Print Friendly, PDF & Email

Rättsstaten som gjorde sylt av morötter

Av Charlie Weimers | 26 mars 2021



Nyligen röstade riksdagen för EU:s långtidsbudget och återhämtningsfond. Det är illa nog att överenskommelsen går på tvärs med svenska intressen, fördubblar EU:s utgifter, leder till kraftigt ökad svensk avgift, ger EU rätt att emittera skuld samt öppnar för beskattningsrätt. Till detta kan lägga ytterligare ett avgörande problem: att rättsstatens principer undermineras av detta avtal, skriver Charlie Weimers.

Det har inom EU:s institutioner utvecklats en osund kultur där världen beskrivs i postmoderna termer. Istället för den traditionella västerländska synen på sanning som objektiv och universell, och respekt för rättsstatens konstitutionella begränsningar för såväl politiker som tjänstemän har byråkratin och den politiska kulturen ofta kommit att syssla med språkspel. I dessa avgörs vilken tolkning av verkligheten som gäller av var verklighetstolken befinner sig i maktordningen.

Detta postmoderna synsätt ser vi i EU:s syltdirektiv. När de som skrev direktivet uppdagade att man i vissa länder även gör sylt av morötter ville de inte ändra definitionen utan löste svårigheten genom att omdefiniera roten till en frukt. Ett relativt harmlöst om än illustrativt språkspel.

Är en statsskuldskris en naturkatastrof?

Vissa tolkningar av fördragen blir helt orimliga. När finanskrisen nådde Europa slog den särskilt hårt mot sydeuropeiska länder med hög statsskuld. När hela eurosamarbetet hamnade i gungning på grund av Greklandskrisen såg sig EU:s institutioner tvungna att utfärda nödlån. Vid ett möte i maj 2010 beslutade EU:s finansministrar att inrätta två tillfälliga finansiella mekanismer med en sammanlagd lånekapacitet på 500 miljarder euro. Dessa ”mekanismer” kom sedan att avvecklas gradvis efter inrättandet av den permanenta stabilitetsmekanismen (ESM).

Den juridiska grunden för att skapa den första eurokrisfonden, EFSM, var EUF-fördragets artikel 122(2). Enligt denna kan en medlemsstat beviljas ekonomiskt bistånd om medlemsstaten ”har svårigheter eller allvarligt hotas av stora svårigheter till följd av naturkatastrofer eller osedvanliga händelser utanför dess kontroll”. Tolkningen att skuldkrisen var en naturkatastrof är uppenbart oriktig. Fördragets författare avsåg inte heller skuldkriser som en ”osedvanlig händelse utanför [medlemsstaternas] kontroll”. Att länder i EU misskött sina ekonomier i decennier och ljugit om ekonomiska data har länge varit känt. Tolkningen som gjordes var orimlig men ansågs nödvändig för att ge EU:s stats- och regeringscheferna juridisk grund för att agera.

När situationen stabiliserats och länderna i oktober 2010 hade enats om att ändra fördraget för att inrätta en permanent mekanism, ESM, beslutade rådet i december 2010 att artikel 122(2) ”inte längre kommer att behövas för sådana ändamål.” När krisen var över återgick man till den ursprungliga tolkningen av fördragen.

Skilda tolkningar från en dag till en annan

Även pandemin har slagit hårt mot Sydeuropa vars skuldberg bara ökat under decenniet efter statsskuldskrisen. Denna gång vill Tyskland och Frankrike rädda de sydeuropeiska euroländerna från konkurs genom bidrag från EU-budgeten.

Tidigare har EUF-fördragets artiklar 310 och 311 tolkats som ett absolut förbud mot att underbalansera EU:s budget. I artikel 310 står bl.a. att ”budgetens inkomster och utgifter ska balansera varandra” och i artikel 311 står det ” Utan att det inverkar på andra inkomster ska budgeten finansieras helt av egna medel.”  Europeiska rådet menade så sent som en månad före slutförhandlingen, att principen om budgetbalans ”hindrar Europeiska unionen från att emittera skulder för egen räkning” och EU-kommissionen ansåg att ”EU:s upplåning endast är tillåten för att finansiera lån till länder. EU kan inte låna för att finansiera sin budget”. Den allmänt accepterade tolkningen innan förhandlingarna i somras var således att EU inte kunde låna som man nu gör.

Men för att Europeiska rådet skulle nå en kompromiss blev det nödvändigt med en nytolkning av fördragen. Man var tvungen att finna en artikel som kunde legitimera återhämtningsfonden. Det blev tredje paragrafen i artikel 175. En undantagsklausul i artikeln som upprättar EU:s strukturfonder. Klausulen möjliggör för ”särskilda åtgärder” ”utanför fonderna och utan att det påverkar tillämpningen av de åtgärder som beslutas inom ramen för unionens övriga politik” som ger ” Europaparlamentet och rådet [rätt att] besluta om sådana särskilda åtgärder i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet”. Paragrafen var inte tänkt att ersätta eller vara del av budgetprocessen.

Demokrati och rättsstatlighet

Stater som vill bli EU-medlemmar måste uppfylla vissa demokrati- och rättsstatsvillkor. Rättsstatsprincipen i fördragens andra artikel sägs vara ett grundläggande värde och måste för att EU ska fungera. Under förhandlingarna om EU:s långtidsbudget och återhämtningsfonden villkorades utbetalningen av EU-bidrag med respekten för grundläggande rättsstatliga principer.

Samtidigt möjliggörs Coronafonden med juridisk jujutsu, vilket ger oss anledning att ifrågasätta om EU själv uppfyller rättsstatsvillkoret. När fördragens förbud mot underbalansering och belåning ställde till besvär beslutade man att helt sonika runda fördragen och driva igenom förslaget utan verklig juridisk grund. Så undermineras rättstaten och urholkas demokratin. Även EU:s moraliska auktoritet försvagas. Detta är en sorgligt underrapporterad aspekt av denna veckas beslut i Sveriges riksdag.

Hur gick det då med syltdirektivet? Jo, sedan det infördes har sylten i affärerna standardiserats och blivit ’hårdare’. ’Vår’ sylt har blivit så som den alltid varit i Kontinentaleuropa. Den tradition av något ’lösare’ sylt vi hade i Skandinavien har förpassats till hemmakok och vi har förlorat en nästan omärkbar del av vår kultur.

Charlie Weimers (SD) är Europaparlamentariker och medlem av gruppen Europeiska Konservativa och Reformister (ECR).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Samtida röster om konservatism