Peter Egardt; Stockholm vid vägs ände


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Stockholm
vid vägs ände?l av Peter Egardt
Stockholm kan bli centrum i världens mest dynamiska tillväxtregion.
Men inte om de som vill bygga murar runt staden får som de vill. Tyvärr är
den ivrigaste murbyggaren en kommunalpolitiker från Katrineholm
som blivit statsminister.
N
ÄR )AG SOM UNG SKÅNING, knappt 20 år,
~ör första gången besökte Stockholm slogs
Jag av hur stort det var, hur högt tempot
var och hur mycket som hände överallt i
staden. Hur mycket man kunde göra, oavsett vilka intressen man satte främst. Och hur lätt det
var att få kontakt med människor av skilda slag. Inte alls
så slutet och småborgerligt, i dess dåliga mening, som
jag tidigare hade upplevt Köpenhamn, som ju då var
den största staden på närmre håll för mig.
Några år senare blev mina besök i Stockholm allt
mer frekventa, när jag som studentpolitiskt aktiv
behövde resa till Stockholm för allehanda möten, lobbyingaktiviteter och för att delta i utredningar kring
högre utbildning och forskning. Mina tidigaste intryck
befästes snabbt. I Stockholm fanns en öppenhet för nya
ideer och för gränsöverskridande möten. Det fanns
dynamik och kreativitet. Jag tror att det också är de främsta kännetecknen på framgångsrika storstäder.
Jag har nu bott nästan halva mitt liv i Sveriges huvudstad. Jag har sett hur Stockholm har vuxit, hur staden
har attraherat nya invånare såväl från Sverige i övrigt
som från andra länder, hur företagen har investerat och
hur nya innovativa och framgångsrika företag har fötts
och vuxit upp. Jag har sett hur Stockholm har vuxit till
att bli en storstad -den enda vi har i vårt land. En storstad som bland annat präglas av ett för Sverige unikt
stort utbud av varu- och tjänstemarknader. Vägen dit
har inte varit spikrak – framgångsrika perioder har
avbrutits av perioder av stagnation eller t o m tillbakagång. Dessa kan delvis ha haft att göra med konjunkturen i vår omvärld och i Sverige som helhet, men jag törs
hävda att de framför allt har berott på att vi då har lidit
(/l
)>
s:
I
)>:
rrm
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr si m
under politiker som trott sig kunna styra och fördela
tillväxten efter eget skön- den sociala ingenjörskonstens
och fördelningspolitikens okrönta mästare.
Vi är många som minns när Stockholms expansion
skulle hindras- och det ansågs explicit önskvärt att den
hindrades – genom att man lade en särskilt investeringsskatt på investeringar i just och enbart Stockholm.
växtområde- östersjöregionen. Runt Östersjön bor drygt
100 miljoner människor. Våra fattigare grannländer har
visat upp en stark utveckling under en följd av år och
kommer sannolikt att kunna göra detta under en lång
följd av år framöver. Den nuvarande skillnaden i levnadsstandard mellan våra länder skapar en särskild rörelseenergi, som, om den utnyttjas på rätt sätt, medverkar
Många politiker, främst de socialistiska och de centerpartistiska,
trodde på allvar att tillväxten är ett
nollsummespel, som innebär att
om tillväxten i Stockholm bromsas
den ökar i andra delar av vårt land.
Men växtkraften i Stockholm har
varit obändig. Öppenheten, kreativiteten och dynamiken har fun- ”En valutamur runt hela
till att vi i denna region kan skapa
världens ”hot spot for growth”. De
andra länderna kan mycket väl
införa euron som valuta innan Sverige gör det, om vi har fått ett nej i
folkomröstningen. Stockholms förutsättningar att leva upp till visionen om att vara ett centrum i hela
Sverige och en tullmur runt
Stockholm får förödande
konsekvenser..”
nits kvar och varit grunden för den uppgång som följt av
konjunktur- och politikförändringar.
