Per-Ola Olsson: Reportageresa till det röda elfenbenstornet – varför röstar de så konstigt på Mariaberget?
Det är en grå tisdagsmorgon när jag lämnar den trygga, jordnära verkligheten bakom mig. Från en liten by i Skåne, där människorna fortfarande vet vad en arbetsdag innebär och där man röstar med både hjärta och förnuft, tar jag tåget norrut.
Jag hade helst tagit bilen, på det traditionella sätt man gör när man har ett ärende, men har blivit avrådd av folk som kan trakten. Trängselskatter och brist på parkeringsplatser gör det tydligen svårt. Jag antecknar att orten har problem med tillgängligheten.
Målet är Mariaberget – den där branta, kullerstenbelagda enklaven på Södermalm där tidningarna skrivs, där åsikterna föds och där man, enligt valstatistiken, röstar annorlunda.
Jag har hört ryktena. Här uppe, bland de renoverade 1700-talsfasaderna och de dyra espressomaskinerna, väljer en överväldigande majoritet vänster. Inte bara lite, utan ordentligt. Det är som om de lever i en parallell verklighet.
Jag måste förstå varför.
En cyklist susar förbi med texten ”Fighting nazis since ’96” över ryggen. Jag tror att det är en bandtröja, men läser ändå budskapet med visst intresse. Mannen är två äpplen hög och skulle kunna raka sig med en nytvättad frottéhandduk. Han ser ut som någon som skulle betala även nästa kunds varor på Ica hellre än att påpeka att kassörskan gjort fel. Men hans framgångar måste erkännas. Inte en nazist i sikte.
Första stoppet är ett café på Hornsgatan, precis där backen börjar stiga. Luften doftar rostade kaffebönor och något som kanske är surdeg. Vid ett litet bord sitter en man i fyrtiårsåldern. Han heter Karl-Johan, men presenterar sig som ”KJ”. Han har skägg som vanligt folk, men händerna är alldeles mjuka. På bordet ligger en MacBook, en bok om postkolonial subjektsteori och en cappuccino med skumkonst i form av ett litet löv.
”Varför röstar ni så konstigt här uppe”, frågar jag rakt på sak.
KJ tittar på mig med den där milda, lite ledsna blicken som man får när man möter någon som ännu inte förstått. Som om jag vore en kattunge som gått in i en glasdörr – uppenbart fel ute, men ändå värd viss ömkan.
”Det handlar om solidaritet”, säger han långsamt. ”Om att se de större strukturerna. Här på berget har vi möjlighet att lyfta blicken. Vi ser klimatet. Vi ser de utsatta.”
Jag nickar, men tänker på grannen hemma som drog upp hemtjänsten ur en snödriva i vintras. Jag vet inte om han såg de större strukturerna, men han såg i alla fall att bilen satt fast.
Nästa intervju sker längre upp, på Mariatorget. En kvinna i femtioårsåldern, Linnea, står och packar i sin lådcykel. Hon har en kasse från Systembolaget i ena handen och en tygpåse med texten ”Buy less, choose well” i den andra. Hon berättar att hon jobbar med ”kommunikativ emotionell hållbarhet” på en myndighet.
Jag frågar vad kommunikativ emotionell hållbarhet innebär i praktiken. Linnea förklarar. Efter tre minuter antecknar jag ”oklart”.
”Folk där nere förstår inte alltid hur privilegierade de är”, säger hon. ”De tror att det handlar om skatter och bensinpriser. Men det handlar om rättvisa. Om att vi som har det bra måste bära mer.”
”Vad skulle du själv kunna avstå från”, frågar jag.
Linnea tittar frågande på mig.
”Avstå?”
”Ja, för att bära lite mer.”
”Jag tror inte att vi ska reducera strukturella frågor till individuella livsval.”
Jag nickar och antecknar att individens ansvar tydligen upphör ungefär där hennes eget börjar.
”Men du sade att ni som har det bra måste bära mer?”
”Gemensamt, ja. Genom politiska beslut.”
”Även de som inte tycker att de har det så bra?”
”Alla måste bidra. Vi har inte råd att låta den egna plånboken styra.”
Hon rättar till tygpåsen.
”Fast du ville inte avstå från något själv?”
Linnea ler tålmodigt.
”Det handlar om att förändra samhället. Inte om att jag ska förändra mitt liv.”
När jag frågar hur det känns att bo i en av Stockholms dyraste stadsdelar och samtidigt kräva högre skatter, ler hon förstående och tittar på mig på ungefär samma sätt som KJ gjorde.
”Vi har råd att tänka längre. Då har vi också ett ansvar att gå före dem som fortfarande röstar utifrån sin egen vardag.”
Jag går vidare uppåt. Kullerstensgatorna är branta. Det är som om själva topografin tvingar människor att tänka högt här uppe. Vid en utsiktsplats ser jag ut över Riddarfjärden. Det är vackert. Nästan oroväckande vackert. En ung man med dunjacka och hörlurar stannar till. Han heter Elias och studerar genusvetenskap, men jobbar extra på en bar där man serverar naturvin och hantverksöl.
”Vi röstar inte konstigt, säger han. Vi röstar med kunskap. Där ute, på landsbygden, är det mer… känsla. Här har vi data och kunskap. Vi har forskning. Vi har förstått att individen inte kan stå i centrum hela tiden.”
”Vilken kunskap”, frågar jag.
Elias funderar en stund.
”Forskningen.”
”Vilken forskning”, frågar jag.
Elias funderar igen.
”Främst kvalitativ”.
Jag tittar menande på honom för att han ska utveckla.
”En podd”, svarar han.
”Vilken podd”, frågar jag.
”Jag har glömt namnet men den bekräftade mycket av det jag redan kände.”
Han hämtar andan för att låta samtalet byta ämne och tittar ut över vattnet.
”Ibland undrar jag hur det skulle vara att bo där nere. Men sen tänker jag på kollektivtrafiken och att man inte kan gå till en bra utställning på kvällen. Och jag skulle nog sakna ett sammanhang där det är självklart att alla människors sätt att leva är lika mycket värda. Jag vet inte hur man skulle förklara det för dem. Och så stannar jag.”
När jag tar tunnelbanan tillbaka mot Centralen sitter jag och bläddrar i mina anteckningar. Det är som att ha besökt en annan planet. Här uppe på Mariaberget lever människorna i en värld där orden är längre, kaffet mycket dyrare och ansvaret alltid någon annans – eller snarare allas, men mest de andras. De pratar om strukturer medan de själva sitter på den mest privilegierade kullen i stan. De röstar vänster som om det vore en moralisk hygienåtgärd.
Kanske finns förklaringen i avstånden. Här är det långt till både åker, virkesupplag och tillverkning. Många av de boende här saknar helt kontakt med arbeten som inte kan utföras från ett café. Det vore för enkelt att säga att detta förklarar hur de röstar. Men det är en viktig bakgrund till att förstå deras föreställningsvärld.
När tåget rullar söderut igen andas jag ut. Det doftar inte längre surdeg och status. Det doftar vanligt. Jag har varit på Mariaberget. Jag har sett dem.
Och jag förstår fortfarande inte riktigt. Men jag har i alla fall försökt.
Per-Ola Olsson är bonde, servicetekniker, politisk redaktör på SNB och folkbildare