Rapport från Brexit: Förhandlingarna har drabbats av Corona

Det är inte mycket kvar, om något alls, av Brexit i det offentliga samtalet i Storbritannien. Brexit är tredje prioritet efter Coronakrisen och efter den ekonomiska krisen som följer, säger de flesta. Per Heister rapporterar från ett Brexitland som stängt ner, på mer än ett sätt.

Det enda som förekommer i skuggan av Covid-19 är små faktiska uppdateringar i enskildheter. Men de är väldigt få. Bloombergs nyhetsbulletin om Brexit är vilande sedan flera veckor. Det finns inte mycket att informera om även. Men låt oss börja den här rapporten med det lilla som sagts innan vi går över till lite Coronaiakttagelser.

Förhandlingar pågår men kanske inte i full fart. De båda förhandlingsdelegationernas ledare har båda testats positivt för Covid-19 och för Michel Barnier betydde det nästan en månads konvalescens. Barnier twittrade i tisdags, den 14 april, att han var tillbaka på kontoret efter att den 19 mars också via en tweet meddelat att han var smittad. Dagen efter meddelade den brittiske chefsförhandlaren David Frost att också han hade lättare symtom.

Under en videokonferens i onsdags denna vecka gick de båda igenom en ny tidplan för när förhandlingar på det övergripande planet skall genomföras. De bestämde att förhandlingar skulle gå av stapeln veckorna, som börjar 20 april, 11 maj och den 1 juni.

Förhandlingarna skall då ske för att, på grundval av de förhandlingsbud som utväxlades den 18 mars och som manglats på funktionärsnivå sedan dess, identifiera var man enkelt kan komma överens och var man har störst svårigheter.

Utträdesavtalet stadgar ju att ett avtal måste vara klart senast den 30 juni. Om det inte finns något avtal är det dags att den dagen begära förlängning för att det faktiska Brexitdatumet behöver skjutas förbi den 31 december 2020. Boris Johnson har varit mycket tydlig på att han inte kommer att begära förlängning, men under hans Coronafrånvaro har det sagts att britterna inser att Coronakrisen tvingar fram en förlängning men att de då vill ha en förlängning månad för månad. Ett viktigt skäl till det skulle vara att britterna vill träda ur så snart avtalet är klart och kanske på något sätt successivt kliva ur åtaganden i den takt överenskommelser blir färdigförhandlade och den dagen det övergripande avtalet är klart skulle de på dagen slippa medlemsavgift till EU.

Dessa rykten har kanske ingen grund. De saknar ju alla möjligheter att förverkligas. Och de saknar alla möjligheter att hjälpa Storbritanniens utträde. Bara man tänker på hur de 27 kvarvarande länderna skulle reagera om de ställdes inför krav att skyndsamt varje månad ratificera ett eller flera delavtal från Brexitförhandlingarna. Eller på vilket allvar de skulle känna sig pressade att skynda på om ett enda enskilt parlament i Belgien – minns att de regionala parlamenten i federationen Belgien var för sig bär Belgiens veto – har möjlighet att förlänga avtalet. Med Storbritanniens EU-avgift för den tid de strular, som en bonus. För att nu ta en uppenbar invändning mot denna dumhet.

Men vi vet alltså inte vad som faktiskt kommer att inträffa den 30 juni. Vi vet varken om det kommer att finnas något möjligt avtal eller om Boris Johnson trots allt och med hänvisning till Covid-19, skulle vara beredd att skjuta på utträdet. Vi får nöja oss med twittermeddelande från chefsförhandlare Frost som klargör att Storbritannien varken kommer att begära förlängning den 30 juni, eller acceptera en begäran från EU om samma sak. Men Boris är fortfarande konvalescent.

I UK, som i Sverige, pågår bekämpningen av Covid-19 med full fart. Debatten här skiljer sig inte väldigt mycket från den i Sverige. Regeringen gör för lite och den gör för mycket. UK och Sverige började lite snarlikt i sina strategier. Ambitionen var att med så lite ingrepp som möjligt i det dagliga livet hålla smittspridningen på en nivå som sjukvården skulle kunna klara. Men den 23 mars bytte regeringen ganska plötsligt metod.  Det följde på en varningsrapport från epidemiforskarna vid Imperial College i London som, förutspådde mycket allvarliga konsekvenser om den dittills gällande mjuka strategin följdes. Då infördes en ”lockdown”, en nedstängning av det mesta. Från den dagen stängdes alla affärer utom mat- och cykelreparatörer, alla restauranger och pubar (de hade varit öppna sedan sent 1600-tal), alla som kunde …..nej, det blir enklare att beskriva vad som är tillåtet. Ett besök i matvaruaffär per hushåll och dag, men helst bara något i veckan. Ett motionspass per dag, men bara i närheten av bostaden. Den som inte kan jobba hemifrån och som har absolut behov av att arbeta får resa till arbetsplatsen och hem igen. 6 feet mellan människor i alla dessa miljöer är ett krav, om man inte kan hålla det avståndet får man inte handla, jobba eller motionera. Man får göra saker i par om man lever ihop, annars gäller 6 feet.  Tydligare blir det i denna sammanfattning från polisledningen i England.  

Allting kontrolleras av polis så långt polisen hinner kontrollera. I vissa landsdelar har polisen varit väldigt bestämd och tydlig, i andra flyter det smidigare. Det kan vara orsaken till de förnyade riktlinjerna till polismännen.

Effekterna på dagligt liv för det stora flertalet människor i Storbritannien skiljer sig inte dramatiskt från det stora flertalet i Sverige. Social distansering hemmavid är något mindre strikt än i UK och den stora skillnaden är att restauranger inte är lagligt stängda, men rapporterna från Sverige antyder att det är väldigt många av de som vanligen går på restaurang i Sverige som ändå håller sig borta, medan en del yngre och mer bekymmerslösa tar chansen att gå på restaurang nästan som vanligt. I praktiken förefaller det mest vara lite större ventiler för de som inte står ut med isoleringen i Sverige än i UK och en del andra länder.

Men nu börjar isoleringen tära på alltfler. Det märks på många olika sätt. Enligt uppgift från polisen har antalet dödsfall efter våld i hemmet ökat från 2 till 5 i veckan!

Frågorna på regeringens dagliga presskonferens har redan sedan någon vecka kommit att handla alltmer om vilken plan som finns för hur restriktionerna skall avvecklas och hur den ser ut och när det är dags. När restriktionerna nu förlängts med minst tre veckor, bara ökar önskan att det skall vara över. ”Kommer ministrarna verkligen att klara av att stå emot frågorna om hur återgången till det normala i tre veckor”, frågar BBC.

Men redan för tre veckor sedan hade det uppstått panik i gruppen ”Svenskar i Storbritannien”. Snuset är slut och postgången är för långsam. En hel dag ägnades åt erfarenheter om var man kunde få tag på nikotin som kunde ersätta. Någon av de mesta snusutsatta lyckades on line hitta någon annan med tillräckligt lager för att dela med sig. Efter lite trevande över hur man skulle kunna lämna över det bruna guldet kom de fram till en park där båda kunde motivera att de rastade sina hundar och där utbyte kunde ske. Som hämtat från  en roman av John Le Carré.

”Digging for Victory” var under andra världskriget beteckningen för att odla sina egna grönsaker. Nu har de som saknar hopp om snar vardaglighet börjat digging for Victory även om den kommer först i sommar eller höst.

 I alla länder letar kritiker efter grannländer som förefaller ha klarat krisen bättre än det egna landet. När vi jämför med Danmark, tittar britterna på Irland för att se varför de är bättre på att bekämpa Covid-19. Några klara slutsatser har ingen egentligen funnit och alltmer tittar man, som i Sverige på hur informationsinhämtningen går till.  I dagarna har britterna börjat inkludera äldreboenden och motsvaranden, medan siffrorna fram till nu bara registrerat döda på sjukhus. Och kvaliteten på bedömningarna är sådan att man försöker kalibrera de aktuella dödstalen med tidigare års och bedöma hur stor del av skillnaderna – jo de är högre i år än i fjol och förrfjol – som kan hänföras till Covid och hur stor del är andra effekter av den nuvarande krisen. Man har funnit en skillnad på flera tusen om dagen som inte förklaras av Coronasmitta, men som kan bero på att allvarligt sjuka inte söker vård för att de inte vill riskera bli smittade på sjukhus, eller inte vill belasta sjukhusen med sådant som inte är Corona. Svaret lär dröja. Samtidigt kommer alarmerande rapporter om många döda på äldreboenden i London. Och det vanliga är ju att uppåt 50% av offren för Corona inträffat på äldrebeoenden i de länder som räknar alla.

En annan betydlig skillnad är att de dagliga uppdateringarna av läget i UK är politiska.  Självklart som en följd av att det i Storbritannien inte finns myndigheter som våra utan att det mesta av myndighetsutövningen sker från departementen under ledning av ministern ifråga.

Eftersom pressträffarna från Downing Street leds av en minister flankerad av två – olika – experter, blir varje pressträff också ett politiskt utspel. Det intressanta är ju experternas dagliga genomgångar motsvarande Folkhälsomyndighetens och Socialstyrelsens dagliga rapporter, men ministern för dagen börjar med att markera politiskt. Ofta ett program, en ny målsättning och några punkter som är dagens löfte. Därefter redogör experterna för läget och frågestunden tar vid. Också den blir mer politisk eftersom reportrarna, med rätta, lägger kraft på att utvärdera löftena mot leverans. Det finns löften om hur många prover som skall genomföras, hur många masker som skall distribueras, hur många syresättningsmaskiner och respiratorer som skall köpas/levereras och så vidare. Journalisternas frågor handlar mer om löften som statsråd gjort än om experternas, ofta skrämmande, siffror. Medierapporteringen handlar mer om personalen i sjukvården och hur de får eller inte får skydd, än i Sverige.

Men det kan ha flera skäl.

National Health Service, NHS, var religion redan tidigare. Den som minns den bisarra hyllningen till den egna sjukvården under invigningsceremonin av London-OS 2012 förstår lite bättre.

Britterna tror att de är det enda landet i världen med fungerande sjukvård och en sjukvård som ger vård till alla. De tror dessutom, eller kanske just därför, att det är världens bästa sjukvård. De ser inte mätningar som visar att den snarare tillhör den undre delen av eu-ländernas sjukvård. I de klassningar av vård i olika länder som görs, bland annat av Health Consumer Powerhouse, hamnar NHS regelmässigt kring 15:e plats i EU, i nivå med Estland och Tjeckien, men efter Sverige, och mycket långt efter Nederländerna, Schweiz och Tyskland. NHS är världens fjärde största arbetsgivare med ca 1,6 miljoner anställda. Större är USA:s och Kinas försvarsmakter, och Walmart.

Det är med största vördnad alla närmar sig NHS. Ingen diskussion förs om varför så stor andel av de som vårdas i intensivvård faktiskt dör i UK jämfört med till exempel Sverige. Det är mer rapporter om hur man på torsdagskvällar klockan 20.00 går man ur huse får att applådera och hylla personalen i sjukvården, nu också utökat att omfatta personalen i socialtjänsten som vårdar äldre i hem eller på institution.

NHS är också en spegling av det brittiska klassamhället. De högsta cheferna och seniora läkare är välbetalda medan all övrig personal är häpnadsväckande lågavlönad. 20 % av personalen är ”gästarbetare”, 10 % av alla tjänster är obesatta (vilket betyder 110-130.000 vakanser!) och efter Brexit skulle de flesta i den utländska arbetskraften inte få visum eftersom de inte når gränsen för kvalificerad arbetskraft. Den definieras med en inkomst om ca 300.000 svenska kronor om året. Dit når få sjuksköterskor och inga undersköterskor. I värsta fall skulle man behöva räkna med 30% vakanser i sjukvården. Diskussioner har nu börjat om att man kanske måste vara öppnare för att också enklare personal skall välkomnas.  Den faktiska verkligheten kräver friare rörlighet än Brexit utlovade.

Diskussionen handlar dock också om det behövs en ordentlig omvärdering av de som nu visar sig vara ”key workers”, som nästan hyllas i samma tonarter som NHS-personalen. Chaufförer och affärsbiträden anses också behöva omvärderas eftersom de visat sig så viktiga.  Hur den där värderingen skall göras är det svårt att riktigt förstå. Men vi vet en del försök att betala lön efter objektiva värderingar av vad varje anställd är värd möter en del svårigheter i verkliga livet. Framför allt för de som klassas som mindre viktiga. Det är ju trots allt inte så lönesättning går till i de konkreta fallen.

Och i dagarna flyger regeringen in personal direkt från Rumänien för att rädda skördarna i jordbruket. Sparrisen behöver plockas genast och snart är det jordgubbsdags. Antagligen är rumänerna lågavlönade, men trots allt ”key workers”.

De första 180 landade i Brexitland på torsdagen.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland