatism kan nu utväxla
synpunkter, visa ömsesidig respekt
och finna vägen till kompromisser.
Denna dialog innebär en helt ny
situation i norsk politik. I själva
situationen ligger en möjlighet till
nationell integration och en utmönstring av fördomar och traditionella känslomässiga motsättningar. De religiösa kretsarna på
SjiSrlandet, språkfolket och nykterhetsfolket på Vestlandet, näringslivs- och tjänstemannakretsarna i
städerna och icke minst bönderna,
har alla en känsla av att de är representerade i landets regering. De
har sina talesmän, och deras synpunkter betyder något, när avgö-
randena skall träffas. Detta utgångsläge är gynnsamt, därför att
det skapar en positiv grundinställning till regeringens beslut. I de
frågor, där enskilda grupper blir
besvikna över regeringens politik,
kommer det alltid att finnas borgerliga politiker, som står dessa
grupper nära och som kan förklara
de skäl, som låg bakom beslutet
och att detta kanske likväl var en
användbar kompromiss mellan
motstridiga intressen.
Utmönstra klasskänslan
Men det är inte bara bland de
borgerliga väljarna som samarbetsregeringen har ett gott utgångsläge
när det gäller att lägga grunden
till en bättre utvecklad känsla av
integrerad samhörighet. Arbeiderpartiet har nämligen i sin valagitation ständigt understrykil mycket
starkt, att partiet representerar
arbetarrörelsen och att det skall
försvara arbetarklassen mot de reaktionära krafter som kommer att
göra sig gällande under en eventuell borgerlig regering. Genom
denna skrämselpropaganda har
man hållit klasskänslan vid liv ge- 275
nom ett slags konstgjord andning,
och det har grundlagt en känsla av
skillnad mellan ”vi och de andra”.
Genom att föra en politik, som i
rimlig utsträckning tar hänsyn till
fackföreningsrörelsen och arbetarnas intressen, kan koalitionsregeringen utföra en nationell gärning,
om därigenom klasskillnaden utmönstras hos stora delar av den
socialistiska väljarmassan. Fackföreningsrörelsen kommer genom
självkritik att kunna uppdaga, att
de ”reaktionära krafterna” hör
forntiden till, och att klassideologien inte längre har något existensberättigande.
ökande identitetskänsla, nationell integration, allsidig belysning,
synteser och nya synpunkter samt
grundligare sakbehandling – allt
detta är potentiellt positiva aspekter på ett borgerligt regeringssamarbete. Men självfallet är bilden inte bara rosenröd. Man får ingenting gratis. Särskilt är det lätt att
tänka sig att en koalitionsregering
kommer att ha svårt att driva en
långsiktig planering. Tvärtom
kommer det att vara frestande att
lägga omstridda frågor på is. Det
lättvindigaste kommer att vara att
inta en pragmatisk attityd och gå
från den ena frågan till den andra
allt eftersom de tränger sig på. En
sådan hållning utgör en fara för
det politiska tänkandet och för utvecklingen av en politisk helhetssyn. Ännu farligare blir detta, om
den politiska debatten samtidigt
blir mindre allsidig och utmejslad.
276
Detta kan lätt inträffa, om de politiker inom koalitionen som är oeniga med regeringens politik av lojalitetshänsyn underlåter att komma
med kritik av regeringen. Som ett
praktiskt exempel kan nämnas, att
de borgerliga partierna, särskilt
HfSyre, gick till valet 1965 med löften om en dynamisk skattepolitik
(mindre progressiv beskattning),
stopp för prisstegringen och bättre
villkor för det privata sparandet.
Om Hpyre nu inte mäktar infria
sina löften på grund av motstånd
från koalitionspartierna, kommer
partiet att stå inför valet mellan
att utåt lojalt stödja regeringens
politik eller att friskt och oavhängigt förfäkta sina ekonomiska
grundprinciper. Här ligger ett politiskt dilemma som är av stor betydelse för jämvikten i samhällsdebatten. Det skulle vara mycket
olyckligt från demokratisk synpunkt, om klart artikulerade politiska synpunkter av lojalitetshänsyn skulle falla bort ur den offentliga debatten.
En känd LO-representant uttryckte nyligen sitt bekymmer över
att HfSyre nu hade kommit med i
ett förpliktande regeringsarbete i
centrum. Vem skall då förfäkta nä-
ringslivets och arbetsgivarnas intressen, frågade han. Man menade,
att för att skapa en viss jämvikt
i samhället var det nödvändigt att
en offentlig plädering ägde rum.
Även om detta kan låta förnuftigt,
är nog LO-representantens tankegång forntidsmusik. Det är idag inte realistisk politik att operera med
en uppspaltning av väljarna i löntagare och arbetsgivare. HfSyre har
under senare år i stor utsträckning
lösgjort sig från den handfull
män som behärskar styrelser och
representantskap i vårt näringsliv.
De politiska partierna måste i
framtiden se intressena i ett vidare
samhällsperspektiv utan att föra
speciella intressegruppers talan.
Detta hindrar inte att intressena
kan betonas på olika sätt och att
det skulle vara olyckligt, om regeringspartiernas politiska argumentation blev nyanslös, oengagerad
och kompromissbetonad. Det kommer i Norge att bli av största betydelse för samarbetets utformning,
att de borgerliga politikerna friast
möjligt kritiserar regeringen, och
att denna kritik betraktas som ett
hälsotecken. En sådan kritisk hållning kan bidra till att sätta upp
varningsmärken för regeringen, så
att den inte hamnar i ett kortsynt,
pragmatiskt kaos.
Kritikens vanskligheter
Även om förhållandevis ohämmad kritik av regeringen från de
borgerliga koalitionspartierna kan
bidra till att skapa en livligare och
mera fruktbar politisk miljö, innebär en sådan hållning också en fara. Kritiken kan nämligen bidra
till att skapa en oansvarig inställning hos regeringen. De olika statsråden och partiledarna kan lätt
tendera att lägga skulden på koalitionspartierna, när de ställs inför
avgöranden som är impopulära
bland deras egna väljare, samtidigt
som de själva tar äran för det som
är positivt. Vägen är inte lång till
fraktionspolitik, där varje enskilt
partis regeringsmedlemmar mera
tänker på partiets ställning vid nästa val än på regeringen som helhet.
Särskilt kan situationen i en valkampanj inbjuda till utbrytningar.
Det enskilda statsrådets bristande
identifikation med regeringen kan
också leda till politisk overksamhet
och bristande vilja att genomföra
vallöften. Det kan te sig alltför enkelt att slippa undan vallöftena under hänvisning till de övriga koalitionspartiernas ovilja. Detta kan
slå tillbaka på förtroendet mellan
väljarna och politikerna.
Under Arbeiderpartiets regeringstid hölls partiet samman av
en stark disciplin och konstruktiv
kritik kom sällan till allmänhetens
kännedom. Den kom i bästa fall
endast fram i inre uppgörelser inom partiet. Detta ledde till en nå-
got fantasilös och okritisk regering
med få motförslag, men maskineriet var välsmort och effektivt, tekniskt sett.
Samarbetsregeringen har icke
sin föregångares medel att upprätthålla disciplinen och står inför det
stora problemet att hålla fyra partiapparater i takt med varandra
genom att appellera till gemensamma intressen. De olika partierna
har vitt skilda väljargrupper att
ta hänsyn till, och de kan därför
frestas att ge olika vallöften, kan- 277
ske löften som är inbördes oförenliga. Det är klart, att regeringssamarbetet till en viss grad måste inverka koordinerande på partiapparaterna och deras program. Rege’-
ringen kommer sannolikt att före
valet 1969 utarbeta ett gemensamt
långtidsprogram. Det enskilda partipolitiska programmet kan inte
längre betraktas som något mer
än synpunkter, som det enskilda
partiet inom koalitionens ram vill
göra sig till talesman för. Ett vallöfte från ett parti i en flerpartiregering måste därför få en annan
innebörd än ett löfte från ett parti,
som ensamt bildar regering. Arbeiderpartiet pekade på detta förhållande under den senaste valkampanjen och menade, att det demokratiskt sett var en fördel att rösta
med Arbeiderpartiet, eftersom väljarna i så fall röstade på ett förpliktande program och inte på en
önskelista inom en koalition. Synpunkten kan förefalla förnuftig,
men det är väl från demokratisk
utgångspunkt riktigare att se ett
politiskt program som partiets försäkran om att programmets politiska synpunkter skall understrykas och förfäktas, innan de ansvariga myndigheterna träffar avgö-
randen genom intresseavvägningar.
Det är mera demokratiskt och mera realistiskt att se ett partiprogram som en önskelista än som ett
krav, som man vill ha genomfört
oavkortat, kanske utan att ha full
översikt över motstridande intressen.
278
Nytt förhållande väljare – politiker
Regeringssamarbetet mellan de
fyra partierna har fört in ett nytt
moment i norsk politik, nämligen
en förnyelse i det personliga förhållandet mellan väljare och politiker. Om en väljare var missnöjd
med en eller flera personer i Arbeiderpartiregeringen eller i stortingsgruppen, kunde han inte ge
något adekvat uttryck för detta på
annat sätt än genom den drastiska
reaktionen att rösta på ett annat
parti, alltså mot regeringen. Nu
kan väljaren välja mellan fyra olika listor och kan ge uttryck för
vilka politiska tendenser bland regeringspartierna, som han vill ge
sitt stöd. Fördelningen av regeringsansvaret mellan fyra partier
med var sin lista och var sitt program ger den enskilde väljaren
större möjlighet att uttrycka sina
synpunkter. Detta förhållande är
givetvis koalitionspolitikerna på
det klara med, och de kommer därför att tvingas att noga beakta sitt
personliga förhållande till väljarna
och inte – som hittills har skett
alltför mycket – att bara ta hänsyn till partiledningen och anpassa
sig efter denna.
Dessa betraktelser över samarbetsregeringens situation visar, att
regeringsskiftet har lagt grunden
till stora förändringar i norsk politik. Förändringarna går så djupt,
att det kommer att ta tid, innan de
ger utslag i den praktiska politiken. Den nya regeringen har andra
möjligheter än sin föregångare, och
den har andra problem. Man skulle
vilja önska att de borgerliga partierna var medvetna om dessa möjligheter och problem. Därtill krävs
långsiktigt och perspektivrikt politiskt tänkande och debatt. Det är
en besvikelse, att den principiella
och praktiska problematiken kring
samarbetsregeringens situation har
debatterats och analyserats så litet
i Norge. I längden räcker det inte
med att bara improvisera sig fram.
Skall regeringen hålla samman,
måste den ha klart för sig sin uppgift i dagens samhälle. Den tog
över efter en socialdemokrati, vars
ideer hade mist sin livskraft. Om
verket skall föras vidare, måste
skutskepparmentaliteten i borgerlig politik ge vika för ett erkännande av koalitionens möjligheter att
främja en nationell integration i en
tid, då de små nationerna måste
samla sina krafter för att inte bli
utslätade, kulturellt och ekonomiskt. Vid valet 1965 krävde de
borgerliga väljarna detta av sina
politiker, och samarbetsregeringen
har fått en god start.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner