Print Friendly, PDF & Email

Rapport från Brexitland: Barnier i tunneln på andra sidan tunneln

Av Per Heister | 23 oktober 2020



Det senaste halvåret har Brexit inte avhörts särskilt mycket. Man får det bestämda intrycket att vanligt folk inte längre bryr sig särskilt mycket, det blir som det blir och så får vi hoppas det blir så bra som möjligt. Det akuta mycket större problemet är Coronapandemin. Restriktionerna släpptes successivt, men när hösten kom och folk i viss utsträckning återgick till sitt vanliga liv så slog viruset till igen, skriver Per Heister.

Så är de igång igen, Brexitförhandlingarna. Boris hade satt en deadline till den 15 oktober. Och efter att Europeiska rådets regeringschefer varit bestämda i kraven på att Britterna måste vara beredda på kompromisser hårdnade tonen i London. Under sådana förutsättningar är det meningslöst att fortsätta och EU:s chefsförhandlare Barnier som hade planerat komma till London måndagen efter förklarades inte vara välkommen under sådana omständigheter. Så följde en vecka där inte minst Michael Gove, som är den i regeringen som är ansvarig för utträdesförberedelserna, var stram i attityden. Brittiska företag har inte förberett sig tillräckligt för att klara ett avtalslöst tillstånd, nu måste ni trappa upp, för det blir antagligen inget avtal. Den brittiske chefsförhandlaren David Frost var också klar på att förhandlingarna nu i praktiken är avslutade. Och så Boris naturligtvis. I Bryssel himlades det med ögonen åt denna ständiga taktik från Boris Johnson att sätta deadlines, som han sedan övergav slösade bort dyrbar förhandlingstid.

Så på onsdagen denna vecka meddelade Barnier, efter två telefonsamtal med Frost dagarna innan, att ett avtal var möjligt om båda sidor är beredd att arbeta konstruktivt. Det ledde till ett tredje samtal där Barnier bekräftade det han också sa inför Europaparlamentet: Vi strävar efter nödvändiga kompromisser på båda sidor för att nå en överenskommelse och vi kommer att hålla på till den allra sista dagen.

Samtidigt som Frost underströk att signifikanta skillnader finns, men vi är redo att tillsammans med EU se om det är möjligt att överbrygga dem, deklarerade han att EU nu gett efter så att förhandlingarna kan återupptas. Och det skulle då ske redan på eftermiddagen dagen därpå. Och igår torsdag var Barnier i London med sitt team.

Enligt Bloomberg har filar EU på sin slutstrategi, som bygger på att Boris ju inte kan visa sig svag inför de mest hårdföra Brexitörerna. Förhandlingarna måste sluta så att det ser ut som om Boris vunnit. Och den processen påbörjade man ju genom att påpeka att båda parter måste göra eftergifter. Något som kan tyckas självklart i alla förhandlingar men som skulle förefalla ge Boris stora segrar, inte minst som han hela tiden sagt att EU inte ger sig en tum. Och redan att förhandlingarna återupptas efter att EU förklarat att man är beredd till kompromisser och att man åker Eurostar under Engelska kanalen till London för intensiva slutförhandlingar är ju ett led i den strategin.

Nu går man, som det heter i förhandlingssammanhang, in i ”tunneln”, dvs man förhandlat intensivt med syfte att lösa problemen. Brittisk press räknar med att läckor och hemliga källor inte kommer att fungera som hittills. Det kommer antagligen inte att höras mycket från förhandlingarna förrän man närmar sig ett färdigt avtal om 2-3 veckor.

Men det senaste halvåret har Brexit inte avhörts särskilt mycket. Man får det bestämda intrycket att vanligt folk inte längre bryr sig särskilt mycket, det blir som det blir och så får vi hoppas det blir så bra som möjligt.  Labours nye partiledare Keir Starmer gör sitt till för att tona ned frågan. Han undviker den helst eftersom den dels var orsaken till Labours katastrofval i december dels för att han själv är alltför förknippad med den EU-vänliga sidan i sitt parti för att han effektivt skall kunna ena partiet bakom sig.  Han flyr allt som har med Brexit att göra för att förändra sitt eget varumärke.

