Print Friendly, PDF & Email

Regeringsansvaret kostade på i Norge

Av Daniel Braw | 24 January 2020



I efterhand brukar politiska bedömare säga att händelser var väntade, men att norska Fremskrittspartiet skulle lämna regeringen var det veterligen ingen som förutspådde. I efterhand är det däremot lätt att se tecknen på splittring, en splittring som hade gått så långt att samarbetet inte kunde överleva hanteringen av en återvändande IS-familj, skriver Daniel Braw.

Fremskrittspartiets vantrivsel i regeringen kan delas upp i två delar, en opinionsmässig och en sakpolitisk.

Den opinionsmässiga är att varken partiet eller regeringen i dess helhet vann på samarbetet. ”Under de fyra första åren ingick vi i en populär regering”, sa partiledaren Siv Jensen i sitt tal om varför partiet nu lämnar regeringssamarbetet.

Sedan 2017 är det dock inte mycket som har stämt. Efter en toppnotering på närmare 30 procent av väljarstödet i början av 2018 har statsminister Erna Solbergs Höyre dalat till bara drygt 20 procent. Fremskrittspartiet har sedan september 2017 tappat var tredje väljare. De båda andra regeringspartierna, Venstre och Kristelig Folkeparti, är minimala och ligger nu båda under fyraprocentsspärren. Det är i opinionshänseende inte ett vinnande lag.

Den sakpolitiska besvikelsen ur Fremskrittspartiets perspektiv är att det inte har märkts på regeringens politik att partiet är större än de båda småpartierna tillsammans. Hanteringen av IS-familjen, där småpartiernas åsikter vägde tyngre än Fremskrittspartiets, blev en bekräftelse av att partiets inflytande över regeringens politik inte var vad den enligt partiet borde vara.

Innan partiledaren Siv Jensen oväntat lämnade besked om att Fremskrittspartiet skulle lämna regeringen, var linjen en annan – nämligen att partiet skulle sammanställa en lista över saker det ville få igenom som regeringspolitik och en tidsfrist för när denna lista skulle ha accepterats av övriga partier. Att Fremskrittspartiet försökte forma regeringspolitik på detta sätt bara ett år efter att en mycket omfattande politisk plattform förhandlades fram i Granavolden var ett tecken på hur missnöjt partiet var, men också på hur angeläget det trots allt var om att stanna i regeringen.

När utträdet är ett faktum faller det sig naturligt att Fremskrittspartiet bara ser möjligheter i sin nya position. Utanför regeringen kan partiet stödja en icke-socialistisk statsminister utan att fördenskull behöva stå för en massa grå och tråkiga kompromisser om sakpolitik. Förhoppningen är uppenbart både opinionsmässig återhämtning och större sakpolitiskt genomslag, till följd av att partiet kan fälla regeringen.

Men priset ska inte underskattas. Fremskrittspartiet tillbringade fyrtio år i opposition och inte ens sju i regeringsställning. Att partiet tvingades lämna är ett nederlag. ”Ifall Fremskrittspartiet lämnar regeringen, är de enda vinnarna de som önskar fler invandrare i Norge”, sa partiets migrationspolitiska talesperson i stortinget Jon Engen-Helgheim nyligen. ”Ingen IS-kvinna ska få pressa ut Fremskrittspartiet ur regeringen.” Sedan hände just detta.

Daniel Braw är fristående utrikesdebattör och politisk redaktör i Barometern-OT/SNB

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Feminism – en antologi

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019