Kränkningar kan inte lagstiftas bort

Näthat och kränkningar på internet har diskuterats flitigt den senare tiden. Skulle en hårdare lagstiftning göra situationen bättre? Marika Formgren har intervjuat David Eberhard, psykiater och författare till Ingen tar skit i de lättkränktas land.

Näthat handlar om kränkningar. David Eberhard, psykiater och författare, skrev 2009 i boken Ingen tar skit i de lättkränktas land att svenskar i dag blir kränkta av nästan allt, och att staten dessutom skapar illusionen att allt obehag kan utrotas genom ombudsmän och utredningar. Svenska Nyhetsbyrån frågade honom vilken roll kränktheten spelar för fenomenet näthat.

– Den som anser sig kränkt ger sig själv rättigheter. Man ser sig inte som förövare utan som offer som får ge igen. Det finns fler faktorer än kränkthetens offermentalitet och rättighetstänkande bakom näthat – som brist på uppfostran.

– Men folk är inte otrevligare nu än förr. Det är internet som uppmuntrar indignationskulturen. Förr när man skrev pappersbrev – eller klippte bokstäver ur tidningar om man ville vara anonym – hann man tänka efter innan man skickade en upprörd reaktion. Nu går det blixtsnabbt, och många skriver på fyllan. Man ska akta sig för mobilen när man är full!

– Genusvinkeln, män som hatar kvinnor, är missvisande. Män är generellt mer aggressiva än kvinnor, på grund av testosteronet, men de som blivit så mobbade att de slutat blogga är inte kvinnor: Marcus Birro, Pär Ström och Pelle Billing.

Om vi bortser från brott som faller under allmänt åtal – olaga hot, hets mot folkgrupp – så handlar näthatet om kränkningar. Du skriver att begreppet ”kränkning” glidit mot en subjektiv definition, där bara den kränkte själv kan avgöra vad som är en kränkning. Många vill nu lagstifta mot nätkränkningar, men går det att fastställa objektiva kriterier för vad som är en kränkning?

– Det är ju juristernas jobb. Fast de subjektiva kriterierna har letat sig in i definitionen på sexuella trakasserier. Och inom psykiatrin är det inte bara kränkningar, utan även psykiska sjukdomar, som allt mer definieras subjektivt. Det är ett problem, för när man devalverar begreppet ”kränkning” och dömer ut skadestånd för lindriga saker, då devalverar man samtidigt verkliga kränkningar som tortyr och våldtäkt. Det är inte enkelt att fastställa objektivt vad som är en kränkning men det är viktigt för offrens skull.

Hur kan människor hantera känslan av kränkning på andra sätt än att ropa på mer lagstiftning som inskränker yttrandefriheten?

– Skit i att läsa dumma grejor! Jag skulle aldrig googla mitt eget namn. Finns det någon nisse i Mjölby som tycker att jag är dum i huvudet – jaha? Om min fru och mina barn tycker om mig, varför ska jag bry mig? Fördelen med internet är ju att man kan stänga av, man kan blockera personer.

Tror du att skärpt lagstiftning mot nätkränkningar skulle lindra människors oro eller trigga den att bli värre?

– Trigga. När jag gick i skolan var det slagsmål flera gånger i veckan, och mamma fick knappt veta. I dag är acceptansen mindre för att barn slåss, skolorna kallar dit föräldrar vid minsta incident. Har det lett till att barn mår bättre? Tveksamt. Sänker man acceptansen för att säga otrevliga saker, och låter ärekränkningar falla under allmänt åtal, så kommer vi att drunkna i sådana anmälningar.

– Lagstifta inte mer utan följ den lag som finns. Jag blev dödshotad på Facebook nyligen men polisen lade ned utredningen direkt. Mer omfattande lagstiftning skulle göra det ännu svårare att lagföra de reella brotten – anmälningarna skulle bli så många. Det gäller att särskilja allvarliga brott från dumheter. Hot ska beivras. Att människor säger sårande dumheter måste däremot vara individernas ansvar, staten kan inte fixa allt åt oss.

Marika Formgren är ledarskribent på Svenska Nyhetsbyrån.