Rolf Englund; Samtal med Marian Radetzki

Samtal med Marian Radetzki
Svtnsk Tidskrifts redaktör RolfEnglund
.,trvjuade docent Marian Radetzki i
Jt[Jiember om hans syn på u-ländernas
och östländernas väldiga skuldbörda
som hotar attframkalla en internationell
fiNmskris.
RE: Vi pratades vid för någon månad
sedan om den här intervjun om bankerna
och u-ländernas skulder. Då var det
ganska lugnt. Men nu är alla tidningar
översvämmade av bekymrade artiklar
och det verkar som om stämningsläget
inom bankvärlden är mycket nervöst nu.
MR: Det är ju i och för sig bra att det
kommer till ytan, men det är samtidigt en
risk. Hela karusellen bygger på förtroende. Om det bryts, bryter alltihop samman.
Samtidigt som det är bra att alla får
tala ut om problemen, är det en risk att
detta för med sig ett sammanbrott i förtroendet som gör att långivarna inte är
beredda att fortsätta långivningen och då
kan det bli en kollaps.
Vi har just nu hos oss en kollega från
IMF. Jag pratade med honom över en
lunch härom dagen och frågade honom
hur han bedömer storleken på risken för
att det blir en sådan finansiell kollaps
under det närmaste året. Den risken bedömde han som ungefär 50 %. Då frå-
gade jag honom hur han bedömde riskens storlek för att någonting sådant inträffar under de närmaste 5 åren och då
sa han 100%. Så pessimistisk är inte jag.
Jag tycker att det är ganska drastiska
siffror som han kommer med.
RE: Är inte en utav kärnfrågorna om uländerna och östländerna skall, eller inte
skall, bli nettoäterbetalare någonsin, eller i vart fall under de närmaste 5, 10, 15,
20 åren? Om de inte skall bli nettoåterbetalare förrän långt fram i tiden, då är
problemet att rulla runt de här krediterna. Det kan vara nog besvärligt det.
396
MR: Det tycker inte jag är någon kärnfråga. Man kan bölja med att fråga sig
under vilka förhållanden långivarna är
beredda att ständigt vidga sina lån till en
låntagare över tiden. Under vilka omständigheter är de beredda att göra det?
Jag tycker det enklaste sättet att tackla
den frågan är att titta på ett företag. Då
finner man att ett under lång tid framgångsrikt företag, ta Volvo t ex, ökar
ständigt sin upplåning utan att någon
egentligen känner sig bekymrad över det
och att tidpunkten när företaget blir nettoåterbetalare aldrig uppkommer. Alltså,
så länge som låntagaren omsätter lånen i
sin verksamhet på ett sådant sätt att långivaren känner trygghet inför framtiden,
känner att låntagaren har ork att bära en
ständigt större lånebörda, att låntagaren
är expansiv, skicklig och kan omsätta
och placera pengarna så att de ynglar av
sig, så länge uppstår aldrig frågan om
tidpunkten när låntagaren skall bli nettoåterbetalare.
Argumentet med företaget kan lika väl
gälla länder. Om ett land sköter sin ekonomiska politik på ett skickligt sätt, använder pengarna till produktiva investeringar i exportindustrin, om omvärlden
fungerar på ett sådant sätt att denna exportindustri får möjlighet att sälja och
göra vinster, då ser jag inte problemet
med att bestämma den tidpunkt när Iandet blir nettoåterbetalare. Då kan Iandet
i princip fortsätta att öka sin skuldsättning ständigt.
Sedan vill jag återkomma till de specifika bekymmer som har uppkommit i slutet av 70-talet och böljan på 80-talet,
som kan utlösa den här krisen. Vad är
det för speciella omständigheter under
den här perioden som gör att det kan bli
en kris? Varför har bankerna plötsl.
böljat att dra öronen åt sig?
Jag tycker att det kan vara instruktivt
att återigen gå tillbaka till analogin med
företaget. Jag tycker det är lättare aa
renodla problemet om vi tittar på ett enskilt företag. Volvo rullar på, det ö~
sin skuldsättning hela tiden och ingen är
bekymrad ända tills någonting inträff;r
som gör att långivaren blir tveksam 011
företagets förmåga att bära ständ.
ökande skulder. Vad är det som kan inträffa? Jo, flera saker. Företagslednint
en kan bytas ut och bli oskicklig ellfl
förlora greppet om verksamheten. Vinsterna går ner. Eller kostnaderna går u”
eller aktieägarna kräver att en alltför stil
del utav överskottet utbetalas till dem sl
att det inte blir tillräckligt kvar mom f6.
retaget för att amortera gamla skulder
eller betala räntor eller utveckla vert·
samheten osv.
Ännu en sak som kan inträffa är aa
marknaden går sönder, plötsligt kan Volvo inte sälja sina bilar och därför generorar man inte de vinster, de ökande vint
ter, som erfordras för att långivaren skal
känna sig trygg. Eller så kan räntenivil
gå upp, så att den skuldbörda, som ma
tidigare utan problem kunde sköta,
plötsligt blir ett problem.
Jag menar att väldigt många utav de
faktorer som jag nu beskrivit och
kan skapa problem för företag faktisb
har inträffat under perioden 1979 cxi
fram till idag, både för företag och Rr
länder som är stora låntagare på den ..
ternationella marknaden. Om vi nu litlir
på vad det är som har inträffat, så är di
för det första att i många fall, och di
gäller då länder framförallt, kan a.
möjligen tala om analogin med oskic~
liretagsledning eller alltför stora utdelingar till aktieägarna i den betydelsen
il det blev starkt höjda oljepriser 1979.
legeringarna i ett antal länder ville inte
,ressa ner konsumtionen för sina medlk1rgare, alltså lånade man upp de stora
iverskott som OPEC-länderna öste ut i
lllnksystemet, inte för att investera i
flOdukliva exportinvesteringar utan för
il konsumera. Det är alltså analogt med
il Volvo lånar upp för att dela ut till
lktieägarna. Det fungerar inte i längden.
Det var yttre störningar i oljekrisen och
eljeprishöjningen som gjorde att man betdde sig på det viset.
Vad som har inträffat är också, att de
lala räntorna har blivit hiskeligt höga
ledan slutet på 70-talet och det är direkt
analogt med det jag beskrev för företaJe!. Alla låntagare har det besvärligt eftersom de reala räntorna har blivit vä-
sentligt mycket högre än vad de var tidipre och det kom väldigt plötsligt, det
tom oväntat, det var en oberäknad störling, och då har alla låntagare med den
aya räntebilden mycket svårare att klara
sina åtaganden och det skapar oro hos
llngivaren.
Så har vi då konjunkturen, som gjort
alt marknaderna har gått sönder. AEG
och International Harvester är klara exempel på företag där en betydande del av
problemet är den dåliga konjunkturen
som gör att de inte kan sälja till hyggliga
priser.
Om vi sedan tittar på u-länderna så är
det ju helt uppenbart att med den dominans som råvarorna har i deras export,
lider de fruktansvärt av att vi i dag har en
real prisnivå på de internationella rå-
varumarknaderna som är lägre än någonsin efter den stora depressionen på 30-
397
talet. Eftersom de dels inte kan sälja särskilt mycket, dels får mycket litet betalt
för det de lyckats sälja har både företag
och länder väldigt svårt att klara av sina
åtaganden.
I den situationen, när så många störande faktorer uppträder samtidigt, som gör
att låntagama får allt större svårigheter
att klara sina skuldåtaganden, är det helt
naturligt att långivarna drar öronen åt
sig.
Vad händer då om någon sådan störning inträffar? Företaget får bekymmer
med att sköta sina skuldåtaganden och
banken drar öronen åt sig. Vad gör banken? Banken kan göra flera saker. Banken kan anse att problemet är tillfälligt.
T ex att det är en konjunktursvängning
som gör att de inte kan sälja sina jordbruksmaskiner (International Harvester). Om två år så är det bra igen. Då är
väl den vettiga politiken ur bankens synvinkel att ösa in mera pengar för att få
företaget att överleva vid sådana tillfälliga svackor.
Säg istället att det är företagsledningen
som är oskicklig och inte sköter företaget effektivt. Då kan banken om den har
tillräckligt inflytande gå in i företaget och
rekonstruera företaget, kräva att företagsledningen byts ut mot en skickligare
och därmed säkrar banken sin utlåning
till företaget.
Eller också finner banken att problemen är strukturella och långsiktiga,
det kan gälla de svenska varven t ex, och
då är det inte mycket att göra. Då är det
egentligen inte särskilt meningsfullt att
fortsätta utlåningen. Då är det kanske
bättre att låta företaget skrumpna ihop
eller låta företaget gå i konkurs och så
långt som det är möjligt minska bankens
398
förluster när företaget går sönder på det
ena eller det andra sättet.
Men det intressanta är nu, att om banken finner att det inte är något kortsiktigt
som man är beredd att hjälpa till med,
om banken finner att den inte har möjlighet att effektivt rekonstruera företaget så
att det blir bärkraftigt igen och om banken minskar sin utlåning, då utlöser man
en akut kris hos låntagaren. Om låntagaren hade lite bekymmer med att sköta
sina skulder tidigare, så blir det stora
bekymmer om nytillflödet bromsas. Då
utlöses krisen.
Vad gör en låntagare som har haft
goda förbindelser med sin bank tidigare,
men som plötsligt inte har lika goda förbindelser och låneflödet minskar? Ja, det
första han gör är antagligen att han går
till den grå, svarta eller mycket korta
marknaden. Sedan betalar han igen bankens goda lån genom att ta in dåliga
pengar, mycket dyra och mycket korta
pengar, för att överleva helt enkelt. Det
är bara ett sätt att skjuta upp den akuta
krisen ett varv. När han sedan måste
betala igen de mörka, korta pengarna blir
det ännu svårare.
Jag vill säga att analogin med företaget
är giltig för hela den internationella bilden idag. Det är alltså exakt vad som har
inträffat. I vissa fall bedömer bankerna
att det är konjunkturfenomen som snart
är överståndna och då hjälper bankerna
till så att låntagaren kan överleva. Sydkorea är ett exempel. I andra fall finner
bankerna att problemen är så stora att
det inte kommer att gå ens om man hjälper till ett tag och så stryper man låneflö-
det och utlöser exakt den situation jag
har beskrivit, tvingar låntagaren att gå ut
på den mycket korta och mycket dyra
marknaden för att låna upp pengar föratt
betala igen det som banken kräver igen.
Då skjuts problemet upp ett halvår eller
ett år och kommer sedan tillbaks igen.
Men det stora bekymret kommer 011
det blir några riktigt väsentliga fallis~
mang bland företag eller länder som gtr
att hela det internationella banksystemet
drar öronen åt sig eller snarare slutar upp
att låna ut. Att bankerna slutar att låDa
ut, minskar, stryper utflödet av pengar
kommer att utlösa krisen, därför att dl
går alla omkull, alla som nu har lite bokymmer, eller mer eller mindre bekYJI’
mer, kommer att få alldeles extrema bokymmer när bankerna inte längre t.
förtroende för att ruljangsen kan fortsätta. Det är då krisen utlöses.
RE: Det vet ju bankerna också?
MR: Det vet bankerna och det är därfår
som bankerna är fruktansvärt försiktial,
fruktansvärt ovilliga, med att förkal
stora kunder i konkurs. Det är därför
har den här utdragna cirkusen med 19
len. Polens situation har ju ingalundafat
bättrats ekonomiskt därför att man t*
mindre om den. För ett halvår sedan ’f
det mycket akut, alla tidningar talade•
det. I dag talas det inte lika mycket •
det, men Polen befinner sig idag, efter
halvt år, i en ännu värre ekonomisk klå
RE: Är inte Polen i själva verket ett et
empel på vad som h~.nder när bank~
stryper utlåningen? Ar inte den pol
ekonomiska krisen en följd av att ’-
kerna redan har minskat krediterna
Polen?
MR: Jo, Polens ekonomi fungerade
långe Iandet fungerade något så när
hyggligt politiskt. Den fungerade under
förutsättning att inflödet av pengar ständigt ökade. Och sedan var det politiska
problem, förenade med ekonomiska problem, som gjorde att ekonomin böljade
fungera sämre än tidigare. Bankerna
drog öronen åt sig och minskade nyutllningen till Polen och utlöste den kris vi
Ilar upplevt under det allra senaste året.
lE: Kan man gå så långt att man säger
alt den polska ekonomiska krisen utlöstes, av att bankerna blev försiktigare?
MR: Utlöstes, ja, men inte grundlades,
för den polska ekonomin lider av fruktansvärt stora bekymmer. Jag har ett par
siffror som jag tycker är ganska belysande för den polska ekonomin. 1981 beräknades de polska utlandsskulderna till
storleksordningen 30 miljarder dollar.
1980, dvs före den akuta krisen i Polen,
var värdet på totalexporten knappt 6 miljarder dollar. Av dessa 6 miljarder dollar
erfordrades minst 4,5 för räntebetalningar.
Och detta var alltsåföre den politiska
krisen. Efter den politiska krisen har ju
exporten brutit samman. Det inser du ju
själv att med de siffrorna drog bankerna
öronen åt sig. Det är ju på sikt en ohållbar situation. Bankerna drog öronen åt
sig och då bröt allt samman.
Samtidigt är bankerna oerhört angelägna om att inte formellt förklara den
polska ekonomin i konkurs, för då måste
man föra in i sina balansräkningar, i sina
vinst- och förlusträkningar, ”förlorat x
miljarder dollar på Polen”. Att man inför
detta i balansräkningarna kan utlösa förtroendekrisen, en allmän förtroendekris.
399
Då blir det fruktansvärt.
RE: Man anser ju redan i USA och över
huvudtaget i världen att investerarna vill
ha säkrare och säkrare papper. Man
köper i första hand amerikanska skattkammarväxlar, obligationer som IBM
har givit ut osv.
MR: Ja, man märker ju på närmare håll
att räntedifferenserna har blivit större
mellan låntagare som man betraktar som
säkra och de låntagare som man inte betraktar som säkra. Differenserna har vidgats och det ger då uttryck för det bristande förtroendet för vissa låntagare.
Nu är det kanske dags att resonera om
vad vi egentligen menar med en finanskollaps. Jag måste omedelbart deklarera
att det vetjag inte riktigt. Det är mycket
oklart och det är faktiskt det som är mest
skrämmande. Man kan möjligen teckna
något slags scenario. Vad händer nu om
Polen förklaras i konkurs och International Harvester och kanske Rumänien och
några länder till? Det blir en allmän brist
på förtroende och bankerna drar drastiskt ned sin utlåning. Genom att plötsligt dra ner utlåningen tvingar de fram
ytterligare ett antal konkursfall av det
här slaget.
Ja, vad händer då? Dels kan man tänka sig att det blir en rad bankfallissemang genom att dessa banker kommer
att dras med stora förluster i sin redovisning som gör att man har förverkat sitt
kapital och inte kan fortsätta sin verksamhet, att bankerna alltså går omkull.
Jag tror också för min del att efter erfarenheterna från 30-talet kommer vi knappast att få uppleva det. Jag tror nämligen
att regeringarna i industriländerna kom- 400
mer att gå in och skydda bankerna, därför att man vet av erfarenheterna för 50
år sedan hur farligt det är att låta bankerna gå omkull. Man kan utfärda garantier och man kan vidtaga en massa åtgärder för att hindra bankerna från att formellt gå omkull.
Jag tror för min del, men det är med
osäkerhet, att regeringarna kommer att
skydda bankerna, storbankerna, från direkta fallissemang. Men att en rad låntagare av olika slag går omkull, kommer
att göra att det blir en allmän depression
därför att dessa låntagare inte kommer
att kunna fortsätta att konsumera, att
köpa. Om t ex International Harvester
går omkull kommer dess inköp att försvinna. Därvid kommer de industrier
som nu säljer till International Harvester
inte att kunna sälja någonting.
Om t ex utlåningen till Turkiet stryps
och Turkiet råkar på obestånd kommer
Turkiet inte att kunna importera från
Sverige eller andra länder. De industrier
som säljer till Turkiet kommer att bli
nödlidande. Om detta blir allmänt blir
det väldigt allvarligt.
Sedan har vi då OPEC-länderna och
deras utlåning till den internationella
lånekarusellen som har hållit det hela vid
liv. Nu börjar vi närma oss en punkt i
resonemanget där jag har mycket svårt
att urskilja vad som egentligen kan komma att hända. När jag pratar med mina
professionella ekonomkollegor om de
här scenarierna får jag ett intryck av att
kollegerna anser att egentligen så borde
inte den situation, som vi befinner oss i
idag, utlösa en kris. Om bankerna minskar sin utlåning kommer pengarna att
finnas kvar i systemet och någonstans
måste de lånas ut. De är alltså kommunicerande kärl, anser mina kolleger. J111
själv är rädd för att när det finansieli
systemet, när det internationella bank
systemet är ordentligt ansträngt, när det
alltså är nära en kris, så kan det hända
oberäkneliga saker, som gör att folt
handlar i desperation och inte rationelh.
RE: De plockar ut sina pengar och placerar dem i andra värden.
MR: T ex ”The Crash of 79” innehåller
ju mycket intressanta moment av vad
som möjligen skulle kunna hända. Mal
det allvarliga är alltså – som jag ser del
– det scenario jag har tecknat. Det sk•
le innebära en mycket djup depressiot.
där alltså köpkraften i världen mins
mycket kraftig och där följaktligen
antal industrier och företag får ällfl
mycket svårare att klara sig efter
marknaden försvinner. Men det kan håf.
da en massa andra konstiga saker som
inte riktigt kan beräkna. Skulle vi klalt
se hur förloppet skulle vara, så skulle w
kunna skydda oss emot del. Men det kal
vi alltså inte, eftersom vi inte riktigt Vd
och det kan då bli panikartade handlings.
mönster, som är oberäkneliga. Och dl
borde din nästa fråga vara: ”Finns det
någon väg ut?” .
RE: Just det.
MR: Vägen ut – såvitt jag förstår- del
är att vi mycket, mycket långsamt ändnr
de trender som har rått hittills. Vi ha’
under lång tid haft en kraftig utläninpökning från det internationella banksystemet till verksamheter som har sköUI
mer eller mindre bra. Och så har dill
kommit ett antal störningar, som görIl
det hela riskerar att kollapsa. Om då förtroendet bryter samman och utlåningen
sjunker så utlöses en kris. Det gäller alltIl att på något väldigt mjukt sätt böja av
lllåningskurvan.
lE: Brandtkommissionen föreslog väl
1tt man drastiskt skulle öka biståndsflö-
det till u-länderna, så att de kunde köpa
ochbetala sina lån. Vi skulle öka importen ifrån dem så att de skulle få pengar
lit betala med.
liR: Du tänker på de s k massiva resurs- 6verföringarna. Jag tycker att Brandt i
det avseendet, liksom i flera andra avleenden, hamnade helt fel, talade om sater som inte längre var aktuella, som
saknade relevans. Jag menar att vad som
minträffat sedan 1973 och den första
aljekrisen, när det skapades enorma
Overskott i OPEC-länderna, som sattes
mi bl a det internationella banksystemet,
faktiskt var att en mycket stor andel utav
dessa pengar flödade ut till u-länderna,
inte som bistånd, men väl som lån. Jag
finner att de massiva resursöverföringlilla faktiskt har inträffat.
JE:Hans poäng varju att det skulle vara
bistånd och inte lån?
MR: Då talar man om att ändra villkoren.
Det är naturligtvis fullt möjligt att någon ’
ställer sig upp och säger ”Jag tar över
betalningsansvaret för de lån som beviljats u-länderna”.
JE: Det vore väl orättvist mot de Ulinder, som inte har lånat alltför våldsamt utan skött sin ekonomi?
401
MR: Det kan man säga. Men vad jag
menar är alltså att den stora bild, som
Brandt tecknar, är felaktig så tillvida att
det han föreslår redan har inträffat. Den
enda skillnaden mellan vad han föreslår
och vad som har inträffat är bara villkoren på vilka de här pengarna slussats
dit.
RE: Jag har funderat på det här med
OPEC. De stora pengarna som har slussats till u-länderna var arabernas oljepengar. Nu är OPECs överskott borta,
säger man. Är det en händelse som gör
att tillflödet av pengar till bankerna drastiskt har minskat?
MR: Det är alldeles korrekt som du sä-
ger, att en mycket stor del av de pengar,
som slussades igenom Buro-dollarmarknaden sedan 73-74 kom från OPEC-ländernas stora överskott och hamnade så
småningom i stor utsträckning i u-länderna. Det var de massiva resursöverfö-
ringarna. Men då skall man ha klart för
sig, att om OPEC minskar sina överskott
så måste någon annans överskott öka.
De är ju kommunicerande kärl. Om
OPEC får mindre betalt för sin olja så är
det någon annan som inte behöver betala
så mycket och har mera pengar över.
RE: Men det kan vara institutionella faktorer som gör att de överblivna pengarna
inte hamnar hos de internationella bankerna på samma sätt?
MR: Rätt. Man kan alltså tänka sig att
om t ex USA betalar mindre för sin olja,
så blir det större överskott i USA, som
placeras någon annanstans än i de internationella bankerna. De placeras internt
i,·..
l
i USA. Då kan man säga att då överflyttas inflödet av pengar från den tidigare
situationen, där pengarna gick från
OPEC till de internationella bankerna,
till den nya situationen, där pengarna går
internt till USA mellan olika agenter och
finansinstitut, som är andra än de internationella bankerna. Då kan det hända
att de internationella bankerna, som var
vana vid en viss kurva och som blev
beroende av den här kurvan, hamnar i
problem, eftersom inflödet just till de
bankerna minskar. Där skulle väl mina
professionella ekonomkolleger tala om
kommunicerande kärl och säga att det
här är inget problem. Jag kan tänka mig
att det är ett problem i en överansträngd
institutionell situation. Jag delar nog ditt
bekymmer där.
RE: Det finns såväl kreditexpansion som
kreditkontraktion. Det senare om det
blir en ökad oro både för det här problemet och andra problem inom ekonomin,
en allmän större försiktighet hos företagen. De blir mer intresserade av att ha
vackra balansräkningar, de vill inte ha så
mycket skulder i förhållande till det egna
kapitalet längre. Det blir en annan filosofi.
MR: Det är ju litet grand av det som jag
minska. Jag förestäHer mig att den JD6.
hända är större än den kreditmarknad
man ser i banksystemet?
MR: Den frågan kan inte jag kommen~
ra. Jag kan inte det.
RE: Det här med att allt bygger på förtroende är en fundamental sanning och for.
troende är väldigt svårt att påverka med
ekonomisk-politiska medel. Det fiiiJI
ingen lätt metod att öka den allmänaa
framtidstron.
MR: Där kommer du in på en annansat
som är viktig i det här sammanhaJIIII
och det är lender of last resort – SCII
regel en riksbank som kan ställa upp nd
lån i ett nödläge. Tendensen har ju vad
att det finns sådana på det nationella pit.
net men inte på det internationella pit.
net. De finns även på det internationell
planet, men de är väldigt svaga. Det •
då Valutafonden men den är myckd
svag i förhållande till de kreditvolymr
som vi rör oss med. Ett moment i för.
troendeskapande syfte skulle då varall
förstärka en International Lender i
Last Resort. Jag tycker att vi har sel!
mycket få tendenser till det under de senaste par åren.
beskrev tidigare, att bankerna blir obe- RE: Det är ju tveeggat det där?
nägna att fortsätta utlåningen. Låntagarna förlorar då sin förmåga att tjäna MR: Just det. Det är mycket tveeggat.
pengar. Jag höll på att säga att jag skulle kw.
tänka mig att de tio stora industriländer·
RE: Vi är så fixerade vid ett begrepp som oas riksbankschefer eller premiärminålheter bankernas utlåning och inlåning. rar eller bådadera samlades och sa 11
Det finnsju en fantastisk kreditmarknad, ”vi garanterar”, men denna förs~
som går direkt emellan företag och pri- och detta utfärdande av garanti k-*
vatpersoner. Den kan ju också öka och utlösa panikreaktioner därför att dll
skulle uppfattas av folk som ett uttryck
för en tro på en nära förestående kollaps
av något slag.
RE: Det är också tveeggat på det viset att
då kan också bankerna lugnt fortsätta att
låna ut i fem år till?
MR: Dilemmat med the lender of last
resort är att the lender of last resort hela
tiden måste hålla långivarna under en
viss osäkerhet huruvida han verkligen
kommer att ingripa eller inte. Annars,
om inte denna osäkerhet finns, så inträffar det du säger, nämligen att då kommer
de inte att känna några gränser. Och det
är ett dilemma hur man skall skapa den
institutionen.
RE: Om man säger att u-länderna har om
det är 800 miljarder dollar i skulder, är
det mycket eller litet? Skall det vara dubbelt så mycket om tio år? Vet man det?
Hur vet man vad som är lagom och rätt?
MR: Du får naturligtvis inte stirra dig
blind på absoluta belopp. Du måste ställa
dem i relation till någonting. Du måste
ställa dem i relation till BNP eller till
403
export, framför allt till export, eftersom
det ju är exportinkomster som skall
spenderas på att serva de här lånen. Då
har du sådana mått som Debt Service
Ratio – skuldtjänstkvot – som relaterar
skuldservicens storlek till exportvärdet
och då finner du att den för tio år sedan
för u-länderna totalt, utom de oljeexporterande, låg på 12%. I dag ligger den på
16%.
RE: Det är inte så dramatiskt.
MR: Vänta nu. Den siffran är inte så
förskräckligt intressant. Du måste gå ner
på enskilda länder och då finner du att
vissa länder har över 100 %. Polen hade
ju någonting kring 100%. Gå tillbaka till
den här analogin med företaget. Om en
fjärdedel av hela försäljningen går åt att
serva skulden, blir det ju mycket mindre
hotfullt om företaget växer med 25% per
år än om företaget stagnerar. Det är alltså inte så lätt som att bara ha ett enda
verktyg för att mäta. Sydkorea kan vara
mycket mera djärvt eftersom man växer
snabbt, eftersom man utvecklas, får
större exportförmåga, än Sri Lanka eiJer
Argentina, som inte växer snabbt.