Print Friendly, PDF & Email

Religionen som isbrytare

Av Amanda Wollstad | 28 augusti 2020



Som kristen skulle jag beröras illa om någon brände bibeln utanför min kyrka. Än mer om jag befann mig i ett land där jag på riktigt var en minoritet, där min religiösa hemvist ifrågasattes och hånades, kanske till och med hotades. Där jag var tvungen att dölja mitt kors under tröjan, skriver Amanda Wollstad.

Jag skäms inte för det heller. Även om många svenskar närmast koketterar med hur obrydda de är av kränkningar av kristna symboler och riter. Hur sekulära de är.

Det innebär inte att jag vill se ett förbud, vare sig mot att bränna böcker eller ifrågasätta religionens plats i det offentliga rummet. Men i debatten om tolerans och integration måste vi också beröra vår inställning till religion som sådan.

I Jerusalem är det första taxichauffören frågar om jag är judinna eller kristen. Han menar inte att vara okänslig, det är en artighetsfras. Hur är vädret? Hur gick resan? Vilken världsreligion tillhör du?

När jag svarar att jag är kristen får jag en initierad föreläsning om golgatavandringen. Och hans visitkort, om jag vill att han ska köra mig till födelsekyrkan i Betlehem. Han bor i närheten, berättar han. Och är muslim. Det senare har jag redan slutit mig till på grund av radbandet kring backspegeln.

För honom, boende och verkande i ett av världens mest spända religiösa kluster, är olika religioner en självklarhet. Det förtar inte spänningarna, men för de flesta har friktionen sedan länge blivit vardag. Man tycker och tror inte lika, men man bor i samma stad, under samma himmel, ber till – om än mycket olika – tolkningar av samma gud.

Därmed inte sagt att extremism och fanatiker av olika färger inte är ett problem – för individen och för samhället. Jag vet inte om taxichauffören hade olika förhållningsregler för sina döttrar och söner. Vet inte om rabbinen som guidade oss i tunnlarna längst västra muren hade det. Om prästen som vakade över stenen som sägs ha legat i Jesu hade gör det. Jag vet inte hur de behandlar sina grannar, eller ser på framtiden för den unika mosaik som är deras hemstad.

Ibland funderar jag på hur chauffören reagerat om jag svarat att jag var ateist. Om samtalet flutit på lika självklart, om förståelsen varit lika stor.

Att man får tro på absolut ingenting bör vara en självklarhet. Lika så att man får lämna eller förkasta en religion man fötts eller fostrats in i. Men det är en förenkling, med kraftig slagsida, att tro att den svenska religiösa vilsenheten skulle främja integrationen.

Få saker tycks vara ateisten så främmande som religion. Och få saker är en religiös individ så främmande som ett liv utan tro. Mötet dem emellan är på många sätt svårare än det mellan människor med olika religioner. Det gör det naturligtvis inte omöjligt, men förutsätter en vilja att förstå. Också hos den som förkastat religionen för egen del.

Igår hölls en manifestation för enighet och förbrödring på Rosengårds kulturcenter. Värd stod ordföranden för Islamiska förbundet i Malmö, och på plats var bland annat stadens Rabin, Biskop och företrädare för den politiska majoriteten och oppositionen.

Om de senares religiösa hemvist vet jag intet, men mötet i en bönelokal och solidariteten mellan trosuppfattningar är både vacker och hoppingivande. Respekten och förståelsen mellan deltagarna uppenbar.

Är du kristen, judinna eller muslim? Bra, då har jag ett tips till dig. Specialpris, bara för dig, och min kusin bjuder gärna på te och baklava.

Få ting förenar världsreligioner så som baklava.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019