Print Friendly

Rödgröna blocket består

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

RÖDGRÖNA BLOCI(ET BESTÅR
FöR att ge stadga och styrfart åt sin efter 1948 års andrakammarval ranka regeringsskuta ansåg statsminister Tage Erlander det
tidsenligt att återuppliva Per Albin Hanssons taktiska mästerstycke
på 1930-talet och erbjuda bondeförbundet medlemskap i en blockministär. Socialdemokraternas gruppstyrkor i bägge kamrarna utgjorde ett icke tillräckligt parlamentariskt underlag för en stabil
maktutövning, och det tog emot att i andra kammaren bli beroende
av kommuniströster för att ernå nödig majoritet mot den manstarka borgerliga minoriteten. Med bistånd av bondeförbundet skulle
sådana bekymmer blåsa bort, och en dylik koalitions sammanlagda
mandatnumerär var tillika så stor, att den utan katastrofrisk kunde
naggas i kanten vid eventuella valnederlag, som dessutom med det
proportionella valsättets buffertsystem aldrig bli ett jordskred, vilket ju understundom händer i Storbritannien med dess enmansvalkretsar utan krav på absolut majoritet för den segrande kandidaten.
Förhandlingarna mellan herr Erlander och bondeförbundets ledare, jur. dr Gunnar Hedlund försiggingo i det fördolda under upprepade dementier från bägge sidor, och först hösten 1951 publicerades plötsligt nyheten om en överenskommelse, där det gemensamma
handlingsprogrammet bestod av lika billiga som självklara utsagor
med pudelns kärna i fyra statsrådsposter åt de nya kompanjonerna.
Av dessa placerades som bekant herr Sam Norup som jordbruksminister och herr Hedlund som inrikesminister. Som på förhand
kunde antas, har herr Norup visat sig vara den viljekraftigaste av
fyrväpplingen, alltigenom borgerligt betonad som han är. Om kollegernas insatser eller rättare brist på sådana är det hövligast att
tiga, men det är bl. a. ådagalagt, att det kvickhuvud fick rätt, som
redan vid starten karakteriserade ecklesiastikministern Persson i
skabersjö som en »displaced person».
Om de närmare överväganden, som förmådde kontrahenterna till
detta upprepade blockexperiment, har ej ett ord meddelats offentligheten, ehuru argumenten måste ha bollats mot varandra under
den treåriga väntetiden. För de socialdemokratiska statsråden stodo
ovannämnda t a k t i s k a hänsyn i främsta rummet, vilka ej utan
255
…_ ..:,,..;..
Rödgröna blocket består
sakligt skäl kunna motiveras med riksnyttan av en regering med
hållfast parlamentarisk förankring. Då socialdemokratiens position
bland partierna omöjliggör en vågmästareregering med hoppande
majoriteter, nödgas den söka anknytning åt höger, enär alternativet
åt vänster, dvs. en »folkfront», dessbättre är otänkbart till följd
av kommunisternas fåtalighet och brist på medborgerligt förtroende. Detta började P. A. Hansson inse, sedan han ända till bakslaget vid andrakammarvalet 1928 deklamerat: »hellre en kommunist än en högerman», och han nalkades bondeförbundet via »kohandeln» vid 1933 års riksdag fram till koalitionen efter septembervalen 1936. Bondeförbundets nye ledare Bramstorp av typen
»Barkis is willing» ur Dickens David Copperfield, som åtog sig
alla uppdrag inom räckhåll, kom också P. A. Hansson till mötes
på mera än halva vägen. Efter det koalitionen under trycket av
andra världskriget och Sovjets överfall på Finland den 30 november
1939 vidgades den 13 december s. å. till en samlingsregering, innefattande även högern och folkpartiet, trivdes P. A. Hansson så väl
med denna schweiziska styrelseform, att han rent av rekommenderade den som naturlig även under normala tider. Den var onekligen
en konsekvens av hans skarpsynta iakttagelse om »S t r i d s f ä It e t s f ö r t r ä n g n i n g» för de s. k. demokratiska partierna efter
bl. a. försvarsfrågans bortfall som beständigt konfliktämne.
