Print Friendly

Polisstaten

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

POLISSTATEN
LIKSOM det förra världskriget från de segrande makternas sida
utkämpades för den ärligt menade parollen att göra världen tryggad för demokratien, så proklamerades under det andra världsluiget
som det stora målet att efter slaktningens slut bl. a. tillförsäkra
människorna frihet från fruktan, liksom okvald rättighet till
tanke-, tros- och yttrandefrihet. För de båda anglosachiska världsmakternas stora ledare, Churchill och Roosevelt, låg i Atlantchartan utan varje tvivel inget skenfagert tal. De stredo för ett högt
syftemål, och just därför kunde de ur sina folk utlösa starkare
krafter än den rena nödvärnsrättens och självbevarelsedriftens.
Vilken kritik som än må kunna riktas mot dessa staters ockupationspolitik efter kriget, ha de ärligen sökt leva som de lärt.
Även Sovjetunionen bekände sig fri’m krigets slut till Atlantchartan. Det låg likväl något förbluffande i att en stat, som själv byggt
upp ett av de mest excessiva polisvälden, som världshistorien känner, och som t. ex. i Balticurn 1940 grovt kränkte den folkens självuestämningsrätt, :,;om chartan också edfäste, så oreserverat kunde
skänka sin anslutning till de bägge anglosachiska statsmännens
målsättande deklaration. Men den möjligheten stod öppen, att de
ledande i Sovjetunionen ämnade dirigera utvecklingen mot större
medborgerlig frihet och mera reell demokrati.
Hur kan denna utveckling bedömas två år efter det andra världskrigets slut?
Vad som under denna tid skett i unionen själv, tyder inte på
mlgra avsteg frän systemet före kriget. Visserligen har dödsstraffet helt nyligen slopats, men det finns lidanden som kunna vara
större ~in valdsdöclens. Partimonopolet hestår alltjämt; partiets
officiella kritiker rasa i likriktande iver mot författarnas ämnesval
och ämneshehandling; det standardiserade förhärligandet av Stalin och andra toppfigurer har snarare till- än avtagit och kan blott
söka sitt motstycke i de gravgångna axelmaktsdiktaturerna. Deportationer och tvångsarbete höra alltjämt till dagordningen; även
de torde efter kriget ha nått världsrekordsiffror. Och minst en
289
,- –
Polisstaten
miljon krigsfangar hållas, utan att de anhöriga veta mycket eller
ens något om deras öde, trots Genevekonventioner med förpliktelse
för staterna bl. a. att lämna upplysningar om de tillfångatagna.
Över Baltikum håller Ryssland sin jiirnhand, och de baltiska
folken ha lika litet som invånarna i det östra Polen, KarpatoRntenien (f. d. Tjeckoslovakiet) och Bessarabien fått veta av
någon reell självbestämningsrätt, innan de införlivats i USSR.
Och lika betecknande är tendensen i de angränsande stater, som
till följd av krigets utgång och Sovjetunionens krigsinsats med
ollor mot sin vilja intvingats i östblocket. Att dessa stater, som
de flesta efter västerländska parlamentariska mått aldrig någonsin pacificerats, inte skulle kunna undgå vissa hårda inre npr)-
görelser eller räfst- och rättarting med fascistiska ledare eller
landsförrädare var i och för sig knappast tänkbart; vi behöva för
jämförelses skull bara tänka på utrensningsaktionerna i Korge
och Danmark, även om myndigheterna där konsekvent och framgångsrikt bemödat sig om att låta vedergällningen mot »landsvik>
hålla sig inom den stränga laglighetens råmärken. Men i flera
av dessa satalitstater har segrarens hämnd varit ohlidkeligt hård
och blodig. Och ännu har ingen varaktig avsvänning nåtts, utom
möjligen i Jugoslavien, där ‘l’itos makt synes tillsvidare starkt
befäst. Denna vår har oron stigit på nytt, och överallt därbakom
sv~1rar man det kommunistiska volisväldot. Vi behöva blott anföra
några rubrikliknande notiser från de senaste månaderna.
Rumänien: Don 20 mars sades det i Bukarest att 315 personer
ur oppositionen hade arresterats; ingen visste dock var de hällos
fängslade. Den 26 april hotade den rumänska radion Manins bondeparti att alla dess företrädare såsom »farliga för bönderna» skulle
uteslutas från alla ledande poster. Den G maj meddelades, att ett
antal ekonomiska sabotörer i Tulcea arresterats- i Humiinien liksom annorstädes hemöda sig kommunisterna att vå andra liigga
skulden för den hejdlöst inflatoriska utarmningsr)()litiken. Den
7 maj bekräftade inrikesministern riktigheten av ryktena om masshäktningar; antalet har uppgivits till GOO, däribland medlemmar av
Tatarescus och Manins forna regeringar samt officerare oeh inflytelserika personer landet runt; anklagelserna gingo officiellt ut
på att de arresterade bl. a. gjort sig skyldiga till lagbrott, medverkat till underjordiska organisationer samt förövat terror och sabotage. Den 8 maj fordrade pressen ingripande mot »fascistiska·’
professorer och studenter. Den lG maj antogs en ny denazifiering:~?-
lag, bl. a. för att kormna åt de »högerextremister», som trots den
230
Polisstaten
stora fångsten enligt 1944 års lag ännu sägas gå fria. I början av
maj förekommo ideligen pressattacker och gatudemonstrationer
med plakat »Ned med sabotörerna» och »Ned med arbetarnas fiender» – våldsamheten var främst riktad mot den liberala finansministern Alexandrini. Den 22 maj krävde statstjänstemannaunionen, tydligen på beställning, radikala åtgärder mot förvaltningens sabotörer inom kåren. Den 21 maj höll konseljpresidenten
Groza ett hotfullt tal mot »folkets fiender», som inte skulle undgå
sitt öde. Ånyo rasade de kommunistiska studenterna mot vissa
professorer, som ej rätt förstode »den rumänska ungdomens moraliska och vetenskapliga fostran». I början av juni företogos nya
arresteringar. Samtidigt beslöt det socialdemokratiska partiet –
som efter Titel Petresens utbrytning alltmera samarbetar med
kommunisterna -genom exkommunicering göra sig kvitt alla icke
önskliga element bland medlemmarna. Den 13 juni dömdes 28 ledande siebenbiirgare till mellan 15 och 2 års fängelse för »nära
kontakt med ungerska konspiratörer». ·
Bulgarien: Aret begynte med avskedanden av och stora processer
mot officerare, som överlevt 1944 års rensning. I mars protesterade
oppositionen mot den Dimitrovska regimens terror. Svaret blev,
att oppositionen- som har ett hundratalledamöter i parlamentet
– utsattes för hotelser från den kommunistiske inrikesministern,
som utlovade »en lektion, som oppositionen aldrig skulle glömma»;
oppositionens tidning indrogs på 10 dagar. Den 12 april började
processen mot Tsankov och han meningsfränder uti oppositionen,
alla i Österrike. I slutet av april riktades anklagelser mot ledaren
för den socialdemokratiska oppositionen Dulcheo för olämpliga uttalanden till utlänningar om regimen. Den l maj gjorde Dimitrov
ett våldsamt utfall mot oppositionen, som sades sabotera tvåårsplanen, stå i otillbörliga förbindelser med västmakterna och förbereda en aggression mot »det stora ryska folket». I början av maj
vägrade typograferna tillfälligtvis att trycka bondeoppositionens
tidning; när dess ledare Petkov interpellerade härom, hyllade de
kommunistiska deputerade entusiastiskt de »karska och patriotiska
arbetarna» och Petkov torde ha blivit suspenderad från sammanträdet. Den 19 maj inleddes processen mot general Popov, ledare
för organisationen »Neutrala officerare» och anklagad bl. a. för
att 1946 ha haft ett sammanträde med vänner till Petkov. Med
hänsyn till sin ånger dömdes Popov blott till15 års fängelse; skulden för hans konspiration lades nämligen på oppositionspartiet.
Den 6 juni kom den stora skrällen: Bondeoppositionens ledare Pet- 291
..
Polisstaten
kov häktades och anklagades för försök till statskupp med hjälp
av främmande makter. 23 andra oppositionsdeputerade tvingades
inge sina utträdesansökningar. stora folkmöten uttryckte sin tillfredsställelse över att Petkov hade berövats sin parlamentariska
immunitet och överlämnats åt polis- och domstolsmyndigheterna.
Dirnitrov motsatte sig kategoriskt Englands och USA:s intervention men meddelade att Petkov fått »en cell med bädd och alla
de bekvämligheter, som man kan ha i ett fängelse». Den 7 juni
ställdes en doktor Angeloo inför rätta, emedan han åt utlänningar
sagt att »Ryssland höll Bulgarien i nosen» och rivit ner Dirnitrovs
porträtt från en vägg samt kastat det i golvet. I juni pågingo nya
processer mot militärer med yrkande på dödsstraff.
Jugoslavien: Redan tidigare har Tito genomfört en utrensning
av bondepartiets ledare. Likaledes har general Mikailovitch —
en gång i tiden understödd av västmakterna och firad över hela
världen som den tappre patriotiske motståndsledaren- dömts till
döden; säkerligen kommer detta domslut mer än kanske något annat att även i framtiden uppväcka lidelserna särskilt i de anglasachiska världen. Partisankriget pågår alltjämt i smått; enligl
inrikesminister Rankovic’ uttalanden skulle under tiden marr-;
1946-mars 1947 1,119 rebeller ha givit sig och 3,467 ha dödats eller
dömts; mellan ett tusen och två tusen beräknades dock ännu finnas
kvar och fortsätta sin gerilla. I Macedonien dömdes den 29 mars
ett tjugotal personer, tillhörande en terroristliga, till döden eller
långvariga frihetsstraff. Ungefär samtidigt dömdes ett antal högre
kooperativa funktionärer i Belgrad för sabotage. I april riktade
kommunisttidningen »Borba» anklagelser mot påven för att ha
»kidnappat» jugoslaviska barn och mot England och USA för att
skydda jugoslaviska krigsförbrytare, i motsats till Italien som i
fredsfördraget förpliktat sig att utlämna dessa; England har dock
samtyckt bl. a. till att utlämna några prominenta personer från
quislingen Pavelitj’ ustashirörelse. Den 17 maj häktades d:r Jobanovitch, bondepartiets tidigare sekreterare och medlem av parlamentets presidium, för spionage och hans immunitet upphävdes.
I Albanien, där pressen under hela våren farit ut i otidigheter mot
engelsmännen för deras uppträdande i Adriatiska havet, upphävdes
ungefär samtidigt den parlamentariska immuniteten för nio deputerade, som enligt anklagelsen utövat sabotage, samverkat med
främlingar och »Svikit folkets heliga sak». Utom med den stora
processen mot Pavelitj’ anhängare har man i Belgrad på sistone
s~·sslat med en rättegång mot medlemmar av en »svionliga» kring
292
Polisstaten
en grekisk militärattache. Under hela våren har kampanjen mot
den grekiska regeringen fortgått i våldsammaste vändningar, och
de grekiska partisanstyrkornas framgångar ha entusiastiskt prisats. Ryktena från Athens radio om att Tito skulle ha medgivit att
de gamla partierna fingo återuppta sin verksamhet ha ej bekräftats.
Polen: Enligt uppgifter i april från londonpolackerna skulle
cirka 50,000, tillhörande hemmaarmen eller den mot tyskarna riktade underjordiska rörelsen, ha avväpnats av ryssarna och deporterats till Ryssland; uppgifterna ha dock ej bekräftats. Bondepartiet
klagade i början av april över att åtskilliga ledande män och nio
redaktörer ännu höllos fängslade; de arresterades under valkamparden i slutet av förra året. I april uppgavs, likaledes över London, att det kommunistiska partiet monopoliserat all social, politisk
och kulturell verksamhet i de nya västliga polska provinserna med
deras cirka 5 miljoner människor. Den 16 april dömde en militärdomstol fyra medlemmar av bondepartiet tilllångvariga fängelsestraff för att ha publicerat och distribuerat en partiskrift med
falska uppgifter om den polska staten; samtidigt väckte bondepartiet en motion i sejmen att civilmål ej skulle få behandlas av militärdomstolar, men motionen avslogs senare. Cirka 52,000 personer
tillhörande olika organisationer ute i skogarna eller annorstädes
i det fördolda hade vid fatalietidens slut anmält sig för amnesti.
I slutet av april öppnades en stor process mot en delegat från polska
londonregeringen för smuggling av människor och varor ur landet.
I början av maj dömdes sju och senare ännu några ukrainska
partisaner till döden. I maj begärde fackföreningarna dödsstraff
för spekulation; överhuvudtaget har skulden för den enorma prisstegringen av kommunisterna och socialdemokraterna i agitationen notoriskt övervältrats på de privata spekulanterna. Successivt har bondeorganisationerna rensats från anhängare av Mikolajczyks bondeparti. Mikolajczyk och hans parti vägrade att delta i
firandet av Bondens dag, som regeringen anordnade i slutet av
maj, och kyrkorna voro under dagen fyllda av bönder, som utnyttjade det vigda rummet som asyl för att slippa delta i de officiella festligheterna. I slutet av maj skärptes lagen mot prisöverträdanden. Den 22 maj öppnades en process mot 14 medlemmar av
det gamla nationaldemokratiska (höger-)partiet. Den 7 juni arresterades fyra medlemmar av socialisternas »gamla garde», som
vägrat att samarbeta med kommunisterna. Utan att namnen publicerats ha även en del andra socialister på sistone häktats, enligt
293
..
…~ .
Polisstaten
uppgifter över London anklagade för antirysk propaganda, sabotagestrejker samt underjordiska förbindelser med »andra fascistorganisationer» och utlänningar. Det impopulära kommunistpartiet har under våren gjort stora påtryckningar på socialdemokraterna för närmare samarbete och framtida fusion; resultatet har
dock hittills stannat vid en gemensam >>arbetarfront». Den 10 juni
häktades några anställda på bondepartiets pressbyrå för deras
informationer till partimedlemmar. Å ven i det kommunistiska
partiet har en rensning skett: 1,300 personer sägas officiellt ha
exkluderats för missbruk av tjänsteställning, oregelbundet levnadssätt, fylleri m. m.; »den öppna dörrens politik» när det gäller
inträde i partiet uppges nu skola upphöra.
Ungern: Även i Ungern ha typograferna vägrat att arbeta för
ett oppositionsblad, frihetspartiets dagliga tidning »Holnep», och
den officiella journalistföreningen har gillat typografernas hållning. I början av april protesterade ungerska patrioter mot att
ryssar och rumäner i förening arresterat och till okänd destination
deporterat en mängd ungrare i Siebenbiirgen. Samtidigt offentliggjorde regeringen den nya försvarsplanen – f. n. 12,000 man, med
tiden 25,000 man- och upprättandet av en helt ny, folklig officerskår. Under hela våren har ett flertal processer mot konspiratörer
varit i gång, bl. a. mot en del gruvarbetare och ett flertal kända
journalister. Sålunda dömdes två studenter till döden för statsfientlig verksamhet, och även ett antal köpmän ha häktats för prisöverträdelser. Och i juni iscensatte kommunisterna, stödda på Sovjetunionen, den stora, i världspressen utförligt refererade aktionen
mot småbrukarpartiet, vars ledare konseljpresidenten Nagy under
sin vistelse i Schweiz avsattes, samtidigt som en utrensning i utrikesdepartementet företogs; tidigare hade småbrukarepartiets sekreterare Kovacs häktats och han tycks delvis ha drivits till att bli
Nagys angivare. En mångfald häktningar eller arresteringar ha i
samband härmed företagits, inte blott hos småbrukarpartiet utan
även i frihetspartiet. När frihetspartiets ledare Suloyk i parlamentet anklagade regimen för att ha etablerat ett terroristiskt
polisvälde, avbröt den kommunistiske talmannen sammanträdet
innan Suloyk hunnit till slutet på sitt anförande. Med eller mot
sin vilja har småbrukarpartiet desavourerat Nagy och andra för
Sovjet misshagliga medlemmar.
Denna axplockning från de fem mest Sovjetinfluerade liinderna
i östra Europa avser blott en kort tidrymd. Den skulle kunna ökas
234
Polisstaten
på genom notiser frim do tre stater, som också helt eller delvis
dragits in i don ryska intressesfären men trots detta lyckats bovara
det mesta av sin självständighet. Man kan erinra om do fåtaliga
österrikiska kommunisternas låt vara misslyckade framstöt mot
elen nuvarande av det borgerliga folkpartiet behärskade samlingsregeringen i Ostorrike och om de tjeckoslovakiska kommunisternas
just i dessa dagar påfallande iver att stärka sin medlemskader
-en iver som antas stå i omvänd proportion till den »popularitet»,
vartiets volitik förskaffat sig. I Finland har det varit anmärkningsvärt, hur folkdemokraternas envetna aktion för att stödja
partiviinnen Mauno Pekkalas kvarvarande som statsminister och
övriga kommunistiska ansträngningar i ostblockets stater att konservera sin sHillning sammanfallit i tid, och även i Finland känner
man igen från kontinentstaterna de kommunistiska anklagelserna
mot andra för »fascism» och »sabotage»; också »bomben» mot
Sovjetlegationen verkade i annan än ordets vanliga mening tidsinställd. Inte heller Finland har kunnat undgå nya arresteringar,
nämligen av medlemmar i en ungdomsorganisation, som påstås
ha umgåtts med antiryska planer. Ändock har Finland förstått
att tillägna sig den största självständigheten bland de nämnda
staterna.
Gemensamma drag i denna vårflod av razzior och häktningar
ha varit, att de överallt utom i Finland riktat sig mot kommunisternas farligaste motståndare, mot dessa jordbruksländers bondepartier, vilka till varje pris skola diskrediteras och diskrimineras.
Den gröna fronten har blivit den stora barriären mot den röda
floden. Men även socialdemokraterna och särskilt deras högra flyglar attackeras våldsamt av kommunisterna, vilka samtidigt överallt ha förhandlingar i gång om sammanslagningar av de båda arbetarpartierna. Genom eftergifter mot kommunisterna tro de socialdemokratiska partierna kunna rädda sig och överleva. Frenesien
mot bondepartierna och socialdemokraternas högra flyglar är lika
stark som mot den amerikanska kapitalismen. Det har sagts, att
kommunisternas iver denna vår att »städa» haft samband med
fredspakternas klausuler och de ryska truppernas hemvändande.
Mon vad som skall följa efteråt sedan trupperna dragits tillbaka
vet ingen säkert. Endast så mycket är visst, att de överallt kommunistiska inrikesministrarna hunnit lägga ut ett finmaskigt volisnät och lyckats enastående väl i sina infiltrerningssyften.
* ::)(<
•X=
295
,· .
Polisstaten
Ingen kan beskylla lord Vansittart för fascism. Ingen engelsman har så oförsonligt gisslat nazistiska och fascistiska våldsmetoder som han. Ingen kan heller beskylla lord Vansittart för hat
till Ryssland; före någon annan tillrådde han ett engelskt-ryskt
samarbete för att förebygga det andra världskrigets utbrott. När
han nu oförblommerat och hårdnackat vänt sig mot den nya polismetoderna i den ryska sfären, kan han med rätta göra anspråk på
att betraktas som oblidkeligt konsekvent mot sin egen livsåskådning. Den 11 juni höll han i överhuset med anledning av de ryska
ingripandena mot Nagy och andra borgerliga ungerska politiker
ett flammande tal. Ånyo var han i all sin våldsamma lidelse en
representant för världssamvetet, vilkens röst aldrig kunnat tystas.
