Salazar och censuren
1961
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
SALAZAR OCH CENSUREN
Av redaktör OLLE WESTIN
Det är inte bara ett yttre utan också tilltagande inre tryck som hotar den i
decennier stabila Salazar-regimen i Portugal, skriver andre redaktören i Barometern, 1960 års Arvid Lindman-stipendiat, Olle W estin, i denna analys av de
villkor den portugisiska oppositionen haft och har att arbeta under. Genom IPI :s
rapport om pressen i de autoritära länderna har värdefullt material sammanställts för en säkrare bedömning även av den portugisiska presscensuren, konstateras i artikeln.
LÅNGT INNAN portugiserna i sina
Lissabon-tidningar vid årets början kunde läsa om oroligheter och
rebellterror i Angola hade Salazar
varnat för – och gett sin förklaring till – den stormvind som sveper fram över den vida kontinenten. Afrika brinner, branden är anlagd, och pyromanerna som håller branden vid liv kommer utifrån, från Sovjet, hävdade han i ett
tal som in extenso återgivits i ett
häfte i SNI-serien »Salazar says».
Den anlagda branden har blivit genomgående tema i alla tal och demonstrationer, som manifesterat
den orubbliga gemenskapen mellan
moderlandet och dess provinser, i
den yviga retoriken inte sällan
framställd som en närmast evighetsdestinerad gemenskap. Inte
utan överraskning har portugiserna
därför sett förändringens vind
bryta fram även över den angolesiska gränsen och förjaga föreställningarna om de portugisiska assimileringsprovinsernas immunitet.
Det är nämligen inte bara afrikansk nationalism och mer eller
mindre östinspirerade sabotagereaktioner mot den fäderneärvda provinsgemenskapen som gör att man
i Lissabon tycker sig se hur brandröken sänker sig över regeringsbyggnaderna kring Pra«;a do Comercios öppna paradtorg. Den gamla,
i decennier stabila Salazar-regimen
känner förändringens vinddrag på
nära håll.
Det stormiga presidentvalet den
9 juni 1958 gav en antydan om vad
som var att vänta. Som motkandidat till den av Salazar-partiet,
»Uniao Nacionah, nominerade amiral Americo Tornås framträdde
flyggeneralen Humberto da Silva
Delgado och fick trots en valrörelse
i klart underläge ett överraskande
starkt stöd, 236 000 röster mot
756 000 för Tomås. I januari 1960
begärde Delgado, som ansåg sig hotad av regimen, asyl på den brasilianska ambassaden för att senare
gå i landsflykt. Oppositionen, som
–
aldrig helt övertygats om att resultatet avspeglade den verkliga opinionen i landet, tilltog, och den 11
oktober framträdde en grupp på
275 portugiser, därav flera i framskjuten ställning, med en öppen begäran om en serie reformer, däribland en demokratisering av representationssystemet. Kapten Henrique Galvaos dramatiskt iscensatta
kupp på det portugisiska passagerarfartyget Santa Maria i Karibiska
havet i januari i år visade sig heller
inte sakna politisk betydelse. Förhållandena Portugal ägnades
plötsligt en helt annan uppmärksamhet än tidigare, den gav impulsen till de första upploppen i
Angola några dagar senare och förnyade även hemmaoppositionens
föresatser. Den 28 januari vädjade
en grupp på 39 oppositionsmän,
däribland professor Mario de Azevedo Gomes, som 1958 lett Delgados presidentvalskampanj, på nytt
om en liberalisering av regeringspolitiken. Den 6 februari överlämnade en tremannagrupp med professor Gomes i spetsen en petition
till president Tomås, i vilken hävdades att läget var ytterst »alarmerande». Med sin autoritära politik undertrycker regimen även fundamentala medborgerliga rättigheter, hette det. Som exempel på de
oefterrättliga förhållandena angavs
i petitionen att regimen tvingar den
portugisiska pressen att arbeta i
en »atmosfär av kompakt förljugenhet».
Ingen kan med någon större
25- 6n64o76 Svensk Tidskrift H. 8 1961
351
grad av säkerhet uttala sig om hur
stark oppositionen är, än mindre
om de möjligheter den har att fullfölja sina syften. Det är emellertid
uppenbart att kritiken på några få
år snabbt ökat i styrka, att de oppositionella arbetar med mera bestämda föresatser än tidigare och
att Salazar med en mera hårdhänt
behandling av sina kritiker nu lätt
riskerar att driva dem i armarna
på D. R. I. L. (Directorio Revolucinario Iberico de Liberta~ao), en
organisation med långtgående planer på att störta både Francos och
Salazars diktaturer för att därefter
upprätta en gemensam iberisk förbundsstat av mera självständiga
delstater. De flesta oppositionsgrupperna, oavsett färg och inriktning, känner sig gemensamt förenade i kravet på presscensurens
avskaffande och återupprättandet
av en fri och kritisk samhällsdebatt.
