Print Friendly

Roll back the state

Av Janne Haaland Matlary | 1 juni 2012

Individen kommer först och staten sist i allt kristdemokratiskt så väl som liberalt och konservativt tänkande. Här går den stora skiljelinjen mellan socialism och borgerlighet. Men många misslyckas med att se politikens gränser. Statens roll i civilsamhället har länge varit så stor att det behövs ett nytänkande kring detta. Det skriver Janne Haaland Matlary i denna artikel som tidigare publicerats i den konservativa norska tidskriften Minerva.

I Norge har staten alltför stor makt över våra liv och omöjliggör fria val. Den 21 maj 2012 blev den norska staten konfessionslös. Det var hög tid. Norge är ett av de sista västländerna med statskyrka. Bara Monaco, Lichtenstein och Storbritannien återstår. De två förstnämnda har en katolsk statsreligion, märkligt nog, medan det sistnämnda behåller drottningen som kyrkans överhuvud.

Det intressanta är inte dessa tre, utan alla de andra. Stater som vi ofta kallar ”katolska” har varit konfessionslösa länge, som Italien och Spanien. Det är helt enkelt fullkomligt rimligt att stat och kyrka inte blandas samman. Det politiska är inte det religiösa och omvänt. De bör vara autonoma och självständiga sfärer i ett liberaldemokratiskt samhälle.

Att det har tagit så lång tid i Norge är intressant. Det är ett tecken på att staten har en stark ställning i människors medvetande. Det är liksom inte tryggt utan staten här i landet och att bli en fast post i statsbudgeten är ju rena himmelen – för att hålla oss till religiösa metaforer.

Men statskyrkan är bara ett av många exempel på statlig makt där den inte bör vara. Ett annat är den så kallade ”frivilligheten”. I norsk debatt är det som att den ideella sektorn inte är ideell, utan behöver statens tillåtelse och inte minst statliga bidrag. Man diskuterar ”frivilligheten”, inte minst i Kristelig Folkeparti, som om den styrdes av politiken. Men rent faktiskt gäller helt det motsatta – de som är frivilliga, kommer från det fria, individuella valet – man organiserar sig fritt för att starta föreningar. Detta är den klassiska, liberala föreningsfriheten, idag också en mänsklig rättighet. Människor kommer först i ett samhälle, dessa är fria till att grunda föreningar av nästan alla slag, inriktade på välgörenhet såväl som politik, och staten har inget med detta att göra.

Det civila samhället i Norge är ju relativt svagt och det typiskt norska sättet att se på ”frivilligheten” visar just detta. Om ”den ideella sektorn” lever på statens pengar, och därigenom statens välvilja, är den inte längre ideell i ordets rätta bemärkelse. Den är inte fri utan fjättrad till makten.

Detta är en oerhört viktig politisk poäng, särskilt viktig i Norge eftersom statens makt är så stor att den får en ”taken for granted”-kvalitet, som om det är naturligt att staten är så stor. Också i KrF ropas det mycket efter mer stat snarare än det motsatta. Det är som om man inte har begripit den ideologiska huvudpoäng som kallas subsidiaritet, nämligen att samhället skapas utifrån individen, inte uppifrån staten.

I allt kristdemokratiskt så väl som liberalt och konservativt tänkande är det individen som kommer först, som har frihet att bilda familj och utveckla det civila samhällets sfär, ”frivilligheten”. Statens roll kommer sist och är minst viktig – politiken är naturligen begränsad och bör aldrig gå utöver sina naturliga gränser.

Ideologiskt sett går den stora skiljelinjen mellan socialism och borgerlighet just här. Bristen på principfasthet var en huvudorsak till att jag gick ur KrF i fjol. Men problemet med att se politikens gränser, också när det gäller ekonomiska bidrag och välfärdsstaten, är inte begränsat till KrF. I Norge har statens roll i civilsamhället länge varit så stor att det behövs ett nytänkande och en medvetenhet om detta mer allmänt.

Se bara på två huvudområden i samhället – utbildning och hälsa. På bägge områdena upprätthåller staten ett monopol, med några få undantag. Det har varit ett stort ideologiskt motstånd mot privatskolor och privata sjukhus i Norge. Privatskolor har länge utkämpat en tuff kamp för att få driftstillstånd och eftersom statsstöd är nödvändigt på grund av de höga skattesatserna här i landet vilka inte ger utrymme för föräldrar att betala mycket för privata skolor, kan staten sätta detaljerade krav för ett sådant stöd.