I nyhetsflödet blippar det ibland. I mitten av december skrevs det en hel del om de förväntade lastbilsköerna kring Dover om inget avtal kommer till stånd. Nyhetsrapporterna sa att man kunde räkna med köer om 7000 tunga lastbilar, som det skulle ta två dygn att processa genom Dover, med lite variation hur man lyckats med tullsamordningen på båda sidor kanalen. Det stod också klart att trots att man byggt gigantiska parkeringsplatser för transiterande lastbilar i Kent, landskapet där Dover ligger, så skulle de inte räcka. Regeringen har också förberett ett system med elektronisk övervakning och kontroll av passage in i Kent. Inga tunga lastbilar, som inte visat att de har alla papper förberedda, får tillstånd att köra in i Kent överhuvudtaget.

Det är klart att en väldigt viktig orsak till att Brexit inte spelar så stor roll är att det akuta mycket större problemet är Coronapandemin. Efter vårens lock down, som visserligen någorlunda lojalt upprätthölls så slappnade både viruset och britterna av mot slutet av sommaren. Restriktionerna släpptes successivt men när hösten kom och folk återgick i viss utsträckning till sitt vanliga liv – alls inte alla och allas inte lika vanligt som förr – så slog viruset till igen. Trots att många fortfarande jobbar hemifrån, kollektivtrafiken går långt under sin kapacitet och masker är obligatoriska där och i de flesta inomhussammanhang utom i hemmet, så har de öppna pubarna och öppnandet av universiteten medverkat till att sätta fart på smittspridningen. Och till skillnad från i våras, när det i första hand var en inomvetenskaplig konflikt om vilka åtgärder vsom skulle vidtas och när, så är det nu också en politisk konflikt.

Eller ett verbalt inbördeskrig snarare.

Det fanns och finns i Storbritannien en vetenskaplig ”22-sida” förenklat representerad av Imperial College i London, och en mer ”Tegnell-liknande” som var i opposition och kan representeras av Oxfords epidemiologer.

Det var Imperial Collegeberäkningar som gjorde att regeringen nästan i panik bytte strategi och beordrade en full lock down från 23 mars, som inte bara stängde pubar – som aldrig varit stängda sedan de inrättades på 1600-talet – utan också skolor och universitet. Bara barn till ”samhällsviktig” personal fick fortsätta gå i primary – år 1-6 – för att föräldrarna skulle kunna jobba.

De särskilt utsatta, som bodde hemma, fick ”självisolera” sig och regeringen levererade matpaket hem till dem, närmare 1,5 miljon sådana hushåll fick på det sättet sin mat. De fick också prioriterad service för hemleverans av mat från de stora livsmedelskedjorna, som ju därför i sin tur fick namn på alla klena medborgare på datafiler från staten!

Trots stor lojalitet med regeringens åtgärder gnyddes det en hel del och fallet i ekonomin var mer dramatiskt här än i övriga Europa. BNP föll med 20% det andra kvartalet. När sedan siffrorna började stiga igen trots att förhållningsorder om avstånd och ansiktsskydd kvarstod, var regeringen benhård på att någon ny lock down inte var aktuell. Det fanns inte heller något folkligt stöd för en ny period av hårda inskränkningar i dagligt liv. Så följde en period av olika åtgärder på olika orter där man hittade kluster. Smittspårning och provtagning blev allt rörigare. Det ”World Class Tracking System”, som Boris och sjukvårdsminister Matt Hancock utlovade ganska tidigt under våren havererade mer eller mindre. Det var inte så enkelt att fixa en app som detekterade om någon i ens närhet var Covid-positiv och som fick alla de som var i närheten att självisolera sig. Trots att man först anställt 25.000 spårare klarade man inte av att få kontakt ens med alla de som testats positiv för viruset, än mindre deras kontakter. Och massprovtagningen var komplicerad. Bokningssystemet skickade folk kors och tvärs över landet närmast planlöst. Man kunde få tid 30 mil hemifrån om 2 timmar men ingenting i närheten över huvud taget. Och regeringen hade inga regioner/landsting att skylla på, allt var centralstyrt.

På varje pub eller restaurant har man skärmar och glest mellan borden och så måste man registrera sig antingen lämna telefonnummer eller logga in med den app som finns. Alla gör det och risken är ju att man får ett telefonsamtal om att någon smittad varit på samma pub och att man därför måste låsa in sig hemma i 14 dagar. Det kanske sker men några offentliga siffror på hur vanligt det är, har varit osynliga.

Universiteten som i våras var helt stängda har nu öppnat men nästan all undervisning är på Zoom. Det har ju inte hindrat studenterna från att träffas på pubar och i studentkorridorer. Där har smittan spridit sig snabbt, men mycket talar väl för att det är ett begränsat kluster och kan slockna ut när studenterna varit smittade. De umgås ju i begränsade kretsar som inte är särskilt ömtåliga. Värre var ju den student i Manchester som efter att ha varit inlåst i närare 14 dagar på sitt rum – blir en student på en korridor testad positiv tvingas ju alla isolera sig – tog livet av sig med en drog för att han deppade ihop under instängningen.

I Oxford testar man mängder av studenter och på ett College testade man drygt 800 varav 24% testade positivt. Där har det varit en bättre fest än på andra College där man inte har hittat några smittade. Faller väl in i mönstret från Uppsala. Några veckor efter terminsstart blir det många positiva i testen, men förhoppningsvis minskar det snabbt.

Men det räckte inte. Siffrorna stiger. R ligger över 1 på de flesta håll i landet men särskilt högt i några områden. Och liksom tidigare var Skottland illa drabbat, studenterna i Glasgow var ett tidigt kluster. Men även Wales och Nordirland drabbades denna gång hårt. Och eftersom United Kingdom inte är särskilt enat i smittskyddsfrågor beslutade de tre mindre nationerna om sina egna sanktioner och regeringen är i just pandemibekämpningen mest regering över England men har samordningsuppgifter över hela unionen. De i sammanhanget självstyrande nationerna ordnade sina egna varianter av restriktioner, som trots alla Boris försök att samordna dem utformades på olika sätt och vid olika tidpunkter. Wales har dessutom utfärdat gränsrestriktioner mot England. Man kunde i sommar inte resa från Wales till Dublin om man ville till Irland, utan var tvungen köra ända upp i Skottland för att ta sig över Irländska sjön med färjan. 30 mil extra i vardera riktningen.

Den ganska onaturliga gränsen minner om de komplikationer, förvirring och de problem man får i länder som stänger sina nationsgränser för inresande. Plötsligt fick britter som varit på semester i Spanien och Portugal – eller var som helst – inte komma in i sitt hemland. Det slog ju ut den internationella transportapparat som så sakta kommit igång efter de hårda lock down, som innebar att folk inte fick röra sig utomhus annat än i undantagsfall. Regeringen lovade ”travel corridors”. Man skulle göra upp med andra länder vilka sträckningar och destinationer man kunde resa i och till ungefär som Norge och Danmark tillämpade. Resekorridorerna var dock kvalitetssäkrade så att regeringen/transportministern satte upp kriterier på de länder varifrån Storbritannien släppte in resenärer. Och eftersom det behövs viss dynamik – Sverige kom inte med på listan över accepterade länder förrän rätt sent – för att listan skall vara relevant uppdaterades den varje torsdag eftermiddag med tillämpning från lördag morgon väldigt tidigt. Portugal var ett av de första länderna som kvalificerade sig och många britter bokade resor. Två torsdagar senare plockades Portugal bort från listan och alla britter på Algarvekusten hade ett dygn på sig att hitta nya flygbiljetter hem. Till stora kostnader och en massa ilska. Och så där höll det på.  Och håller på, men nu är det inte så många länder som står med på listan över de tillåtna resmålen. Just idag är de enda europeiska länderna som är tillåtna, Irland, Estland, Lettland, Litauen, Finland, Tyskland, Norge, Cypern, Grekland (utom Mykene) och Sverige. Danmark tillkom från söndagen den 25 när uppdateringen gjordes igår på kvällen torsdag den 22.

Regeringen, vars vetenskapsrådgivare redan i början av september förespråkade en kortslutning av spridningen, det som i våras kallades ”lock down”, höll emot. Det skulle visserligen bli en i huvudsak lättförståelig och enhetlig nedstängning men Boris vägrade att göra om vårens misstag och istället snickrades det ihop en ny strategi. Regeringen klassade spridningsnivåerna i tre olika åtgärdsgrupper. 1 liten spridning, 2 allvarlig spridning och 3 de med riktigt allvarlig spridning.

Det låter rimligt och de vetenskapliga rådgivare som ville ha full nedstängning tycker nu att det är en rimlig avvägning. De landsdelar som inte har någon omfattande smittspridning kan sparas medan de som har dramatisk utveckling drabbas av betydligt hårdare åtgärder även om det inte heller där handlar om full nedstängning.

Kunde man tro, men tvärtom ledde detta till det som man kan kalla ett språkligt inbördeskrig.  När det var störst smittspridning i London i våras stängdes hela landet ned, men nu när det är störst i Liverpool-Manchester i Nordvästra England slipper London (där smittan inte är betydlig men klassas som nivå 2) och de södra landsdelarna. Och eftersom spänningarna i England mellan norr-söder liknar motsättningarna i Sverige där norr är fattigare och traditionellt Labour – även om Tories i december gjorde stora inbrytningar i den ”röda muren” – medan södra England – bortsett från London – är traditionellt Toryfäste.

Borgmästaren – Labour – i Stor-Manchester vägrade låta stänga ned. Han protesterade högljutt och intensivt och efter diverse förhandlingar om hur stora ersättningar centralregeringen skulle betala och om det alls skulle stängas ned körde Boris i början av veckan över de lokala önskemålen och införde nivå 3 i Stor-Manchester. Därmed var det fullt politiskt krig. Labourborgmästaren fick kritik av de sex valda underhusledamöterna från Tories därifrån medan de lokala Young Conservatives krävde Boris Johnsons avgång. (Ordföranden för YC har sedan lyfts bort från sin post och partimedlemskap – lite osvenskt)

Nord-sydkonflikten passar Labour som en handske och Starmer, som blivit alltmer kritisk till regeringens åtgärder, ser här en politisk möjlighet att vinna tillbaka förlorade mandat i den röda muren. Den del av England som nu är i nivå 3 är inte bara klassisk Labourhemmaplan, det är också i delar de fattigaste områdena i England och konfliktytan när man stänger ned och tar jobben från dessa de svagaste är vad Labour längtat efter.

Och Starmer påpekar att den strategi Boris valt inte kan antas leda till förbättringar, han menar att en full men ganska kort nedstängning i hela landet skulle vara effektivare. Nu, påminner han, har några områden varit under stramt regemente i nivå 2 och ingen har gått till nivå 1 men tre har placerats i nivå 3. Och eftersom det inte finns någon riktig exitstrategi kommer den osäkerhet, som en nedstängning innebär att få allvarliga konsekvenser, inte bara mentala av oro utan också att planering av ekonomin blir ytterligt svår för de flesta som bor i nivå 3-områden.

Det långa ordets korta mening är antagligen att Brexit kommer att bli en del blippar i nyhetsflödet men den större bevakningen kommer att drunkna i Covid-19. Och det är inte helt osannolikt att pandemin till slut kommer att splittra landet lika mycket som Brexit. Om inte ett vaccin räddar allt.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019