Rainer Zitelmann: Migration som skadar snarare än stärker ekonomin

Detta är del fyra av fyra i Rainer Zitelmanns serie om Tysklands reformbehov. Läs del ett här, del två här och del tre här.

Sedan 2011 har över en miljon människor varje år invandrat till Tyskland från utlandet. Mellan 2011 och slutet av 2023 ökade befolkningen netto med 7,1 miljoner människor.

I boken ”Absturz. So retten wir Deutschland” (”Krasch – så räddar vi Tyskland”) skriver Daniel Stelter:

”Detta, tillsammans med den fortsatta inflyttningen till storstadsområdena, förklarar bostadsbristen och de stigande hyrorna…”

Ja, det är en viktig förklaring. En annan är att staten genom ständigt ökande krav på bostadsbyggandet har gjort det alltför dyrt att bygga i Tyskland, samtidigt som investerare avskräcks av en ständig ström av nya regleringar.

Kostnader på 50 miljarder euro per år

I sin bok analyserar Stelter också massinvandringens ekonomiska konsekvenser. Enligt honom innebär migrationen en mycket stor belastning på de offentliga finanserna. De årliga kostnaderna uppgår till omkring 50 miljarder euro – ungefär lika mycket som Tysklands försvarsbudget gjorde innan den började byggas ut. Sammantaget betalar gruppen mindre i skatter och sociala avgifter än vad den får tillbaka i olika bidrag och offentliga transfereringar.

Aktuella siffror från den tyska arbetsförmedlingen visar att nästan hälften av alla mottagare av det statliga försörjningsstödet Bürgergeld inte har tyskt medborgarskap. Under 2025 uppgick antalet mottagare till cirka 5,3 miljoner personer, varav omkring 2,5 miljoner var utlänningar. Det motsvarar ungefär 47 procent.

Andelen blir ännu högre om man inte bara räknar utlänningar utan alla personer med migrationsbakgrund, inklusive naturaliserade medborgare och barn till invandrare med tyskt pass. Redan 2023 hade omkring 62,8 procent av de arbetsföra mottagarna av Bürgergeld migrationsbakgrund, enligt den federala arbetsförmedlingen.

Tretton år i rad med över 100 000 asylsökande

De generösa välfärdssystemen är en av anledningarna till att många söker sig till Tyskland. Landets asyllagstiftning gör detta särskilt enkelt.

Stelter skriver:

”2025 är redan det trettonde året i rad då fler än 100 000 människor för första gången ansöker om asyl i Tyskland. Trots att de flesta ansökningar avslås stannar människorna kvar i landet… Än mer problematiskt är att ett växande antal av dessa personer, som formellt endast har ett tillfälligt uppehållstillstånd, efter bara fem år kan få tyskt medborgarskap. Man kan alltså resa in olagligt, nekas asyl på grund av detta och ändå belönas med medborgarskap fem år senare.”

Vilka invandrar – och vilka utvandrar?

Den senaste statistiken bekräftar utvecklingen. Förra året blev nästan 310 000 personer tyska medborgare – den högsta siffran sedan den gemensamma statistiken började föras år 2000. Året dessförinnan var antalet omkring 292 000, enligt tidningen Die Welt.

På grund av den demografiska utvecklingen behöver Tyskland invandring. Problemet är att landet framför allt attraherar lågutbildade invandrare, ofta utan yrkesutbildning eller språkkunskaper. Samtidigt lämnar allt fler högutbildade tyskar landet.

Tyska emigranter är i genomsnitt betydligt bättre utbildade än befolkningen i stort. En studie från Bundesinstitut für Bevölkerungsforschung och universitetet i Duisburg-Essen visar att omkring 75 procent av de tyskar som emigrerar har en universitetsexamen. Bland dem som stannar i landet är motsvarande andel endast cirka 25 procent.

Även OECD beskriver uttryckligen de tyska emigranterna som ”talanger utomlands” och framhåller deras höga utbildningsnivå. Redan 2010–2011 bodde mer än tre miljoner personer födda i Tyskland i andra OECD-länder, varav en stor andel hade hög akademisk eller yrkesmässig kompetens.

Det är framför allt unga yrkesverksamma och universitetsutbildade som flyttar. Enligt analyser från Institut der deutschen Wirtschaft (IW) och OECD sker utflyttningen ofta i början av karriären. De vanligaste destinationerna är Schweiz, Österrike, USA och Kanada. Skälen är bättre karriärmöjligheter, högre inkomster, lägre skatter och mer attraktiva levnadsförhållanden.

Detta är särskilt problematiskt eftersom Tyskland samtidigt lider av en omfattande brist på kvalificerad arbetskraft. Bristen är särskilt stor inom naturvetenskap, teknik, ingenjörsyrken och matematik samt bland andra högt kvalificerade tekniska specialister.

Stelter har därför rätt när han skriver:

”Vi borde först göra Tyskland mer attraktivt för de människor som redan bor här innan vi fokuserar på invandring.”

Höga skatter och generösa bidrag

Det är just här problemet ligger. Tyskland är attraktivt för människor som lever på bidrag, men mindre attraktivt för människor som arbetar.

Landets välfärdsförmåner hör till de mest generösa i världen, samtidigt som skatter och sociala avgifter också tillhör de högsta. Enligt OECD uppgår den samlade skatte- och avgiftsbelastningen för en ensamstående löntagare med genomsnittlig inkomst till omkring 47,9 procent – betydligt högre än OECD-genomsnittet på cirka 34,8 procent.

Barnfamiljer med många barn – och många invandrarfamiljer tillhör denna kategori – kan få mycket omfattande bidrag.

En kvinna gjorde nyligen följande beräkning i Die Welt:

”Jag räknade ut hur siffrorna skulle se ut för mig. I mitt exempel består hushållet av mig själv och fyra tonåringar. Med en hyra på 1 800 euro skulle det officiellt fastställda månatliga behovet uppgå till 4 517 euro. Det är den summa jag skulle få från staten om jag saknade andra inkomster. Och det är bara grunden. Därutöver tillkommer öronmärkta bidrag till skolresor, läromedel, idrottsföreningar och privatundervisning. Om jag dessutom räknar med de högsta ersättningarna för skolmaterial samt rimliga belopp för skolresor, transporter, utflykter och skolmåltider kommer jag fram till statliga förmåner på omkring 70 000 euro per år. Det är ett belopp som knappast någon löntagare tjänar netto.”

Kvinnan som skrev detta är tysk. Hur attraktiva måste då inte sådana bidrag framstå för någon som kommer från ett fattigt land?

Samtidigt ökar det svarta arbetet kraftigt. Den som uppbär bidrag och samtidigt arbetar svart kan i praktiken få betydligt högre disponibel inkomst genom att arbeta kanske bara 15 timmar i veckan än någon som har ett lagligt heltidsarbete på 40 timmar.

Rainer Zitelmann är författare till Myter om kapitalism