En privat skolas läroplan liknar således intill förväxling en offentlig skolas. Men då försvinner hela poängen med ett pluralistiskt skolutbud, för vitsen ligger i variationen i utbudet. I de flesta europeiska länder hittar vi en mångfald av religiösa skolor (katolska, protestantiska, judiska och slutligen muslimska), en mångfald av pedagogiska tjänster (Montessori eller Steiner i grundskolan), privata universitet och högskolor av många slag, etc. Detta är det normala, medan Norge är undantaget med sitt statsmonopol på utbildning.

Det är också en mänsklig rättighet för föräldrar – och en plikt för dem – att välja sina barns utbildning och vilken värdegrund som ska ligga till grund för denna. Utbildning är lärande, men också ett danande av hela människan, därför är pedagogisk grundsyn och den människosyn som undervisningen bygger på så viktig.

Mina fyra barn gick inte på den enda katolska grundskolan i staden, utan på den franska skolan i Oslo. Vi kunde ha valt en katolsk, eftersom vi är katoliker, men vi valde hellre en skola som är känd för sin disciplinerade och grundliga utbildning. Det valet är vi mycket nöjda med. Min man, uppvuxen i Ungern, gick på jesuitskola som barn och därefter ett benediktinergymnasium – en fantastisk utbildning med många hundra års tradition i Europa. Jag gick på den norska allmänna skolan i Mandal, en plats som under lång tid har varit ett skolcentrum och med lärare som var enormt motiverande och stolta över sina elever och sitt yrke.

Det är detta jag menar med en verklig och naturlig mångfald – det är individen som ska ha ett val, och det finns rika och varierande traditioner när det gäller såväl människosyn som pedagogik i vår västerländska kultur. Det är inte staten som ska bestämma över detta, det hör till individens mänskliga rättigheter att kunna välja utbildning och värdegrund för sig och sina barn. Den naturliga lösningen på detta är att pengarna följer eleven eller studenten, såsom det är i Sverige.

På universitetsnivå förekommer inte heller någon debatt om privata universitet utöver en sporadisk diskussion om Handelshögskolan. Detta är också jämförelsevis märkligt. I de flesta europeiska länder, för att inte tala om i USA, finns det många privata universitet och många nya startas. I till exempel Spanien och Ungern, två av många exempel, har tiotals nya universitet tillkommit de senaste tjugo åren. Medan man i Norge blir internationellt kända som landet där utlänningar kan få gratis studieplats, finansierad av naiva norrmän via skattsedeln. En studieplats kostar flera hundra tusen kronor, något som vi skattebetalare betalar. Men utländska studenter som söker hit är alltså ”free riders”. Förstå det den som kan.

Inom hälsosektorn är statens monopol lika absolut i Norge. Det kostar dyra pengar att gå till privata alternativ. I äldreomsorgen är det likadant. Det är nästan ofattbart att man inte kan planera sin egen ålderdom genom att välja fritt vilket slags boende man vill tillbringa sin sista tid på. I varje annat land som vi jämför oss med finns det sjukhus och vårdinstitutioner som drivs av olika kyrkor och andra ideella organisationer, som Röda korset, Malteserhjälpen, etc. Särskilt när man är sjuk eller svag vill man ha en garanti att de värderingar man möts av är gedigna. Och eftersom det är för sent att börja planera när man blir sjuk bör man göra det nu:

När jag blir sjuk och gammal vill jag ha omsorg som garanterat utgår från den människosyn som jag står för, nämligen den kristna, där människovärdet är absolut och kärleken till nästan alla tings mål. Jag vill ha en plats på ett ställe som ligger där mina barn bor och det ska vara i närheten av stadens kulturutbud. Därför beställer jag en plats på hem X i stad Y, och betalar in depositionsavgift.

Varför är det omöjligt att planera på detta sätt i Norge? Är det inte naturligt att man kan välja för egen del också i livets sista skede? Är det bara rika och unga som ska kunna välja? I de flesta andra länder kan man välja sjukhem såväl som sjukhus och pengarna från det offentliga bör och kan följa patienten när den offentliga finansieringen är omfattande.

Sammanfattningsvis: I Norge har staten alltför stor makt över våra liv och omöjliggör fria val. Den ”frivilliga” sektorn, som det så byråkratiskt heter, villkoras av offentligt stöd och är därmed i stor utsträckning avhängig staten, skolor, universitet och hälsoinstitutioner är i stor utsträckning offentliga monopol, och det saknas principiellt politiskt tänkande om detta. Här är Norge i otakt med både utlandet och megatrender, som visar att medborgarna vill ha frihet att välja på alla dessa områden. Dessutom leder monopol alltid till maktarrogans och dålig service – för att nämna några.

Janne Haaland Matlary är professor i statsvetenskap vid Oslo universitet och var biträdande utrikesminister 1997-2000 i den dåvarande norska borgerliga centerregeringen.
Foto: Kjetil Ree

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism