Rainer Zitelmann: Myten om ökande ojämlikhet i USA är fel

Knappast något påstående har upprepats så ofta i media som att ojämlikheten mellan fattiga och rika har vuxit massivt år efter år – över hela världen och särskilt i USA.

För min bok In Defense of Capitalism (ges ut på svenska av Svensk Tidskrift i vår) beställde jag en undersökning om uppfattningen om kapitalism i 33 länder: Respondenter i alla 33 länder fick en lista med 18 uttalanden om kapitalism – positiva och negativa. Föreställningen att kapitalismen leder till växande ojämlikhet är bland de fem mest utvalda uttalandena i 30 av dessa 33 länder.

Forskare har nu bekräftat att påståendet om ökande ojämlikhet bygger på statistik som inte tar hänsyn till två tredjedelar av de transfereringar som görs  till låginkomsttagare. Samtidigt beaktas inte federala, statliga och lokala skatter – varav 82 procent betalas av de översta 40 procenten med högst inkomster – i den officiella amerikanska statistiken om ojämlikhet.

”Nettoresultatet är att Census Bureau väljer att inte räkna effekten av mer än 40 procent av alla inkomster, som erhålls i transfereringar eller skatter”, skriver Phil Gram, Robert Ekelund och John Early i den utmärkta boken The Myth of American Inequality. De visar att: ”Det finns nu minst hundra federala program som var och ett spenderar mer än 100 miljoner dollar årligen på att tillhandahålla transfereringar till hushåll, liksom ett oräknat antal mindre program. Av det totala antalet räknar Census Bureau bara in åtta i sitt inkomstmått och väljer att inte räkna de andra som inkomst för mottagarna.”

Detta var troligen inte ett problem när den statistiska metod infördes för 75 år sedan och dessa betalningar bara spelade en mindre roll. Om man inte tar hänsyn till de höga skatter som höginkomsttagare betalar i statistiken och man också till stor del bortser från de betydande transfereringar som låginkomsttagare får, leder detta logiskt sett till att uppgifterna om den växande ojämlikheten blir felaktiga. Om skatter och överföringar beaktas är förhållandet mellan inkomsten för de lägsta och de översta 20 procenten av amerikanerna 4,0 till 1 snarare än de 16,7 till 1-förhållandet som finns i den officiella statistiken.

Den franske vänsterekonomen Thomas Piketty är en ledande förespråkare av tesen om växande ojämlikhet. Han hävdar att ojämlikheten har ökat kraftigt i många länder sedan 1990.  Enligt uppgifterna från Piketty och ekonomerna Emmanuel Saez och Gabriel Zucman som finns i World Inequality Database ökade andelen inkomster som innehas av de rikaste 1 procenten av amerikanerna från 10 procent till 15,6 procent mellan 1960 och 2015. Redan innan Gramm, Ekelund och Early hade andra forskare påpekat att dessa data var felaktiga. De amerikanska ekonomerna Gerald Auten och David Splinter har visat att dessa data är överdrivna uppåt och i själva verket ökade andelen amerikanska inkomster som innehas av de rikaste 1 procenten mer måttligt, från 7,9 procent till 8,5 procent mellan 1960 och 2015.

Detsamma gäller andelen av USA: s förmögenhet som innehas av de rikaste 1 procenten, som Piketty och kollegor hävdar ökade från 22,5 procent till 38,6 procent mellan 1980 och 2014. Enligt beräkningar av Smith, Zidar och Zwick steg det dock faktiskt från 21,2 till 28,7 procent under denna period – mer om dessa och andra studier finns samlade av Cato Institute.

Utöver detta tas inte ens hänsyn till det faktum att uppgifterna om förmögenhet utesluter nuvärdet av förmånsbestämda pensionsplaner och socialförsäkringsprogram, vilket snedvrider jämförelsen till nackdel för de fattigare delarna av befolkningen. Vid beräkning av tillgångsvärden är det också viktigt att komma ihåg att de framförallt beror på hur mycket bostadspriserna har stigit i förhållande till aktiekurserna. I tider då aktiekurserna växer mycket snabbare än huspriserna gynnas rika människor mer eftersom de har en högre andel värdepapper än mindre rika människor.

Ett annat problem är  att många av studierna om rikedom är metodologiskt svaga, eftersom de saknar det ”dynamiska elementet”: Rörelsen mellan inkomst- eller förmögenhetskohorter över tid, även kallad social rörlighet. Det gör stor skillnad – ekonomiskt, etiskt och moraliskt – om de 10 procent av befolkningen som är lägst när det gäller inkomstfördelning i land X under decennium 1 fortfarande är samma personer i decennium 2, eller om denna decil i decennium 2 nu består av helt andra människor. Problemet är att många som har starka åsikter om ojämlikhet också har liten eller ingen förståelse för statistik. Detta leder till grovt felaktiga siffror gång på gång.

Rainer Zitelmann är historiker och författare till Förebilder och syndabockar – Synen på rika i Sverige och andra länder