Print Friendly

Reagan bortanför Vita Huset

Av Per Heister | 22 mars 2019



När Bob Spitz skriver om Ronald Reagans tid i Vita Huset faller han tillbaka på klichéerna från sin egen tiden som reporter på New York Times och Washington Post. Men i beskrivningarna av tiden innan och efter skiner hans motvilliga beundran igenom. Per Heister har läst Reagan – An American Journey.

När Ronald Reagans flickvän sedan flera år, Margaret, skulle börja på Eureka college 1928 körde den då 17-årige Ronald Reagan henne från deras hemstad Dixon. Han själv hade tvingats ge upp sina ambitioner att läsa vidare eftersom hans inkomster från sommararbeten som ”life guard” i Dixon, aldrig skulle kunna räcka för att betala skolavgifterna. Och det fanns ju inte en chans att föräldrarna skulle kunna hjälpa honom. Under flera år hade tvärtom ”Dutch” arbetat efter skolans slut och helger för att familjen skulle klara sig. Pappa var allt svårare alkoholiserad och fick sparken från den ena anställningen som skoförsäljare – vilket han nykter var en stjärna på – efter den andra. Den djupt religiösa mamma Nellie hjälpte till i kyrkan med lågt som högt, men till dålig lönsamhet för familjebudgeten. Nya jobb för pappa Jack berodde lika ofta på att han supit sig arbetslös som hans egna ambitioner att göra karriär och behovet att fly från skulder och fordringsägare.

Väl på Eureka College var han fast, allt var en dröm och han bestämde sig för att aldrig ”go back”. Han kunde inte lämna denna dröm för att åka hem till arbetslöshet i Dixon. Han var tvungen att stanna och studera på detta underbara ställe där hans flickvän nu fanns. Det var inte betygen som var problemet utan pengar. Det kostade ca 500 $ per år och han hade sparat ihop 400 på sitt livräddningsjobb, men ställde sig i kön för inskrivning i alla fall och skickades in till rektor för att plädera för sin sak. Rektor lät sig övertalas. Genom en hel del trixande med stipendier, billigt boende off campus, olika småjobb på campus och att fotbollstränaren, som inte var imponerad av hans meriter men ändå konstaterade att en så stor och bredaxlad kille kanske kan göra nytta i laget trots allt, lyckades han ta sig in på Eureka. Med finansiering för första året.

1932 tog han sin examen i ekonomi och sociologi.

Det blev hans lyckligaste tid i livet. Han var för alltid tacksam mot Eureka och satt i direktionen flera år, samlade in och donerade själv pengar och höll det så kallade Commencement-talet tre gånger, före, under och efter presidenttiden.

Detta har jag läst om i en utmärkt biografi av journalisten Bob Spitz, som gavs ut i höstas, Reagan – An American Journey (Penguin Press 2018).

Jag har läst flera biografier om Ronald Reagan, men det är ett tag sedan nu, trots att det kommer ut en ny nästan varje år så här 15 år efter hans död. Min favorit är Peggy Noonans When Character was King,: A story of Ronald Reagan, som publicerades 2001 och som är nästan komplett i feel good stories om honom. Den är utmärkt läsning, som jag gärna rekommenderar.

Bob Spitz bok vill jag också gärna rekommendera. Den har sin styrka i den grundliga och välskrivna berättelsen om Reagans uppväxt och liv fram till presidenttiden. Det är uppenbart att Spitz blivit imponerad och tagen av Reagans uppväxt, hans framgångsrika, men till synes slumpvisa, karriär, hans personlighet och hans värme. Och i de sista kapitlen om Reagan efter presidenttiden förstår man det igen.

De kanske 200 sidorna (jag läser på Kindle och har därför ingen säker sidnumrering att hänvisa till) om tiden som president är sämre. Där förefaller Spitz mer som den New York Time/Washington Post-journalist han är. När han skriver om President Reagan blir det mer spel, intriger och maktkamper, som de redan berättats i demokratiskt dominerade dagstidningar, än djupare analyser eller ny och intressant kunskap. Här staplar han den ena krisen efter den andra och misslyckande på misslyckande. Det blir det obegripligt för läsaren att Reagans förtroendesiffror stiger och att han beundras i vidare kretsar än de egna väljarna. Visserligen berättas det flera historier som visar hur motståndare låter sig övertalas men det är inte riktigt trovärdigt att det alltid skulle bero på personlig charm. Han måste ha gjort något bra också.

När Spitz kommer till tiden efter presidentperioden gör han åter mer egna efterforskningar, läser brev och anteckningar. Här återgår han till den motvilliga beundran som skiner igenom i texterna om uppväxten.

Det Spitz skriver om är en stor människa, men samtidigt alldeles vanlig på många sätt. Utan den narcissism som förefaller genomgående i moderna tiders presidenter och alltför många toppolitiker. Den lille killen som tvingades leda hem sin fulla pappa vid 11 års ålder, som arbetade för sin – och delvis sin familjs – försörjning under hela studietiden. Som uppfyllde den ena drömmen om sin framtid efter den andra, men ofta i första hand jobbade för att han behövde försörja sig och sina krävande fruar; sportreporter på radio, skådepelare, filmstjärna, orädd facklig ledare för Hollywoodstjärnorna, värd för TV shower, och så opinionsbildare för ett fritt näringsliv hos General Electric, igen radiopratare och så då Guvernör i Kalifornien och President.

Reagan var också en tänkande och läsande människa. Han läste under skoltiden ibland mer än en bok om dagen, han skrev under hela sitt liv mycket; brev, sina föreläsningar och tal. Även om en president har och behöver en hel stab som samlar underlag och gör utkast, var Reagan mer inblandad och bestämd om sina tal än de flesta presidenter. Hans dagboksanteckningar från presidenttiden är en bastant volym.
Spitz belyser också hans religiösa och moraliska kvaliteter. Hans bekymmer med abortfrågan får betydande plats. Reagan ångrade resten av livet att han skrev på lagar i Kalifornien som gav ett – lite – ökat utrymme för aborter, som han var motståndare till. Han var också efter presidenttiden djupt ångerfull för att han inte tagit AIDS på tillräckligt stort allvar, och hävdade att han varit dåligt informerad, men försökte göra upp för det genom större engagemang efter tiden i Vita Huset.

Han brast nog också ibland i känslighet för de som hade det svårt. Det berodde nog på att han – faktiskt – aldrig såg sig själv som unik utan en relativt vanlig amerikan. Han tycktes mena, och sa någon gång högt, att den som har det svårt har inte gjort tillräckligt själv, inte ansträngt sig lika mycket som han själv hade gjort. Och han hade verkligen ansträngt sig. Alltid jobbat hårt och alltid känt sig jagad av fattigdom, varit rädd för att framtiden för honom skulle bli svårare.

Filmmogulen Jack Warner, som aldrig gav Reagan tillräckligt bra roller för att han skulle bli en stor stjärna, även om han spelade en del karaktärsroller som imponerade, menade att Reagan inte riktigt platsade som stjärna. Han skall ha sagt att han skulle förorda Bob Cummings som President och Ronald Reagan som bästa kompis. Och ”bästa kompis”-rollen är antagligen det som ger Reagan en så hög placering i rankingen av USA’s presidenter – i den senaste 9 precis efter Obama, men flera placeringar före Clinton och John F Kennedy trots att de som rankar är nutida (och överväldigande demokratiska) statsvetare.

Fallet Clinton visar att det inte räcker med att vara BFF-material utan det kräver karaktär och begåvning därutöver. Den positive kompisen berättar Spitz många historier om; när han går in på sjukhuset efter att vid 70 års åldern ha blivit skjuten, faller ihop och rullas iväg på bår. Och vaknar till för att vara bekymrad över att Nancy skall bli orolig och säger till läkaren som sköter om honom att han hoppas han är republikan. Eller den perfekta timingen när han hanterade rykten om att han börjar verka gammal i debatten med Walter Mondale inför valet 1984: Jag lovar att jag inte skall göra ålder till en fråga i den här debatten, jag tänker inte använda min motståndarens ungdom och oerfarenhet mot honom. Av många bedömt som det ögonblick han krossade Mondale. Han vann alla delstater utom Mondale hemstat. (Peggy Noonans bok innehåller för övrigt nästan alla sådana historier)

Och karaktären är det som boken handlar om. Men aldrig blir den tydligare än i det ögonblick lördagen den 5 november Reagan får besked av doktorn att han, liksom mamma Nellie, drabbats av Alzheimers. Efter ett samtal med doktorn och Nancy, som var med, går han oroligt några varv i rummet, sätter sig ned och skriver 2 sidor text, som han ger till sin medarbetare och föreslår att det skickas ut som pressmeddelande. Medarbetaren föreslår att man skickar brevet som det är, för hand. Det är de sista offentliga orden av en riktigt stor man.

”In closing let me thank you, the American people, for giving me the great honor of allowing me to serve as your President. When the Lord calls me home, whenever that may be, I will leave with the greatest love for this country of ours and eternal optimism for its future.

I now begin the journey that will lead me into the sunset of my life. I know that for America there will always be a bright dawn ahead.

Thank you, my friends. May God always bless you.”

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism