Peter J Olsson: Otidsenligt – jajamensan!

Sveriges regerande konung Carl XVI Gustaf har nu suttit i femtio år och ingenting tyder på annat än att han tänker sitta sin livstid ut. Det vill säga samma i princip som Elisabeth II levde och dog efter. I andra länder har monarkerna börjat pensionera sig, men det är knappast någonting för oss.

När den då unge kungen tillträdde 1973 var tiden radikal och riksdagen hade i en första läsning antagit en regeringsform som kraftfullt minskade monarkins betydelse. Där slog politikerna fast att ”all offentlig makt utgår från folket” och menade att det skedde genom dem själva, genom det parlamentariska statsskicket.

Lagar utfärdades inte längre i monarkens namn, regeringsförklaringen var inte längre monarkens trontal, statsskicket var ett pennstreck från republik.

Kungahuset anpassade sig. Det drog sig tillbaka och den nye kungen valde ett valspråk som markerade att man ingalunda motsatte sig utvecklingen: ”För Sverige ­– i tiden” löd det.

Men tiden ömsar skinn oftare än kungar byts ut. Olof Palme förlorade sin majoritet bara dagar efter Gustav VI Adolfs död, men satt kvar med 175-175 i riksdagen. Hade inte kungen dött kanske folket röstat i än större utsträckning för förändring, nu dröjde det till 1976 innan en borgerlig regering tillträdde efter 44 år av S-styre. Det radikala 70-talet följdes sedan av ett 80-tal där ekonomisk liberalism vann mark både i världen och i Sverige. Det slutade med kommunismens fall som reellt existerande alternativ.

Sedan dess har mycket förändrats:  tekniskt, ekonomiskt, kunskapsmässigt, demografiskt, kulturellt och andligt. Nästan bara kungadömet finns kvar – kanske paradoxalt med tanke på kungens ansats att följa med tiden.

Det har inte saknats vågdalar i monarkins förtroende, en del skandaler har briserat men snabbt försvunnit. Just nu tycks kungen ha stärkt sin ställning. Det har skett inte minst genom att i några uppmärksammade fall gripa in och ställa till rätta: Svenska Akademins haveri och Nobelstiftelsen är två utmärkta exempel.

Det visar väl tydligt att monarkin har en maktkälla i folkets förtroende som inte självklart övertrumfas av vad som sker i de allmänna valen. Orden i regeringsformen kanske blir mer besannade genom att det finns en alternativ maktbas – förutom den kommunala och regionala självstyrelse som grundlagen pekar ut, för vad det nu är värt.

Det verksamma och positiva i att vara otidsenlig och i otakt med andra trender är just detta. Det kan faktiskt bättre uttryckas som att monarkin är tidlös, den kan vara ett släpankare som hindrar tillfälliga modenycker att ta över samhället.

Så leve den otidsenliga monarkin: För Sverige – i tiden.

Peter j Olsson är frilansskribent