Print Friendly, PDF & Email

Resenär med brustet hjärta

Av Sten Niklasson | 28 maj 2021



Den 24 april 1880 seglade Nordostpassagens upptäckare, Adolf Erik Nordenskiöld in i Stockholms hamn med sitt fartyg Vega. När han lade till nedanför slottet, hurrade stora skaror av festyra människor som samlats på kajen. Bland dem fanns en femtonårig, hjältedyrkande yngling, som i den stunden bestämde sig för att själv resa ut i världen och bli erkänd som upptäckare. Hans namn var Sven Hedin och han skulle genom sina epokgörande resor i okända delar av Centralasien bli sin samtids mest berömde svensk.

En lycklig tillfällighet gjorde att Hedin kom att göra sina största upptäckter i österled. När han avlagt studentexamen, fick han ett erbjudande om att bli informator åt sonen till en svensk ingenjör som arbetade för bröderna Nobel i Baku vid Kaspiska Havet. Där började han studera persiska och tatariska på sin fritid . Tillsammans med en vän lämnade  han 1888 Baku med båt till Persiens nordkust och tog sig därefter vidare med häst över Elburtzbergen till Teheran. Han sökte där upp shahens hovtandläkare, svensken Bertrand Hybenette, till vilken fyra flaskor punsch överlämnades och tacksamt mottogs. Med introduktionsbrev från doktorn i fickan red Hedin ensam vidare mot Isfahan och Shiraz. Efter tjugonio dygn och 500 kilometer på hästryggen nådde han Bushir vid Persiska viken, där han träffade en rik och historiskt bevandrad affärsman vid namn Aga Hassan, som, när han förstått att den unge svensken var landsman till Karl XII, behandlade honom som hedersgäst och hjälpte honom att finansiera den fortsatta resan till Konstantinopel.

Via kontakter lyckades Hedin efter hemkomsten till Sverige få Bonniers att ge ut hans bok ”Genom Persien, Mesopotamien och Kaukasien” (1887). Den blev inledningen till en imponerande rad skrifter och böcker, som bidrog till att han tjugofem år senare invaldes i Svenska Akademien på stol nummer 6. Hans produktivitet var enorm och resulterade i ett sextiotal bokverk med sammanlagt 25 000 trycksidor samt bortåt 50 000 brev och tusentals kartor och teckningar.

Efter att ha byggt på sin utbildning med akademiska studier i geologi och geografi, blev Hedin på grund av sina kunskaper i persiska anlitad som tolk, då en svensk delegation 1890 skickades till Persien för att överlämna Serafimerorden till härskaren Nasredin Shah. Hedin stannade återigen kvar som Hybenettes gäst och fick genom dennes försorg tillfälle att ledsaga shahen på en resa upp i bergen. Hedin besteg Persiens högsta berg Demavend och skrev 1892 sin doktorsavhandling vid universitetet i Halle om denna resa.

xxx

Med början 1893 genomförde Sven Hedin under de följande fyra decennierna flera långa och farofyllda expeditioner till outforskade trakter i Asien. Han red på tredskande kameler, mätte avstånd genom att räkna djurens steg, lodade floders djup med stenar och beräknade bergstoppars höjd genom triangulering. Han delade vedermödor med sina lokala medhjälpare, vilka han behandlade med respekt och aktning.

Den första resan gick genom Pamir, Tarimbäckenet och Taklamakanöknen och höll på att kosta honom livet på grund av vattenbrist. Två ledsagare och sju kameler dog under färden. Hedin gjorde en berömd teckning, där han ger en uttorkad medhjälpare vatten ur sin stövel. I öknen fann expeditionen två urgamla buddhistiska städer begravda i flygsanden. En viktig upptäckt var också  ”Den vandrande sjön” Lop Nor, i vars saltöknar och ödsliga närområden Kina långt senare skulle provspränga kärnvapen.

Också den andra expeditionen ägde rum vid Tarim och Lop Nor. Vid sjöns strand upptäcktes en stad från 300-talet, Lou-lan, som ödelagts, när Tarimfloden ändrat riktning. Hedin fortsatte söderut mot Tibet och försökte förklädd som pilgrim ta sig in i huvudstaden Lhasa. Han upptäcktes dock och tvangs vända.

Under den tredje expeditionen 1905 – 1909 påvisade Hedin existensen av bergskedjan Transhimalaya och kartlade Brahmaputras och Indus källområden. Misstänksamheten mot européer var stor i dessa trakter och ansågs av Hedin bero på att kineserna ville undvika västerländskt inflytande i Tibet. Åter tvingades han förklä sig, denna gång till fåraherde, för att inte väcka uppmärksamhet. I Tibet uppges Hedin ha kartlagt 170 000 kvadratkilometer outforskad mark.

1927 återvände Hedin till Centralasien som ledare för en stor grupp forskare. Under ett par års arbete finansierades gruppen av Lufthansa, som ville identifiera möjliga platser för mellanlandningar inför en planerad flyglinje mellan Europa och Kina. När detta uppdrag var slutfört, lyckades Hedin utverka fortsatt finansiering från den svenska riksdagen, kungahuset och några ledande affärsmän i familjerna Dickson och Nobel. Under åren 1933 till 1935 bekostades expeditionens arbete av den kinesiska regeringen, som ville undersöka möjligheterna att anlägga bilväg längs de gamla karavanlederna i Sinkiang. Hedin inledde under denna tid personliga relationer med makthavaren i Nanking, Chiang Kai-chek.

Hedin var en skicklig organisatör och hans obestridliga charm öppnade dörrar till ledande kretsar på många håll i världen. Med sin retoriska briljans och sina stora språkkunskaper rörde han sig obesvärat i såväl akademiska som politiska miljöer. Han fick betydande erkännande som upptäcktsresande, medan hans insatser som forskare på sina håll ansågs mindre övertygande. Som kunskapsivrare och populär föredragshållare visade han sig ha enastående talang, medan hans bristande intresse för analys och teoretiska resonemang noterades i vetenskapliga sammanhang. Det hindrade inte att han, förutom otaliga förtjänsttecken, förlänades medlemskap i den svenska Vetenskapsakademien och mottog hedersdoktorat från prestigeuniversitet som Oxford, Cambridge och Harvard. Han var mån om sitt rykte, uppträdde ibland högdraget, men hemföll inte till storsvenskt skrävel och enkelspårig rasism.

Hedins reseskildringar är färgstarka beskrivningar av främmande miljöer, ofta illustrerade med hans egna teckningar och kartor. Många innehåller dramatiska scener med lastdjur som går under av törst i ödemarken och nattliga attacker av dolska stråtrövare. Hans bok Från pol till pol (1911), som skrevs på uppdrag från Sveriges folkskolor, kom ut på tretton språk.

xxx

1905, när unionskrisen var som värst, blev liberalen Karl Staff statsminister i Sverige. Både kung Oscar och kronprins Gustaf avskydde både honom som person och hans radikala idéer om parlamentarisk demokrati. Men efter hårda strider i riksdagen om ett nytt valsystem, infördes 1911 allmän rösträtt för män. Staffs andra regering införde folkpension ett par år senare. Detta blev inledningen till en omfattande och kostsam socialpolitisk satsning.

När regeringen av kostnadsskäl beslöt uppskjuta bygget av en pansarbåt som militären och högerkretsarna ansåg oundgänglig för landets säkerhet, utlöstes en exempellös politisk kalabalik, i vilken Gustaf V, som efterträtt den 1907 avlidne Oscar II, kom att spela en märklig roll. Det hör till saken att Sven Hedin knutit nära band till kungahuset, och till och med adlats som den siste i Sverige. Kungen lät meddela att han var djupt missnöjd med regeringens beslut om pansarbåten. Strax publicerade Hedin en broschyr med en upplaga på över en miljon exemplar, i vilken hävdades att Ryssland förberedde ett anfall på Sverige, och att landet därför borde ansluta sig till det kejserliga Tyskland. Svenskarna engagerades i riksomfattande penninginsamlingar för att finansiera pansarbåten, som till slut blev byggd och sjösatt under namnet Sverige. I riksdagen hördes vänsteranhängare förespråka republik, och kända socialdemokrater gav ut en stridsskrift med det välfunna namnet Det befästa fattighuset.

När August Strindberg 1910 angrep kungahuset, militären, Svenska Akademien och större delen av landets övriga etablissemang, fick också Sven Hedin del av författarens raseri. Strindberg hävdade att Hedin var en humbug, vars upptäckter var falska och påstod vidare att Hedin inte var den förste svensk som vandrat genom Gobiöknen. Så hade t.ex. Gustaf Mannerheim på den ryske tsarens uppdrag lett en militär expedition i området. Likaså hade svensken Lorentz Lange redan på 1700-talet varit i dessa trakter. Den s.k. Strindbergsfejden pågick ända fram till författarens död 1912.

De politiska striderna kulminerade i februari 1914, då tusentals högersympatisörer marscherade in på slottets borggård under banderoller med texten ”Med Gud och Sveriges allmoge för konung och fosterland”. Kungen tog emot detta s.k. ”bondetåg” med ett självrådigt tal, där han, utan hinder av monarkins omtvistade ställning, talade om behovet att att ofördröjligen rusta upp ”min armé” och ”min flotta”. Talet hade skrivits av Sven Hedin med hjälp av en krigshistoriskt intresserad löjtnant vid namn Bennedich.

Hedins agerande under denna tid blev skarpt kritiserat och ledde till rykten om att han var inblandad i förberedelser  för en militärkupp. Nutida tolkningar av den arkiverade korrespondensen mellan honom och Bennedich ger dessa rykten viss trovärdighet. Klart är att Hedin hyste en djup beundran inför Tyskland, ett land som han betraktade som värnet mot barbarerna i öster. Han gjorde under första världskriget reportage från både väst- och östfronterna, och blev ytterst imponerad av kejsar Wilhelm II, liksom dennes generaler von Hindenburg, von Moltke och Ludendorff. Intrycken sammanfattades i en bok, vars ohöljda tyskvänlighet föranledde National Geographic Society i London att stryka Hedin som medlem.

Hedin uttryckte under mellankrigstiden och andra världskriget starka nazistsympatier. Han träffade Hitler, som i unga år med beundran läst svenskens reseskildringar. Han förde samtal med Göring och andra nazistledare, och hälsningstalade vid invigningen av Berlinolympiaden 1936. Hans nära kontakter torde ha gett honom insikt i den överspända nazistiska rasideologin och den avskyvärda behandlingen av judar, oliktänkande och mentalsjuka. Men hans politiska naivitet gjorde att han valde att titta bort.

xxx

1891 hade Hedin blivit starkt förälskad i en sjuttonårig, blond societetsflicka från Stockholm vid namn Maria Broman, av sin omgivning kallad ”Mille”.  Han var förhäxad av henne, och hon fann den unge, ambitiöse äventyraren spännande. Det blev inledningen till ett romantiskt drama av klassiskt snitt.

Två år efter deras första möte gav sig Hedin av på sin första expeditionsresa. När han frågat Maria om hon ville vänta på honom, hade hon svarat att hon var alltför ung för att binda sig under hans fleråriga bortovaro. Hedin tolkade detta ganska kallsinniga svar som ett löfte att bli hans, om han bara visade sig värdig hennes känslor.

På sommaren arton månader senare tvekade Hedin på grund av förseningar att korsa Taklamakanöknen, då han nåddes av ett brev från Stockholm, som antydde att Maria Broman stod i begrepp att förlova sig med en annan man. Många år senare skulle han medge att han i chocken över dessa nyheter förlorade både livsvilja och omdöme. Med brustet hjärta gav han sig iväg på en ökenfärd som ingen annan tidigare genomfört, och som i efterhand visade ha varit ett misstag med dödliga konsekvenser.

I maj 1897 lade ångfartget Nordkusten till vid Skeppsbron i Stockholm. Ombord fanns Hedin som under tre och ett halvt år tillryggalagt  26 000 kilometer i obanad och okänd terräng, ständigt längtande efter den vankelmodiga Maria. Till hans stora besvikelse befann hon sig inte bland de väntande på kajen.

Efter att ha förstått att ryktet om hennes förlovning var falskt, begärde han efter en tid att få träffa henne. Hon tog emot honom i sina föräldrars hem och hälsade honom formellt med likgiltiga fraser, utan att visa vare sig glädje, beundran eller lättnad. De fortsatte likväl att träffas i stämningar som växlade mellan kyla och värme. Han besvor henne att sluta leka med hans känslor. Hon svarade att hon visserligen älskade honom – ”åtminstone lite” – men att hon inte ville gifta sig med en upptäcktsresande med allt det skulle innebära av osäkerhet och ängslan.

Dramat fortsatte under flera år med känslosamma brev som gick om varandra, ömsesidiga hjärtesorger, missförstånd och löften, men fick ett tragiskt slut.  Maria Broman gifte sig och fick barn under en av Hedins långa upptäcktsfärder, men bekände i brev till honom att hon inte upplevt en enda dag av lycka, sedan hon begått sitt livs misstag och avvisat honom. Den försmådde Hedin begravde sin besvikelse i arbete och skrev tillbaka att ”Asien blivit hans kalla maka”. 1920 skrev Broman till Hedin att hon fortfarande grät av saknad, smärta och sorg. Hon dog olycklig ett par år senare, 54 år gammal.

Hedin förblev ogift och tillbringade sina sista år i sin lägenhet på Norr Mälarstrand 66 i Stockholm, omgiven av föremål från sina expeditioner. Efter hans död 1952 hittades i dagboken på hans sängbord ett foto av Maria Broman. På bordet låg också dikten ”I rörelse” av Karin Boye som innehåller strofen:

”Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen som är mödan värd.”

Sten Niklasson är författare och fd generaldirektör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

Läs mer här

Samtida röster om konservatism