Print Friendly, PDF & Email

Rapport från Brexit: Bung a bob for a Big Ben bong

Av Per Heister | 31 January 2020



Ikväll lämnar Storbritannien EU – och nästa vecka fortsätter förhandlingsrond två. För mycket lite står klart om hur relationerna mellan London och Bryssel kommer te sig post Brexit, och än mindre om vad som gäller när övergångsreglerna upphör att gälla om ett år. Men imorgon kommer det mesta vara som vanligt, hoppas Per Heister från Bryssel.

När denna rapport publiceras är det 7-8 timmar kvar till 23.00 brittisk tid när Storbritannien lämnar EU:s alla beslutande institutioner. Typiskt nog är det på EU:s villkor, det är när klockan är midnatt i Bryssel det sker. Och åtminstone fram till 31 december i år är Storbritannien i nästan allt annat medlem av EU.

Ett undantag är den Europeiska arresteringsordern som inte längre gäller. Britterna behöver inte längre lämna ut brottslingar som andra medlemsstater kräver utlämnade och vice versa. EU kan också bjuda in brittiska företrädare om man anser att det behöver samrådas på en del områden som säkerhetspolitik och terrorbekämpning.

I Storbritannien är Brexit, alltsedan valdagen den 12 december åtminstone, a done deal. Den kraftiga majoritet Torypartiet fick gör politiken de närmaste fem åren mindre dramatisk än på många år. Regeringen kommer att få sin vilja igenom. För politiska reportrar handlar bevakningen de närmaste åren inte så mycket om Houses of Parliament som detaljstudier av vad Boris Johnson tänker, planerar och faktiskt gör. Och så då naturligtvis lite interna konflikter i samtliga partier. Som alltid.

Brexit är inte särskilt stort i den dagliga nyhetsrapporteringen och man har återgått till kungahusets problem, Premier League och naturligtvis både Donald Trump och den kinesiska influensaepidemin och dess konsekvenser.

De stora Brexitnyheterna i januari har mest handlat om hur utträdet skall firas. Elizabeth Tower i Westminster renoveras under en fyraårsperiod för 850 miljoner kronor och därför kan inte Big Ben ringa för att symbolisera utträdet, som de mest fanatiska Brexitörerna vill. Enligt beräkningar skulle det kosta 500.000 pund, bortåt 6.250.000 kronor att sätta klockan i ordning för att slå de elva slagen. Eller kanske 30 som när OS invigdes 2012.

Pressad i en TV-intervju förklarade Boris Johnson att staten inte hade för avsikt att betala en massa skattepengar för att Big Ben skulle markera utträdet, men kanske de som vill det kan ”Bung a bob for a Big Ben bong”. Och med det startade ett försök till crowdfunding att ersätta skattebetalarnas insats. Det hann komma in mer än hälften av nödvändig finansiering innan parlamentets ledning meddelade att det sannolikt var olagligt att använda frivilligt insamlade medel för att finansiera offentliga utgifter. Och det diskuterades om insamlingen, i den mån den leddes av parlamentsledamöter, bröt mot reglerna för politiska bidrag……

En annan, kanske inte heller den helt dominerande nyhet är att det skall ges ut ett särskilt minnesmynt, 50 pence, för att fira utträdet, med texten ”Peace, prosperity and friendship with all nations” och datumet 31 January 2020. Finansministern berättade att han beställt en upplaga på en miljon mynt, men tvingades också erkänna att han redan tidigare hade beställt utträdesmynt med datumet 31 October 2019, som ty följande fått makuleras.

Andra mindre nyheter, som när Europaparlamentet godkände avtalet och om Heather Andersson, som svors in som skotsk ledamot av EP, fyra dagar före utträdet. Och att hon inte får någon pension eller omställningsersättning från EP. Och så då att Chris Pincher tisdagen den 28 blev den sista brittiska ministern att delta i ett ministerrådsmöte.

I opinionsmedia och näringslivets nyhetsbrev diskuteras naturligtvis villkoren för Brexit mer i detalj. Många tvivlar på om det kommer att vara möjligt att avsluta förhandlingar om ett långsiktigt handelsavtal med EU på de få månader som återstår. Bara ratificeringen i alla kvarvarande 27 medlemsstater kommer ju att kräva en hel del tid.

Och så oroas man över EU:s förhandlingspositioner, som inte fastställs förrän tidigast mot slutet av februari, men där det redan är klart att EU kommer att kräva fortsatt tillgång till brittiska fiskevatten för EU:s fiskare. Visserligen är fiske en väldigt liten del av den brittiska ekonomin, men i fiskehamnar är den ju helt avgörande och fiskevattnen har varit centrala i Brexitkampanjerna. Symbolvärdet är högt och de brittiska fiskarna vill bli av med franska fiskare i sina fiskevatten. De vill också utvidga territorialgränsen för att skydda sig ytterligare. EU:s förhandlingsposition är dock stark. Fiskarena börjar nu komma till insikt att upp till 90 procent av brittisk fisk säljs i EU och krångel vid gränserna, tullar och köer eller endera, riskerar deras försörjning.

Den brittiska regeringens utgångspunkt är att den skall förhandla fram ”zero tariffs” och ”zero quotas” med EU. Det vill säga samma relation som nu, men det kommer ju inte EU gå med på om inte Storbritannien förbunder sig att följa EU:s regelverk och standarder. Äta kakan och ha den kvar kommer inte att vara en ståndpunkt som EU kommer att skriva in i avtal. Visserligen tvingas inte Kanada följa alla EU:s regler men det beror ju på att Kanadas regler successivt skall anpassas till EU:s – och i någon mån vice versa. För britterna behöver man ju inte göra sådana eftergifter eftersom man redan har ett gemensamt regelverk, menar EU.

Departementet för utträde ur EU, DExEU, läggs också ned Brexitdagen.  Därför har de fortsatta förhandlingarna med EU flyttats till premiärministerns kansli, 10 Downing Street. Man räknar med att en stab på cirka 40 personer skall sköta det definitiva utträdet vid årets slut. Och Boris Johnson är stenhård på att det skall ske då och att inget uppskov skall behövas eller kommer att accepteras.

Men det har hänt lite mer i brittisk politik. Boris Johnson agerar nu statsman och meddelar att han skall leverera till de valkretsar som för första gången röstade blått. De skall förmås att rösta på Tories också nästa val och eftersom det, om man får tolka allmän visdom., är valkretsar som behöver statsbidrag och andra stöttor från London, har året börjat med löften om sådant stöd i olika former.

Det stora som sker är annars att det numera helt marginaliserade Labourpartiet skall välja ny partiledare eftersom Jeremy Corbyn tvingades lämna efter det sämsta valresultatet sedan 1935. Resultatet var ju ännu sämre än Michael Foot 1983, vars valmanifest brukar beskrivas som världshistoriens längsta sjävmordbrev. Corbyns manifest var 30 procent längre och effekten på väljarna alltså ännu värre.

Omvecklade urvalsprocesser, där parlamemtsledamöterna, fackliga organisationer, partiets sidoorganisationer och eventuellt – om de andra inte räcker – väljer ut vilka kandidater medlemmarna till slut kan rösta på. Huvudfavoriten är Keir Starmer, som får mest stöd i de flesta urvalsgrupperna betecknas som höger och har varit talesman i Brexitfrågor, utan att riktigt ha fått föra ordet och leda i sin fråga.

Partiets ledning och de tunga fackliga organisationerna liksom gräsrotsrörelsen Momentum, som bildades för att få Corbyn vald och sedan fortsatt stötta honom, stödjer alla Rebecca Long-Bailey. Vem som vinner är en öppen fråga. Några ledtrådar kan vara att Long-Bailey förefaller vädja till alla de som stödde Corbyn och som vill fortsätta hans politik. Hon har, som någon politisk kommentator påpekade, skrivit om sina planer inte bara i The Guardian utan också, eftersom den inte betraktas som tillräckligt mycket vänster bland Corbynistas, i Tribune.

Labour har två sorters medlemmar, vanliga som betalar substantiellt år ut och in och så har man Other som betalar 3£ och är mellan 14–19. Också de får full rösträtt. Det sägs att man fått 60 000 sådana medlemmar och att de gått med för att försäkra sig om att det blir Keir Starmer.

Å andra sidan har Yougov gjort en opinionsmätning bland Labourmedlemmar om vilken som är partiets bäste partiledare där Jeremy Corbyn får starkast stöd, av 71% srax före Ed Miloband. Där Tony Blair kommer på 10:e plats – efter bl a Michael Foot – med 37%!

Kommentatorer menar att om ambitionen är att ta väljare från Tories kan det bara vara möjligt med Keir Starmer. Väljer man Rebecca Long-Bailey anser man det viktigare att vara renlärig socialist än att kunna ta regeringsmakten i nästa val.

Tiden får visa hur det blir med både det ena och det andra i Storbritannien och dess politiska liv.

Rapportören tar en chans och tillbringar Brexitkvällen i Bryssel. Eftersom han precis fått så kallad pre settlement status har han papper på att han får komma in i UK igen. Om man kan lita på det, när Brexit inträffar. Där och då vid midnatt fredag kväll.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019