Produktionsfrämjande socialpolitik

»PRODUKTIONSFRÄMJANDE
SOCIALPOLITIK»
I EN TIDIGARE artikel om högerns
attityd till socialpolitiken under efterkrigstiden har ifrågasatts, om
standardstegringen under 1950-talet gjort en förändrad attityd till
socialpolitiken sakligt motiverad.
Kanske rent av vissa av de förslag,
som framfördes i 1946 års program,
är mera realistiska idag, då behovet av direkt nödavhjälpande åtgärder minskat? Jag tänker närmast
på talet om att socialpolitiken bör
ges en produktionsfrämjande inriktning. Vilka är de samhällsekonomiska verkningarna av vår socialpolitik? Är socialpolitiken en
belastning av samhällsekonomin,
eller kan man hävda, att vissa socialpolitiska åtgärder lönar sig rent
samhällsekonomiskt?
1946 års progran1
I den diskussionspromemoria,
som låg till grund för avsnittet
»socialpolitikens mål och medel» i
1946 års program, är den röda trå-
den genom de 23 sidorna, att man
inte längre bör se socialpolitiken
som en samhällsekonomisk belastning, utan att socialpolitiken kan
och bör läggas upp så att den främjar det ekonomiska framåtskridandet. I sammanfattningen heter det
Av fil. kand. STEN E. KJELLGREN
bl. a. att det socialpolitiska program, som högern nu går att utforma, »kommer att vara starkt
progressivt i sitt understrykande av
den produktionsfrämjande karaktär en sund socialpolitik har. Principiellt innebär detta en förtursrätt
för befolkningspolitiken, bostadspolitiken, den förebyggande och
återställande socialvården samt
barna- och ungdomsvården.» Mot
denna bakgrund diskuteras socialpolitikens mål och medel. T. o. m.
frågan om den enskildes självansvar behandlas, som tidigare påpekats ur aspekten produktionsfrämjande socialpolitik.
Högerns 1946 gällande ideprogram från år 191_9 tillerkänner enligt promemorian inte socialpolitiken någon ekonon1isk uppgift.
»Dess konsekvenser har varit, att
kostnadsfråg1an och återverkningarna för skattebetalarna skjutits i
förgrunden, att man yrkat på en
sträng behovsprövning och varit
angelägen att hålla understöden på
existensminimum samt att man
lagt i dagen en markerad rädsla för
understödstagaranda.»
Efter att i några punkter ha räknat upp socialpolitikens uppgifter,
återkommer författaren till att so- 324
cialpolitiken har ekonomiska uppgifter och fortsätter: »Inte ens den
egentliga socialvården är endast en
belastning på samhällsekonomin,
utan innebär en produktiv insats,
som t. ex. kan ge tillskott till arbetskraften, liksom den kan göra
denna mera effektiv.»
Eftersom vissa socialpolitiska åtgärder kan löna sig, är det fullt
befogat att beteckna socialpolitiken
som en investering från samhällets
sida. »Termen investering som uttryck för en socialpolitisk åskådning är ju varken ny eller ovanlig,
men i ett högerprogram skulle den
markera en förändrad uppfattning.
Om man förklarar sig uppfatta socialpolitiken väsentligen som en investering från samhällets sida i det
levande folkmaterialet i syfte att
höja prestationsförmågan … har
man satt arbetet och produktiviteten i centrum för socialpolitiken.»
Socialpolitiken blir en verksamhet,
som lönar sig realekonomiskt, ehuru den givetvis kan felplaneras och
i ett aktuellt läge överdimensioneras som varje annan form av ekonomisk verksamhet. I varje läge
finns en given ekonomisk lämplighetsgräns, men man bör hålla i
minnet, att en investering alltid i
och för sig är önskvärd.
I själva punktprogrammet omnämnes inte begreppet social investering, men i programkommentaren finns den positiva grundtonen
kvar i ett stycke med rubriken »Social investering». Man konstaterar,
att socialpolitiken har en produktiv
funktion på lång sikt. Exempel på
detta nämner programkommentaren i föregående avsnitt om folkvårdande uppgifter. Det påpekas,
att socialpolitiken bör finansieras
genom löpande statsinkomster och
ej med lån eftersom socialpolitiken, trots benämningen investering, inte ger någon direkt ekonomisk avkastning, som kan ränta
och amortera nedlagt kapital. I övrigt talas trots rubriken mycket litet om social investering i detta avsnitt. Av någon anledning har: man
sprängt in ett stycke om att den
eftersträvade höjningen av nationalinkomsten skall komma ·hela
folket tillgodo och att socialpolitiken inte får användas som ett nivelleringsinstrument. Detta sägs i
programkommittens förslag på första sidan i inledningen till kapitlet
»Mål och medel inom socialpolitiken».
Dispositionen har i den färdiga
programkommentaren gjorts om
så, att resonemanget om investering
och produktionsfrämjande, socialpolitik inte längre är den röda trå-
den i kapitlet »Socialpolitikens mål
och medel». Många argument har
rensats bort ur de avsnitt, som
placerats mellan »social investering» och »samhällsekonomiskbakgrund» och dessutom har det sistnämnda avsnittet placerats så långt
bak, att resonemanget om social investering kommit att »hänga i luften» och förlora sin tyngd.
Det återstår att undersöka, om
avsnittet om den samhällsekono- ,i
miska bakgrunden undergått några genomgripande förändringar. I
programkommittens förslag till
stämman finns diskussionspromemorians innehåll kvar i förkortad
form. Beträffande direkta hjälpbehov hoppas kommitten, att den
stigande standarden skall minska
behoven. »När det däremot gäller
de delar av vår socialpolitik som
syftar ttill att göra medborgarna
alltmer dugliga i olika avseenden
genom förbättrad utbildning, effektivare yrkesvägledning och arbetsförmedling eller fritidsåtgärder, för att nu endast nämna några exempel, torde utrymmet från
samhällets sida vara och förbli
obegränsat. I den mån socialpolitiken har karaktären av social investering, kan man inte ange nå-
gon gräns för utvecklingen, lika
litet som man kan bestämma var
gränsen går för den ekonomiska
expansionen.»
»En väl avvägd och rätt planerad socialpolitik ger bidrag till
det ekonomiska framåtskridandet,
men en felplanering eller överdimensionering kan få hämmande
ekonomiska verkningar», fortsätter
kommitteförslaget. Gränsen för socialpolitikens expansion :.sättes av
återverkningarna på nationalinkomstens utveckling och är beroende både av sättet för socialpolitikens finansiering och medlens användning:..
»Socialpolitiken kan öka vår produktionskapacitet eller framkalla
en efterfrågan, som bättre utnytt- 325
jar denna, och därigenom höja vår
nationalinkomst och levnadsstandard.» Därefter räknar kommitten
upp några negativa verkningar av
en felplanering. Sparande och kapitalbildning kan hämmas om socialpolitiken framtvingar för höga
skatter. Konsumtionen kan stimuleras för starkt i förhållande till
varutillgången, vilket medför inflation. Ingen aldrig så :.omfångsrik
socialpolitik kan för någon inkomstgrupp tillnärmelsevis ersätta
den standardhöjning som uteblir,
därest framstegstakten hålls igen».
stämmodebatten blev mycket livlig beträffande problemet socialpolitik och ekonomi, men samtliga talare begränsade sig till det snävare
perspektivet: »Har vi råd att bära
denna sociala expansion?» Herr
Magnusson i Skövde yttrade bl. a.
»Vi måste mer än vad som sker i
programförslaget framhäva betydelsen av att ha en ekonomisk
grundval för framstegsarbetet utan
alltför hämmande ingrepp i företagsamheten.» Herr Nordenson hävdade, att den sociala expansionen ej bör komma före den ekono- .miska utan tätt efter i hälarna.
Herr Ivar Anderson vädjade: »Spill
ej bort de möjligheter, som hjälpt
oss till vår nuvarande standard!»
Herr Nordenson befarade en ekonomisk stagnation och ansåg att
det då var nödvändigt att vi inte
belastade oss med för stor börda genom ekonomiska åtaganden, medan herr Ivar Anderson ansåg att
möjligheterna skulle bli mindre att
3~6
genomföra programmet vid inflation. Herrar P. G. Lundgren och
Ivar Anderson hörde till dem, som
ställde upp kravet på skattesänkning mot de sociala önskemålen.
Herr Molander i Lysekil reserverade sig som kommunalman mot
att man tog upp förslag som inte
fanns täckning för och fru Hildur
Lien befarade, att medelklassen
skulle få betala.
Programförslagets försvarare underlät att gå in på det vidare ekonomiska perspektivet. Författaren
till den tidigare nämnda grundläggande promemorian, Igor Holmstedt (liksom herrar Skoglund, Hagård, Hjalmarson, Håstad, Lind
m. fl.) hävdade, att de ekonomiska
förutsättningarna för programmets
genomförande starkt understrukits
i förslaget. »Den ekonomiska bakgrunden står klar för oss», yttrade
herr Skoglund. Elis Håstad ansåg,
att både sociala reformer och skattesänkning kunde genomföras. »Det
enskilda näringslivet får nu visa
sin förmåga, och vår optimism i
dessa stycken kontrasterar starkt
mot den pessimism, som tidigare
präglat högerns arbete.» Lars Schött
undrade, hur vi skulle kunna få
folk att tro på det enskilda näringslivets förmåga, om vi inte själva
trodde, att det skulle klara denna
reformoffensiv. Halvor Björkman
trodde, att nationalinkomstens stegring skulle klara näringslivet. Helge
Gräslund sacie sig vara pessimist
på ko,rt ~ikt, men trodde, att ekonomiskt IJnderlag för ett positivt
socialprogram skulle skapas på
lång sikt. Martin Skoglund underströk, att högern redan var engagerad i många av de reformförslag,
som nu debatterades av stämman.
I remissdebatten hade herr Skoglund efterlyst en finansplan för de
sociala åtgärdernas genomförande.
Beträffande kravet på skattesänkning hävdade Jarl Hjalmarson, att
arbetet för skattesänkning kan bli
lättare genom en helhjärtad anslutning till en socialplan. En skattelättnad skulle stimulera näringslivet och öka dess produktivitet. »Vi
vill bygga upp produktiviteten så-
som grunden för ett socialprogram,
omkring vilket vi hoppas kunna
åstadkomma samling inom partiet.»
I den färdiga programkommentaren (som närmast motsvarar det
utförliga resonemang i kommittens
förslag, som här diskuterats), har
synpunkterna på socialpolitikens
positiva ekonomiska verkningar så
gott som utplånats. Hela resonemanget om gränsdragningen för en
produktionsfrämjande socialpolitik
av typen social investering har utgått. Ä ven om något finns kvar under rubriken :.Social investering»
har, som redan framhållits, grundtemat om socialpolitikens positiva
ekonomiska verkningar utvattnats,
dels genom strykningar av väsentliga avsnitt, dels genom en ändrad
disposition. Det enda av de ursprungliga tankegångarna! som i
kapitlet »Samhällsekonomisk .bakgrund» .överlevt skärselden är.: .»En
väl avvägd och rätt planerad socialpolitik ger bidrag till det ekonomiska framåtskridandet, men …»
Efter detta »men» räknar man upp
alla de negativa synpunkter, som
refererades före redogörelsen för
stämmodebatten, i obeskuret, ja
t. o. m. något utökat skick. Som avslutning upprepas ovanstående mening om en väl avvägd socialpolitik
i stort sett oförändrad.
Trots att det sociala programavsnittet blivit »framstegsvänligt»,
måste man som sammanfattning
av detta kapitel framhålla, att den
gamla inställningen till socialpolitiken som en ekonomisk belastning
kvarstod i 1946 års högerprogram.
Iden om en produktionsfrämjande
socialpolitik slog aldrig igenom.
1950-talet
Under tiden 1949-1951, då professor Gunnar Heckscher var ordförande i Högerns Ungdomsförbund, kom han i en rad uttalanden
och artiklar in på den produktionsfrämjande socialpolitiken. »Först
och främst måste det kravet resas,
att det produktionsfrämjande syftet hela tiden fattas i klart sikte,
och att man sålunda bedömer olika
socialreformer icke ur sentimental
synpunkt, utan med hänsyn till deras inverkan på den allmänna produktionsstandarden och därmed
även på den allmänna levnadsstandarden.» Frågan om en socialpolitisk åtgärd verkar produktionsfrämjande eller inte blir enligt
Heckscher av särskilt stor betydelse, då det gäller att fastställa ord- 327
ningsföljden mellan olika åtgärder.
Om man genomför den socia.lpolitiska åtgärd som gynnar produktionen först, kan man räkna med
att i sinom tid få råd även till andra
önskvärda reformer, men går man
motsatt väg får man räkna med att
under överskådlig framtid inte få
råd med några nya reformer.
»Vi kunna ställas inför ett fruktansvärt val, om våra resurser icke
räcka till för att stödja familjerna,
vilket är påkallat ur befolkningspolitisk synpunkt, utan att minska
det stöd åt de gamla, vilket är på-
kallat av humanitära skäL» Det
skulle enligt Heckscher inte skada
att tänka på den här frågan innan
den nått full aktualitet.
I Ungdomsförbundets program
1952 finns kravet på en produktionsfrämjande socialpolitik intaget, men man kan knappast se att
detta är det grundläggande temat.
Även här är programkommentaren
av största intresse. Den är dock inte
av officiell karaktär utan författad
av programkommitten under ordförandeskap av Gunnar Heckscher.
I kommentarens inledande socialpolitiska översikt synes kravet på
en generalplan för socialvården dominera. Det första uttalande om
sambandet mellan socialpolitik och
ekonomi som återfinns lyder: »I
sitt 1946 antagna program framhöll
högern att vid genomförandet av
detta program måste man noggrant beakta de ekonomiska förutsättningarna. Vi får t. ex. inte binda
oss för flera kostnadskrävande re- 328
former än vår ekonomi orkar med.:.
Resonemanget om den produktionsfr~mjande socialpolitiken tas upp
som avslutning av kapitlet :.Enhetligare administration», där det bl. a.
heter: »Socialpolitiken måste enligt
vår .bestämda uppfattning ha ett
produktionsfrämjande syfte, vilket
aldrig får lämnas ur sikte … Den
praktiska konsekvensen av denna
principsynpunkt är att socialpolitiken så långt det är möjligt bör
vara förebyggande. Samordnar man
den ekonomiska politiken och socialpolitiken på ett förnuftigt sätt,
så stödjer de varandra … Rätt utformad kan socialpolitiken höja nä-
ringslivets produktionskraft genom
att flera arbetsföra människor ställs
i produktionen tjänst, genom att
de yrkesverksamma är bättre skolade eller kan göra en mera helhjärtad arbetsinsats, därför att de
befrias från personliga bekymmer,
som sätter ned arbetsviljan.:.
I partiets principprogram 1956
återfinns följande uttalande i
den socialpolitiska programpunkten: »Den förebyggande socialpolitiken skall skydda individen och
göra det möjligt att bevara de arbetsföra i arbetslivet.» Någon programkommentar skrevs inte förrän programkommittens sekreterare
Verner Helte våren 1963 utgav en
kommentar, som enligt kommittens
ordförande, Gunnar Heckscher, uttrycker författarens egen tolkning
av konservatismen. (Verner Helte
var sekreterare även i Ungdomsförbundets programkommitte 1952.)
Enligt kommentaren blir socialpolitiken, om den utformas så att den
förebygger och uppbygger, ett led i
en produktionsfrämjande politik.
:.Genom att bevara och återge människorna deras arbets- och försörjningsförmåga får socialpolitiken en
direkt produktiv effekt. Både av
humanitära och samhällsekonomiska skäl lönar det sig väl att satsa
jämförelsevis stora belopp på förebyggande hälso- och skyddsåtgärder.»
Enbart programmen säger kanske
inte ens det väsentliga om partiets
inställning. Den praktiska politiken
i riksdagen och i valrörelserna bör
givetsvis även beaktas, då man försöker analysera ideutvecklingen
inom ett parti. Det torde emellertid vara riskfritt att utan någon
närmare undersökning hävda, att
kostnadsfrågan och återverkningarna för skattebetalarna dominerat
vid högerpartiets bedömning av de
ekonomiska verkningarna av socialpolitiken under 1950-talet. Herrar Holmstedts och Beckschers förhoppningar om att man från högerhåll skulle skjuta den produktionsfrämjande socialpolitiken i förgrunden infriades inte.
»60-talets socialpolitik»
Utgången av pensionsstriden 1957
-1960 har föranlett en ännu på-
gående omprövning av partiets politik och liksom 1946 koncentreras
intresset kring socialpolitiken. Vilken inriktning bör socialpolitiken
ha inför 1960-talet? Har den tidigare, debatten inom partiet givit
några ,bidrag av bestående värde?
Innan vi som avslutning i korthet referar några skrifter från hö-
gerpartiet efter 1960 skall några
ord sägas om en debattskrift av
rektorn. vid socialinstitutet i Lund,
Paul Lindblom (Ȁr socialpolitiken
för dyr?», Raben och Sjögren, Malmö 1959). Boken behandlar delvis
samma frågeställningar, som låg
bakom programdebatten inom hö-
gern 1946 och den skisserar även
vissa. framtidsperspektiv.
Författaren hävdar, att det länge
i den socialpolitiska diskussionen
funnits en motsättning mellan en
syn, som kan sägas vara relativt
statisk och en som starkare betonar, att socialpolitiken måste anpassas efter förändringar i samhället och att det därför är omöjligt
att förutsäga vilka reformkrav, som
kan komma att bli aktuella. Den
statiska synen sägs karaktäriseras
av att man, när vissa väsentliga
målsättningar uppnåtts, huvudsakligen vill inrikta sig på detaljförbättringar och utgår ifrån, att man
inte behöver räkna med något ökat
ekonomiskt engagemang från samhällets sida. Det har varit vanligt
att dessa bedömare godtagit att
nästan alla socialförsäkringar görs
obligatoriska, men när så skett har
vi fått en grundläggande trygghet
och det finns ingen anledning att
planera nya, mera omfattande reformer. En svårighet för denna
skola är enligt Lindblom, att anspråken på vad som kallas en bot- 329
tentrygghet förändras med den ekonomiska utvecklingen i samhället.
»Den statiska synen räknar inte
heller med att förändringar i samhället på det tekniska området,
inom näringslivet, på kommunikationsväsendets område, genom den
snabba omflyttningen från landsbygden till tätorterna och så vidare
måste ge upphov till nya behov.»
Vidare underskattar den enligt författaren omedvetet de nya möjligheter, som vetenskap och teknik
kan skänka oss för att ge den enskilda människan bättre livsvillkor.
Som exempel nämns, att förutsättningarna att sysselsätta partiellt
arbetsföra i dag är så mycket större
än på 1930-talet.
Därmed är författaren inne på de
positiva ekonomiska verkningarna
av vissa socialpolitiska åtgärder.
»Det här illustrerar», heter det, »att
den statiska synen på socialpolitiken kan vara riskabel, därför att
den förbiser en utveckling, som har
pågått länge: i och med att de ekonomiska resurserna har ökat har
också tendensen att satsa mera på
förebyggande åtgärder blivit starkare.» Dessa åtgärder är ofta föga
kostnadskrävande och kan på längre sikt innebära en stor besparing
genom att individen kan klara sig
själv. Författaren påpekar, att det
kan vara lärorikt att tänka på, att
många personer i detta land, som
under en lång följd av år varit hänvisade till att leva på fattigvård,
kunde ha försörjt sig själva, om vi
längre tillbaka haft en effektivare
330
arbetsförmedling och om man tidigare hade kommit från den stela
uppfattningen, att de, som har vissa
kroppsliga defekter eller som länge
har varit sjuka, inte har någon
möjlighet att börja arbeta.
I programskriften »60-talets socialpolitik», som antogs av stämman i Linköping, har frågan om
produktionsfrämjande verkningar
av vissa socialpolitiska insatser inte
behandlats i inledningen och inte
heller i kapitlet :.Socialpolitikens
mål och medel». Som redan framhållits i föregående artikel om hö-
gerpartiets allmänna attityd till socialpolitiken är grundtemat, att socialpolitiken skall inriktas på att
skapa bättre vårdmöjligheter för
dem, som är ur stånd att klara sig
själva och att detta måste ske även
på bekostnad av samhällsinsatserna
på de sociala bidragens område.
De ekonomiska synpunkterna i
inledningen handlar om att den enskilde bör bära kostnaderna, för
grundskyddet i mån av förmåga
och för standardtryggheten genom
försäkringsmässigt beräknade avgifter.
De produktionsfrämjande verkningarna tas upp i kapitlet om hälso- och sjukvård: »En väl planerad
och genomförd förebyggande hälsovård kan avsevärt minska behovet
av sjukvård. Belysande exempel
härpå är tuberkulosbehandlingen.
Den förebyggande hälsovården inte
bara förhindrar eller minskar
mänskligt lidande utan den är också ett viktigt led i en produktionsfrämjande socialpolitik.» Vidare
hävdas, att rehabiliteringsvården ur
såväl medicinska som samhällsekonomiska synpunkter måste bli tillräckligt omfattande.
I skriften »Besked från högerpartieh förekommer på det socialpolitiska fältet ett avsnitt om familjepolitiken och ett om de gamlas problem. I skriften »Oppositionens väg» av Hillerdal-Delin-Eriksson domineras avsnittet »Socialpolitiken i framtiden» helt av vårdfrågorna. Under rubriken »Målsättningen för hjälpen åt handikappade» konstateras mera i förbigå-
ende, att det redan av snöda samhällsekonomiska skäl förmodligen
kan visa sig vara god politik att
satsa t. ex. på utbyggd reumatikervård.
Sammanfattningsvis kan konstateras, att tanken på en produktionsfrämjande socialpolitik inte
spelat någon dominerande roll i
den socialpolitiska debatten inom
högern efter 40-talet. Vid stämman
i Linköping 1962 förekom förslag
om att man i kapitlet »Socialpolitikens mål och medel» skulle ta in
en sats om att socialpolitiken på
många områden kan ges en produktionsfrämjande inriktning varefter
en exemplifiering skulle följa. Inga
argument framfördes i debatten
mot detta förslag, men det avvisades ändå av stämman. Det är knappast troligt, att stämmans beslut
innebar något ställningstagande,
utan resultatet förefaller snarare
vara ett uttryck för tendensen att
slentrianmässigt avvisa ändringsförslaget.
I Paul Lindbloms tidigare citerade arbete förekommer avslutningsvis följande antagande beträffande de framtida motsättningarna inom socialpolitiken: »Det
finns tecken, som tyder på, att 1960-
talets socialpolitik kommer att
präglas av en motsättning mellan
dem, som vill begränsa socialförsäkringarnas och andra generella
förmåners omfattning, men däremot är villiga att satsa på vårdområdena och dem, som anser, att
socialförsäkringarna fortfarande
skall ge en omfattande grundtrygghet, men som samtidigt inser, att vi
har mycket att ta igen inom barnavård, ungdomsvård, nykterhetsvård etc.
Denna motsättning är i flera avseenden konstruerad och den försvårar en fruktbar, konkret analys
av hur socialpolitiken verkar på
olika områden. Det är mycket naturligare att utgå ifrån, att vi behöver ge båda grenarna stöd och
inrikta diskussionen på hur avvägningsfrågorna skall lösas – dem
kan vi aldrig komma ifrån.»
Det har redan framgått, att hö-
gerpartiet satsar hårt på vårdfrå-
gorna och detta förefaller i högsta
grad välmotiverat, särskilt som
även Lindblom medger, att man
inte kan slå bort den välmotiverade
kritiken mot »att de generella reformerna tagit så mycket intresse
i anspråk, att man har försummat
att planera i tillräcklig omfattning
331
för olika marginalgrupper, långvarigt sjuka, invalider, hörselskadade,
synsvaga, blinda, spastiker, psykiskt efterblivna, psykopater och
många andra grupper». Frågan huruvida det är motiverat att konstruera en motsättning mellan dessa
behov och de generalla åtgärderna
återstår emellertid. Om man nämligen i enlighet med av högerpartiet framförda förslag övergår till
mera försäkringsmässigt beräknade
avgifter, som den enskilde själv får
bära, behöver inte skattebetalarna
belastas i lika hög grad som tidigare genom generellt verkande socialförsäkringar. Det skulle föra
för långt att här i detalj redovisa
partiets tidigare attityd när det gäller socialförsäkringarna, men man
finner ständigt uttryck för en positiv inställning till en fortsatt utbyggnad och samordning av socialförsäkringssystemet och det förefaller inte att finnas några skäl att
överge denna ståndpunkt.
Partiet har känt ett behov av att
markera en mera dynamisk inställning på det sociala området än i
slutet av femtiotalet, utan att för
den skull uppge det starka motståndet mot tendenserna att använda socialpolitiken som ett instrument för inkomstutjämning.
När det gäller avvägningsfrågorna
beträffande vad man bör satsa på
utöver vårdområdena, de eftersatta
minoriteterna osv., förefaller det
rimligt att bedöma olika åtgärder
»icke ur sentimental synpunkt,
utan med hänsyn till deras inver- 332
kan på den allmänna produktionsstandarden och därmed även på den
allmänna levnadsstandarden,, för
att tala med Gunnar Heckscher.
Den produktionsfrämjande socialpolitiken är endast ett exempel på
en frågeställning i tidigare konservativ debatt i vårt land som kan
vara värd att beakta i det fortsatta
programarbetet inom partiet. Den
tidigare familjepolitiska diskussionen innehåller också många synpunkter som kunde vara värda att
påminna om. slutligen bör den sodalpolitiska utvecklingen i det övriga Europa studeras, inte minst i
länder som länge haft borgerliga
regeringar.
Konservatismen får aldrig förfalla till en statisk syn på samhället. Det är dock i lika hög grad en
statisk attityd att hänga fast vid
en socialpolitik som införts i ett tidigare skede med andra förhållanden, som att motsätta sig ’n1a reformer, men det glömde bestämt
herr Lindblom bort att framhålla!