Preliminärer i författningsdebatten


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PRELIMINÄRER I FÖRFATTNINGsDEBATTEN
EFTER mångårigt utredningsarbete,
som tidigare resulterat i en del intressanta specialundersökningar av
vissa författningsproblem, har författningsutredningen nu framlagt
ett betänkande med titeln »Sveriges statsskick» som innehåller förslag till ny regeringsform och ny
riksdagsordning. Denna senare
skall enligt förslaget inte längre
vara en av rikets grundlagar, men
de väsentliga bestämmelserna om
riksdagen skall såsom nu ha sin
plats i regeringsformen.
Betänkandet innehåller en kort
inledande motivering men de utförliga motiven kommer senare. I
avvaktan på dem kan författningsdebatten inte bli annat än preliminär. Att den tagit sin början är
emellertid naturligt.
Förslaget kan bedömas ur såväl
politisk som lagteknisk synpunkt.
Politiska bedömanden gör sig helt
naturligt gällande då det gäller
t. ex. frågorna om enkammarriksdag eller tvåkammarriksdag och
om valsättet. Av lagteknisk natur
är alla de bestämmelser vari utredningen sökt kodifiera den konstitutionella sedva(nerätt, varigenom
1809 års regeringsform under årens
Av professor HILDING EEK
gång kommit att omvandlas. Det har
framför allt gällt att i regeringsformens text ge uttryck åt parlamentarismens grundsatser och åt det
förhållandet att rikets styrelse tillkommer regeringen, inte konungen allena. Beskattningen och budgetregleringen i vår tid svarar inte
alls mot vad gällande regeringsform utsäger. Till behovet av nyformuleringar ansluter sig önskemålet om utrensning av gammalmodiga, delvis obegripliga paragrafer i den gällande regeringsformen.
Den konstitutionella sedvanerätten kommer enligt min mening till
klart och sobert uttryck i den föreslagna texten. Denna bör emellertid under den fortsatta debatten
bli föremål för en noggrann analys
mot bakgrund av de väntade motiven. I den mån den föreslagna
texten innehåller verkliga nyheter
och inte bara kodifikation eller sö-
ker öppna möjlighet för en fortsatt
konstitutionell sedvanerätt enligt
nya linjer kommer ju nämligen ett
politiskt bedömande nödvändigtvis
med i spelet. I vilken omfattning
och hur vill svenska folket vara
med om att ändra sitt statsskick
sådant det är i dag, bedömt på
grundval av regeringsformens text
och den praxis i omvandlande riktning som redan vunnit hävd? Med
de lagtekniska övervägandena blandar sig vissa mer eller mindre politiska bedömningar också då det
gäller frågan om vi bör göra rent
bord med den författningshistoriska tradition som anknyter till
1809 års revolution och författningsverket av samma år. Till den
frågan skall jag återkomma.
Bland det som är eller ter sig
nytt, dvs. som mer än kodifikation,
i författningsutredningens förslag
är bland annat kap. 2 om »grundläggande fri- och rättigheter» samt
ett stadgande i kap. 4, § 9 om överlåtelse av »suveränitet» på mellanfolklig organisation. Båda dessa ämnen synas, låt vara att vi alltjämt
väntar på motiven, kräva mycket
grundligt övervägande. Det vill synas som om man inte lyckats så
väl med uppgiften att dels formulera en ny rättighetsförklaring och
dels bevara § 16 i 1809 års RF, som
formad efter landslagens konungaed mer än något annat stadgande
i RF ger uttryck åt svensk rättstradition och som också torde vara
bättre känd av landets medborgare
(och inte bara kverulanterna) än
något annat lagrum i RF. I förslaget har RF § 16 inbyggts i första
kapitlet, som handlar om statsskickets grunder. stadgandet riktar sig inte längre till konungen
utan till »alla rikets myndigheter»;
om traditionen slås vakt genom ingressorden: »l överensstämmelse
11- 634842 Svensic Tidskrift H. 3 1963
139
med vad i riket av ålder gällt».
Detta· är gott och väl, men fråga
är om inte i kap. l konungen eller
i varje fall regeringen bör vara lagbudets adressat. »Myndigheterna»
skymtar i kapitlet endast som organ »under regeringen». Och som
en förutsättning för RF § 16, som
inte bör falla bort, ligger väl den
gamla rätten för envar att gå till
kungs under åberopande av dennes
löfte att »rätt och sanning styrka».
Men man nöjer sig inte med den
något omgjorda RF § 16. I ett
andra kapitel avhandlas »grundläggande fri- och rättigheter». Kapitlet skall utgöra en motsvarighet
till främmande författningars rättighetsförklaringar. Kapitlet synes
böra läsas mot bakgrund av vad
författningsutredningen säger om
den s. k. lagprövningsrätten, som
betecknas som »en värdefull garanti för grundlagens efterlevnad»,
ehuru den antas komma i bruk
framför allt som en garanti av regeringsformens regler om makteller funktionsfördelning mellan
regering och riksdag. I främmande
författningar har rättighetsförklaringarna i allmänhet uppgiften att
värna om en medborgarnas frihetssfär mot alla slags statliga ingrepp.
De grundläggande fri- och rättigheterna skall m. a. o. vara skyddade även mot ingrepp av lagstiftaren och de allmänna domstolarnas lagprövningsrätt blir i detta
fall en även mot lagstiftaren riktad
garanti. Men inte så i förslaget till
ny regeringsform. Det har för- 140
tjänsten att räkna upp en rad vä-
sentliga fri- och rättigheter, men i
så gott som samtliga fall klargöres
att de kan inskränkas genom lag
eller blott behöver respekteras »Så-
vitt ej annat är särskilt stadgat».
Detta gäller ju ej om tryckfriheten
men dennas särställning enligt
tryckfrihetsförordningen har inte
kommit till uttryck i § l i kapitlet
vilket handlar bland annat om
åsiktsfrihet, yttrandefrihet och
tryckfrihet. Som absolut, dvs. skyddad även mot lagstiftaren, anges
grundsatsen i § 8 att »ingen må dö-
mas av annan domstol än den under vilken han hör enligt lag» ; det
absoluta ligger här i orden »dömas»
och »domstol». Här aktualiseras på
nytt den debatt som tidigare förklarats tabu av förutvarande utrikesministern, nämligen debatten
om förenligheten av de svenska
åtagandena enligt Europarådets
konvention om de mänskliga rättigheterna med svensk lagstiftning
enligt vilken t. ex. den sinnessjuke
»hör» under sinnessjuknämnden
såsom »domstol» eller det vanartiga barnet under länsstyrelsen.
Enligt § 2 i förslaget kan svensk
medborgares personliga frihet inskränkas genom lag. §§ 2 och 8
torde kräva närmare jämförande
begrundande. – Även »rätten till
arbete» i § 6 är formulerad som en
absolut rätt. Emellertid ligger här
tyngdvikten vid en följdsats enligt
vilken den som inte kan försörja
sig själv kan få bistånd och stöd
av det allmänna enligt närmare
bestämmelser i lag. Frågan är om
inte följdsatsen har nog att säga
och även kunde formuleras med
starkare eftertryck, medan »rätten
till arbete» kunde få försvinna som
en skäligen tom dekoration inför
inträdet i automationens tidsålder.
I nuvarande RF § 12 finns en
bestämmelse om »makten över utrikes ärendena» innebärande bland
annat att regeringen kan ingå överenskommelse med främmande
makt, men att dylik överenskommelse i vissa fall tarvar riksdagens
godkännande. Intet tyder på att en
dylik överenskommelse inte skall
kunna innehålla ungefär vad för
slags åtgärder som helst och att
man här har att göra med en statsfunktion, lagtekniskt skild från
lagstiftning och beskattning. Intet
konstitutionellt hinder har hittills
ansetts föreligga mot t. ex. att Sverige anslutit sig till FN och därigenom på förhand förbundit sig
att erlägga den årliga avgift till
dess budget som debiteras Sverige
genom beslut av FN :s generalförsamling även om det skulle ske
mot den svenska delegationens röst.
Den folkrättsliga förpliktelsen står
klar, »Överstatligheten» har accepterats, och det ter sig som en ren
formalitet att regeringen årligen
ber riksdagen bevilja anslag för erläggandet av den avgift vi folkrättsligt är skyldiga att betala enligt ett generellt åtagande som riksdagen gjorde då den godkände
Sveriges anslutning till den överenskommelse som FN :s stadga
utgör. Författningsutredningen har
emellertid nu kommit fram till att
ett nytt grundlagsstadgande skulle
behövas för »Överlåtande av befogenheter på mellanfolklig organisation». Dess kortfattade uttalanden
härom är tvivelsamma, minst sagt,
ur både folkrättslig och statsrättslig synpunkt. Dess förslag till lagtext (kap. 4, § 9) innefattar en restriktion i förhållande till gällande
rätt. »Överlåtelser» – tydligen så-
dana som vi redan gjort genom
anslutningen till FN och åtskilliga
av dess fackorgan, en del redan
utrustade med kvasi-legislativa befogenheter – skall få ske endast i
den ordning som gäller för stiftande av grundlag. Den sentida
EEC-debatten tycks ha spelat in.
Går texten igenom skulle Sverige
framdeles inte alltid effektivt kunna medverka i det snabbt skiftande
internationella umgänget. Två likalydande riksdagsbeslut skulle erfordras för »Överlåtelse», skilda åt
av val till riksdagen och av en kanske ödeläggande offentlig debatt
kring sådana ofta mycket verklighetsfrämmande frågeställningar
som respekten för »suveräniteten»
givit upphov till utomlands. På
denna punkt måste lagförslaget
gnuggas ordentligt – och sakkunnigt.
Behöver vi en författningsreform
nu eller kan vi kanske nöja oss
med 1809 års regeringsform sedan
vi genom författningsutredningen
fått belägg på att den i väsentliga
delar skall läsas och förstås så som
141
framgår av utredningens förslag
till ny text? Det gamla kan inte
bestå för evigt. Nuvarande regeringsform är knappast begriplig
ens för riksdagsmännen. Utländska
bedömare får regelmässigt en felaktig uppfattning om Sveriges
statsskick genom studiet av vår
gällande regeringsform. Så länge
den konstitutionella sedvanerätten
inte lagts fast i lag kan onödiga
politiska tvister uppkomma kring
grundläggande statsrättsliga spörsmål. Detta är några av flera skäl
som talar för en författningsrevision nu. Å andra sidan menar man
på sina håll, att årtalet 1809 har
ett historiskt värde och bärs av en
tradition, som kastas bort genom
att vi i det tjugonde århundradets
slutskede lägger oss till med en ny
regeringsform. I argumentet ligger
väl också tanken, att den historiska traditionen ger en särskild
förankring åt vår demokrati, sådan
dess grundsatser formulerades 1809
och sådan den därefter kommit
att bli, av ett nytt snitt men förankrad i de frihets- och laglighetsmaximer från svensk medeltid som
1809 förbands med då högmoderna
franska maktdelningstankegångar.
Men det kan ifrågasättas om årtalet 1809 med dess revolution, dess
revolutionärer och dess grundlagsfäder verkligen står levande för
svensken av i dag. Vår tryckfrihetsförordning bär numera årtalet
1949 men uppbävandet av 1812 års
TF har inte berövat vår tryckfrihet
något av dess helgd i menige mans
142
ögon. Jag tror att de konstitutionella grundsatserna i sig själva och
deras klara uttryck i lag har högre
värde för medborgaruppslutningen
kring demokratin än ett aldrig så
ärevördigt historiskt datum att
ange som statsskickets födelsestund. Men det ginge väl an att på
något sätt söka förbinda det nya
med det traditionella. Det skulle
kunna ske om man- kanske i strid
med konservativa lagskrivningsmetoder – lät en ny regeringsform få
en ingress som erinrade om arvet
från 1809: »Grundvalarna för statsskicket i Sveriges rike, för de högsta
statsorganens verksamhet och för
medborgarnas ömsesidiga rättigheter och skyldigheter har givits uttryck i den regeringsform som Konungen och riksdagen fastställde
den 6 juni 1809. På dessa grundvalar vilar jämväl den regeringsform
som nu, i en ny tids språkdräkt
och under hänsyn till samhällsförhållandenas ändringar och nya
krav, i grundlagsenlig ordning antagits och från och med denna dag
äger kraft av grundlag».
Den andra satsen i en sådan ingress är kanske inte helt sanningsenlig, ty i mycket har ju statsskickets grundvalar förändrats. Men
åt en livslögn av större vidd ger
man sig hän, om man fortfar att
leva med de dicta som härrör från
1809 års män – på sin tid förmodligen betraktade som mer hänsynslösa omstörtare än 1960-talets
Richard Sandler eller J örgen Westerståhl.