INGET NOLLSUMMESPEL
Under de senaste tre åren har stockholmsregionen svarat för cirka 50 procent av hela Sveriges tillväxt. Men i
spåren av bland annat en brusten IT- och telekombubbla och en försämrad världskonjunktur har tillväxtmotorn börjat hacka . Arbetslösheten stiger, om än från låga
nivåer, inflyttningen ökar inte på samma sätt som tidigare år, investeringarna minskar och framtidstron är inte
lika stark som förr. Självklart innebär detta inte att det
går desto bättre i andra delar av vårt land. Att till exempel göteborgsregionen står för en relativt sett större andel
av vårt lands minskande tillväxt kan bara vara tröst för
ett göteborgskt tigerhjärta. För sanningen är ju att även
Göteborg gagnas när det går bra för Stockholm. Och på
samma sätt drabbas Göteborg också när det går sämre för
Stockholm. För säkerhets skull, och för att inga missöstersjöregionen försvagas självfallet allvarligt om det bara är Sverige och Ryssland som
står utanför den gemensamma valutan.
ÖV E RBESKATTNING
Det finns också andra hot. I dag bor drygt 20 procent
av Sveriges invånare i Stockholm med omnejd. De svarar för drygt 30 procent av förvärvsinkomsterna i hela
vårt land. Men de svarar samtidigt för drygt 40 procent
av de sammanlagda statliga skatterna. Eftersom det som
går tillbaka till regionen från statens skattekista inte på
långa vägar motsvarar regionens andel av befolkningen
är skillnaden en ren överbeskattning. Och då har jag inte
ens räknat med den kommunala skatteutjämningen, som
varje år dränerar stockholmskommunerna på cirka 15
miljarder kronor. Systemet är dessutom konstruerat så att
uttaget ökar med automatik år från år, så länge det finns
den minsta tillväxt i regionen. Det fungerar i praktiken
som den tidigare nämnda särskilda investeringsskatten i
Stockholm, och får givetvis samma effekter, även om syfförstånd ska uppstå, bör jag väl tillägga att givetvis gäller också det
omvända. Tillväxt är inget nollsummespel.
”Stockholm behöver med
tet inte uttalas lika tydligt.
Det mesta av det som av experterna brukar kallas trafikarbetet
utförs i dag i Stockholm. Men staten
har under många år valt att investera
i skrytprojekt med ofta begränsad
samhällsekonomisk nytta i andra
andra ord inte stå vid vägs
Kommer då Stockholm att
kunna repa mod igen och åter bli
den kraftfulla ekonomiska motor
ände. Men kan göra det.”
för hela Sverige som vårt land så väl behöver? Det är
tyvärr inte alldeles självklart, men det är i allra högsta
grad möjligt.
När detta skrivs vet jag inte resultatet i folkomröstningen om euron. Har nollsummespelsanhängare och
de som vill resa en mur runt hela Sverige tagit hem spelet eller har svenska folket bejakat öppenheten och viljan
att tillsammans med andra bygga ett fredligare och bättre
Europa? Det har betydelse också för Stockholms förmåga
och Stockholms växtkraft. Jag är övertygad om att Stockholm kan bli centrum i världens mest kraftfyllda tillIJ lSvensk Tidskrift l2oo3, nr si
delar av Sverige, framför nödvändiga spår- och väginvesteringar i huvudstaden. Norrbottniabanan, Hallandsåstunneln, kringfartsleder och Citytunnel i Malmö kostar
många miljarder. När den investering som av alla sakkunniga betraktas som den viktigaste spårinvesteringen
av alla, citybanan i Stockholm, med avgörande betydelse
för den nationella godstrafiken och den spårbundna trafiken i övrigt, ska betalas kräver staten att Stockholms läns
landsting, som redan dränerats på alla medel på grund av
skatteutjämningssystemet, ska stå för en betydande del.
Kringfartsleder finns det inga pengar till alls.
Vad beror då detta på? Det är för enkelt att enbart
konstatera att riksdagens stockholmsbänk inte förmår
att ta tillvara regionala intressen, eller att säga att riksdagen över lag är stockholmsfientlig, eller att konstatera
att storstadsfrågor och frågor kring hur tillväxt över
huvud taget genereras sällan intresserar våra politiker.
För det är bara delvis sant. Jag tror att mycket av problemet bottnar i att vi har en statsminister som i grunden fortfarande är kommunalpolitikern från Katrineholm. Och som ser huvudstaden som något stort och
farligt.
Det beror kanske också på att statsministerns partikamrater i Stockholm är utan inflytande i rikspolitiken
numera. Att de när de nu fått makten i såvällandsting som
stadshus plötsligt inser skatteutjämningssystemets skadeverkningar, liksom i viss mån också de snedvridna statliga
skatternas skadeverkningar (kommunalskatternas skadliga betydelse har de ännu inte förstått) båtar föga.
NY RINGMUR
Ännu värre är dock att de styrande i stadshuset inte har
förstått vad det är som gör att en storstad fungerar. Vad
AD E lN P l
det är som gör att skaparkraft kan bibehållas och utvecklas. Hur stor betydelse öppenheten har. De förefaller tro
att man kan bygga en ringmur runt Stockholm och återinföra medeltidens tullar vid Norrtull, Skanstull, Danvikstull och många andra ställen. De tilltänkta biltullarna, som ibland kallas trängselavgifter, kommer att
fungera som extra skatt på alla som vill ha med Stockholm att göra. Införandet av denna trängselskatt, som
sanktionerats och påtvingats Stockholm av kommunalpolitikern från Katrineholm, forceras nu av de styrande
i stadshuset, mot befolkningsmajoritetens vilja.
Det mest allvarliga med biltullarna är inte den extra
skattebelastningen, även om den är allvarlig nog. Det är
inte heller att de förfelar sin verkan, vilket de gör. Det
mest allvarliga är att biltullarna riskerar att dela stockholmsregionen i tre delar: den norra, den södra och
city. Bosättningsmönstren kommer att förändras så att
det blir viktigare för hela familjen att bo i närheten av
arbetet (i alla fall inom samma ”zon”). Rörligheten i
storstaden kommer att minska och segregationen öka.
Personalrekryteringen för företagen kommer att försvåras. Tillgången till det i dag rika utbudet av olika
E
ETT REPORTAGE OM DET ROSA KAPI:TALET
av Jens Liljestrand
Utn, ttja marknaden for att fOrändra attityder!Tiden aJ över när
endast politiker och debattörer försvarade hom.osexuellas rättigheter. cnska fOrctag gör !>ig kända utomlands genom att marknad!>-
fi)ra sig mot homosexuella. Samtidigt saknas diskussionen helt i
Sverige. MaJe j n Ptide öppnar for nya per pek iv på homnscxuciJa…,
frigörelse. Läs ett pännande 1-eportagc om kapitalis111ens frigörande effekter och rätten att vara annorlunda.
Hft, 189 sid, ISBN 7566-528-X, prl$ 180 krl30% rat>allL Porlo lillkommer.
Timbro
tel 08-587 898 00, fax08-587 898 55
TIMBRO inlo[(ltimbro.se. www.timbro.se
äs ett utdrag ur boken
och beställ den på
www.rosapengar.com
Vl
)>
s:
I
)>:
rrm
lSvensk Tidskrift l2oo3, ”’si m
L.U
–’
–’
:<t
I
::2:
c:x:
(/)
Muromgärdad småstad.
varu- och tjänstemarknader försämras. I förlängningen
finns en risk att Sverige förlorar sin enda storstad. Om
man ser detta också i ett tillväxtperspektiv är det förö-
dande för Sverige som nation.
Ovanstående är Dysterkvistens bild. Då har Stockholm kommit till vägs ände. Då får vi i en alltmer internationaliserad värld inrikta oss på att vara ett pittoreskt
resmål för ekonomiskt bättre gynnade människor från
andra länder. Och satsa på låglöneproduktion och egenhushållning innanför de murar vi rest runt Sverige och
dess huvudstad. Men det finns motbilder.
STORA MÖJLIGHETER
Det görs varje år en mängd internationella undersökningar
om städers och regioners konkurrenskraft och tillväxtpotential. Den mest omfattande och noggranna gjordes i fjol av
det tyska Institut för Weltwirtschaft och publicerades i den
ansedda tidskriften Wirtschaftswoche. Med stor noggrannhet jämfördes över 200 regioner i Europa med användandet
av fler än 100 olika kriterier. Allt ifrån befolkningens utbildningsnivå till kommunikationer, bostäder, priser, företagsemlSvensk Tidskrift lzooJ, nr si
tableringar, m.m. mättes och vägdes. I sammanställningen
kom Stockholm ohotad etta och slog städer som Miinchen,
London, Paris och alla andra framträdande städer och regioner i hela Europa. Deloitte & Touches europeiska bolag gjorde
också en motsvarande jämförelse, om än inte fullt så detaljerad som den tyska. Stockholm kom först även i denna
undersökning. Healey & Baker gör också årliga undersökningar och även i dessa brukar Stockholm placera sig i det
främsta rummet.
Kort sagt kan det konstateras att oberoende iakttagare samfällt kommer fram till att stockholmsregionen
har den största potentialen av alla städer och regioner i
Europa att skapa tillväxt. Grunden för detta är många
stora och små företag inom de ledande teknik- och framtidsbranscherna, invånarnas goda språkkunskaper och
generellt sett höga utbildningsnivå, fungerande kommunikationer, rimlig prisnivå, kulturutbudet, miljön, tillgång till bra skolor, daghem, m.m. Det borde med andra
ord kunna gå mycket bra för Sveriges ekonomiska centrum. Men de internationella undersökningarna mäter
inte hur det går utan hur det kan gå. Och en potential
förblir en potential tills den verkligen utnyttjas.
Stockholm har också en förhållandevis ung befolkning. Även om inflyttningen från övriga Sverige inte är
stor just nu betyder invandringen från andra länder
mycket. Inte bara genom att det ofta är driftiga och företagsamma människor som vågar ta steget att bryta upp
från sina hemländer för att starta nytt i Sverige, utan också
för att merparten av de inflyttande är relativt unga. Vi ser
nu också att födelsetalen för första gången på många år
börjar skjuta i höjden. Även från denna utgångspunkt
finns det alltså skäl att hysa viss optimism. Visst finns det
segregation i Stockholm, men den är mindre besvärande
än på andra orter i Sverige. Den stockholmska viljan att ta
till sig nya saker och företeelser skapar en grund för att
motverka de segregationstendenser som alltid finns.
Nyföretagandet är normalt större i Stockholm än på
andra ställen i vårt land. Antalet patentansökningar
likaså. Trots decenniers missriktade forsknings- och
alltmer gränslöst och utvidgat Europa, samtidigt som rörligheten och tillgängligheten i vår huvudstad bejakas och
förstärks kan Stockholm ganska snabbt komma tillbaka.
Då finns det anledning att med tillförsikt se fram emot
de kommande internationella undersökningarna om vilken stad och vilken region som har de bästa framtidsutsikterna i vår världsdel. Då blir stagnationsperioden kort.
Annars inte. Men för att det ska bli riktigt bra- det må väl
vara tillåtet att drömma? – krävs också en förändring av
den svenska övertron på politikens möjligheter att såväl
skapa som fördela välstånd.
Vi borde lära oss av danskarna. För de har lärt sig av
verkligheten. Under 1970-talet gick den danska politiken
ut på att motarbeta Köpenhamn. De statliga investeringarna ströps och staden fick långsamt förfalla. Skulle det
satsas på infrastrukturen skulle det vara på motorvägar i
mindre tättbefolkade områden. Åk till Jylland så förstår ni
vad jag menar. Efter sanering av statsfinanserna (”kartofutbildningspolitik har universiteten
och högskolorna i stockholmsregionen fortfarande forskningsnischer som ligger i världsklass. Den
reglerande bostadspolitiken har visserligen gjort att det inte finns en
fungerande vit bostadsmarknad,
men regionförstoringen har gjort
att det trots allt är möjligt att hitta
”Stockholmsregionen har
felkuren”) och avreglering av viktiga delar av ekonomin insåg danskarna att Köpenhamn var viktigt
för hela Danmark. Att om det gick
bra för Köpenhamn det också gick
bra för Fyn och Jylland. Nu är
Köpenhamn en helt annan stad än
den var då. Staden sjuder av liv,
ringvägar har byggts, Kastrups flygden största potentialen av
alla städer och regioner i
Europa.”
en bostad till rimlig kostnad om man är beredd att betala
priset i form av längre pendlingsresor. Ostkustens viktigaste hamn expanderar, kryssningstrafiken slår rekord
år efter år och det finns ännu kapacitet och beredskap
att hantera den expansion som kan komma i den ökande
östersjöhandelns spår. Den förra stadshusmajoriteten
har sett till att ett av Stockholms viktigare konkurrensmedel i cityflygplatsen i Bromma har säkerställd verksamhet åtminstone till 2011 och att den dessutom har
fått kapacitetsförstärkning vad gäller regional- och affärsflyg. Ariandas tredje bana står färdig för att möta behoven när världskonjunkturen vänder och sviterna efter
den 11 september klingar av. Södra Länken invigs 2004
och Norra Länken börjar snart byggas.
I kommunalpolitiken finns trots allt en betydande
enighet mellan de större partierna om tillväxtens betydelse. Stockholm behöver med andra ord inte stå vid
vägs ände. Men kan göra det.
LÄR AV DANSKAR O C H FINNAR
Avgörande för utvecklingen framöver är om det är de som
vill bygga nya murar eller de som vill rasera de murar som
finns som vinner striden. En valutamur runt hela Sverige
och en tullmur runt Stockholm får förödande konsekvenser. Men om Sverige bejakar Europasamarbetet och
det fria flödet av varor, tjänster, kapital och människor i ett
plats har expanderat och är nu något större än Arlanda,
tunnelbana och ny förbindelse mellan flygplatsen och staden byggs eller har redan byggts och bron över Öresund
skapar förstärkt framtidstro.
Vi borde lära oss av finnarna. Helsingforsregionens
framgångar har kunnat lyfta många andra delar av Finland. Och de finska politikerna försöker inte hindra tillväxten i Helsingfors. Tvärt om. Där byggs det vägar och
ringleder runt staden. Man kraftsamlar på spetsforskning inom de områden som är mest betydelsfulla för
näringslivet. Hamnen värnas. Dialogen med företagarna
är naturlig, och det skulle aldrig falla de styrande i staden in att vidta viktiga åtgärder i strid med dem.
Vi borde – som finnarna – förstå att hela vårt land
gagnas av om tillväxtkrafterna understöds och förstärks.
Att det är viktigare att riva murar än att bygga dem. Att
det är viktigare för utflyttningskommuner och kommuner i glesbygd att det går bra för vårt lands tillväxtregioner än att vi straffbeskattar dessa med utjämningsskatter eller andra skatter som ensidigt slår mot tillväxtregionerna. Att det för att hela Sverige ska leva krävs
att vår huvudstad också gör det. Jag medger att jag önskedrömmer.
Peter Egardt (Peter.Egardt@chamber.se) är VD för stockhalms handelskammare.
Vl
l>
:s:
I
)>:
r
r
m
lSvensk Tidskrift lzooJ,nr si El