Några korta utdrag äro belysande.
Lord Vansittart började med att skildra 1945 års ungerska val,
då småbrukarpartiet fick 55 procent och kommunister-socialister
blott 35 procent av rösterna. Men ockupationsmakten tågade åter
in på scenen och framtvang, att kommunisterna fick nyckelställningen i inrikesministeriet. »I spetsen för inrikesministeriet installerades en tungfotad gentleman, som kallar sig själv för Rajk.
Detta är inte hans verkliga namn, som är Reicher. Han är en tysk
från Siebenbiirgen och hade en broder i tyska S. S. Som polischef
installerade han en notoriskt grym person. Denne kallar sig själv
Grebor Peter men detta är givetvis inte hans verkliga namn; detta
är Schlesinger. Han är en skräddarhantlangare av tysk-judiskt
ursprung. Herr Reicher och herr Schlesinger införde ett fullständigt system av spioneri och övervakare, och från Tyskland övertogs
dess hemskaste anletsdrag – blockvakterna …»
Efter att ha skildrat, hur småbrukarepartiet steg för steg tvangs
att skuffa bort för kommunisternas mindre behagliga medlemmar,
fortsatte lord Vansittart: »Hittills har en mängd ungrare deporterats. Den vanligen accepterade siffran är en halv miljon … Jag
vill t. o. m. anta, för argumenteringens skull, att det endast rör
sig om en kvarts miljon … Det är en bagatell, mätt efter det spöklika tjugonde århundradets mått. Men det är en hel hop, om man
rälmar upp dem – en, två, tre, fyra. Det blir vida mera, om ni
sluter ögonen och försöker föreställa er en halv eller kvarts miljon
hopplösa och utmärglade ansikten i en rad …» »Det har sagts,
förstås, att några av småbrukarpartiets medlemmar ha bekänt.
Bekännelser i en polisstat. J ag tänker mig att alla veta hur dessa
komma till …» »Dessa småbrukarerepresentanter (som den inkallade ryska polisen arresterade) ha likviderats, förföljts eller tor- 296
Poli sstafcil
terals för tva saker, den ena är att de inte varit tillräckligt tjänstaktiga, och den andra att de hyst vänskapliga känslor för västmakterna. Det är detta, som jag önskar att överhuset, landet och världen skall förstå.»
Lord Yansittart fortsatte: »Polisstaten är den västerländska eivilisationem; antites; negationen av människans själ och homo
sapiens’ förbannelse. Jag vädjar till er att se varthiin vi äro pit
viig. Yi utkämpade det sista kriget för att undvika detta elände,
och ~inda har det spritt sig. Det har spritt sig över hela Östeuropa,
oeh det strileker ut sina tentakler också åt väster. Både Frankrike
och Italien löpa fara. Och överallt där det visar sig ter sig i jämförelse därmed den gamla tsaristiska ochranen som en samling
amatörer. Överallt iir den moderna hemliga polisen bättre organiserad, utrustad med vida mer terroristiska maktmedel, och överallt äro dessa offer tio tusen gånger talrikare. – – – Hur skola vi
kunna fortsätta att kritisera tyskarna, om vi i viir tur brista i att
göra motstånd, t. o. m. blott tillfälligtvis mot polisstaten var denna
än sticker upp sitt gemena huvud. Den 3 april yttrade den ungerske
hiträdande å.klagaren: ‘De anklagade äro skyldiga emedan de ha
gjort sig skyldiga till övertalning, infiltrering och underjordisk
verksamhet.’ Nåväl, men vad är detta annat än de metoder som
det kommunistiska partiet använder över hela världen.»
»\’i bedja om Fred i vår tid, o Herre! men hur kan Han höja sig
ner och lyssna till oss, om vi inte stå UPil för att hävda våra principer, och hur kan Försynen (Fate) höra oss, om vi inte höja vitr
röst som vi måste i dag? …»

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism