Print Friendly, PDF & Email

Planekonomi förstör miljön

Av Rainer Zitelmann | 11 juni 2021



Över hela världen har många uppfattningen att marknadsekonomin misslyckas med de utmaningar som är förknippade med klimatförändringar och andra miljöproblem. Men kan man verkligen skylla på kapitalismen, funderar Rainer Zitelmann.

Ett argument mot detta är det faktum att miljöförstöringen inte har varit lika allvarlig som i de tidigare socialistiska staterna. År 1990 konstaterade Zhores A. Medvedev om Sovjetunionen:

“Sovjetunionen har förlorat mer betesmark och jordbruksmark på grund av radioaktiv kontamination än den totala arealen odlad mark i Schweiz. Mer mark har förlorats till vattenkraftsdammar än Nederländernas totala yta. Saltkontaminering, grundvattensänkningar samt damm- och saltstormar förstörde mer mark mellan 1960 och 1989 än den totala arealen odlad mark i Irland och Belgien tillsammans. Mitt i en akut livsmedelsbrist har den totala arealen odlad mark minskat med en miljon hektar per år sedan 1975. Sovjetunionen förlorar sina skogar i samma takt som regnskogar försvinner i Brasilien. I Uzbekistan och Moldavien har kemisk förgiftning med bekämpningsmedel lett till en så hög grad av förståndshandikapp att man varit tvungen att modifiera och förenkla läroplanerna i gymnasieskolor och universitet.” I boken Ecocide in the USSR från 1992 konstaterade Murray Feshbach och Alfred Friendly Jr. att “ingen annan industriell civilisation så systematiskt och under så lång tid förgiftat sitt land, sin luft och sina människor. “

I boken Enlightenment Now har Steven Pinker ett diagram som visar koldioxidintensitet, uttryckt som koldioxidutsläpp per dollar i BNP från 1820 till 2014. När industrialiseringen kom till länder som Förenta staterna och Storbritannien släppte de ut mer och mer koldioxid per dollar av BNP. Från 1950-talet och framåt visar diagrammet dock tydligt att utsläppen minskar. Utvecklingen i Kina och Indien följer ett liknande mönster som kulminerar i slutet av 1970-talet respektive mitten av 1990-talet, innan koldioxidintensiteten börjar falla tillbaka igen. Globalt har koldioxidintensiteten minskat stadigt i mer än ett halvt sekel.

En närmare analys av diagrammet bekräftar att Kina var en extrem avvikare i slutet av 1950-talet, med koldioxidintensitet som ökade mer dramatiskt än i något annat land och vid någon annan tidpunkt sedan 1820. Detta berodde helt och hållet på det största socialistiska experimentet i mänsklighetens historia, Maos “Det stora språnget”. Detta experiment orsakade inte bara den största hungersnöden i historien med 45 miljoner döda, det var också en ekologisk katastrof. Maos ambitiösa mål för stålproduktion kunde endast uppnås med hjälp av småskaliga bakgårdssmältverk som drevs av bybor runt om i landet. Många av dessa smältugnar fungerade inte ordentligt och de producerade bara järntackor av låg kvalitet som staplades på hög. Järntackorna var så små och spröda att de var värdelösa för moderna valsverk. I slutet av december 1958 tvingades till och med Mao erkänna att 40 procent av stålet var oanvändbart. Det stål som kunde användas hade producerats i konventionella stålverk, och de 40 procenten kom från de små smältugnarna var värdelösa. Utsläppen ökade kraftigt på grund av bakgårdsugnarna och ekonomin rasade, vilket förklarade Kinas avvikande placering i diagrammet över koldioxidintensitet. Det är inte kapitalisternas “ohämmade vinstjakt”, utan kommandoekonomi och socialism som har orsakat den största miljöförstöringen – i Sovjetunionen och Kina och alla andra socialistiska länder.

Den tyske historikern Hubertus Knabe, expert på DDRs historia, skriver om miljöförstöring:

“En av världens största klimatdödare var i själva verket ett land som hade avskaffat kapitalismen – DDR.” Med växthusgasutsläpp per capita på upp till 21 ton per år i slutet av 1980-talet släppte landet ut mer än USA. När kapitalismen slutligen fick fäste i Östtyskland efter återföreningen minskade koldioxidutsläppen snabbt: från 333 miljoner ton 1989 till 164 miljoner ton 1995. Utsläppen minskade också kraftigt i andra före detta östblocksstater när de omfamnade kapitalismen.

Mot slutet av sin existens släppte DDR ut mer än fem gånger så mycket svaveldioxid som Västtyskland. Dessa utsläpp hade en enorm inverkan, inklusive storskalig skogsdöd i landets låga bergskedjor. Partikelutsläppen var också nästan fem gånger högre i kommunistiska DDR än i kapitalistiska Västtyskland. I södra delen av DDR, där de tunga industrierna till stor del var koncentrerade, led nästan vartannat barn av luftvägssjukdomar och nästan var tredje hade eksem. Efter planekonomins fall minskade svaveldioxid- och partikelutsläppen kraftigt.

Bilden är densamma när det gäller förorenat vatten. Nästan hälften av alla större floder i DDR var biologiskt döda 1989. Sjuttio procent kunde inte längre betraktas som dricksvattenkällor. Nästan hälften av DDRs invånare hade begränsad eller ingen tillgång till rent dricksvatten. Föroreningarna berodde på hög tillförsel av kväve, fosfor, tungmetaller och andra föroreningar till landets vattentäkter – ett problem som minskade kraftigt i samband med Tysklands återförening .

Historikern Hubertus Knabe konstaterar också: “I likhet med många klimataktivister idag ansåg DDRs ledning att det enda sättet att lösa miljöproblem var att avskaffa kapitalismen. Enligt deras åsikt var hänsynslöst utnyttjande av naturen ett direkt resultat av företagens girighet, som måste ersättas av förnuft och planering för samhället som helhet. Och detta var bara möjligt med socialism.”

År 2020 jämförde forskare från Heritage Foundation länders ranking i sitt eget Index of Economic Freedom med länders placering i Yale Universitys Environmental Performance Index (EPI) och fann att de ekonomiskt mest fria länderna – det vill säga de mest kapitalistiska – också hade de högsta EPI-poängen, i genomsnitt 76,1. De länder som klassades som ”mestadels fria” hade i genomsnitt 70,2 EPI-poäng.

Det finns sedan en betydande klyfta mellan dessa och de länder som klassas som “måttligt fria” vars miljöprestanda rankades mycket lägre (59,6 poäng). De länder som är “mestadels ofria” respektive “förtryckta” hade överlägset sämst betyg (46,7 respektive 50,3 poäng i EPI).

Det är uppenbart att miljön inte skiljer sig från så många andra områden i livet: Kapitalism är inte problemet, det är lösningen.

Rainer Zitelmann är författare till boken The Power of Capitalism

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

Läs mer här

Samtida röster om konservatism