Det är inte minst i behandlingen
av tidningarna det patriarkaliska
systemet visar sina klart autoritära
drag. Censuren, det administrativa
och politiska godtycket, förnekas
inte sällan i mera renodlade diktaturer, men i Portugal gör regimen
ingen hemlighet av att tidningarna
är underkastade statlig granskning.
Med undantag av något enstaka illegalt och sporadiskt utkommande
kommunistiskt blad har alla tidningar på sin första c:ida censurkommissionens granskningsbesked,
där det intygas: »Este numero (tidningens namn) e foi visado pela
352
Comissao de Censura.» Utan denna
»försäkran» tillläsarna får över huvud taget inga tidningar tryckas.
Även om regimen på detta sätt
håller läsaren medveten om censuren har tjänstemännen vid informationsdepartementets avdelning
för utländsk press inte mycket att
säga den besökare – i varje fall
inte en gästande svensk journalist
– som på ort och ställe vill ta del
av kommissionens funktioner och
arbete. Medveten om den belastning
presscensuren utgör för Portugal
inte minst i samarbetet med demokratiska västeuropeiska länder sö-
ker man i stället bagatellisera censurens betydelse. Det faktum att
censuren ännu existerar söker man
»förklara» med att för det första
hänvisa till förhållandena före den
nya statens tillkomst, dvs. före Salazars makttillträde, och för det
andra med att påminna om att det
tillhör statsmaktens primära uppgifter i alla länder att upprätthålla
lugn och ordning och att ett sådant
tillstånd – i ett land där ännu 50
procent av befolkningen (40,4 procent av invånarna över 7 år) är
analfabeter – inte kan nås med
mindre än att man förhindrar
»oansvariga och destruktiva element» att leda och förleda. (Med
utomordentlig beredvillighet arrangerades vid vårt besök intervjuer
och visningar vid skilda institutioner, skolor och fängelser, genom informationsdepartementets
försorg. Något besök vid censurkommissionen kunde däremot ej
ordnas – vid de två olika tillfällen dr Emanuel Rino vid SNI besvarade vår förfrågan hänvisades
till att några erinringar mot granskad text över huvud taget inte
förekommit »de senaste veckorna»
respektive att kommissionen vid
tillfället var stängd.)
Att skaffa fram korrekta och
fullständiga uppgifter om censurens arbetsmetoder i diktaturländerna är förenat med utomordentliga svårigheter. Det är inte minst
därför som Internationella pressinstitutets noggranna och väl genomarbetade kartläggning (IPI Survey: The Press in Authoritarian
Countries, Zurich, 1959) blivit av
stor betydelse i varje bedömning av
förhållandena. Rapporten beskriver
även det portugisiska censursystemets bakgrund och arbetsmetoder
och ger därmed en god bild av den
politiska oppositionens villkor.
Till skillnad från Franco-diktaturen, som stöder sin informationspolitik och presscensur på en klart
formad doktrin, har Salazar-systemets censur tillkommit och bevarats endast med hänsyn till de speciella förhållanden som rått och
råder i landet. I mer än ett avseende speglade tidningarna på 1920-
talet det kaos som banade väg för
den militärkupp som i sin tur förde
dr Antonio de Oliveira Salazar till
makten. Förtal och smädelser fördes vidare i tidningarna, som -liksom det offentliga livet i övrigt –
korrumperades och inte sällan utsattes för sabotagehandlingar och
öppet våld av respektive ytterlighetsriktningar. I den nya förordning som tillkom för att :mormaJisera> förhållandena tillförsäkrades >alla medborgare rätt att fritt
uttrycka sig oberoende av censur
och utan myndigheternas medgivande>. I dess nionde paragraf preciserades principens begränsning:
>statliga åtgärder är ej påkallade
förrän angrepp riktas mot de republikanska institutionerna, mot
presidentens person, förrän kritiken syftar till att undergräva den
militära disciplinen och äventyra
det nationella oberoendet.> Däremot
är det icke förbjudet >att diskutera
eller kritisera lagstiftningen, politiska och religiösa doktriner, regeringsåtgärder etc. så länge diskussionen och kritiken avser att upplysa opinionen och verka för reformen. Tidning som vid tre tillfällen
förbrutit sig mot bestämmelserna
väntar bestraffning, och dess utgivare förhindras att under en tid
av fem år upprätthålla varje funktion vid sin tidning. Vid den nya
regimens tillträde övertogs vissa
tidningar helt eller delvis av staten.
