POLISSTATEN LIKSOM det förra världskriget frÃ¥n de segrande makternas sida utkämpades för den ärligt menade parollen att göra världen tryggad för demokratien, sÃ¥ proklamerades under det andra världsluiget som det stora mÃ¥let att efter slaktningens slut bl. a. tillförsäkra människorna frihet frÃ¥n fruktan, liksom okvald rättighet till tanke-, tros- och yttrandefrihet. För de bÃ¥da anglosachiska världsmakternas stora ledare, Churchill och Roosevelt, lÃ¥g i Atlantchartan utan varje tvivel inget skenfagert tal. De stredo för ett högt syftemÃ¥l, och just därför kunde de ur sina folk utlösa starkare krafter än den rena nödvärnsrättens och självbevarelsedriftens. Vilken kritik som än mÃ¥ kunna riktas mot dessa staters ockupationspolitik efter kriget, ha de ärligen sökt leva som de lärt. Även Sovjetunionen bekände sig fri'm krigets slut till Atlantchartan. Det lÃ¥g likväl nÃ¥got förbluffande i att en stat, som själv byggt upp ett av de mest excessiva polisvälden, som världshistorien känner, och som t. ex. i Balticurn 1940 grovt kränkte den folkens självuestämningsrätt, :,;om chartan ocksÃ¥ edfäste, sÃ¥ oreserverat kunde skänka sin anslutning till de bägge anglosachiska statsmännens mÃ¥lsättande deklaration. Men den möjligheten stod öppen, att de ledande i Sovjetunionen ämnade dirigera utvecklingen mot större medborgerlig frihet och mera reell demokrati. Hur kan denna utveckling bedömas tvÃ¥ Ã¥r efter det andra världskrigets slut? Vad som under denna tid skett i unionen själv, tyder inte pÃ¥ mlgra avsteg frän systemet före kriget. Visserligen har dödsstraffet helt nyligen slopats, men det finns lidanden som kunna vara större ~in valdsdöclens. Partimonopolet hestÃ¥r alltjämt; partiets officiella kritiker rasa i likriktande iver mot författarnas ämnesval och ämneshehandling; det standardiserade förhärligandet av Stalin och andra toppfigurer har snarare till- än avtagit och kan blott söka sitt motstycke i de gravgÃ¥ngna axelmaktsdiktaturerna. Deportationer och tvÃ¥ngsarbete höra alltjämt till dagordningen; även de torde efter kriget ha nÃ¥tt världsrekordsiffror. Och minst en 289 ,- - Polisstaten miljon krigsfangar hÃ¥llas, utan att de anhöriga veta mycket eller ens nÃ¥got om deras öde, trots Genevekonventioner med förpliktelse för staterna bl. a. att lämna upplysningar om de tillfÃ¥ngatagna. Över Baltikum hÃ¥ller Ryssland sin jiirnhand, och de baltiska folken ha lika litet som invÃ¥narna i det östra Polen, KarpatoRntenien (f. d. Tjeckoslovakiet) och Bessarabien fÃ¥tt veta av nÃ¥gon reell självbestämningsrätt, innan de införlivats i USSR. Och lika betecknande är tendensen i de angränsande stater, som till följd av krigets utgÃ¥ng och Sovjetunionens krigsinsats med ollor mot sin vilja intvingats i östblocket. Att dessa stater, som de flesta efter västerländska parlamentariska mÃ¥tt aldrig nÃ¥gonsin pacificerats, inte skulle kunna undgÃ¥ vissa hÃ¥rda inre npr)- görelser eller räfst- och rättarting med fascistiska ledare eller landsförrädare var i och för sig knappast tänkbart; vi behöva för jämförelses skull bara tänka pÃ¥ utrensningsaktionerna i Korge och Danmark, även om myndigheterna där konsekvent och framgÃ¥ngsrikt bemödat sig om att lÃ¥ta vedergällningen mot »landsvik> hÃ¥lla sig inom den stränga laglighetens rÃ¥märken. Men i flera av dessa satalitstater har segrarens hämnd varit ohlidkeligt hÃ¥rd och blodig. Och ännu har ingen varaktig avsvänning nÃ¥tts, utom möjligen i Jugoslavien, där 'l'itos makt synes tillsvidare starkt befäst. Denna vÃ¥r har oron stigit pÃ¥ nytt, och överallt därbakom sv~1rar man det kommunistiska volisväldot. Vi behöva blott anföra nÃ¥gra rubrikliknande notiser frÃ¥n de senaste mÃ¥naderna. Rumänien: Don 20 mars sades det i Bukarest att 315 personer ur oppositionen hade arresterats; ingen visste dock var de hällos fängslade. Den 26 april hotade den rumänska radion Manins bondeparti att alla dess företrädare sÃ¥som »farliga för bönderna» skulle uteslutas frÃ¥n alla ledande poster. Den G maj meddelades, att ett antal ekonomiska sabotörer i Tulcea arresterats- i Humiinien liksom annorstädes hemöda sig kommunisterna att vÃ¥ andra liigga skulden för den hejdlöst inflatoriska utarmningsr)()litiken. Den 7 maj bekräftade inrikesministern riktigheten av ryktena om masshäktningar; antalet har uppgivits till GOO, däribland medlemmar av Tatarescus och Manins forna regeringar samt officerare oeh inflytelserika personer landet runt; anklagelserna gingo officiellt ut pÃ¥ att de arresterade bl. a. gjort sig skyldiga till lagbrott, medverkat till underjordiska organisationer samt förövat terror och sabotage. Den 8 maj fordrade pressen ingripande mot »fascistiska·' professorer och studenter. Den lG maj antogs en ny denazifiering:~Â- lag, bl. a. för att kormna Ã¥t de »högerextremister», som trots den 230 Polisstaten stora fÃ¥ngsten enligt 1944 Ã¥rs lag ännu sägas gÃ¥ fria. I början av maj förekommo ideligen pressattacker och gatudemonstrationer med plakat »Ned med sabotörerna» och »Ned med arbetarnas fiender» - vÃ¥ldsamheten var främst riktad mot den liberala finansministern Alexandrini. Den 22 maj krävde statstjänstemannaunionen, tydligen pÃ¥ beställning, radikala Ã¥tgärder mot förvaltningens sabotörer inom kÃ¥ren. Den 21 maj höll konseljpresidenten Groza ett hotfullt tal mot »folkets fiender», som inte skulle undgÃ¥ sitt öde. Ã…nyo rasade de kommunistiska studenterna mot vissa professorer, som ej rätt förstode »den rumänska ungdomens moraliska och vetenskapliga fostran». I början av juni företogos nya arresteringar. Samtidigt beslöt det socialdemokratiska partiet - som efter Titel Petresens utbrytning alltmera samarbetar med kommunisterna -genom exkommunicering göra sig kvitt alla icke önskliga element bland medlemmarna. Den 13 juni dömdes 28 ledande siebenbiirgare till mellan 15 och 2 Ã¥rs fängelse för »nära kontakt med ungerska konspiratörer». · Bulgarien: Aret begynte med avskedanden av och stora processer mot officerare, som överlevt 1944 Ã¥rs rensning. I mars protesterade oppositionen mot den Dimitrovska regimens terror. Svaret blev, att oppositionen- som har ett hundratalledamöter i parlamentet - utsattes för hotelser frÃ¥n den kommunistiske inrikesministern, som utlovade »en lektion, som oppositionen aldrig skulle glömma»; oppositionens tidning indrogs pÃ¥ 10 dagar. Den 12 april började processen mot Tsankov och han meningsfränder uti oppositionen, alla i Österrike. I slutet av april riktades anklagelser mot ledaren för den socialdemokratiska oppositionen Dulcheo för olämpliga uttalanden till utlänningar om regimen. Den l maj gjorde Dimitrov ett vÃ¥ldsamt utfall mot oppositionen, som sades sabotera tvåårsplanen, stÃ¥ i otillbörliga förbindelser med västmakterna och förbereda en aggression mot »det stora ryska folket». I början av maj vägrade typograferna tillfälligtvis att trycka bondeoppositionens tidning; när dess ledare Petkov interpellerade härom, hyllade de kommunistiska deputerade entusiastiskt de »karska och patriotiska arbetarna» och Petkov torde ha blivit suspenderad frÃ¥n sammanträdet. Den 19 maj inleddes processen mot general Popov, ledare för organisationen »Neutrala officerare» och anklagad bl. a. för att 1946 ha haft ett sammanträde med vänner till Petkov. Med hänsyn till sin Ã¥nger dömdes Popov blott till15 Ã¥rs fängelse; skulden för hans konspiration lades nämligen pÃ¥ oppositionspartiet. Den 6 juni kom den stora skrällen: Bondeoppositionens ledare Pet- 291 .. Polisstaten kov häktades och anklagades för försök till statskupp med hjälp av främmande makter. 23 andra oppositionsdeputerade tvingades inge sina utträdesansökningar. stora folkmöten uttryckte sin tillfredsställelse över att Petkov hade berövats sin parlamentariska immunitet och överlämnats Ã¥t polis- och domstolsmyndigheterna. Dirnitrov motsatte sig kategoriskt Englands och USA:s intervention men meddelade att Petkov fÃ¥tt »en cell med bädd och alla de bekvämligheter, som man kan ha i ett fängelse». Den 7 juni ställdes en doktor Angeloo inför rätta, emedan han Ã¥t utlänningar sagt att »Ryssland höll Bulgarien i nosen» och rivit ner Dirnitrovs porträtt frÃ¥n en vägg samt kastat det i golvet. I juni pÃ¥gingo nya processer mot militärer med yrkande pÃ¥ dödsstraff. Jugoslavien: Redan tidigare har Tito genomfört en utrensning av bondepartiets ledare. Likaledes har general Mikailovitch -- en gÃ¥ng i tiden understödd av västmakterna och firad över hela världen som den tappre patriotiske motstÃ¥ndsledaren- dömts till döden; säkerligen kommer detta domslut mer än kanske nÃ¥got annat att även i framtiden uppväcka lidelserna särskilt i de anglasachiska världen. Partisankriget pÃ¥gÃ¥r alltjämt i smÃ¥tt; enligl inrikesminister Rankovic' uttalanden skulle under tiden marr-; 1946-mars 1947 1,119 rebeller ha givit sig och 3,467 ha dödats eller dömts; mellan ett tusen och tvÃ¥ tusen beräknades dock ännu finnas kvar och fortsätta sin gerilla. I Macedonien dömdes den 29 mars ett tjugotal personer, tillhörande en terroristliga, till döden eller lÃ¥ngvariga frihetsstraff. Ungefär samtidigt dömdes ett antal högre kooperativa funktionärer i Belgrad för sabotage. I april riktade kommunisttidningen »Borba» anklagelser mot pÃ¥ven för att ha »kidnappat» jugoslaviska barn och mot England och USA för att skydda jugoslaviska krigsförbrytare, i motsats till Italien som i fredsfördraget förpliktat sig att utlämna dessa; England har dock samtyckt bl. a. till att utlämna nÃ¥gra prominenta personer frÃ¥n quislingen Pavelitj' ustashirörelse. Den 17 maj häktades d:r Jobanovitch, bondepartiets tidigare sekreterare och medlem av parlamentets presidium, för spionage och hans immunitet upphävdes. I Albanien, där pressen under hela vÃ¥ren farit ut i otidigheter mot engelsmännen för deras uppträdande i Adriatiska havet, upphävdes ungefär samtidigt den parlamentariska immuniteten för nio deputerade, som enligt anklagelsen utövat sabotage, samverkat med främlingar och »Svikit folkets heliga sak». Utom med den stora processen mot Pavelitj' anhängare har man i Belgrad pÃ¥ sistone s~·sslat med en rättegÃ¥ng mot medlemmar av en »svionliga» kring 292 Polisstaten en grekisk militärattache. Under hela vÃ¥ren har kampanjen mot den grekiska regeringen fortgÃ¥tt i vÃ¥ldsammaste vändningar, och de grekiska partisanstyrkornas framgÃ¥ngar ha entusiastiskt prisats. Ryktena frÃ¥n Athens radio om att Tito skulle ha medgivit att de gamla partierna fingo Ã¥teruppta sin verksamhet ha ej bekräftats. Polen: Enligt uppgifter i april frÃ¥n londonpolackerna skulle cirka 50,000, tillhörande hemmaarmen eller den mot tyskarna riktade underjordiska rörelsen, ha avväpnats av ryssarna och deporterats till Ryssland; uppgifterna ha dock ej bekräftats. Bondepartiet klagade i början av april över att Ã¥tskilliga ledande män och nio redaktörer ännu höllos fängslade; de arresterades under valkamparden i slutet av förra Ã¥ret. I april uppgavs, likaledes över London, att det kommunistiska partiet monopoliserat all social, politisk och kulturell verksamhet i de nya västliga polska provinserna med deras cirka 5 miljoner människor. Den 16 april dömde en militärdomstol fyra medlemmar av bondepartiet tilllÃ¥ngvariga fängelsestraff för att ha publicerat och distribuerat en partiskrift med falska uppgifter om den polska staten; samtidigt väckte bondepartiet en motion i sejmen att civilmÃ¥l ej skulle fÃ¥ behandlas av militärdomstolar, men motionen avslogs senare. Cirka 52,000 personer tillhörande olika organisationer ute i skogarna eller annorstädes i det fördolda hade vid fatalietidens slut anmält sig för amnesti. I slutet av april öppnades en stor process mot en delegat frÃ¥n polska londonregeringen för smuggling av människor och varor ur landet. I början av maj dömdes sju och senare ännu nÃ¥gra ukrainska partisaner till döden. I maj begärde fackföreningarna dödsstraff för spekulation; överhuvudtaget har skulden för den enorma prisstegringen av kommunisterna och socialdemokraterna i agitationen notoriskt övervältrats pÃ¥ de privata spekulanterna. Successivt har bondeorganisationerna rensats frÃ¥n anhängare av Mikolajczyks bondeparti. Mikolajczyk och hans parti vägrade att delta i firandet av Bondens dag, som regeringen anordnade i slutet av maj, och kyrkorna voro under dagen fyllda av bönder, som utnyttjade det vigda rummet som asyl för att slippa delta i de officiella festligheterna. I slutet av maj skärptes lagen mot prisöverträdanden. Den 22 maj öppnades en process mot 14 medlemmar av det gamla nationaldemokratiska (höger-)partiet. Den 7 juni arresterades fyra medlemmar av socialisternas »gamla garde», som vägrat att samarbeta med kommunisterna. Utan att namnen publicerats ha även en del andra socialister pÃ¥ sistone häktats, enligt 293 .. ...~ . Polisstaten uppgifter över London anklagade för antirysk propaganda, sabotagestrejker samt underjordiska förbindelser med »andra fascistorganisationer» och utlänningar. Det impopulära kommunistpartiet har under vÃ¥ren gjort stora pÃ¥tryckningar pÃ¥ socialdemokraterna för närmare samarbete och framtida fusion; resultatet har dock hittills stannat vid en gemensam >>arbetarfront». Den 10 juni häktades nÃ¥gra anställda pÃ¥ bondepartiets pressbyrÃ¥ för deras informationer till partimedlemmar. Ã… ven i det kommunistiska partiet har en rensning skett: 1,300 personer sägas officiellt ha exkluderats för missbruk av tjänsteställning, oregelbundet levnadssätt, fylleri m. m.; »den öppna dörrens politik» när det gäller inträde i partiet uppges nu skola upphöra. Ungern: Även i Ungern ha typograferna vägrat att arbeta för ett oppositionsblad, frihetspartiets dagliga tidning »Holnep», och den officiella journalistföreningen har gillat typografernas hÃ¥llning. I början av april protesterade ungerska patrioter mot att ryssar och rumäner i förening arresterat och till okänd destination deporterat en mängd ungrare i Siebenbiirgen. Samtidigt offentliggjorde regeringen den nya försvarsplanen - f. n. 12,000 man, med tiden 25,000 man- och upprättandet av en helt ny, folklig officerskÃ¥r. Under hela vÃ¥ren har ett flertal processer mot konspiratörer varit i gÃ¥ng, bl. a. mot en del gruvarbetare och ett flertal kända journalister. SÃ¥lunda dömdes tvÃ¥ studenter till döden för statsfientlig verksamhet, och även ett antal köpmän ha häktats för prisöverträdelser. Och i juni iscensatte kommunisterna, stödda pÃ¥ Sovjetunionen, den stora, i världspressen utförligt refererade aktionen mot smÃ¥brukarpartiet, vars ledare konseljpresidenten Nagy under sin vistelse i Schweiz avsattes, samtidigt som en utrensning i utrikesdepartementet företogs; tidigare hade smÃ¥brukarepartiets sekreterare Kovacs häktats och han tycks delvis ha drivits till att bli Nagys angivare. En mÃ¥ngfald häktningar eller arresteringar ha i samband härmed företagits, inte blott hos smÃ¥brukarpartiet utan även i frihetspartiet. När frihetspartiets ledare Suloyk i parlamentet anklagade regimen för att ha etablerat ett terroristiskt polisvälde, avbröt den kommunistiske talmannen sammanträdet innan Suloyk hunnit till slutet pÃ¥ sitt anförande. Med eller mot sin vilja har smÃ¥brukarpartiet desavourerat Nagy och andra för Sovjet misshagliga medlemmar. Denna axplockning frÃ¥n de fem mest Sovjetinfluerade liinderna i östra Europa avser blott en kort tidrymd. Den skulle kunna ökas 234 Polisstaten pÃ¥ genom notiser frim do tre stater, som ocksÃ¥ helt eller delvis dragits in i don ryska intressesfären men trots detta lyckats bovara det mesta av sin självständighet. Man kan erinra om do fÃ¥taliga österrikiska kommunisternas lÃ¥t vara misslyckade framstöt mot elen nuvarande av det borgerliga folkpartiet behärskade samlingsregeringen i Ostorrike och om de tjeckoslovakiska kommunisternas just i dessa dagar pÃ¥fallande iver att stärka sin medlemskader -en iver som antas stÃ¥ i omvänd proportion till den »popularitet», vartiets volitik förskaffat sig. I Finland har det varit anmärkningsvärt, hur folkdemokraternas envetna aktion för att stödja partiviinnen Mauno Pekkalas kvarvarande som statsminister och övriga kommunistiska ansträngningar i ostblockets stater att konservera sin sHillning sammanfallit i tid, och även i Finland känner man igen frÃ¥n kontinentstaterna de kommunistiska anklagelserna mot andra för »fascism» och »sabotage»; ocksÃ¥ »bomben» mot Sovjetlegationen verkade i annan än ordets vanliga mening tidsinställd. Inte heller Finland har kunnat undgÃ¥ nya arresteringar, nämligen av medlemmar i en ungdomsorganisation, som pÃ¥stÃ¥s ha umgÃ¥tts med antiryska planer. Ändock har Finland förstÃ¥tt att tillägna sig den största självständigheten bland de nämnda staterna. Gemensamma drag i denna vÃ¥rflod av razzior och häktningar ha varit, att de överallt utom i Finland riktat sig mot kommunisternas farligaste motstÃ¥ndare, mot dessa jordbruksländers bondepartier, vilka till varje pris skola diskrediteras och diskrimineras. Den gröna fronten har blivit den stora barriären mot den röda floden. Men även socialdemokraterna och särskilt deras högra flyglar attackeras vÃ¥ldsamt av kommunisterna, vilka samtidigt överallt ha förhandlingar i gÃ¥ng om sammanslagningar av de bÃ¥da arbetarpartierna. Genom eftergifter mot kommunisterna tro de socialdemokratiska partierna kunna rädda sig och överleva. Frenesien mot bondepartierna och socialdemokraternas högra flyglar är lika stark som mot den amerikanska kapitalismen. Det har sagts, att kommunisternas iver denna vÃ¥r att »städa» haft samband med fredspakternas klausuler och de ryska truppernas hemvändande. Mon vad som skall följa efterÃ¥t sedan trupperna dragits tillbaka vet ingen säkert. Endast sÃ¥ mycket är visst, att de överallt kommunistiska inrikesministrarna hunnit lägga ut ett finmaskigt volisnät och lyckats enastÃ¥ende väl i sina infiltrerningssyften. * ::)(< •X= 295 ,· . Polisstaten Ingen kan beskylla lord Vansittart för fascism. Ingen engelsman har sÃ¥ oförsonligt gisslat nazistiska och fascistiska vÃ¥ldsmetoder som han. Ingen kan heller beskylla lord Vansittart för hat till Ryssland; före nÃ¥gon annan tillrÃ¥dde han ett engelskt-ryskt samarbete för att förebygga det andra världskrigets utbrott. När han nu oförblommerat och hÃ¥rdnackat vänt sig mot den nya polismetoderna i den ryska sfären, kan han med rätta göra ansprÃ¥k pÃ¥ att betraktas som oblidkeligt konsekvent mot sin egen livsÃ¥skÃ¥dning. Den 11 juni höll han i överhuset med anledning av de ryska ingripandena mot Nagy och andra borgerliga ungerska politiker ett flammande tal. Ã…nyo var han i all sin vÃ¥ldsamma lidelse en representant för världssamvetet, vilkens röst aldrig kunnat tystas. NÃ¥gra korta utdrag äro belysande. Lord Vansittart började med att skildra 1945 Ã¥rs ungerska val, dÃ¥ smÃ¥brukarpartiet fick 55 procent och kommunister-socialister blott 35 procent av rösterna. Men ockupationsmakten tÃ¥gade Ã¥ter in pÃ¥ scenen och framtvang, att kommunisterna fick nyckelställningen i inrikesministeriet. »I spetsen för inrikesministeriet installerades en tungfotad gentleman, som kallar sig själv för Rajk. Detta är inte hans verkliga namn, som är Reicher. Han är en tysk frÃ¥n Siebenbiirgen och hade en broder i tyska S. S. Som polischef installerade han en notoriskt grym person. Denne kallar sig själv Grebor Peter men detta är givetvis inte hans verkliga namn; detta är Schlesinger. Han är en skräddarhantlangare av tysk-judiskt ursprung. Herr Reicher och herr Schlesinger införde ett fullständigt system av spioneri och övervakare, och frÃ¥n Tyskland övertogs dess hemskaste anletsdrag - blockvakterna ...» Efter att ha skildrat, hur smÃ¥brukarepartiet steg för steg tvangs att skuffa bort för kommunisternas mindre behagliga medlemmar, fortsatte lord Vansittart: »Hittills har en mängd ungrare deporterats. Den vanligen accepterade siffran är en halv miljon ... Jag vill t. o. m. anta, för argumenteringens skull, att det endast rör sig om en kvarts miljon ... Det är en bagatell, mätt efter det spöklika tjugonde Ã¥rhundradets mÃ¥tt. Men det är en hel hop, om man rälmar upp dem - en, tvÃ¥, tre, fyra. Det blir vida mera, om ni sluter ögonen och försöker föreställa er en halv eller kvarts miljon hopplösa och utmärglade ansikten i en rad ...» »Det har sagts, förstÃ¥s, att nÃ¥gra av smÃ¥brukarpartiets medlemmar ha bekänt. Bekännelser i en polisstat. J ag tänker mig att alla veta hur dessa komma till ...» »Dessa smÃ¥brukarerepresentanter (som den inkallade ryska polisen arresterade) ha likviderats, förföljts eller tor- 296 Poli sstafcil terals för tva saker, den ena är att de inte varit tillräckligt tjänstaktiga, och den andra att de hyst vänskapliga känslor för västmakterna. Det är detta, som jag önskar att överhuset, landet och världen skall förstÃ¥.» Lord Yansittart fortsatte: »Polisstaten är den västerländska eivilisationem; antites; negationen av människans själ och homo sapiens' förbannelse. Jag vädjar till er att se varthiin vi äro pit viig. Yi utkämpade det sista kriget för att undvika detta elände, och ~inda har det spritt sig. Det har spritt sig över hela Östeuropa, oeh det strileker ut sina tentakler ocksÃ¥ Ã¥t väster. BÃ¥de Frankrike och Italien löpa fara. Och överallt där det visar sig ter sig i jämförelse därmed den gamla tsaristiska ochranen som en samling amatörer. Överallt iir den moderna hemliga polisen bättre organiserad, utrustad med vida mer terroristiska maktmedel, och överallt äro dessa offer tio tusen gÃ¥nger talrikare. - - - Hur skola vi kunna fortsätta att kritisera tyskarna, om vi i viir tur brista i att göra motstÃ¥nd, t. o. m. blott tillfälligtvis mot polisstaten var denna än sticker upp sitt gemena huvud. Den 3 april yttrade den ungerske hiträdande Ã¥.klagaren: 'De anklagade äro skyldiga emedan de ha gjort sig skyldiga till övertalning, infiltrering och underjordisk verksamhet.' NÃ¥väl, men vad är detta annat än de metoder som det kommunistiska partiet använder över hela världen.» »\'i bedja om Fred i vÃ¥r tid, o Herre! men hur kan Han höja sig ner och lyssna till oss, om vi inte stÃ¥ UPil för att hävda vÃ¥ra principer, och hur kan Försynen (Fate) höra oss, om vi inte höja vitr röst som vi mÃ¥ste i dag? ...»