Presidentdebatt utan sakfrågor
I början av mars hålls presidentval i Kenya. Michael Wahman har sett den första direktsända TV-debatten någonsin i landet och konstaterar etnicitet i stor utsträckning präglar valet.
I den första direktsända kenyanska TV-debatten någonsin, kunde väljarna på måndagskvällen lyssna till samtliga åtta presidentkandidater inför det stundande valet. Det var allt annat än ett gäng politiska gröngölingar som delade podiet, fem av kandidaterna är tidigare ministrar, sex har suttit i parlamentet och flertalet har tillhört den yttersta politiska eliten sedan införandet av flerpartival 1992.
Trots kandidaternas gedigna meritlistor märktes en påfallande ovana vid det nya formatet. Svaren var ofta otydliga, saknade relevans för den ställda frågan och anmärkningsvärt lite interaktion pågick mellan kvällens huvudpersoner. Den favorittippade kandidaten, premiärministern Raila Odinga, höll en relativt låg profil och den huvudsakliga motkandidaten, Uhuru Kenyatta, fick klä skott från moderatorerna angående lämpligheten att kandidera till presidentämbetet samtidigt som han är åtalad för brott mot mänskligheten vid den internationella brottmålsdomstolen i Haag.
Den civiliserade och kontrollerade tonen mellan kandidaterna kan tyckas märklig i relation till de ohyggliga scener som utspelade sig fem år tidigare i samband med det föregående presidentvalet. Efter att den nu avgående presidenten, Mwai Kibabki, utropats som segrare i ett val med omfattande valfusk, utbröt en flod av våld som försatte landet i en inbördeskrigsliknande situation. Innan konflikten kunde lösas genom medling av FNs förre generalsekreterare, Kofi Annan, hade mer än 1000 kenyaner mist livet och hundratusentals förlorat sina hem. Våldet var orkestrerat från den högsta politiska nivån och utvecklades snabbt till en etnisk konflikt. Situationen efter valet 2007 ligger som en våt filt över den pågående kampanjen, men med två huvudkandidater som båda anklagats för delaktighet saknas viljan att använda historien som ett politiskt slagträ i årets valkampanj.
Statsvetenskaplig forskning visar att etnicitet kvarstår som den viktigaste faktorn i kenyanskt väljarbeteende, mycket viktigare än andra identitetsmarkörer så som utbildning eller inkomst. Vissa forskare hävdar att val i Kenya mer eller mindre kan beskrivas som en etnisk folkräkning. Det har förutsatts att politiker i huvudsak kommer att favorisera den egna gruppen när statliga resurser skall fördelas.
När frågan diskuterades under måndagens TV-debatt, kunde kandidaterna villigt erkänna att etnicitet fortfarande är viktigt i kenyansk politik. Däremot förnekades ivrigt idén att den egna kampanjen byggde på etnisk mobilisering. En snabb titt på årets startfält antyder dock en annan historia. Raila Odinga väntas vinna sort bland den egna Luo-stammen, koncentrerad i den sydvästliga Nyanza regionen. Den folkrikaste Kikuyu stammen är splittrad mellan fyra olika kandidater, men Uhuru Kenyatta ses som den självklara företrädaren för centrala Kenya. En tredje kandidat, Musaila Mudavadi förväntas vinna västra Kenya där den egna Luhya befolkningen är koncentrerad.
Kenyas etniska mosaik, där ingen etnisk grupp är i egen majoritet, har öppnat upp för återkommande politisk kohandel och inför varje val har prominenta ledare skapat kortsiktiga koalitioner med ambitionen att vinna regeringsmakten. De koalitioner som ställde upp i valet 2002 överlevde inte till 2007 och koalitionerna från 2007 är återigen utraderade inför det kommande valet. Raila Odinga har utnämnt den framstående Kamba-politikern Kolonzo Musyoka som sin vicepresidentkandidat och hoppas därmed kombinera stöd från sydvästra och östra Kenya. Uhuru Kenyatta har skapat en koalition med sin forna fiende William Ruto från Kalenjin stammen. Konsekvensen av det återkommande koalitionsskapandet är att den normala livslängden för ett politiskt parti är väldigt kort. Inget av de partier som lanserade en presidentkandidat vid det föregående valet kommer återigen ställa upp med en kandidat nästa månad. En av TV-debattens kandidater försökte slingra sig från frågan om hur länge hans parti existerat genom att klargöra att det viktigaste är att partiets idéer är gamla. Partiet grundades i december.
Det stundande kenyanska valet visar tydligt på de problem som många nya afrikanska demokratier ställts inför i processen att konsolidera de demokratiska institutionerna. När etnicitet blir den viktigaste grundstenen för politisk verksamhet, blir partier sällan mer än ett tomt skal för ambitiösa politiker. I en av mina egna intervjuer med en kenyansk regeringsmedlem erkände ministern att det var omöjligt att skilja det egna partiprogrammet från det huvudsakliga motståndarpartiets manifest. Väldigt lite av måndagens TV-debatt handlade om politiska sakfrågor där politiska kandidater på allvar kan inta olika positioner. Istället blev debatten ett ytligt utbyte av politiska slagord om demokrati, ekonomisk utveckling och anti-korruption.
Institutionaliserade partier som mobiliserar väljare med hjälp av ideologi snarare än etnicitet är viktigt för att skapa kontinuitet i det politiska systemet. Det är också centralt för att öka den allmänna tilltron till politiska institutioner och minska etniska spänningar, både under och mellan val. Det är knappast en tillfällighet att afrikanska stater med mer institutionaliserade partisystem, så som Ghana och Sydafrika, också är de som lyckats bäst i processen att konsolidera det demokratiska systemet. Nya initiativ, så som direktsända TV-debatter, är ett välkommet tillskott till det politiska samtalet. Förhoppningsvis kommer framtida debatter att vara mer informativa för de väljare som tänkt rösta utifrån kandidaternas åsikter snarare än geografiska hemvist.
Michael Wahman är Fil. Dr. i Statsvetenskap (Lunds universitet) och Postdoc på University of Texas at Austin. Hans doktorsavhandling ”United Against Autocrats” handlar om val och partier i elektorala autokratier.