En betydande del av aktierna i den
största Lissabon-tidningen, Diario
de Noticias, är ännu i Salazars
händer.
Men lika litet som tidigare demokratiska institutioners försyndelser kan legalisera de extraordinära fullmakter med vilka Salazar
fortfarande regerar kan de kaotiska
förhållandena för tre eller fyra decennier sedan åberopas för att
353
tvinga den portugisiska pressen att
förbli i regimens ledband. Invändningar har i mera hovsam form
förmedlats till Salazar och har
kommit till uttryck även i Uniao
Nacional, Salazars eget parti. I ett
tal den l juli 1958 bemötte han kritikerna:
>Vissa monarkistiska extremister liksom demokrater och kommunister har beskrivit vår presscensur som ett förnekande av den
konstitutionella principen om yttrandefrihet. Det år en missvisande
framställning. Låt oss till att börja
med slå fast att censuren i vårt
land är så välvillig att den tillåter
tidningarna att inte bara diskutera
dess misstag utan också själva principerna för dess funktion. – Jag
kan mycket väl förstå att censuren
i viss mån är till besvär för tidningarna, men det kan å andra sidan inte finnas några tvivel om att
den lyckats trygga en frihet, som
ytligt kan förefalla motsägelsefull
men som i realiteten är betydligt
större än i andra förment mera liberala regimer. Det förekommer
inte längre våld och sabotage mot
tidningar på samma sätt som tidigare. Vi har monarkistiska och republikanska tidningar, katolska och
protestantiska, politiska och neutrala, positiva och oppositionella,
och var och en vet att de kan vara
vad de är endast tack vare att de
inte är beroende av regeringen.>
Vad det enligt Salazar gäller är
att staten skall se till att opinionen
inte blir >felaktigb informerad och
<·
354
därigenom förleds, att tidningarna
känner sitt ansvar och engageras i
uppgiften att stärka den nationella
gemenskapen. Pressens erkända
frihet kan därför inte vara absolut
utan måste inordnas inom ramen
för de två fundamentala behoven.
Det avgörande är emellertid tilllämpningen, dvs. de arbetsmetoder
regimen gett den statliga censuren.
Censurkommissionen eller dess ombud i olika delar av landet skall i
princip underställas all text, inklusive annonser. I bedömningen
av materialet åtnjuter kommissionen en betydande handlingsfrihet.
Den äger rätt att inte bara utesluta
nyheter och kommentarer utan
också att göra tillägg och ändringar.
Vissa tidningar kan tillåtas återge
material som kommissionen förbjuder i andra tidningar. Publiceringsmedgivanden kan fördröjas
tämligen godtyckligt, vilket innebär att tryckningen försenas och
tidningarna tillfogas ekonomiska
förluster. åtgärder kan vidtas mot
försumliga tidningar, ·och någon
möjlighet att överklaga censurens
beslut finns inte. Tidigare arbetade
kommissionen i nära samarbete
med inrikesdepartementet men är
numera direkt underställd premiärministern. De instruktioner hans
stab tillställer tidningarna ger vägledning i behandlingen av skilda
frågor, och via kommissionen kan
tidningarna förpliktas att återge
kommunikeer och sammandrag av
offentliga anföranden. Så långt IPI
kunnat klarlägga i sin rapport behöver det dock inte betyda att regeringens text måste återges som en
del av tidningarnas eget redaktionella material.
Till kommissionens uppgifter
hör vidare att förse administrationen med en löpande förteckning
över de tidningar i vilka officiell
annonsering får förekomma. I en
förordning från 1936, i vilken kommissionen framstår som en mera
permanent institution, heter det att
staten icke bör ge sådana tidningar
förmåner, vilka »söker äventyra
dess egna institutionen. statliga
tjänstemän som låter införa annonser eller kungörelser i tidningar,
vilka icke återfinns i förteckningen,
får räkna med att stå till svars för
tjänstefel. Kommissionen har också
genom praxis fått inflytande över
rekryteringen av tidningsledare.
Vid utnämningen av biträdande redaktörer ansöker tidningarna om
officiellt godkännande av vederbörande, för att därigenom undvika den situation i vilken O Sol
en gång försattes, när dess ägare
och redaktör, Colonel Lelo Portela,
avled och den fortsatta utgivningen
förhindrades genom att kommissionen vägrade att acceptera hans efterträdare. Diskriminerande åtgärder har också förekommit i fördelningen av tidningspapper. Enligt
1936 års förordning är det maximala sidantalet för tidningarna angivet. Undantag kan medges, och
det är uppenbart att sådana tidningar gynnas som kan hänvisa till
att de behöver större utrymme därför att de återger officiell text.
Medlemskap i journalistorganisationen är obligatoriskt, och organisationen är i sin tur kontrollerad av
staten.
Den portugisiska pressens fria
sektor är på detta sätt avsevärt begränsad, och censurens fullmakter
har till och med uppfattats som om
tidningarna i själva verket skulle
vara påtvingade en regelrätt underkastelse. Som !PI-rapporten understryker är emellertid en sådan slutsats oriktig. Det finns trots allt tidningar- däribland Republica, Diario de Lisboa, månadstidningen
Seara Novo samt några av de ledande dagstidningarna i Oporto –
som lyckats förena en klart oppositionell linje med god spridning
och betydande upplagor.
Republica, som nyligen firade sitt
50-årsjubileum och inför vilket dess
läsare och sympatisörer i och utanför Portugal medverkade i en frivillig insamling för att ge tidningen
en ny rotationspress, driver kanske
mer konsekvent än andra den demokratiska oppositionens talan och
är därigenom också mera noggrant
övervakad. Den kritiska attityden
är emellertid även efter censurens
strykningar klart markerad. Som
exempel medgavs tidningen inför
det senaste presidentvalet att skriva
att »det inte finns något allvar i bedyrandena hos dem som hävdar att
Uniåo Nacional kommer att återupprätta demokratiska traditioner»,
medan däremot följande avsnitt ur
355
en artikel, författad av Commander
J. Moreira de Campos ströks: »Om
jag har beslutat mig för att inte
rösta, så är det inte därför att jag
är röstvägrare utan därför att det
här inte är frågan om några egentliga val. Val kan inte förrättas under hot, och om vi för egen del är
utsatta för överhetens tryck kan vi
mycket väl föreställa oss den press
som den försvarslöse valmannen
upplever. Medborgerliga rättigheter
måste först tillförsäkras innan valen får någon egentlig mening.
Varje annan ordning är svek och
bedrägeri.»
En begränsning av censurkommissionens verksamhet har regelbundet medgivits av Salazar-regimen under kortare perioder vid
parlaments- och presidentval. Som
motivering har anförts att även
oppositionella grupper »fritt» bör
komma till tals och att censuren
inte skall kunna åberopas som nå-
got hinder för de oppositionella minoriteterna. Någon fullständig yttrandefrihet är det dock aldrig tal
om, hävdar kritikerna, som i presscensurens tillfälliga passivitet mera
ser en utstuderad metod att göra
det möjligt för regimen att få klarlagt var den har sina motståndare.
Det förefaller emellertid uppenbart att även betydande grupper
inom det nationella enhetspartiet
tagit intryck av oppositionens kritik mot Salazars ängsliga bevakning av pressen och opinionsbildningen. Urbano Duarte, en katolsk
356
präst, har inom partiet öppet kritiserat censurkommissionen och dess
metoder och vädjat att regeringen,
dvs. Salazar, bör söka finna andra
medel att trygga yttrandefriheten
mot »missbruk». Förbättrad folkbildning och ökad upplysning
skulle, enligt kritikern, ge både
Salazar och hans samhällssystem
större tillförsikt för framtiden.
Det är emellertid lika uppenbart
att de erfarenheter Salazar anser
sig ha vunnit av de »försök» till fri
debatt som gjorts i anslutning till
valen verkat avskräckande. I den
patriarkaliska föreställningsvärld
han befinner sig framstår även åtskilligt av vad man i traditionellt
demokratiska länder betraktar som
»konstruktiv kritik» som oansvarig
destruktiv demagogi.
Liksom de översjöiska provinserna i »lättsinne» och »oförstånd»
hotar att bryta den nedärvda portugisiska gemenskapen, söker sig nya
vägar och förhindrar den speciella
mognadsprocess som assimileringen
av infödingarna skall utgöra, kan
tydligen även oppositionen i hemlandet vägra att ge sig till tåls. Att
invänta den dag i en oviss framtid
då regimen eventuellt anser att portugiserna nått det ansvar och den
mognad som behövs för att trygga
en demokratisk samhällsordnings
bestånd, det är enligt en betydande
minoritets uppfattning tydligen att
vänta alldeles för länge.
Av redaktör OLLE WESTIN
Det är inte bara ett yttre utan också tilltagande inre tryck som hotar den i
decennier stabila Salazar-regimen i Portugal, skriver andre redaktören i Barometern, 1960 års Arvid Lindman-stipendiat, Olle W estin, i denna analys av de
villkor den portugisiska oppositionen haft och har att arbeta under. Genom IPI :s
rapport om pressen i de autoritära länderna har värdefullt material sammanställts för en säkrare bedömning även av den portugisiska presscensuren, konstateras i artikeln.
LÅNGT INNAN portugiserna i sina
Lissabon-tidningar vid årets början kunde läsa om oroligheter och
rebellterror i Angola hade Salazar
varnat för – och gett sin förklaring till – den stormvind som sveper fram över den vida kontinenten. Afrika brinner, branden är anlagd, och pyromanerna som håller branden vid liv kommer utifrån, från Sovjet, hävdade han i ett
tal som in extenso återgivits i ett
häfte i SNI-serien »Salazar says».
Den anlagda branden har blivit genomgående tema i alla tal och demonstrationer, som manifesterat
den orubbliga gemenskapen mellan
moderlandet och dess provinser, i
den yviga retoriken inte sällan
framställd som en närmast evighetsdestinerad gemenskap. Inte
utan överraskning har portugiserna
därför sett förändringens vind
bryta fram även över den angolesiska gränsen och förjaga föreställningarna om de portugisiska assimileringsprovinsernas immunitet.
Det är nämligen inte bara afrikansk nationalism och mer eller
mindre östinspirerade sabotagereaktioner mot den fäderneärvda provinsgemenskapen som gör att man
i Lissabon tycker sig se hur brandröken sänker sig över regeringsbyggnaderna kring Pra«;a do Comercios öppna paradtorg. Den gamla,
i decennier stabila Salazar-regimen
känner förändringens vinddrag på
nära håll.
Det stormiga presidentvalet den
9 juni 1958 gav en antydan om vad
som var att vänta. Som motkandidat till den av Salazar-partiet,
»Uniao Nacionah, nominerade amiral Americo Tornås framträdde
flyggeneralen Humberto da Silva
Delgado och fick trots en valrörelse
i klart underläge ett överraskande
starkt stöd, 236 000 röster mot
756 000 för Tomås. I januari 1960
begärde Delgado, som ansåg sig hotad av regimen, asyl på den brasilianska ambassaden för att senare
gå i landsflykt. Oppositionen, som
–
aldrig helt övertygats om att resultatet avspeglade den verkliga opinionen i landet, tilltog, och den 11
oktober framträdde en grupp på
275 portugiser, därav flera i framskjuten ställning, med en öppen begäran om en serie reformer, däribland en demokratisering av representationssystemet. Kapten Henrique Galvaos dramatiskt iscensatta
kupp på det portugisiska passagerarfartyget Santa Maria i Karibiska
havet i januari i år visade sig heller
inte sakna politisk betydelse. Förhållandena Portugal ägnades
plötsligt en helt annan uppmärksamhet än tidigare, den gav impulsen till de första upploppen i
Angola några dagar senare och förnyade även hemmaoppositionens
föresatser. Den 28 januari vädjade
en grupp på 39 oppositionsmän,
däribland professor Mario de Azevedo Gomes, som 1958 lett Delgados presidentvalskampanj, på nytt
om en liberalisering av regeringspolitiken. Den 6 februari överlämnade en tremannagrupp med professor Gomes i spetsen en petition
till president Tomås, i vilken hävdades att läget var ytterst »alarmerande». Med sin autoritära politik undertrycker regimen även fundamentala medborgerliga rättigheter, hette det. Som exempel på de
oefterrättliga förhållandena angavs
i petitionen att regimen tvingar den
portugisiska pressen att arbeta i
en »atmosfär av kompakt förljugenhet».
Ingen kan med någon större
25- 6n64o76 Svensk Tidskrift H. 8 1961
351
grad av säkerhet uttala sig om hur
stark oppositionen är, än mindre
om de möjligheter den har att fullfölja sina syften. Det är emellertid
uppenbart att kritiken på några få
år snabbt ökat i styrka, att de oppositionella arbetar med mera bestämda föresatser än tidigare och
att Salazar med en mera hårdhänt
behandling av sina kritiker nu lätt
riskerar att driva dem i armarna
på D. R. I. L. (Directorio Revolucinario Iberico de Liberta~ao), en
organisation med långtgående planer på att störta både Francos och
Salazars diktaturer för att därefter
upprätta en gemensam iberisk förbundsstat av mera självständiga
delstater. De flesta oppositionsgrupperna, oavsett färg och inriktning, känner sig gemensamt förenade i kravet på presscensurens
avskaffande och återupprättandet
av en fri och kritisk samhällsdebatt.
Det är inte minst i behandlingen
av tidningarna det patriarkaliska
systemet visar sina klart autoritära
drag. Censuren, det administrativa
och politiska godtycket, förnekas
inte sällan i mera renodlade diktaturer, men i Portugal gör regimen
ingen hemlighet av att tidningarna
är underkastade statlig granskning.
Med undantag av något enstaka illegalt och sporadiskt utkommande
kommunistiskt blad har alla tidningar på sin första c:ida censurkommissionens granskningsbesked,
där det intygas: »Este numero (tidningens namn) e foi visado pela
352
Comissao de Censura.» Utan denna
»försäkran» tillläsarna får över huvud taget inga tidningar tryckas.
Även om regimen på detta sätt
håller läsaren medveten om censuren har tjänstemännen vid informationsdepartementets avdelning
för utländsk press inte mycket att
säga den besökare – i varje fall
inte en gästande svensk journalist
– som på ort och ställe vill ta del
av kommissionens funktioner och
arbete. Medveten om den belastning
presscensuren utgör för Portugal
inte minst i samarbetet med demokratiska västeuropeiska länder sö-
ker man i stället bagatellisera censurens betydelse. Det faktum att
censuren ännu existerar söker man
»förklara» med att för det första
hänvisa till förhållandena före den
nya statens tillkomst, dvs. före Salazars makttillträde, och för det
andra med att påminna om att det
tillhör statsmaktens primära uppgifter i alla länder att upprätthålla
lugn och ordning och att ett sådant
tillstånd – i ett land där ännu 50
procent av befolkningen (40,4 procent av invånarna över 7 år) är
analfabeter – inte kan nås med
mindre än att man förhindrar
»oansvariga och destruktiva element» att leda och förleda. (Med
utomordentlig beredvillighet arrangerades vid vårt besök intervjuer
och visningar vid skilda institutioner, skolor och fängelser, genom informationsdepartementets
försorg. Något besök vid censurkommissionen kunde däremot ej
ordnas – vid de två olika tillfällen dr Emanuel Rino vid SNI besvarade vår förfrågan hänvisades
till att några erinringar mot granskad text över huvud taget inte
förekommit »de senaste veckorna»
respektive att kommissionen vid
tillfället var stängd.)
Att skaffa fram korrekta och
fullständiga uppgifter om censurens arbetsmetoder i diktaturländerna är förenat med utomordentliga svårigheter. Det är inte minst
därför som Internationella pressinstitutets noggranna och väl genomarbetade kartläggning (IPI Survey: The Press in Authoritarian
Countries, Zurich, 1959) blivit av
stor betydelse i varje bedömning av
förhållandena. Rapporten beskriver
även det portugisiska censursystemets bakgrund och arbetsmetoder
och ger därmed en god bild av den
politiska oppositionens villkor.
Till skillnad från Franco-diktaturen, som stöder sin informationspolitik och presscensur på en klart
formad doktrin, har Salazar-systemets censur tillkommit och bevarats endast med hänsyn till de speciella förhållanden som rått och
råder i landet. I mer än ett avseende speglade tidningarna på 1920-
talet det kaos som banade väg för
den militärkupp som i sin tur förde
dr Antonio de Oliveira Salazar till
makten. Förtal och smädelser fördes vidare i tidningarna, som -liksom det offentliga livet i övrigt –
korrumperades och inte sällan utsattes för sabotagehandlingar och
öppet våld av respektive ytterlighetsriktningar. I den nya förordning som tillkom för att :mormaJisera> förhållandena tillförsäkrades >alla medborgare rätt att fritt
uttrycka sig oberoende av censur
och utan myndigheternas medgivande>. I dess nionde paragraf preciserades principens begränsning:
>statliga åtgärder är ej påkallade
förrän angrepp riktas mot de republikanska institutionerna, mot
presidentens person, förrän kritiken syftar till att undergräva den
militära disciplinen och äventyra
det nationella oberoendet.> Däremot
är det icke förbjudet >att diskutera
eller kritisera lagstiftningen, politiska och religiösa doktriner, regeringsåtgärder etc. så länge diskussionen och kritiken avser att upplysa opinionen och verka för reformen. Tidning som vid tre tillfällen
förbrutit sig mot bestämmelserna
väntar bestraffning, och dess utgivare förhindras att under en tid
av fem år upprätthålla varje funktion vid sin tidning. Vid den nya
regimens tillträde övertogs vissa
tidningar helt eller delvis av staten.
En betydande del av aktierna i den
största Lissabon-tidningen, Diario
de Noticias, är ännu i Salazars
händer.
Men lika litet som tidigare demokratiska institutioners försyndelser kan legalisera de extraordinära fullmakter med vilka Salazar
fortfarande regerar kan de kaotiska
förhållandena för tre eller fyra decennier sedan åberopas för att
353
tvinga den portugisiska pressen att
förbli i regimens ledband. Invändningar har i mera hovsam form
förmedlats till Salazar och har
kommit till uttryck även i Uniao
Nacional, Salazars eget parti. I ett
tal den l juli 1958 bemötte han kritikerna:
>Vissa monarkistiska extremister liksom demokrater och kommunister har beskrivit vår presscensur som ett förnekande av den
konstitutionella principen om yttrandefrihet. Det år en missvisande
framställning. Låt oss till att börja
med slå fast att censuren i vårt
land är så välvillig att den tillåter
tidningarna att inte bara diskutera
dess misstag utan också själva principerna för dess funktion. – Jag
kan mycket väl förstå att censuren
i viss mån är till besvär för tidningarna, men det kan å andra sidan inte finnas några tvivel om att
den lyckats trygga en frihet, som
ytligt kan förefalla motsägelsefull
men som i realiteten är betydligt
större än i andra förment mera liberala regimer. Det förekommer
inte längre våld och sabotage mot
tidningar på samma sätt som tidigare. Vi har monarkistiska och republikanska tidningar, katolska och
protestantiska, politiska och neutrala, positiva och oppositionella,
och var och en vet att de kan vara
vad de är endast tack vare att de
inte är beroende av regeringen.>
Vad det enligt Salazar gäller är
att staten skall se till att opinionen
inte blir >felaktigb informerad och
<·
354
därigenom förleds, att tidningarna
känner sitt ansvar och engageras i
uppgiften att stärka den nationella
gemenskapen. Pressens erkända
frihet kan därför inte vara absolut
utan måste inordnas inom ramen
för de två fundamentala behoven.
Det avgörande är emellertid tilllämpningen, dvs. de arbetsmetoder
regimen gett den statliga censuren.
Censurkommissionen eller dess ombud i olika delar av landet skall i
princip underställas all text, inklusive annonser. I bedömningen
av materialet åtnjuter kommissionen en betydande handlingsfrihet.
Den äger rätt att inte bara utesluta
nyheter och kommentarer utan
också att göra tillägg och ändringar.
Vissa tidningar kan tillåtas återge
material som kommissionen förbjuder i andra tidningar. Publiceringsmedgivanden kan fördröjas
tämligen godtyckligt, vilket innebär att tryckningen försenas och
tidningarna tillfogas ekonomiska
förluster. åtgärder kan vidtas mot
försumliga tidningar, ·och någon
möjlighet att överklaga censurens
beslut finns inte. Tidigare arbetade
kommissionen i nära samarbete
med inrikesdepartementet men är
numera direkt underställd premiärministern. De instruktioner hans
stab tillställer tidningarna ger vägledning i behandlingen av skilda
frågor, och via kommissionen kan
tidningarna förpliktas att återge
kommunikeer och sammandrag av
offentliga anföranden. Så långt IPI
kunnat klarlägga i sin rapport behöver det dock inte betyda att regeringens text måste återges som en
del av tidningarnas eget redaktionella material.
Till kommissionens uppgifter
hör vidare att förse administrationen med en löpande förteckning
över de tidningar i vilka officiell
annonsering får förekomma. I en
förordning från 1936, i vilken kommissionen framstår som en mera
permanent institution, heter det att
staten icke bör ge sådana tidningar
förmåner, vilka »söker äventyra
dess egna institutionen. statliga
tjänstemän som låter införa annonser eller kungörelser i tidningar,
vilka icke återfinns i förteckningen,
får räkna med att stå till svars för
tjänstefel. Kommissionen har också
genom praxis fått inflytande över
rekryteringen av tidningsledare.
Vid utnämningen av biträdande redaktörer ansöker tidningarna om
officiellt godkännande av vederbörande, för att därigenom undvika den situation i vilken O Sol
en gång försattes, när dess ägare
och redaktör, Colonel Lelo Portela,
avled och den fortsatta utgivningen
förhindrades genom att kommissionen vägrade att acceptera hans efterträdare. Diskriminerande åtgärder har också förekommit i fördelningen av tidningspapper. Enligt
1936 års förordning är det maximala sidantalet för tidningarna angivet. Undantag kan medges, och
det är uppenbart att sådana tidningar gynnas som kan hänvisa till
att de behöver större utrymme därför att de återger officiell text.
Medlemskap i journalistorganisationen är obligatoriskt, och organisationen är i sin tur kontrollerad av
staten.
Den portugisiska pressens fria
sektor är på detta sätt avsevärt begränsad, och censurens fullmakter
har till och med uppfattats som om
tidningarna i själva verket skulle
vara påtvingade en regelrätt underkastelse. Som !PI-rapporten understryker är emellertid en sådan slutsats oriktig. Det finns trots allt tidningar- däribland Republica, Diario de Lisboa, månadstidningen
Seara Novo samt några av de ledande dagstidningarna i Oporto –
som lyckats förena en klart oppositionell linje med god spridning
och betydande upplagor.
Republica, som nyligen firade sitt
50-årsjubileum och inför vilket dess
läsare och sympatisörer i och utanför Portugal medverkade i en frivillig insamling för att ge tidningen
en ny rotationspress, driver kanske
mer konsekvent än andra den demokratiska oppositionens talan och
är därigenom också mera noggrant
övervakad. Den kritiska attityden
är emellertid även efter censurens
strykningar klart markerad. Som
exempel medgavs tidningen inför
det senaste presidentvalet att skriva
att »det inte finns något allvar i bedyrandena hos dem som hävdar att
Uniåo Nacional kommer att återupprätta demokratiska traditioner»,
medan däremot följande avsnitt ur
355
en artikel, författad av Commander
J. Moreira de Campos ströks: »Om
jag har beslutat mig för att inte
rösta, så är det inte därför att jag
är röstvägrare utan därför att det
här inte är frågan om några egentliga val. Val kan inte förrättas under hot, och om vi för egen del är
utsatta för överhetens tryck kan vi
mycket väl föreställa oss den press
som den försvarslöse valmannen
upplever. Medborgerliga rättigheter
måste först tillförsäkras innan valen får någon egentlig mening.
Varje annan ordning är svek och
bedrägeri.»
En begränsning av censurkommissionens verksamhet har regelbundet medgivits av Salazar-regimen under kortare perioder vid
parlaments- och presidentval. Som
motivering har anförts att även
oppositionella grupper »fritt» bör
komma till tals och att censuren
inte skall kunna åberopas som nå-
got hinder för de oppositionella minoriteterna. Någon fullständig yttrandefrihet är det dock aldrig tal
om, hävdar kritikerna, som i presscensurens tillfälliga passivitet mera
ser en utstuderad metod att göra
det möjligt för regimen att få klarlagt var den har sina motståndare.
Det förefaller emellertid uppenbart att även betydande grupper
inom det nationella enhetspartiet
tagit intryck av oppositionens kritik mot Salazars ängsliga bevakning av pressen och opinionsbildningen. Urbano Duarte, en katolsk
356
präst, har inom partiet öppet kritiserat censurkommissionen och dess
metoder och vädjat att regeringen,
dvs. Salazar, bör söka finna andra
medel att trygga yttrandefriheten
mot »missbruk». Förbättrad folkbildning och ökad upplysning
skulle, enligt kritikern, ge både
Salazar och hans samhällssystem
större tillförsikt för framtiden.
Det är emellertid lika uppenbart
att de erfarenheter Salazar anser
sig ha vunnit av de »försök» till fri
debatt som gjorts i anslutning till
valen verkat avskräckande. I den
patriarkaliska föreställningsvärld
han befinner sig framstår även åtskilligt av vad man i traditionellt
demokratiska länder betraktar som
»konstruktiv kritik» som oansvarig
destruktiv demagogi.
Liksom de översjöiska provinserna i »lättsinne» och »oförstånd»
hotar att bryta den nedärvda portugisiska gemenskapen, söker sig nya
vägar och förhindrar den speciella
mognadsprocess som assimileringen
av infödingarna skall utgöra, kan
tydligen även oppositionen i hemlandet vägra att ge sig till tåls. Att
invänta den dag i en oviss framtid
då regimen eventuellt anser att portugiserna nått det ansvar och den
mognad som behövs för att trygga
en demokratisk samhällsordnings
bestånd, det är enligt en betydande
minoritets uppfattning tydligen att
vänta alldeles för länge.