Det är också känt, att P. A. Hansson önskade att samlingsregeringen skulle ha fortsatt efter krigsslutet, och härvidlag hyste då-
varande högerledaren Fritiof Domö en liknande åsikt. De yngre
bemärkta socialdemokraterna omkring Ernst Wigforss och makarna
Myrdal brunno dock av begär att skörda den socialism, vartill frön
utsåtts i talrika partimotioner under samlingsregeringens sista riksdag. P. A. Hansson hoppades ändå kunna rädda åtminstone förkrigsblocket med bondeförbundet. Bramstorp var som vanligt genast villig, men K. G. Westman hade avlidit, och då Gränebo och
Grönvik vid tillfrågan vägrade att medverka, bedömde P. A. Hansson den ende återstående statsrådsaspiranten, den långe herr von
Heland, som alltför kort i rocken, och l augusti 1945 startade en
rent socialdemokratisk regering P. A. Hansson, i vilken endast konsultativa statsrådet Quensel återfanns som borgerlig relikt ända från
Bramstorps »semesterregering» sommaren 1936.
Då till allmän häpnad den socialdemokratiska riksdagsgruppen
efter Per Albins frånfälle i oktober 1946 med endast 14 rösters
flertal – minoriteten röstade för Gustav Möller, sedan Wigforss och
P. E. Sköld utklassat varandra – de facto till statsminister utsåg
256
Rödgröna blocket består
dåvarande ecklesiastikminister Tage Erlander – den i efterhand
försatte konung Gustafs överraskning var säkerligen lika stor som
undersåtarnas – måste denne säga sig, att han saknade företrädarens myndiga auktoritet och axelbredd. Herr Erlander var därför
känsligare för sådana motgångar som folkpartiets hotfulla framryckning vid andrakammarvalet 1948 ävensom det avbräck för regimens prestige som föranletts av krisen för valutareserven och den
nya importregleringen 1947. En tydlig besvikelse förnams även över
att den socialistiska »skörden» uteblev i det annorlunda beskaffade
ekonomiska klimat i världen än det varom Gunnar Myrdal på sin
tid profeterat. Den ide om blockbildningen med bondeförbundet,
som ju var ett patent av Sveriges hittills skickligaste montör av det
moderna partimaskineriet, P. A. Hansson, har blivit herr Erlanders
hittills enda positiva bidrag inom svensk politik.
Varken han eller hans intimare rådgivare synas därvid ha reflekterat över den paradoxala situationen, att landets mest exklusiva
konsumentparti, till på köpet i real- och personalunion med lönearbetarnas Landsorganisation och med kooperationen, skulle samverka med ett så utpräglat parti av producenter som bondeförbundet, som väsentligt svarar för framställningen av alla de livsmedel,
vilka utgöra huvudposten i ett arbetarhushåll och vilkas pris i hög
grad inverka på levnadskostnadsindex. Några misshälligheter av
denna art störde icke harmonien mellan koalitionsparterna under
den senare hälften av 1930-talet, då den snabbt övervunna Kreugerkraschen och den vikande världsdepressionen icke förhindrade en
tämligen oförändrad prisnivå med fast penningvärde – trots den
i september 1931 övergivna guldmyntfoten – och den bevarade
men allt mer vanskliga freden i Europa samt icke minst den goda
äringen för jordbrukarna kom denna epok att nu te sig som i den
gamla goda tiden. Varför skulle icke då den nya koalitionen kunna
fungera lika smärtfritt?
Bondeförbundets ledning plågades däremot av en mardröm, att
herr Erlander, i händelse av ett definitivt avslag på sitt frieri, i
stället skulle uppvakta sin farligaste maktrival, folkpartiet, och på-
minna om Branting-Edens »fruktbärande samverkan» 1917-20.
I så fall ansåg sig bondeförbundet kunna befara en konsumentvänlig politik, som skulle ytterligare skärpas genom den antiagrara
avogheten hos vissa av folkpartiets pressorgan i storstäderna. Den
frestelsen förelåg då för bondeförbundet, att genom ett ja till herr
Erlanders trägna förfrågningar »ta tjuren vid hornen» och förbinda
sig med sina värsta vedersakares parti. Så skedde, och den djärva
257
Rödgröna blocket består
manövern har hittills förlupit relativt framgångsrikt genom metoden med gåvor och gengåvor och förmågan att svälja och blunda
för kompanjonernas mest uppenbara svagheter. Hur saldot av denna
balansräkning i detalj må se ut, har ingen utomstående kunnat
registrera, men vederbörande torde nog för varandra kunna redovisa sina respektive debet- och kreditkonti. Säkerligen har det ofta
satts hårt mot hårt inom statsrådsberedningen eller i den trängre
statsrådskretsen. Men uppgörelser ha till sist träffats i tysthet och
motsättningarna hittills icke demonstrerats offentligt såsom understundom sprickorna i det rödgröna blocket i Finland.
Bondeförbundet har sålunda stillatigande fått finna sig i fjolårets
ränteförhöjning, fastän den fortsatta lågräntepolitiken till jordbrukarnas förmån var ett av villkoren för 1951 års beslut om regeringskoalition. I gengäld har herr Erlander i våras låtit behovet
av ännu stramare kreditrestriktioner inför den alltjämt aktuella
inflationsfaran ombesörjas av affärsbankernas strängare ransonering av kredit åt sina kunder och underlåtit den vida rationellare
nya räntestegring, vilken i motsvarande situation skett i bl. a. Storbritannien, U. S. A. och Västtyskland. Till valet i september har
bondeförbundet emellertid fått ett uppskattat dragplåster i finansminister Strängs utredning av kvarlåtenskapsskattens existensberättigande, som bondeförbundet tillsammans med högern och folkpartiet alltid förnekat. Den tyngande inkomstskatten med sin konfiskatoriska progression drabbar ju icke på samma sätt lantbrukarna,
men med sterbhusen är det bekymmersammare och blivande ägare
till fäderneärvd jord förmå ej alls sentera Wigforss’ befängda tes,
att efterlämnat kapital är att betrakta som »ett lån från samhället».
Som finansminister följde ju Per Edvin Sköld sin företrädares
orimliga tankegång, och bondeförbundet unnar nog herr Sköld
denna desavouering efter den nervositet han vållat hos de skogsägande bönderna genom sin motion vid årets riksdag. Denna är förvisso en märklig manifestation såtillvida, att den i sin uppskattning
av bolagens och statens mera lönsamma stordrift inom skogsbruket
i jämförelse med den splittrande bondeskogen betyder ett avkall
på den Carl Lindhagens Norrlandsromantik, som var på modet
under första hälften av 1900-talet.
På ytan må Erlanderska regeringens farkost likna en lustjakt
under fulla segel, men det har sällan varit fråga om en lusttur och
de många kryssningarna ha ofta varit påkostande. Man behöver
dock inte vara en tränad »grodman» för att underifrån upptäcka,
att skrovet vanställs av den tunga, djupliggande fenköl, betingad
258
\.
”l
Rödgröna blocket består
av kontrahenternas massiva klassintressen, som medför fara för
grundstötning och försvårar navigationen i det trånga farvattnet
mellan jordbrukarnas krav på prishöjningar och de organiserade
arbetarnas olust att finna sina reallöner ideligen beskurna av
växande levnadskostnader. Bondeförbundet har dock fått kompanjonen med på omläggningen av hela stödpolitiken för jordbruket
och ersättningarna för skördeskador under åren. På sistone har
likväl missnöjet med koalitionen blivit allt högljuddare inom fackföreningsrörelsen på samma gång som bondeförbundare i riksdagen
fronderat mot Sam Norups enligt deras uppfattning alltför långtgående eftergifter. Men så länge som kompromisserna genom ömsesidiga jämkningar gått i lås, håller koalitionen och torde överleva
de stundande septembervalen, om någon prognos överhuvud kan
vedervågas i dessa vanskliga tider.
Den socialdemokratiska partikongress, som ägde rum i Stockholm veckan före pingst, bestod av väldisciplinerade partifunktionä-
rer i olika befattningar, på vilkas lojalitet ledningen förvisso kunde
lita. Betecknande nog förekom bland det stora antalet motioner
endast en motion av enskild medlem från Gusum, som krävde, att
koalitionen med bondeförbundet skulle hävas. Herr Erlander avfärdade den lätt och lekande med upplysningen, att socialdemokraterna med majoritet i första och 110 mandat i andra kammaren
strängt taget icke behövde bondeförbundet, men då partiets ställning var så stark, att det icke kunde undandra sig regeringsansvaret, det vore bäst att ha en blockbildning med bondeförbundet. Kongressen avslog också motionen och då samtidigt Sam Norup i en
intervju förklarat, att bondeförbundet icke heller önskar avbryta
samarbetet, så fortsätter koalitionen över valet. På den socialdemokratiska partikongressen diskuterades även ett nytt ide- och handlingsprogram sedan 1944 års efterkrigsbudskap med de 27 punkterna icke längre är aktuellt. Man var dock icke färdig att överväga
ett förslag till nytt program, utan partistyrelsen skall, med eventuell
adjunktion, grubbla på problemet till 1960 års kongress, då en ny
planritning för framtidsstaten skall exponeras – för att efter några
år ånyo läggas till handlingarna!
Partiet måtte dock ha ont om eventuella kampmål, eftersom herr
Erlander i sitt inledningsanförande på kongressen den 13 maj vanställde redaktör Gunnar Ungers artikel i denna tidskrifts föregående
häfte om utrikesminister Undens politik såsom högerledaren Hjalmarsons alternativ till alliansfriheten, vilket herr Erlander som
avvikelse från folkmeningens önskemål jämställde med kommunis- 259
‘· -,;~.···
Rödgröna blocket består
ternas propaganda för en »folkfront». Såsom herr Hjalmarson senare spydigt anmärkte, hör det till herr Erlanders valvanor att
börja kampanjen med ett dylikt härskri, som sedermera längre
fram på sommaren borttonar. Några dagar förut hade regeringsorganet Morgon-Tidningen angripit samma artikel som uttryck för
»högertidskriftens» åsikt utan att nämna författarens namn. För
effektens skull gick herr Erlander ett steg längre och identifierade
herr Hjalmarson med »högerns tidskrift»! Detta rakt mot bättre
insikt: både M. T. och herr Erlander måste veta, att Svensk Tidskrift ej är något partiorgan och att dess skribenter personligen
stå för sina meningar.
Vissa symptom tyda dock på att det börjar knaka inom koalitionen. Hur det skall arta sig efter valen är mera ovisst. Därest bondeförbundet skulle hemsökas av liknande eller till och med fatalare
motgångar än vid valen 1952 och 1954, därför att samgåendet med
socialdemokraterna ä r motbjudande för många konservativt sinnade lantmän, kommer det att uppstå samma gny och gnissel inom
bondeförbundet som efter Brarustorps enahanda erfarenheter vid
1938 års kommunalval, som då var väljarnas kvitto på den första
koalitionen. Rop skola då höjas på en ny allmän samlingsregering,
vilket 1939 befriade bondeförbundet ur dess likartade dilemma. Det
torde näppeligen åstunda att som den förlorade sonen återvända till
det borgerliga fadershemmet och har aldrig reflekterat på de dimmiga »centerfunderingarna» om samverkan med folkpartiet. Den
gödda kalven och de högre mjölkprisen kunna endast en fortsatt
allians med socialdemokraterna garantera.
Det ligger likväl icke utom möjligheternas gräns att förr eller
senare, oberoende av utrikesläget, vårt lands ekonomiska läge, med
uttömd valutareserv, hämmad export på grund av för höga löner
och otillräcklig kapitalinvestering samt hela vårt förfalskade prissystem, blivit så ohållbart, att även socialdemokraterna börja bäva för
ansvaret och genom en samlingsregering vilja dela det med oppositionen. Erfarenheten från flera europeiska demokratier ger vid handen, att i en sådan situation land och folk bäst betjänas av en samlingsregering, helst på en så bred bas, som hedersamt är lovligt
och lämpligt. Socialdemokraterna måste ha energiska önskemål
från en sådan partiernas kraftkoncentration som ursäkt för de
impopulära åtgärder, vilka ställningen kan kräva – framför allt
som korrektiv för deras tidigare felgrepp av doktrinär kortsynthet
eller av demagogisk undfallenhet för väljaropinionen eller av bägge
bevekelsegrunderna i total förening.
260

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner