Print Friendly

Problemet Mezzogiorno

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

~- ~-~~-~–~-~———————
PROBLEMET »MEZZOGIORNO»
Av pol. mag. och fil. kand. TORSTEN öRN
l TALlEN har nu i snart hundra år utgjort ett enat rike, men få
länder torde vara så föga enhetliga. Erfarenheter från de politiska,
sociala, ekonomiska och psykologiska planen under detta århundrade
visar med all önskvärd tydlighet att det inte räckte med fältslag
och folkomröstningar för att förverkliga det enade Italien, som man
drömt om under århundraden av splittring och utländskt herravälde. Skillnaden mellan Nord- och Syditalien finns alltjämt kvar,
och det finns de som säger, att klyftan kanske aldrig varit djupare
än åren efter det andra världskriget. Med Sy<;litalien förstår man
då vanligen landet söder om Rom, dvs. vad som före 1860 utgjorde
konungariket Båda Sicilierna samt dessutom också ön Sardinien.
Det är inte svårt att med statistik belysa skillnaden mellan detta
Syditalien eller »Mezzogiorno» och landets övriga delar. Syditalien
upptar 40 % av Italiens ytvidd och rymmer 37 % av landets invånare men står för endast 20 % av nationalinkomsten och 14 %
av energiförbrukningen. 25 % av syditalienarna beräknas vara analfabeter jämfört med inte fullt 5 % av norditalienarna; 28 % av
befolkningen i Syditalien lever under »existensminimum» mot 1,5 %
i Norditalien.
Det har inte saknats försök till att förklara denna söderns eftersläpning. Man är i allmänhet ense om att datera uppkomsten av
motsatsen till senmedeltiden. Dessförinnan hade Syditalien och
kanske i synnerhet Sicilien ingalunda behövt stå tillbaka för halvöns
nordligare regioner. De södra delarna av halvön utgjorde en gång
Magna Graecia, och Sicilien var en av det romerska rikets korn-.
bodar. Under högmedeltiden hörde normandernas och hohenstaufernas hov i Palermo och Neapel till Europas främsta kulturcentra.
handelsrepubliken Amalfi förde flottor över Medelhavet och Salerno
var tidens yppersta medicinska lärosäte. Medan Florens, Milano och
Venedig under senmedeltiden nådde en oanad andlig och materiell
blomstring, sjönk emellertid södern under denna tid tillbaka i stelnade samhällsformer under husen Anjou och Aragonien. Under
336
Problemet »Mezzogiorno»
1500- och 1600-talen var Neapel, Sicilien och Sardinien spanska
provinser, medan de nordligare områdena i allmänhet lyckades bevara ett åtminstone formellt oberoende. De spanska bourbonerna,
som sedan härskade över Neapel och Sicilien från 1735-1860, hörde
avgjort inte till sin tids mera dådkraftiga härskare. Inte heller
Joachim Murat, som 1808-1815 var konung av Neapel, gjorde några
bestående insatser för att knappa in på Norditaliens försprång.
Redan det faktum att motsatsen mellan nord och syd under en
tidsrymd av hundra år under samma regim långt ifrån upphört
utan kanske snarare skärpts ytterligare visar emellertid, att den
inte enbart är betingad av dessa olika historiska erfarenheter. Ekonomer pekar på att Norditalien i och för sig är ett mycket rikare
land med ett gynnsammare klimat och ett bättre handelsläge. De
framhåller också, att medan det genomsnittliga barnantalet per familj uppgår till fyra för hela Italien, är det syditalienska genomsnittet sju. Denna ständigt tilltagande överbefolkning anses ha verkat hämmande på alla försök till rationaliseringar. Norditalienare
gör dessutom gärna gällande att själva folkmaterialet i södern efter
uppblandning med araber och spanjorer skulle vara ett annat och
mindre driftigt än i norr, där uppblandning i stället skett med
fransmän och tyskar. syditalienare åter skyller en del av den ekonomiska efterblivenheten på att Syditaliens ekonomiska intressen
konsekvent eftersatts efter Italiens enande. Det nya rikets handelspolitik dikterades av det industrialiserande Piemontes intressen,
vilket är förklarligt med tanke på att det var därifrån landets
kungahus och förvaltning kom. Denna landsändas intressen var
emellertid diametralt motsatta det befriade eller erövrade söderns.
Det bourbonska rikets guldkassa förbrukades under 1870- och 1880-
talen för att förse Norditalien med järnvägar.
Den psykologiska motsättningen mellan nord- och syditalienare
kom att fördjupas på ett ödesdigert sätt under det andra världskriget. Medan Syditalien relativt snabbt kom under allierad kontroll
på sommaren 1943 dröjde det som bekant ända till våren 1945,
innan tyskarna sträckte vapen i norr. Under de mellanliggande 18
månaderna regerade kung Viktor Emanuel och hans ministrar med
allierat medgivande i söder, medan Mussolini satte upp en tyskkontrollerad »socialrepublikansk» regim, »Salorepubliken», i norr.
Mot denna bildades i norr en »resistenza», vars politiska och sociala
reformideer efter 1945 kommit att spela en mycket framträdande
roll i italiensk politik. För dessa ideer har södern med sina väsensskilda krigserfarenheter i stor utsträckning visat sig otillgängligt.
337
-·~—–..-~ ————-·
Torsten örn
Redan vid folkomröstningen om monarkins bibehållande eller avskaffande i juni 1946 kom skillnaden till tydligt uttryck. Norr om
Rom var republikanerna nästan överallt i majoritet, i söder röstade
valdeltagarna massivt för monarkin.
Reformvilja.
Man måste nog ge syditalienarna rätt i att mycket litet gjordes
för att förbättra villkoren i södern före det andra världskriget.
Man var emellertid inte ovetande om problemet. Redan 1884 förklarade dåvarande konseljpresidenten Depretis att i varje fall Neapel måste rensas upp. Men ingenting gjordes. Detta är så mycket
märkligare som Crispi, Nitti och mänga andra av tidens ledande
politiker själva kom från dessa förgätna delar av landet. Fram till
det första världskriget fungerade dock emigrationen som en någorlunda tillfredsställande regulator i befolkningsfrägan.
Under Mussolinis första tid beslöts en del lovande projekt, men
flertalet stannade på papperet, sedan söderns storgodsägare motsatt
sig sådana reformer, som kunde tänkas gå ut över deras privilegierade ställning. Bl. a. skrinlades av denna anledning en föreslagen
jordreform på Sicilien. En sanering av de pontinska träsken mellan
Rom och Neapel och en utbyggnad av hamnarna Neapel och Bari,
som Mussolini ville göra till Europas främsta Orient- och Afrikahamnar, blev denna epoks netto i den syditalienska frågan.
Jordreformen.
Så mycket mer imponerande ter sig mot denna bakgrund de reformer som beslutats av den nuvarande regimen och som steg för
steg häller på att förverkligas.
Vad som först måste genomföras var en jordreform. Syrlitalien
är nämligen ett renodlat agrarland, men ett land vars jordbruk
vanskötts i sekler. Latifundiesystemet har varit förhärskande ända
sedan Hannibalskrigen, och stordriftens fördelar förlorades genom
bortarrenderingar av småbitar. Ägarna uppehöll sig som regel i Rom
eller Neapel utom under jaktsäsongen. Stora arealer odlingsbar mark
var nämligen reserverad för jakt. Före 1950 lär en person på väg
från Neapel till Reggio längst ut på tåspetsen endast behövt passera
genom fem familjers mark. Lantarbetarna – »braccianti» – ä
andra sidan, som bodde i stora stadsliknande byar på malariaskyddade höjder, närmade sig efter hand ett revolutionärt tillstånd på
grund av sin jordhunger. Deras villkor – som så mästerligt skild- 338
, . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . .J. . . . .LL•-·—.—-.aP…~–~–~~–~~===—-•ec
Problemet ‘?iMezzogiorno”
rats av Silone – torde också ha varit outhärdliga, och det är inte
förvånansvärt att prästerna ofta tog deras parti i kampen för egen
jord. Förslag till en jordreform med syfte att förbättra massornas
villkor och garantera landet ett mera rationellt jordbruk debatterades i parlamentet sedan 1948, då en revolutionsunge i Calabrien på
våren 1949 tvang myndigheterna att öka tempot.
En »legge Sila» antogs i maj 1950 för ett stort latifundieområde
i Calabrien, som är Italiens kanske allra mest efterblivna landskap.
Enligt denna lag skulle egendomar ner till 300 har kunna exproprieras för fördelning bland lantarbetare genom lottning. Dessa skulle
få 2 till 20 har var alltefter jordens kvalitet och familjens storlek.
Märkligt nog innehåller lagen inte något förbud mot testamentarisk
uppdelning av denna jordlott. Först efter prövotid på tre år skulle
äganderätten övergå under förutsättning att brukaren under denna
tid fyllt vissa minimikrav på driftighet. På hösten 1950 följde ‘?ilegge
Stralcio»- den partiella lagen, i brist på den generella jordreformslag man ännu ej förmått uppnå erforderlig enighet kring. Denna
avsåg sju uppräknade områden i Italien, varav två i Norditalien,
där latifundiesystemet ansågs ha haft särskilt ödesdigra verkningar. Skillnaden mellan »legge Silas» och ‘?ilegge Stralcios’?i innehåll är främst att ‘?ilegge Stralcio» är tillämplig även på jordegendomar vars areal understiger 300 har. För att gå fri måste den
gamle ägaren enligt denna lag i stället uppfylla vissa krav på effektiv skötsel. Enligt jordägarna har dessa krav med avsikt satts så
höga att nästan ingen kan nå upp till dem. Under »legge Stralcio»
faller bland annat hela ön Sardinien. Sicilien däremot har i kraft
av sin regionala autonomi, som är vidsträcktare än Sardiniens, en
egen jordreformslag, som trädde i kraft 1951. Enligt denna lag
drabbar expropriering alla jordegendomar på över 200 har, som
inte uppfyller vissa höga krav på produktivitet.
Ersättningen till jordägarna utgår i 5 % statsobligationer av icketransferabel natur. Beloppet beräknas på grundval av de deklarationer, ägarna lämnat skattemyndigheterna, vilket som regel torde
innebära att jordägarna i själva verket går förlustiga betydande
summor. statsmakterna har dessutom visat sig oerhört långsamma
med att ställa ut de utlovade obligationerna.
Jordreformen har i sin helhet tre stadier: expropriering av jord,
fördelning av jord samt organisation och samverkan inom de nya
agrara enheterna. Under de två första stadierna, som nu beräknas
vara i det närmaste avslutade, har drygt 530 000 har fördelats mellan nästan exakt 100 000 »braccianti». Härmed är emellertid inte
339
Torsten örn
de nya bönderna hjälpta. Man har måst bygga hus och vattenledningar och begåva dem med utsäde, maskiner och kreatur. I varje
reformzon finns en »Ente», som organiserar reformens detaljer,
och under denna sorterar olika expertcentraler för utprovande av
lämpliga kreatursraser, växtsorter, maskinreparation och konstbevattning etc. Irrigation och mekanisering är de viktigaste åtgärderna
för att höja produktiviteten. De nya husen grupperas inte på samma
sätt som de gamla byarna utan placeras ut på ägorna för att befästa
äganderättskänslan och minska onödig spilltid i form av färd till
och från arbetsplatsen. För att uppmuntra individualismen målas
husen i olika, glada färger (!) Under de närmaste 30 åren är det
meningen att de nya ägarna skall ersätta staten med upp till 47 %
av värdet på vad de erhållit. Man har emellertid förutsett att rätt
kraftiga jämkningar neråt kan bli aktuella. Inte minst psykologiskt
har jordreformen mött stora svårigheter. Det är inte lätt för lantarbetare som vant sig vid kontant betalning per dag eller vecka att
som självägande odlare nödgas anpassa sig efter årets växlingar.
Inte heller har det alltid varit så lätt för dem att lämna bygemenskapen. Många av de forna arrendatorerna menar att skillnaden
mot förr inte är så stor; då betalade de arrende till godsägaren,
nu skall de betala till staten. Lantbefolkningens kompakta okunnighet och vidskepelse har gjort arbetet svårt också för reformagenturerna. Där börjar man alltmer betrakta den gamla generationen
som hopplös och sätta sin lit till den nya. Från början hade man
tänkt sig att reformen skulle vara avslutad 1958 eller senast 1962.
I själva verket torde det komma att dröja inemot en generation,
innan reformagenturerna och expertkontoren kan slås igen. En risk
som man uppenbarligen inte räknat med från början är emellertid
att man i stället för en klass av självägande, driftiga småbönder
kommer att få ett i praktiken statsdirigerat jordbruk i reformzonerna.
»La Cassa per il Mezzogiorno.»
Enbart en jordreform vore emelltid inte tillfyllest för att utjämna
den ekonomiska skillnaden mellan nord och syd. övergången från
självhushåll till marknadsekonomi inom jordbruket kräver förbättrade kommunikationer. Varje varaktig förbättring av villkoren i
södern förutsätter en avsevärt högre bildningsnivå än den nuvarande. För att bereda sysselsättning åt den arbetskraft som redan
är arbetslös och åt den, som kan väntas bli frigjord genom jordbrukets rationalisering, krävs ett visst mått av industrialisering.
340
———~~”””””””‘—~—=···–·—– -~—–
Problemet »Mezzogiorno»
Som topporganisation för de statliga insatserna i Syrlitalien inrättades 1950 »la Cassa per il Mezzogiorno» under ledning av en
kabinettsminister och utrustad med aktningsvärda befogenheter och
ekonomiska resurser. Pengarna kommer dels från de ordinarie
skatteintäkterna, vilka ju till största delen emanerar från Norditalien, dels genom utländska lån bl. a. från världsbanken. Den stora
Vanoniplanen, som avser att före 1964 ha givit Italien en balanserad
utrikeshandel, full sysselsättning och bättre jämvikt mellan nord
och syd, räknar dessutom med betydande bidrag från OEEC. I
syfte att uppmuntra privata utländska investeringar har en lagstiftnig om sådana genomdrivits, som mer än förut tillgodoser dessa
utländska intressen. Det är särskilt västtyskt och schweiziskt kapital man hoppas kunna intressera för investeringar i Mezzogiorno.
I »Cassans» regi har Syrlitalien under de senaste fem åren börjat
få nya järnvägar, vägar, broar, skolor, sjukhus, vattenledningar och
hamnanläggningar. Mycken kritik har framkommit i samband med
beskyllningar för korruption och allehanda missgrepp, men totalintrycket blir ändå att här håller på att uträttas storverk. Redan
det faktum att malarian utrotats med hjälp av DDT efter andra
världskrigets slut skapar förutsättningar för ny bebyggelse och odling. Byarna som förut legat uppe i bergen isolerade i vintertid och
svårtillgängliga även på sommaren kan överges och ersättas av
spridd bebyggelse på slättlandet med dess lättare kommunikationer.
Trakter som förut varit osunda kan tas i bruk.
Privata initiativ.
Det är emellertid inte bara staten som är verksam i Syditalien.
Ett flertal in- och utländska välgörenhetsorganisationer med katolska kyrkan och röda korset i spetsen konkurrerar med reformagenturerna för att bygga nya byar, sjukhus och skolor. Än viktigare är att de stora norditalienska industriföretagen nu på allvar
börjat intressera sig för det efterblivna södern. Under ordförandeskap av Fiat-presidenten professor Valletta hölls i höstas ett stort
industriledarmöte i Palermo. Man konstaterade då att de statliga
investeringarna i offentliga nyttigheter främst kommunikationer nu
börjat ge sådana resultat, att det kunde löna sig för privata företagare att anlägga filialer och i övrigt uppmuntra till industriell
verksamhet i Mezzogiorno. En av de första att göra så var Olivetti,
vars filial i Pozzouli utanför Neapel med rätta kan betecknas som
en mönsteranläggning. Den stora Montecatiniconcernen har följt
341
Torsten örn
exemplet och Fiat och andra är på god väg att göra det. Ännu 1953
var endast 150 000 arbetare sysselsatta i industri i Syditalien, och
därav 65 000 i Neapeltrakten, medan både byar och städer var överfulla av arbetslösa eller ofullständigt sysselsatta. De industrigrenar
som huvudvikten kommer att läggas på är livsmedelsindustri baserad på jordbruket samt hamnanläggningar och oljeraffinaderier.
Det finns gott om goda hamnar i Syrlitalien och sedan nu kommunikationerna inåt land moderniserats och jordbruket om någon
tid beräknas ge betydande exportöverskott finns det anledning anta,
att dessa hamnar kan byggas ut och ge ökad sysselsättning. stora
förhoppningar knyts också till olja och naturgas. Sedan några år
har man kunnat exploatera rika fyndigheter på Sicilien, i Abruzzerna och Podalen. Man hoppas nu finna sådana också på det syditalienska fastlandet och Sardinien. Medan borrningarna pågår litet
varstans, utkämpas en hård kamp i Rom mellan det statliga oljebolaget ENI och privata företagare om koncessioner på olika områden. starka krafter är i rörelse för att helt socialisera gas- och
oljetillgångarna och ställa dessa under det nyinrättade ministeriet
för statens deltagande i produktionen, som redan kontrollerar
över hälften av landets tunga industri och i Syrlitalien ger arbete
åt 30 000 industriarbetare.
Också turistväsendet har uppmärksammats under strävandena
att förbättra söderns ekonomi. För närvarande är turistindustrin
nästan helt koncentrerad till Neapeltrakten och Sicilien, men man
hoppas inom några år också fått upp turisternas ögon för bl. a. Silaområdet i Calabrien, med dess vackra naturscenerier och goda möjligheter till sommar- och vintersport, liksom för Sardinien med dess
vilda skönhet och färgglada folktraditioner. Textilfabrikanten Marzotto i Vicenza håller sedan några år på att förse delar av Mezzogiorno med en kedja förstklassiga Jollyhotel allteftersom det statliga vägbyggandet fortskrider, och de politiska partierna, idrottstävlingsarrangörer och allehanda föreningar uppmuntras att förlägga sina arrangement till Syditalien.
Självfallet råder inte samma villkor överallt i Syditalien, utan
förhållandena växlar från trakt till trakt. storstaden Neapel har
sina speciella problem, det isolerade och ännu inte helt banditfria
Sardinien sina. Sicilien har det tack vare sina oljefyndigheter och
sina turistinkomster något bättre än det övriga Syditalien, även om
fattigdomen på landsbygden också där mångenstädes är förfärande.
Calabrien åter har i sekler utgjort Italiens i särklass fattigaste
landsända.
342
Problemet »Mezzogiorno»
Vad som nu fått Norditaliens industriföretagare att intressera
sig för Syditalien och anlägga filialer där i stället för i Norditalien,
som också har mycket riklig tillgång på arbetskraft och som ligger
bättre till i fråga om råvaruförsörjning, torde främst vara två saker.
För det första är man rädd för att staten ensam skall lägga beslag
på hela Syditalien. Man bör i detta sammanhang erinra sig, att
Italien är det land väster om järnridån, vars näringsliv sedan Mussoliniepoken rymmer den största statliga sektorn. För det andra
har det äntligen gått upp för dessa norditalienare, att också Syditalen inom en snar framtid kan komma att utgöra en icke föraktlig
avsättningsmarknad, och att det följaktligen gäller att hålla sig
framme.
Politiska aspekter.
Det syditalienska problemet har också en politisk aspekt, och det
är kanske främst denna som drivit fram de senaste årens reformer.
Redan 1946 befann sig den nya republikanska regimen i Rom i en
motsatsställning till det övervägande rojalistiska södern. Sedan ett
särskilt monarkistparti bildats under ledning av den neapolitanske
storredaren Achille Lauro, fick detta vid kommunalvalen i Syditalien 1952 ensamt eller tillsammans med nyfascister kontrollen över
städer som Neapel, där Lauro blev borgmästare, Palermo och Bari.
Ännu allvarligare var det kommunistiska hotet. Medan nästan alla
partier under den förfascistiska tiden i stort sett nonchalerat Syditalien, började kommunistpartiet efter det andra världskriget rätt
snart intressera sig för detta fattiga och efterblivna land, fyllt av
sociala motsättningar och mottagligt för ytterlighetspropaganda.
Kommunisternas attityd mot jordreformen har växlat alltefter dennas framväxt. Först hette det att lantarbetarna nog aldrig skulle
få någon jord. Sedan de väl fått den ersattes detta tema med att
staten nog tänkte lura dem som den alltid hade gjort förr, så att
de nog ti1l sist ändå aldrig blev riktigt självägande. Den nuvarande
parollen är att reformprojektet förfuskats genom korruption och
organisatoriska missgrepp och genom att bönderna fått alldeles för
litet jord var och måste betala igen på tok för mycket till staten.
Parlamentsvalen i juni 1953 blev ett allvarligt nederlag för den demokratiska centerkoalitionen i Syditalien. Jordägarna, som ofta
ännu ej fått den ersättning de blivit lovade, röstade i allmänhet med
monarkisterna, de bönder, som inte fått vad de hoppats på genom
jordreformen, och de lantarbetare och arbetslösa, som ännu ej fått
någon egen jord, fångades i stort antal av kommunistiska, nyfascis- 343
Torsten örn
tiska och- mera paradoxalt- monarkistiska valagenter. Som ett
exempel på i hur hög grad partipolitiska hänsyn tillåts spela in
vid reformpolitikens genomförande kan nämnas, att man i Calabrien av rädsla för att ge ytterlighetspartierna nya väljare endast
vågat avlägsna en familj av 19 000 under jordreformens stipulerade
treåriga prövotid. Regeringsanhängarna skyllde sina motgångar på
att reformpolitiken vid denna tidpunkt befann sig på sitt psykologiskt mest ömtåliga stadium och att ännu några år måste avvaktas,
innan dess värden kunde tänkas ha blivit uppenbara för alla och
envar.
Under de tre år som gått sedan dess har också reformpolitiken
intensifierats. 1955 års Vanuniplan för tiden 1955-1964 är det
främsta uttrycket härför. Sakta men säkert förändras också både
det ekonomiska och det andliga klimatet i Mezzogiorno. Särskilt
den nye presidenten Giovanni Gronchi och konseljpresidenten Antonio Segni har båda helt och fullt engagerat sig för denna reformvänliga linje. Segni, som själv är från Sardinien och varit professor
i agrarrätt vid universitetet i Sassari på Sardinien, bar som jordbruksminister ansvaret för 1950 års jordreformslagar. För säkerhets skull har den kristligt demokratiske partisekreteraren Amintore Fanfani under dessa år också sett till att reformprogrammet
kompletterats med en energisk uppbyggnad av den kristligt demokratiska partiapparaten i Syditalien. Den reformvänliga riktningen
är emellertid inte allenarådande inom regeringskoalitionen. Det lilla
hart när reaktionära liberala partiet och betydande grupper inom
det kristligt demokratiska partiet kring förre konseljpresidenten
Pella anser t. ex. att jordreformen börjat gå för långt, och att staten
genom reformpolitiken i Syditalien förvärvat en alldeles för stark
ställning i landets näringsliv. I detta läger drar man den konklusionen av 1953 års parlamentsval, att en bred allians omfattande också
monarkisterna och de moderatare bland nyfascisterna är nödvändig
för att hejda kommunismen. Årets kommunalval den 27 maj gav
mot vad man allmänt väntat inte något mera deciderat utslag för
de demokratiska partierna ens i reformzonerna.
Det torde i själva verket ännu vara alldeles för tidigt att uttala
sig om effekten av åtgärder som vidtagits under de senaste åren
för att höja levnadsstandarden i Syditalien till en mera människovärdig nivå, men man måste beundra den företagsamhet stat och
enskilda under den nuvarande regimen visat prov på för att komma
till rätta med detta sekelgamla problem.
344

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner