Peter J Olsson: Uppåkras uppgång och betydelse

I minst tusen år dominerades västra Skåne, ja kanske ett bra mycket större område, av den stad som nu kallas Uppåkra. Här fanns en bas för någon sorts härskare, här fanns ett kulthus/tempel och ett religiöst centrum. Och här samlades spannmålsöverskott och här verkade hantverkare och importörer. Konst och vapen långt bort ifrån har hittats.

Vi vet ännu inte alls allt, mycket återstår av allt att döma att utforska. Bara två promille av det stora stadsområdet – många gånger större än Birka, dubbelt så stort som Hedeby – är utgrävt. Resten nödtorftigt genomgånget med metalldetektorer och definierat av stora fosfathalter: tecknet på mänsklig verksamhet.

Ja, vi vet inte ens namnet på denna betydelsefulla ort.

Fosfatrikedomen är känd sedan 1930-talets jordkartering, och de första fynden gjordes också 1934 i samband med byggverksamhet på platsen. Ändå har inte Uppåkra uppmärksammats mer än de senaste 30 åren. Och dokumentationen har växt först de senaste åren. Uppåkra behandlas i Gunnar Wetterbergs Skånska historias första band från 2016.

Nu har ständigt produktive Lundaprofessorn i historia Dick Harrison publicerat en skrift: ”Tusen år i Uppåkra. En järnåldersmetropols uppgång och fall.”

Harrison är själv uppvuxen i norra Staffanstorp och bor sedan länge i Åkarp nästgårds till Uppåkra. Han har i ungdomen utforskat landskapet runt omkring och fängslats av samma mossar (numera enligt honom alltför exploaterade) som för tusentals år sedan av allt att döma spelade en så stor roll i dåtidens Staffanstorpsbors religiösa föreställningar och riter. Offerkulturen, inklusive människooffer, kan förefalla grym men har gett oss kvarlevor vi kan använda för att dra ytterligare slutsatser om forntiden.

Dick Harrison är inte bara spränglärd, han berättar på ett underhållande sätt. Utan att ge avkall på de mer mekaniska källkritiska metoderna använder han hela det källmaterial som finns. De arkeologiska fynden, det som finns i historiska källor, men också i det som främst är myter och berättelser. Kan man hitta samband? Kan man skapa en bild av hur samhälle, makt, ekonomi och kulturlandskap såg ut i västra Skåne under tiden från Kristi födelse, eller Julius Caesars hundra år tidigare som Harrison nämner, till det turbulenta 1000-talet då religion och statsmakt ömsade skinn.

Hans berättelse är fängslande och han redovisar noga varför han avfärdar vissa uppgifter men lyfter fram andra. Läsaren blir inte pådyvlad något utan åtminstone jag blir uppfylld av en önskan att veta mer. Och med tanke på bara de arkeologiska undersökningar som återstår är det orimligt att tänka sig att kunskapsmängden inte kommer att fortsätta att växa snabbt.

Hur var det då med namnet? Dick Harrison verkar tycka att det mest troliga är att det helt enkelt togs över av den nya stad som Sven Tveskägg grundar för att befästa den danska kungamakten i Skåne (han grundar också till exempel Helsingborg): Det vill säga att namnet är Lund!

Så kanske stämmer den gamla krönikans ord till åtminstone hälften, om än inte exakt som man id ag tänker sig:

“Den tid då Christus lod sig föde ´
Stod Lund oc Skanör i feyerste gröde.”

Och spännande blir det, det är lätt att instämma i Dick Harrisons slutord i förordet:

”Människan bygger sitt eget förflutna. Hon beslutar själv vad som är värt att minnas. Låt oss därför nu, ett årtusende efter järnåldersstadens undergång, åter välja in Uppåkra i berättelsen.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne