PJ Anders Linder: Angeläget att bekämpa västs självavskräckning

Ryssland begår dagligen vidriga våldsdåd i Ukraina. Men även den övriga fria världen utsätts för direkt och indirekt rysk aggression: cyberattacker, mord på enskilda, finansiering av propagandister och stöd till våldsamma extremistgrupper. Det kallas ofta hybridkrigföring. Måhända vore det rakare att kalla det terrorism. Oavsett vilket behöver Väst stärka sin avskräckande förmåga och höja priset för det ryska beteendet. I dag är hållningen alltför försynt och försiktig. Ryssland har framgångsrikt spridit en bild av att det kan vara farligt och ”eskalerande” att reagera på allvar, vilket gör att vi ålägger oss stora begränsningar i våra motåtgärder. Man kan säga att vi håller på med ”självavskräckning”.

Observationen och det slagkraftiga uttrycket är bara två av de många saker jag tar med mig från ett brett upplagt symposium som Kungl. Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) arrangerade fredagen den 25 oktober: Erfarenheter av kriget i Ukraina – konsekvenser för Nato och den nordisk-baltiska regionen. För tydlighets skull ska jag säga att min arbetsgivare Ax:son Johnsonstiftelsen stöder projektet och tackades i arrangörens inledningsord.

Programmet rymde dryga dussinet talare alltifrån förre Natoambassadören Axel Wernhoff och Saabs vice vd Anders Carp till FMV:s chef för flyg- och rymdmateriel, brigadgeneral Lars Helmrich, och Lettlands förre försvarsminister Imants Liegis. Uppmärksamhet ägnades åt såväl övergripande lägesbeskrivningar som analys av teknik och taktik. Chatham House rule var påbjuden, så jag kan inte hänföra enskilda uttalanden till enskilda individer, utan koncentrerar mig på några reflexioner som diskussionerna väckte.

Ukraina behöver mer militärt stöd men också tydligt uttalade besked om att stödet syftar till att Ukraina vinner och Ryssland förlorar kriget. USA och Tyskland har varit stora bidragsgivare men har samtidigt begränsat Ukrainas handlingsfrihet och varit ovilliga att definiera målet med sina åtaganden. Framtiden är full av frågetecken. I Tyskland finns en oroväckande bred och korttänkt opinion som längtar efter snabb fred och att man återigen ska stå på god talefot med Ryssland. Att defaitismen och självavskräckningen skulle bli sjufalt värre om Ryssland tillåts avgå med någon sorts seger tycks inte ingå i kalkylen. Storbritannien och Polen har visat upp en helt annan stadga och mot den bakgrunden ter det sig extra olyckligt att Polens premiärminister Donald Tusk inte var inbjuden vid president Bidens avskedsmöte med europeiska regeringschefer i Berlin häromveckan.

Vad gäller den handfasta krigföringen kan man konstatera att Ukraina haft nytta av det krig som pågått i Donbass sedan 2014 åtminstone i så måtto att man hade tränade och omfattande stridskrafter på plats när den fullskaliga invasionen ägde rum. Värdet av övade förband inklusive logistik kan knappast överskattas. Detsamma gäller insikten att det moderna slagfältet är fyllt av sensorer, så att man alltid kan vara iakttagen och måste vara mycket ordentligt nergrävd eller beredd till ständig rörelse. Luftvärn, artilleri, telekrigsförband och drönare, det vill säga vapentyper som Försvarsberedningen och försvarspropositionen tyvärr lyfter fram i alltför liten utsträckning, har varit särskilt betydelsefulla. Att det som återstår av den ryska Svarta havs-flottan har jagats bort från närområdet och nu får hållas långt bort i öster har Ukraina både skickliga specialförband och obemannade system att tacka för.

I flera inlägg lyftes den mänskliga faktorn fram. Ukrainska soldater visar helt annan kreativitet än ryska. De tar egna initiativ och använder befintlig teknik på nya och påhittiga sätt. Handgranater fästa vid vanliga kommersiella drönare och fjärrstyrda kanoter (sic) har till exempel fungerat som effektiva distansvapen. Produktion av enklare drönare har blivit en sorts cottage industry. Att slå ut dyr teknik med hjälp av billiga medel är väldigt god krigsekonomi. Engagemang, motivation och självständigt tänkande har visat sig vara helt centrala faktorer i en utdragen konflikt och påminner om försvarsviljans fundamentala betydelse.

Sverige är till skillnad från Ukraina medlem i Nato. Sverige saknar landgräns mot Ryssland. Se där ett par av många förhållanden som gör det vanskligt att översätta ukrainska erfarenheter rakt av: de måste tolkas och modifieras. På motsvarande sätt behöver gamla självklarheter i det svenska försvarstänkandet nytolkas i ljuset av vårt Natomedlemskap och Rysslands nya aggressivitet. Att Sverige saknar landgräns till Ryssland betyder till exempel inte att Nato gör det. De baltiska staterna har jätten in på livet och som ett arv från gamla tider finns ett 50-tal större vägar och ett tiotal järnvägar som korsar de rysk-baltiska gränserna.

Den nya ryska våldsbenägenheten och risktagandet visar att gamla tankar om utländsk trupp i Baltikum som en ”snubbeltråd” för Ryssland inte längre duger. Där måste finnas betydligt mer kraftfulla styrkor, som kan möta upp tidigt och stå anfall emot. Så om Sverige ska bidra till avskräckning, bör då svensk trupp vara förlagd här hemma eller i Estland, Lettland och Litauen där den faktiskt kan ha avskräckande effekt? Hur mycket bättre behöver Gotland rustas att stå emot ett snabbt ryskt angrepp, som syftar till att placera ut robotar för att kontrollera Östersjön och förhindra att det skickas förstärkningar över havet?

Jag lämnade Ingenjörsvetenskapsakademiens lokaler med många frågor surrande i huvudet och en stark känsla av hur angeläget det är att bekämpa självavskräckningen och göra fler delaktiga i vårt nationella samtal om försvar och säkerhet.

PJ Anders Linder är publicist och programledare