Presidenten och Vietnam
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Presidenten och Vietnam
Den som uppmärksamt läser president
Nixons tal till nationen den 3 november skall snart finna, att detta tal varken var så tamt eller så intetsägande,
som vissa radikala kritiker velat göra
gällande. Det är sant, att det inte var
fråga om något oratoriskt mästerstycke.
Sådana tycks inte passa den nuvarande
presidenten, eller också har lyssnarna
blivit bortskämda av de två föregångarnas obestridliga förmåga: president
Kennedys ibland lysande talekonst, eller president Johnsons förmåga att tala
ett språk, som folk förstod.
President Nixon är torrare men har
en förtjänst, som inte kan underskattas,
nämligen att han lägger fram fakta som
de är. Två sådana i det senaste talet förtjänar att särskilt framhållas. Han gjorde en sammanställning av de försök som
gjorts att komma till tals med den andra sidan i Vietnamkonflikten. Som bekant pågår en s k fredskonferens i Paris. Där har hållits ett 40-tal offentliga
möten och ett stort antal underbandsmöten, men ingenting annat har kommit ut av alltsammans än att man fattat
beslut om formen på det bord, vid vilket man sitter. I detta läge gjorde president Nixon så sent som i juli ett försök
att via en annan kanal få en direkt förbindelse med president Ho Chi Minh.
Han framförde i ett nu publicerat brev
sin önskan att fredsförhandlingarna på
ena eller andra sättet skulle aktiveras
och han erbjöd sin medverkan till detta.
Han fick ett svar, daterat den 25 augusti, alltså före Ho Chi Minhs död. Det
är väl numera svårt att veta om denne
själv författat det. I varje fall var det
ett det mest sterila brev som man kunde tänka sig; det kunde lika gärna ha
lästs upp vid konferensbordet i Paris.
Det ledde till ingenting. Att USA på ett
helt annat sätt än motståndarna förklarat sig villigt att nå till en fred förhandlingsvägen är ostridigt.
Den andra sak som bör noteras i
Nixons tal, är att fortsättningen under
sådana omständigheter kommer att följa en kärvare linje. Många finns som
högljutt och med plakat i demonstrationståg gör gällande, att USA villkorslöst och omedelbart skall dra tillbaka
sina trupper från Vietnam. Detta blev
inte presidentens beslut. Det var inte
heller att vänta. Den som själv inte har
något ansvar kan lätt begära, att ett annat land skall anse sig besegrat och underkasta sig smäleken av ett frivilligt
valt nederlag, men den som bär ansvar
har det inte lika lätt. Det är tämligen
säkert, att den president i USA, som
handlat efter demonstranternas vilja,
skulle se sitt inflytande så undergrävt
och skulle få sitt uppträdande bedömt
som så svagt, att han praktiskt taget blivit satt ur spel för resten av sin ämbetstid; för att inte tala om den prestigevinst
som motsidan skulle gjort. Att begära
att någon skall handla så är inte realistiskt.
Presidenten förkastade också detta
alternativ under åberopande av flera
skäl. Hans plan är i stället att efter hand
ersätta de amerikanska förbanden med
sydvietnamesiska. Dessa kan få vapen
från USA. Folk finns tillräckligt att
utbilda. Det rör sig om Sydvietnams
egen vilja att överleva; finns den kan
kriget i Vietnam i dess nuvarande form
avvecklas.
Det har sagts av många, och det har
också sagts i denna tidskrift, att kriget
i Vietnam från början var en olycka.
Det understöd, som amerikanerna gav
under president Eisenhowers tid och i
utrikesminister Dulles’ anda, var för
obetydligt för sitt ändamål och ledde
bara till komplikationer. President Kennedy övertog den tilltrasslade situationen och gick vidare på samma linje.
Numera vet man, att han var missledd
eller i varje fall fick dåliga råd av de
militära cheferna i Pentagon. President
Johnson förefaller ha fortsatt kriget i
en mycket mera massiv form utan att
någon gjorde klart för honom var detta skulle sluta. En sak är säker. Kriget
har lett till en opposition inom Förenta
staterna och mot Förenta staterna utan
knappast något motstycke.
Krig är alltid en olycka, men vissa
krig kan bäras därför att alternativet,
underkastelse eller förintelse, synes vara
något än värre. Ett krig, som människorna inte förstår och som tycks nyttja
till intet, är omöjligt att få gehör för.
451
Det finns alltid utrikespolitiska uppgifter, som inget land skall ta på sig, inte
ett stort och allra minst ett litet land.
USA valde olyckligt nog att försöka
stoppa en folkkommunistisk frammarsch
i Vietnam, medan den internationella
kommunismens företrädare, Sovjetunionen, fick fritt anfalla t ex i Ungern. Om
militära ingrepp anses böra ske inom
områden, som folk i andra länder anser
ligga långt utanför deras normala intressesfärer, då finns bara en enda möjlighet. Ingripandet måste företagas genom ett internationellt organ, som Förenta nationerna, som kan ansvara för
rättvisan i aktionen – typ Kongo. Kan
inte heller FN göra något, då är det i
dagens läge tyvärr bara att konstatera,
att ingenting hjälper.
President Nixon har ärvt ett impopulärt krig, som både han och de allra
flesta amerikaner vill dra sig ur. Han
har valt att försöka komma bort ifrån
det med hedern i behåll och utan att
förlora USAs ansikte i världen och därmed dess möjligheter att en annan gång,
med eller utan aktiv uppvisning av sin
styrka, vara till hjälp. Många kommer
att fördöma hans val, men en kall eftertanke säger att det torde ha varit det
enda möjliga.
Den som uppmärksamt läser president
Nixons tal till nationen den 3 november skall snart finna, att detta tal varken var så tamt eller så intetsägande,
som vissa radikala kritiker velat göra
gällande. Det är sant, att det inte var
fråga om något oratoriskt mästerstycke.
Sådana tycks inte passa den nuvarande
presidenten, eller också har lyssnarna
blivit bortskämda av de två föregångarnas obestridliga förmåga: president
Kennedys ibland lysande talekonst, eller president Johnsons förmåga att tala
ett språk, som folk förstod.
President Nixon är torrare men har
en förtjänst, som inte kan underskattas,
nämligen att han lägger fram fakta som
de är. Två sådana i det senaste talet förtjänar att särskilt framhållas. Han gjorde en sammanställning av de försök som
gjorts att komma till tals med den andra sidan i Vietnamkonflikten. Som bekant pågår en s k fredskonferens i Paris. Där har hållits ett 40-tal offentliga
möten och ett stort antal underbandsmöten, men ingenting annat har kommit ut av alltsammans än att man fattat
beslut om formen på det bord, vid vilket man sitter. I detta läge gjorde president Nixon så sent som i juli ett försök
att via en annan kanal få en direkt förbindelse med president Ho Chi Minh.
Han framförde i ett nu publicerat brev
sin önskan att fredsförhandlingarna på
ena eller andra sättet skulle aktiveras
och han erbjöd sin medverkan till detta.
Han fick ett svar, daterat den 25 augusti, alltså före Ho Chi Minhs död. Det
är väl numera svårt att veta om denne
själv författat det. I varje fall var det
ett det mest sterila brev som man kunde tänka sig; det kunde lika gärna ha
lästs upp vid konferensbordet i Paris.
Det ledde till ingenting. Att USA på ett
helt annat sätt än motståndarna förklarat sig villigt att nå till en fred förhandlingsvägen är ostridigt.
Den andra sak som bör noteras i
Nixons tal, är att fortsättningen under
sådana omständigheter kommer att följa en kärvare linje. Många finns som
högljutt och med plakat i demonstrationståg gör gällande, att USA villkorslöst och omedelbart skall dra tillbaka
sina trupper från Vietnam. Detta blev
inte presidentens beslut. Det var inte
heller att vänta. Den som själv inte har
något ansvar kan lätt begära, att ett annat land skall anse sig besegrat och underkasta sig smäleken av ett frivilligt
valt nederlag, men den som bär ansvar
har det inte lika lätt. Det är tämligen
säkert, att den president i USA, som
handlat efter demonstranternas vilja,
skulle se sitt inflytande så undergrävt
och skulle få sitt uppträdande bedömt
som så svagt, att han praktiskt taget blivit satt ur spel för resten av sin ämbetstid; för att inte tala om den prestigevinst
som motsidan skulle gjort. Att begära
att någon skall handla så är inte realistiskt.
Presidenten förkastade också detta
alternativ under åberopande av flera
skäl. Hans plan är i stället att efter hand
ersätta de amerikanska förbanden med
sydvietnamesiska. Dessa kan få vapen
från USA. Folk finns tillräckligt att
utbilda. Det rör sig om Sydvietnams
egen vilja att överleva; finns den kan
kriget i Vietnam i dess nuvarande form
avvecklas.
Det har sagts av många, och det har
också sagts i denna tidskrift, att kriget
i Vietnam från början var en olycka.
Det understöd, som amerikanerna gav
under president Eisenhowers tid och i
utrikesminister Dulles’ anda, var för
obetydligt för sitt ändamål och ledde
bara till komplikationer. President Kennedy övertog den tilltrasslade situationen och gick vidare på samma linje.
Numera vet man, att han var missledd
eller i varje fall fick dåliga råd av de
militära cheferna i Pentagon. President
Johnson förefaller ha fortsatt kriget i
en mycket mera massiv form utan att
någon gjorde klart för honom var detta skulle sluta. En sak är säker. Kriget
har lett till en opposition inom Förenta
staterna och mot Förenta staterna utan
knappast något motstycke.
Krig är alltid en olycka, men vissa
krig kan bäras därför att alternativet,
underkastelse eller förintelse, synes vara
något än värre. Ett krig, som människorna inte förstår och som tycks nyttja
till intet, är omöjligt att få gehör för.
451
Det finns alltid utrikespolitiska uppgifter, som inget land skall ta på sig, inte
ett stort och allra minst ett litet land.
USA valde olyckligt nog att försöka
stoppa en folkkommunistisk frammarsch
i Vietnam, medan den internationella
kommunismens företrädare, Sovjetunionen, fick fritt anfalla t ex i Ungern. Om
militära ingrepp anses böra ske inom
områden, som folk i andra länder anser
ligga långt utanför deras normala intressesfärer, då finns bara en enda möjlighet. Ingripandet måste företagas genom ett internationellt organ, som Förenta nationerna, som kan ansvara för
rättvisan i aktionen – typ Kongo. Kan
inte heller FN göra något, då är det i
dagens läge tyvärr bara att konstatera,
att ingenting hjälper.
President Nixon har ärvt ett impopulärt krig, som både han och de allra
flesta amerikaner vill dra sig ur. Han
har valt att försöka komma bort ifrån
det med hedern i behåll och utan att
förlora USAs ansikte i världen och därmed dess möjligheter att en annan gång,
med eller utan aktiv uppvisning av sin
styrka, vara till hjälp. Många kommer
att fördöma hans val, men en kall eftertanke säger att det torde ha varit det
enda möjliga.