Per-martin Meyerson; Kan vi lita på ekonomerna
2000
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Kan vi lita på
ekonotnerna?
l av Per-Martin Meyerson
”At a May Day parade long columns of tanks, guns missiles, infantry were
once followed by rows of people in grey suits. ’Who are they?’ asked one bystander.
’They are economists’, replied another. ’You have no idea what ciamage
they can do”’(klassiskt skämt).
I
NGEN SAMHÄLLSVETENSKAP har haft en så stor
inverkan på politiken som nationalekonomin.
Nationalekonomerna har under hela efterkrigstiden intagit en framskjuten position i samhällsdebatten. Att de påverkat den ekonomiska
politiken är ostridigt. Detta är särskilt uppenbart i ett
land som Sverige där ekonomerna traditionellt haft en
stark ställning hos såväl politiker som allmänhet. Inom
ekonomkåren råder olika meningar om legitimiteten i
ekonomernas deltagande i den samhällsekonomiska
debatten. Somliga menar att deras roll inskränker sig till
att förse den ekonomiska verktygslådan med nya och
effektivare verktyg. Val av verktyg i varje given situation
åvilar andra aktörer. Merparten av ekonomerna menar
dock att kåren som helhet även har en roll som rådgivare åt politikerna och därmed ett ansvar. Misstagen
inom den ekonomiska politiken under efterkrigstiden
kan därför inte bara skyllas på politikerna.
En retrospektiv betraktelse av efterkrigstiden visar
på allvarliga svagheter i samarbetet mellan politiker och
ekonomer. Till viss del kan problemen förklaras med
nationalekonomins vetenskapliga utveckling. Den är
sprungen ur teologin. Dess nuvarande vetenskapliga
metoder befinner sig någonstans mellan denna och
naturvetenskaperna. Mer övergripande förändringar i
den ekonomiska politiken drivs fram av särskilt ”entreprenöriella” politiker och ekonomer. De senare har inte
alltid täckning för sina råd av den nationalekonomiska
forskningen. Som rådgivare söker de ofta förena rollen
som ekonomisk teoretiker med rollen som politisk ideolog. Därmed suddas gränsen ut mellan det objektivt
giltiga och det subjektivt värderade. Detta är ett dilemma som ekonomer sedan länge funderat över men inte
kommit till någon lösning på. Syftet med nedanstående
reflektioner kring viktigare förändringar i den ekonomiska politiken under efterkrigstiden är att visa på
konsekvenserna av detta dilemma.
Historien visar att mer genomgripande förändringar i den ekonomiska politiken uppstår ur kriser och misslyckanden. De har sin grund i nytt tänkande, nya samhällsekonomiska teorier och politiska system. Den gamla
ordningen har ofta sina försvarare som måste nedkämpas. För det krävs personer med styrka och övertygelse.
Överförandet av denna nya kunskap till det politiska etablissemanget sker till stor del genom den akademiska
världens deltagande i opinionsbildningen. Forskarnas
vilja och förmåga att göra de nya rönen tillgängliga och
begripliga för politikerna är av avgörande betydelse för
samhällsbyggandet. De kan sägas ha ett ansvar för att
ersättandet av övergripande teoribildning med sådan
teori som bättre svarar mot verkligheten, så kallade paradigmskiften, inte fördröjs.
Med en kritisk betraktelse av detta förhållande
mellan politiker och ekonomer avslutar John Maynard
Keynes sitt berömda verk The General Theory of
Employment, Interest and Money. Såväl när de har fel
som när de har rätt, konstaterar han, är ekonomernas
makt över politikerna mycket större än vad folk vanligen
förstår. Ofta tror sig politiker i sin maktutövning vara
helt fria från intellektuellt inflytande från den akademiska världen. I själva verket är de vanligen slavar under
någon avliden ekonom och dennes tankar.
Ingen ekonom har väl påverkat politiker som Keynes själv. Under lång tid understöddes lösningar till av
politikerna formulerade problem av ”den ekonomiska
vetenskapen” nya landvinningar, dvs företrädesvis av en
på Keynes teorier grundad statlig interventionspolitik
Det är fortfarande en kontroversiell fråga hur långt Keym
~
o
::l
o
3
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 41 f.D
E
o
c:
o
..:::.:::
LJ..J
John Maynard Keynes själv är ett exempel på ekonomernas makt över politiken även när de har fel.
nes teorier bär. Det torde dock vara oomtvistligt att
under tiden efter andra världskriget felaktigheter i Keynes tankevärld eller kanske rättare i politikernas tolkning av honom negativt påverkat industriländernas ekonomier. Keynes själv är alltså ett talande exempel på ekonomernas makt över politiken även när de har fel.
Men hur kommer det sig att samtidigt som Keynes tankar så snabbt accepterades som grund för den ekonomiska politiken världen över så dröjde det länge innan de ekonomiska teorier som bygger upp dagens ekonomiska politik slog igenom? Mycket av denna teoribildning var ju känd
vid samma tid som Keynes publicerade sina på förändringar i efterfrågan fokuserade modeller. Var det månne
politikernas bredvillighet att anpassa sig till modeller som
passade in i deras värderingar och motstånd mot sådant
som gick emot deras övertygelse? Det är ju förklarligt. Men
gällde detsamma för ekonomerna? Naturligtvis var situationen svärare för ekonomer med andra värderingar och
annan verklighetsuppfattning än de makthavande politikerna. Men i vilken utsträckning vägade de ge uttryck för
uppfattningar som inte passade in i den dominerande klokskapen?
EN RETROSPEKTIV BETRAKTELSE
Utvecklingen i framförallt den anglosaxiska världen
under efterkrigstiden bjuder på en spännande kamp mellan gammalt och nytt, mellan stat och marknad, ledd av
ett antal färgstarka politiska och ekonomiska aktörer.
Men också kampen mot det bestående och för en friare
ordning inom de kommunistiska staterna bjuder på
dramatiska bilder av St Görans kamp mot draken.
Utvecklingen av den ekonomiska politiken under efterkrigstiden ger oss alltså goda möjligheter att studera förhållandet mellan politiker och ekonomer under i för
detta samarbete särskilt intressanta situationer, ekonomiska och politiska kriser.
Efter andra världskrigets slut rådde bland Europas
ledande politiker en stark skepticism om marknadens
möjligheter att lösa människornas problem. De dåliga
erfarenheterna frän 20- och 30-talen av marknadsekonomins sätt att fungera tillsammans med kapitalismens
inneboende väsen kan förklara denna pessimism. Kapitalismen ansågs moraliskt förkastlig. Den vädjade till
girighet, skapade ojämlikhet, saknade empati och i
mångas ögon bar den skulden för kriget. Denna inställning kan egentligen ses som kulmen på den kritik mot
industrisamhällets fattigdom och förslumning som i
Storbritannien startat under 1800-talets sista årtionden.
Det fanns ett patos för reformer och social rättvisa.
Nationaliseringar och regleringar betraktades nu som
viktiga medel att nå de av politikerna uppsatta målen
om ekonomisk utveckling och tillväxt, full sysselsättning
och rättvis fördelning. Denna ”blandekonomi” med sin
välfärdsstat var från början den brittiska vänsterns svar
på den stora depressionen och behovet av återuppbyggnad efter kriget. De ideer som förknippades med den
kom att bli regelbok också för andra länder och gav
upphov till en ny balans mellan stat och marknad. De
nya ekonomiska ideerna kan i hög grad förknippas med
Keynes.
Den nya balansen mellan stat och marknad i de
utvecklade industriländerna underlättade blandekonomins och statsdominansens utveckling i tredje världen.
Här blev det statsägda företaget utvecklingsekonomiernas mest synliga manifestation. De skulle tjäna som
utvecklingens drivkrafter. De skulle eftersträva det allmänna bästa, arbeta i nationens intresse, inte gå vissa
köpmäns, industriledares och rika familjers ärenden. De
f1J lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 41
Milton Friedman, Friedrich Hayek och James Buchanan
visade att likaväl som marknaden kunde staten misslyckas, men det tog tid innan deras ideer vann gehör.
skulle kompensera marknadens misslyckanden och skapa
skalfördelar.
VITTRANDE TRO PÅ STATEN
Over fyra decenniers lång tro på statliga interventioner
som svar på människornas problem kulminerade under
70-talet. Nixon i USA och Edward Heath i Storbritannien representerade inte bara sina länders konservativa valmanskår utan också ett på keynesiansk grund uppbyggt
regleringssamhälle. En fyra decennier lång tro på statliga interventioner kulminerade under dessa regenter. Men
tron på statens möjligheter att styra ekonomin i konsumenternas intresse hade börjat vittra mot slutet av decenniet. De rådande missförhållandena i ekonomierna, hög
inflation, långsam real tillväxt och hög arbetslöshet hade
skapat bitterhet och misstänksamhet mot staten. Grunden för den rådande blandekonomin, den keynesianska
efterfrågeteorin, ifrågasattes alltmer och utbudsförhållandena kom i centrum för den ekonomiska debatten.
Opinionerna hade börjat svänga mot mer av marknad.
Margaret Thatcher och Ronald Reagan representerade
samma valmanskårer, men en på liberal grund utformad
ny politik inspirerad av nya ”husgudar” företrädesvis ekonomerna Friedrich Hayek, Milton Friedman och James
Buchanan. Fruktan för marknadens misslyckande hade
präglat politiken i fyrtio år. Men 70-talets budskap var
att även staten kunde misslyckas.
Den ekonomisk-politiska utvecklingen under efterkrigstiden kan betraktas som en färd från liberalism och
åter till liberalism, från alltmer av statlig inblandning
och åter till marknadens suveränitet. Erfarenheter från de
kommunistiska kommandoekonomierna och från olika
blandekonomiska experiment i de västerländska industriländerna kan förklara återgången till de institutionella förhållanden som grundlades för femhundra år sedan
och som utgjort grunden för den industriella revolutionen, den privata äganderätten, friheten att experimentera
och rätten att privatisera resultaten av dessa experiment.
Med ökade nationaliseringar och regleringar följde försämrade förutsättningar för en effektiv allokering av
resurserna. Inom de sektorer där fria företagare ersattes
med politiskt dirigerade och administrativt styrda företag försämrades konkurrensen och innovationsbenä-
genheten minskade Man hade våldfört sig på tillväxtens
viktigaste förutsättningar. Detta gällde särskilt de kommunistiska planekonomierna även om det dröjde innan
de föll ihop av sin egen inre svaghet.
Ett antal nya ekonomiska teorier och ”skolor” byggde successivt upp grunden för Keynes detronisering.
Intresset fokuserades nu på utbudsförhållandena i stället
för på efterfrågan. Även om amerikanska presidenter och
Margaret Thatcher i olika omgångar byggde sina ekonomisk-politiska förslag på dessa skolor och upphöjde dess
representanter till moderna gurus var de nya teorierna
visserligen alla viktiga bidrag till den ekonomiska analysens verktygslåda men ingen ensam någon patentlösning,
även om politiker och allmänhet av dess upphovsmän
kunde förledas att tro att så var fallet. Det hade dock de
nya teorierna gemensamt att de visade på betydelsen av
den individuella friheten för den ekonomiska tillväxten.
I den meningen innebar de en återgång till de klassiska
ekonomerna med Adam Smith i täten. I praktisk politik
betydde de en återgång till marknaden och familjen som
allokerare av resurser på det offentligas bekostnad.
Den ekonomiska teorin tillhandahåller inga övergripande patentlösningar. Den är ofta inte heller invändningsfri. Den kan inte testas i småskaliga försök på laboratorienivå. Endast långvarig erfarenhet kan visa om en
m
A”
o
:::l
o
3
J Svensk Tidskrift !2ooo, nr 4J I]
E
o
c::
o
~
w
på ekonomisk teori grundad politik fungerar som ekonomerna tänkt sig. Härtill kommer att de råd ekonomerna ger inte kan betraktas som värderingsfria. De bygger på ekonomernas värderingar och uppfattning om
verkligheten. Politikerna kan ofta välja mellan motstridiga teorier de som passar de egna värderingarna och
räkna med stöd från delar av ekonomkåren. Men samtidigt har ekonomerna en benägenhet att samlas kring en
gemensam teori eller ett paradigm som till exempel den
Keynesianska modellen eller det neoklassiska teoribygget.
Kritiker av dessa paradigm betraktas som avfällingar eller
kufar med mer eller mindre officiell utfrysning som
medel att hålla rättning i leden. Samhälleliga fenomen
som inte passar in i den accepterade teorin behandlas
exempel Lars E. O. Svensson, penningteori, Lars CaJmfors arbetsmarknaden).
Hur kan nu denna starka ställning för ekonomkåren
förklaras? Till att börja med kan vi konstatera att de största stridsfrågorna i svensk politik efter demokratins
genombrott haft en direkt eller indirekt ekonomisk
anknytning. Det har handlat om arbetslöshet, socialisering och planhushållning, lönebildning och regleringar av
viktiga marknader och inte minst fördelning av inkomster och förmögenheter. I opinionsbildningen kring alla
dessa frågor har ekonomer deltagit. Under denna informationsprocess har de styrts av en gemensam övergripande teoribildning, s k paradigm. Detta har ofta lett till
en likartad syn på viktiga problemområden och därmed
styvmoderligt eller inte alls. Härtill kommer att en genom den
vetenskapliga prioriteringen alltmer ”teknifierad” och specialiserad ekonomkår fått allt svårare att
applicera sina modeller på en verklighet som de inte kan tolka, eftersom de saknar kunskap om relevanta institutionella och historiska
förhållanden. Ett ytterligare problem är att ekonomkåren i den
samhällsekonomiska debatten ofta
representeras av ekonomer med
särintressen eller ekonomijournalister utan akademisk hemvist. De
Ofta tror sig politiker i sin
stärkt trovärdigheten hos ekonomkåren. Till detta kommer att
många svenska forskare skapat sig
ett internationellt rykte och därmed givit glans och respekt åt
ämnet nationalekonomi. De hade
maktutövning vara helt fria
från intellektuellt inflytande
en vetenskaplig auktoritet att luta
från den akademiska världen. sig mot när de uttalade sig gentemot politiker, byråkrater och allI själva verket är de vanligen mänhet. Under decennierna närslavar under någon avliden
mast efter krigets slut förstärktes
denna trovärdighet genom utlandets positiva föreställningar om
Sverige som en tredje väg mellan
den privatkapitalistiska marknadsekonom och dennes tankar.
senare med förkärlek för politiskt värdeladdade förslag
helt utan eller med bristfällig täckning från den nationalekonomiska forskningen. Det är i en sådan miljö vi
måste se samarbetet mellan ekonomer och politiker.
DEN SVENSKA MODELLEN
I Sverige har ekonomerna traditionellt intagit en mycket stark ställning i samhällsdebatten.
Traditionen har sina rötter hos den första generationen svenska nationalekonomer. Knut Wicksell, Gustav
Cassel och Eli F. Heckscher är kanske de mest kända
”påverkarna”, samtliga var framstående och internationellt kända. I nästa generation återfinns namn som Bertil Ohlin, Erik Lundberg och Gunnar Myrdal. Karaktä-
ristiskt för dessa ekonomer är att de behärskade hela det
ekonomiska fältet och i sina analyser utgick från en total
bild av ekonomin och samhällsutvecklingen. I vår egen
generation blir denna typ av nationalekonomer allt mer
sällsynt. Som på många andra forskningsområden har
kravet på specialisering blivit allt starkare. Erik Dahmen,
Assar Lindbeck, Ingemar Ståhl och Bo Södersten hör till
de få som sökt upprätthålla den gamla traditionen. Det
hindrar inte att andra mer specialiserade ekonomer varit
opinionsbildande inom sina respektive specialiteter (till
ekonomin och planekonomin av öststatsmodell.
Universitetsutbildningen av ekonomer har styrts av
det rådande paradigmet. Lärare och elever i sina nya roller som politiker och tjänstemän har blivit trogna den
”konventionella visdomen”. Denna samstämmighet hos
etablissemanget har verkat konserverande. Trögheter i
vetenskapliga paradigmskiften har haft stor betydelse när
det gäller utformandet av den ekonomiska politiken.
Under efterkrigstiden dominerades universitet och högskolor av en på Keynes teorier grundad statlig interventionspolitik och av neoklassisk jämviktsanalys. Den förra
bygger på föreställningen att bara de makroekonomiska
storheterna är i ordning så är också villkoren för ett optimalt utnyttjande av ekonomin uppfyllda. Så är emellertid
inte fallet. Mer mikrobetonade studier visar att också de
rådande spelreglerna är av vital betydelse för tillväxtbetingelserna. Samtidigt ger den neoklassiska jämviktsanalysen en ofullständig för att inte säga verklighetsfrämmande bild av marknadsekonomin. Den visar oss hur en
ekonomi utan interna förändringskrafter fungerar. Men
om vi vill förstå vad den dynamiska kapitalismen som
ekonomiskt system egentligen handlar om, då är den centrala frågan hur den alstrar ekonomisk förändring, inte
hur den återställer stabilitet. Först när i tongivande länder
EIJISvensk Tidskrift l2ooo, nr 4j
utanför Sverige en fyra decennier läng tro på statliga interventioner som svar på människornas behov mist sin legitimitet blev det aktuellt inom det ekonomiska etablissemanget att åtminstone komplettera Keynes med nya, mer
verklighetsnära teorier. Det s k systemskiftet, dvs övergängen frän hög tilllåg inflation, skattereformen och den
finansiella avregleringen, avspeglade dock ingen djupare
förståelse för den ekonomiska förändringens villkor.
KOMPLICERAD PROCESS
Ytterst handlar den om en process för att identifiera, välja
och exploatera nya produkter och produktionsmetoder.
Processen är komplicerad och kräver ett antal aktörer med
olika men kompletterande kompetenser. Det handlar om
kunder med kompetens att specificera och kontrollera
mer eller mindre tekniskt komplicerade krav, om personer med förmåga att hitta nya och förbättrade produktionsmetoder och produkter, innovatörer, och om personer som har förmågan att kommersiellt exploatera lovande affärsideer, entreprenörer. Men processen kräver också
välutbildad arbetskraft och tillgång på kapitalägare med
vilja att ta risker och kompetens att förstå den industriella processen, entreprenörskompetenta ägare. Det är samspelet mellan dessa kompetenser som utgör dynamiken i
en marknadsekonomi och grundbulten i företagens uthålliga lönsamhet och långsiktiga överlevnad. Fungerande
marknader för dessa individberoende kompetenser är ett
villkor för ett effektivt utnyttjande av detta ”kompetensblock”. Om det råder brist på någon kompetens minskar
möjligheterna för övriga i blocket ingående aktörer och
därmed effektiviteten i förnyelseprocessen. Målet för en
tillväxtbefrämjande politik måste därför vara att säkra
tillgången på samtliga kompetenser.
I Sverige har vi haft kompetenta kunder på vissa områ-
den med god beställarkompetens och starka finansiella
resurser. Den svenska modellen har däremot knappast
levt upp till kraven på tillräcklig tillgång på välutbildad
arbetskraft. I jämlikhetens namn har viljan att utbilda sig,
arbeta och förkovra sig försvagats genom två självförstärkande krafter, den solidariska lönepolitiken och höga
marginalskatter. Det är numer också väl belagt att vi under
efterkrigstiden i stor utsträckning saknat entreprenörer
och att vi därför tvingats ”låsa in” innovatörerna i etablerade storföretag, en för dessa mindre kreativ miljö.
Bidragande till minskat utnyttjande av entreprenörs- och
innovatörskompetensen har också varit de statliga monopolformer under vilka produktionen av utbildnings- och
vårdtjänster bedrivits samt varierande former av regleringar inom bostads- och livsmedelssektorerna. Man kanske inte kan tala om brist på riskvilligt kapital i Sverige.
Däremot har under den berörda tiden rätt stor brist på
entreprenörskompetenta kapitalägare. Utvecklingen indikerar allvarliga svagheter i kompetensblockets sammansättning och användning och därmed ett bristande entreprenörsinslag i ekonomin. Hur förklarar vi dessa brister
och vad har de fått för konsekvenser?
I grunden handlar det om eftersläpande bindningar
till en socialistisk ideologi. Ekonomer och samhällsvetare med marxistiskt länkande har under efterkrigstiden och särskilt under 60-talet utgjort de argaste och
mest aktiva kritikerna av den ”borgerliga ekonomin”, dvs
av den nationalekonomi som legat till grund för undervisningen vid universiteten. Den har dock knappast haft
någon större betydelse för utformandet av politiken
åtminstone i de tongivande anglosaxiska industriländerna. För Sverige däremot spelade influenser från marxismen en inte oväsentlig roll i utformandet av förmö-
genhetspolitiken och äganollen i näringslivet. Ernst
Wigforss vision om samhällsägda företag och Rudolf
Meidners förslag till fackföreningsstyrda löntagarfonder
är särskilt spektakulära inslag i denna tradition. Men
ansvaret för den bristande förståelsen för den entreprenöriella äganollens betydelse för den ekonomiska tillväxten som avspeglas i efterkrigstidens ekonomiska politik i Sverige kan inte bara läggas på politikerna. En icke
obetydlig del av detta ansvar måste läggas på ekonomkåren. Först under hotet om socialisering av ägarrollen
i näringslivet vaknade ekonomerna till insikt om sitt
ansvar. Men då hade redan företagandets villkor i Sverige försämrats i en utsträckning som skulle komma att
sätta djupa spär i den ekonomiska utvecklingen.
SENT SKA SYNDAREN VAKNA
I dag domineras den svenska ekonomdebatten av ny klassisk teori och en normbaserad ekonomisk politik. Nu
flockar sig makroekonomer kring utbudsrelaterade frå-
gor. Efterfrågan som målvariabel har trängts undan av
inflationsnivån. Den underliggande hypotesen är att bara
låg inflation kan förenas med snabb tillväxt och full sysselsättning. Ett nymornat intresse för entreprenörens
betydelse och de spelregler som måste gälla för denna
strategiska produktionsfaktors utnyttjande kan också
skönjas. Men ack så sent! Fördröjningen i politikens
anpassning till den ”nya ekonomin” kan också förklaras
med att det alltid finns ekonomer som är beredda att
stödja politiker som vill försvara ett gammalt och
”beprövat” paradigm. Inte bara politiker bygger sina
ställningstaganden på personliga värderingar och uppfattningar om verkligheten. Så gör även ekonomer. Vad
erfarenheten har lärt oss är att med objektivitet inom
nationalekonomin knappast kan menas något annat en
intellektuell hederlighet, dvs att rådgivande ekonomer
redovisar sina värdepremisser och sin verklighetsbild.
Per-Martin Meyerson (meyerson@swipnet.se) är fil dr
och nationalekonom.
m
A'”
o
::J
o
3
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 41 f!
ekonotnerna?
l av Per-Martin Meyerson
”At a May Day parade long columns of tanks, guns missiles, infantry were
once followed by rows of people in grey suits. ’Who are they?’ asked one bystander.
’They are economists’, replied another. ’You have no idea what ciamage
they can do”’(klassiskt skämt).
I
NGEN SAMHÄLLSVETENSKAP har haft en så stor
inverkan på politiken som nationalekonomin.
Nationalekonomerna har under hela efterkrigstiden intagit en framskjuten position i samhällsdebatten. Att de påverkat den ekonomiska
politiken är ostridigt. Detta är särskilt uppenbart i ett
land som Sverige där ekonomerna traditionellt haft en
stark ställning hos såväl politiker som allmänhet. Inom
ekonomkåren råder olika meningar om legitimiteten i
ekonomernas deltagande i den samhällsekonomiska
debatten. Somliga menar att deras roll inskränker sig till
att förse den ekonomiska verktygslådan med nya och
effektivare verktyg. Val av verktyg i varje given situation
åvilar andra aktörer. Merparten av ekonomerna menar
dock att kåren som helhet även har en roll som rådgivare åt politikerna och därmed ett ansvar. Misstagen
inom den ekonomiska politiken under efterkrigstiden
kan därför inte bara skyllas på politikerna.
En retrospektiv betraktelse av efterkrigstiden visar
på allvarliga svagheter i samarbetet mellan politiker och
ekonomer. Till viss del kan problemen förklaras med
nationalekonomins vetenskapliga utveckling. Den är
sprungen ur teologin. Dess nuvarande vetenskapliga
metoder befinner sig någonstans mellan denna och
naturvetenskaperna. Mer övergripande förändringar i
den ekonomiska politiken drivs fram av särskilt ”entreprenöriella” politiker och ekonomer. De senare har inte
alltid täckning för sina råd av den nationalekonomiska
forskningen. Som rådgivare söker de ofta förena rollen
som ekonomisk teoretiker med rollen som politisk ideolog. Därmed suddas gränsen ut mellan det objektivt
giltiga och det subjektivt värderade. Detta är ett dilemma som ekonomer sedan länge funderat över men inte
kommit till någon lösning på. Syftet med nedanstående
reflektioner kring viktigare förändringar i den ekonomiska politiken under efterkrigstiden är att visa på
konsekvenserna av detta dilemma.
Historien visar att mer genomgripande förändringar i den ekonomiska politiken uppstår ur kriser och misslyckanden. De har sin grund i nytt tänkande, nya samhällsekonomiska teorier och politiska system. Den gamla
ordningen har ofta sina försvarare som måste nedkämpas. För det krävs personer med styrka och övertygelse.
Överförandet av denna nya kunskap till det politiska etablissemanget sker till stor del genom den akademiska
världens deltagande i opinionsbildningen. Forskarnas
vilja och förmåga att göra de nya rönen tillgängliga och
begripliga för politikerna är av avgörande betydelse för
samhällsbyggandet. De kan sägas ha ett ansvar för att
ersättandet av övergripande teoribildning med sådan
teori som bättre svarar mot verkligheten, så kallade paradigmskiften, inte fördröjs.
Med en kritisk betraktelse av detta förhållande
mellan politiker och ekonomer avslutar John Maynard
Keynes sitt berömda verk The General Theory of
Employment, Interest and Money. Såväl när de har fel
som när de har rätt, konstaterar han, är ekonomernas
makt över politikerna mycket större än vad folk vanligen
förstår. Ofta tror sig politiker i sin maktutövning vara
helt fria från intellektuellt inflytande från den akademiska världen. I själva verket är de vanligen slavar under
någon avliden ekonom och dennes tankar.
Ingen ekonom har väl påverkat politiker som Keynes själv. Under lång tid understöddes lösningar till av
politikerna formulerade problem av ”den ekonomiska
vetenskapen” nya landvinningar, dvs företrädesvis av en
på Keynes teorier grundad statlig interventionspolitik
Det är fortfarande en kontroversiell fråga hur långt Keym
~
o
::l
o
3
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 41 f.D
E
o
c:
o
..:::.:::
LJ..J
John Maynard Keynes själv är ett exempel på ekonomernas makt över politiken även när de har fel.
nes teorier bär. Det torde dock vara oomtvistligt att
under tiden efter andra världskriget felaktigheter i Keynes tankevärld eller kanske rättare i politikernas tolkning av honom negativt påverkat industriländernas ekonomier. Keynes själv är alltså ett talande exempel på ekonomernas makt över politiken även när de har fel.
Men hur kommer det sig att samtidigt som Keynes tankar så snabbt accepterades som grund för den ekonomiska politiken världen över så dröjde det länge innan de ekonomiska teorier som bygger upp dagens ekonomiska politik slog igenom? Mycket av denna teoribildning var ju känd
vid samma tid som Keynes publicerade sina på förändringar i efterfrågan fokuserade modeller. Var det månne
politikernas bredvillighet att anpassa sig till modeller som
passade in i deras värderingar och motstånd mot sådant
som gick emot deras övertygelse? Det är ju förklarligt. Men
gällde detsamma för ekonomerna? Naturligtvis var situationen svärare för ekonomer med andra värderingar och
annan verklighetsuppfattning än de makthavande politikerna. Men i vilken utsträckning vägade de ge uttryck för
uppfattningar som inte passade in i den dominerande klokskapen?
EN RETROSPEKTIV BETRAKTELSE
Utvecklingen i framförallt den anglosaxiska världen
under efterkrigstiden bjuder på en spännande kamp mellan gammalt och nytt, mellan stat och marknad, ledd av
ett antal färgstarka politiska och ekonomiska aktörer.
Men också kampen mot det bestående och för en friare
ordning inom de kommunistiska staterna bjuder på
dramatiska bilder av St Görans kamp mot draken.
Utvecklingen av den ekonomiska politiken under efterkrigstiden ger oss alltså goda möjligheter att studera förhållandet mellan politiker och ekonomer under i för
detta samarbete särskilt intressanta situationer, ekonomiska och politiska kriser.
Efter andra världskrigets slut rådde bland Europas
ledande politiker en stark skepticism om marknadens
möjligheter att lösa människornas problem. De dåliga
erfarenheterna frän 20- och 30-talen av marknadsekonomins sätt att fungera tillsammans med kapitalismens
inneboende väsen kan förklara denna pessimism. Kapitalismen ansågs moraliskt förkastlig. Den vädjade till
girighet, skapade ojämlikhet, saknade empati och i
mångas ögon bar den skulden för kriget. Denna inställning kan egentligen ses som kulmen på den kritik mot
industrisamhällets fattigdom och förslumning som i
Storbritannien startat under 1800-talets sista årtionden.
Det fanns ett patos för reformer och social rättvisa.
Nationaliseringar och regleringar betraktades nu som
viktiga medel att nå de av politikerna uppsatta målen
om ekonomisk utveckling och tillväxt, full sysselsättning
och rättvis fördelning. Denna ”blandekonomi” med sin
välfärdsstat var från början den brittiska vänsterns svar
på den stora depressionen och behovet av återuppbyggnad efter kriget. De ideer som förknippades med den
kom att bli regelbok också för andra länder och gav
upphov till en ny balans mellan stat och marknad. De
nya ekonomiska ideerna kan i hög grad förknippas med
Keynes.
Den nya balansen mellan stat och marknad i de
utvecklade industriländerna underlättade blandekonomins och statsdominansens utveckling i tredje världen.
Här blev det statsägda företaget utvecklingsekonomiernas mest synliga manifestation. De skulle tjäna som
utvecklingens drivkrafter. De skulle eftersträva det allmänna bästa, arbeta i nationens intresse, inte gå vissa
köpmäns, industriledares och rika familjers ärenden. De
f1J lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 41
Milton Friedman, Friedrich Hayek och James Buchanan
visade att likaväl som marknaden kunde staten misslyckas, men det tog tid innan deras ideer vann gehör.
skulle kompensera marknadens misslyckanden och skapa
skalfördelar.
VITTRANDE TRO PÅ STATEN
Over fyra decenniers lång tro på statliga interventioner
som svar på människornas problem kulminerade under
70-talet. Nixon i USA och Edward Heath i Storbritannien representerade inte bara sina länders konservativa valmanskår utan också ett på keynesiansk grund uppbyggt
regleringssamhälle. En fyra decennier lång tro på statliga interventioner kulminerade under dessa regenter. Men
tron på statens möjligheter att styra ekonomin i konsumenternas intresse hade börjat vittra mot slutet av decenniet. De rådande missförhållandena i ekonomierna, hög
inflation, långsam real tillväxt och hög arbetslöshet hade
skapat bitterhet och misstänksamhet mot staten. Grunden för den rådande blandekonomin, den keynesianska
efterfrågeteorin, ifrågasattes alltmer och utbudsförhållandena kom i centrum för den ekonomiska debatten.
Opinionerna hade börjat svänga mot mer av marknad.
Margaret Thatcher och Ronald Reagan representerade
samma valmanskårer, men en på liberal grund utformad
ny politik inspirerad av nya ”husgudar” företrädesvis ekonomerna Friedrich Hayek, Milton Friedman och James
Buchanan. Fruktan för marknadens misslyckande hade
präglat politiken i fyrtio år. Men 70-talets budskap var
att även staten kunde misslyckas.
Den ekonomisk-politiska utvecklingen under efterkrigstiden kan betraktas som en färd från liberalism och
åter till liberalism, från alltmer av statlig inblandning
och åter till marknadens suveränitet. Erfarenheter från de
kommunistiska kommandoekonomierna och från olika
blandekonomiska experiment i de västerländska industriländerna kan förklara återgången till de institutionella förhållanden som grundlades för femhundra år sedan
och som utgjort grunden för den industriella revolutionen, den privata äganderätten, friheten att experimentera
och rätten att privatisera resultaten av dessa experiment.
Med ökade nationaliseringar och regleringar följde försämrade förutsättningar för en effektiv allokering av
resurserna. Inom de sektorer där fria företagare ersattes
med politiskt dirigerade och administrativt styrda företag försämrades konkurrensen och innovationsbenä-
genheten minskade Man hade våldfört sig på tillväxtens
viktigaste förutsättningar. Detta gällde särskilt de kommunistiska planekonomierna även om det dröjde innan
de föll ihop av sin egen inre svaghet.
Ett antal nya ekonomiska teorier och ”skolor” byggde successivt upp grunden för Keynes detronisering.
Intresset fokuserades nu på utbudsförhållandena i stället
för på efterfrågan. Även om amerikanska presidenter och
Margaret Thatcher i olika omgångar byggde sina ekonomisk-politiska förslag på dessa skolor och upphöjde dess
representanter till moderna gurus var de nya teorierna
visserligen alla viktiga bidrag till den ekonomiska analysens verktygslåda men ingen ensam någon patentlösning,
även om politiker och allmänhet av dess upphovsmän
kunde förledas att tro att så var fallet. Det hade dock de
nya teorierna gemensamt att de visade på betydelsen av
den individuella friheten för den ekonomiska tillväxten.
I den meningen innebar de en återgång till de klassiska
ekonomerna med Adam Smith i täten. I praktisk politik
betydde de en återgång till marknaden och familjen som
allokerare av resurser på det offentligas bekostnad.
Den ekonomiska teorin tillhandahåller inga övergripande patentlösningar. Den är ofta inte heller invändningsfri. Den kan inte testas i småskaliga försök på laboratorienivå. Endast långvarig erfarenhet kan visa om en
m
A”
o
:::l
o
3
J Svensk Tidskrift !2ooo, nr 4J I]
E
o
c::
o
~
w
på ekonomisk teori grundad politik fungerar som ekonomerna tänkt sig. Härtill kommer att de råd ekonomerna ger inte kan betraktas som värderingsfria. De bygger på ekonomernas värderingar och uppfattning om
verkligheten. Politikerna kan ofta välja mellan motstridiga teorier de som passar de egna värderingarna och
räkna med stöd från delar av ekonomkåren. Men samtidigt har ekonomerna en benägenhet att samlas kring en
gemensam teori eller ett paradigm som till exempel den
Keynesianska modellen eller det neoklassiska teoribygget.
Kritiker av dessa paradigm betraktas som avfällingar eller
kufar med mer eller mindre officiell utfrysning som
medel att hålla rättning i leden. Samhälleliga fenomen
som inte passar in i den accepterade teorin behandlas
exempel Lars E. O. Svensson, penningteori, Lars CaJmfors arbetsmarknaden).
Hur kan nu denna starka ställning för ekonomkåren
förklaras? Till att börja med kan vi konstatera att de största stridsfrågorna i svensk politik efter demokratins
genombrott haft en direkt eller indirekt ekonomisk
anknytning. Det har handlat om arbetslöshet, socialisering och planhushållning, lönebildning och regleringar av
viktiga marknader och inte minst fördelning av inkomster och förmögenheter. I opinionsbildningen kring alla
dessa frågor har ekonomer deltagit. Under denna informationsprocess har de styrts av en gemensam övergripande teoribildning, s k paradigm. Detta har ofta lett till
en likartad syn på viktiga problemområden och därmed
styvmoderligt eller inte alls. Härtill kommer att en genom den
vetenskapliga prioriteringen alltmer ”teknifierad” och specialiserad ekonomkår fått allt svårare att
applicera sina modeller på en verklighet som de inte kan tolka, eftersom de saknar kunskap om relevanta institutionella och historiska
förhållanden. Ett ytterligare problem är att ekonomkåren i den
samhällsekonomiska debatten ofta
representeras av ekonomer med
särintressen eller ekonomijournalister utan akademisk hemvist. De
Ofta tror sig politiker i sin
stärkt trovärdigheten hos ekonomkåren. Till detta kommer att
många svenska forskare skapat sig
ett internationellt rykte och därmed givit glans och respekt åt
ämnet nationalekonomi. De hade
maktutövning vara helt fria
från intellektuellt inflytande
en vetenskaplig auktoritet att luta
från den akademiska världen. sig mot när de uttalade sig gentemot politiker, byråkrater och allI själva verket är de vanligen mänhet. Under decennierna närslavar under någon avliden
mast efter krigets slut förstärktes
denna trovärdighet genom utlandets positiva föreställningar om
Sverige som en tredje väg mellan
den privatkapitalistiska marknadsekonom och dennes tankar.
senare med förkärlek för politiskt värdeladdade förslag
helt utan eller med bristfällig täckning från den nationalekonomiska forskningen. Det är i en sådan miljö vi
måste se samarbetet mellan ekonomer och politiker.
DEN SVENSKA MODELLEN
I Sverige har ekonomerna traditionellt intagit en mycket stark ställning i samhällsdebatten.
Traditionen har sina rötter hos den första generationen svenska nationalekonomer. Knut Wicksell, Gustav
Cassel och Eli F. Heckscher är kanske de mest kända
”påverkarna”, samtliga var framstående och internationellt kända. I nästa generation återfinns namn som Bertil Ohlin, Erik Lundberg och Gunnar Myrdal. Karaktä-
ristiskt för dessa ekonomer är att de behärskade hela det
ekonomiska fältet och i sina analyser utgick från en total
bild av ekonomin och samhällsutvecklingen. I vår egen
generation blir denna typ av nationalekonomer allt mer
sällsynt. Som på många andra forskningsområden har
kravet på specialisering blivit allt starkare. Erik Dahmen,
Assar Lindbeck, Ingemar Ståhl och Bo Södersten hör till
de få som sökt upprätthålla den gamla traditionen. Det
hindrar inte att andra mer specialiserade ekonomer varit
opinionsbildande inom sina respektive specialiteter (till
ekonomin och planekonomin av öststatsmodell.
Universitetsutbildningen av ekonomer har styrts av
det rådande paradigmet. Lärare och elever i sina nya roller som politiker och tjänstemän har blivit trogna den
”konventionella visdomen”. Denna samstämmighet hos
etablissemanget har verkat konserverande. Trögheter i
vetenskapliga paradigmskiften har haft stor betydelse när
det gäller utformandet av den ekonomiska politiken.
Under efterkrigstiden dominerades universitet och högskolor av en på Keynes teorier grundad statlig interventionspolitik och av neoklassisk jämviktsanalys. Den förra
bygger på föreställningen att bara de makroekonomiska
storheterna är i ordning så är också villkoren för ett optimalt utnyttjande av ekonomin uppfyllda. Så är emellertid
inte fallet. Mer mikrobetonade studier visar att också de
rådande spelreglerna är av vital betydelse för tillväxtbetingelserna. Samtidigt ger den neoklassiska jämviktsanalysen en ofullständig för att inte säga verklighetsfrämmande bild av marknadsekonomin. Den visar oss hur en
ekonomi utan interna förändringskrafter fungerar. Men
om vi vill förstå vad den dynamiska kapitalismen som
ekonomiskt system egentligen handlar om, då är den centrala frågan hur den alstrar ekonomisk förändring, inte
hur den återställer stabilitet. Först när i tongivande länder
EIJISvensk Tidskrift l2ooo, nr 4j
utanför Sverige en fyra decennier läng tro på statliga interventioner som svar på människornas behov mist sin legitimitet blev det aktuellt inom det ekonomiska etablissemanget att åtminstone komplettera Keynes med nya, mer
verklighetsnära teorier. Det s k systemskiftet, dvs övergängen frän hög tilllåg inflation, skattereformen och den
finansiella avregleringen, avspeglade dock ingen djupare
förståelse för den ekonomiska förändringens villkor.
KOMPLICERAD PROCESS
Ytterst handlar den om en process för att identifiera, välja
och exploatera nya produkter och produktionsmetoder.
Processen är komplicerad och kräver ett antal aktörer med
olika men kompletterande kompetenser. Det handlar om
kunder med kompetens att specificera och kontrollera
mer eller mindre tekniskt komplicerade krav, om personer med förmåga att hitta nya och förbättrade produktionsmetoder och produkter, innovatörer, och om personer som har förmågan att kommersiellt exploatera lovande affärsideer, entreprenörer. Men processen kräver också
välutbildad arbetskraft och tillgång på kapitalägare med
vilja att ta risker och kompetens att förstå den industriella processen, entreprenörskompetenta ägare. Det är samspelet mellan dessa kompetenser som utgör dynamiken i
en marknadsekonomi och grundbulten i företagens uthålliga lönsamhet och långsiktiga överlevnad. Fungerande
marknader för dessa individberoende kompetenser är ett
villkor för ett effektivt utnyttjande av detta ”kompetensblock”. Om det råder brist på någon kompetens minskar
möjligheterna för övriga i blocket ingående aktörer och
därmed effektiviteten i förnyelseprocessen. Målet för en
tillväxtbefrämjande politik måste därför vara att säkra
tillgången på samtliga kompetenser.
I Sverige har vi haft kompetenta kunder på vissa områ-
den med god beställarkompetens och starka finansiella
resurser. Den svenska modellen har däremot knappast
levt upp till kraven på tillräcklig tillgång på välutbildad
arbetskraft. I jämlikhetens namn har viljan att utbilda sig,
arbeta och förkovra sig försvagats genom två självförstärkande krafter, den solidariska lönepolitiken och höga
marginalskatter. Det är numer också väl belagt att vi under
efterkrigstiden i stor utsträckning saknat entreprenörer
och att vi därför tvingats ”låsa in” innovatörerna i etablerade storföretag, en för dessa mindre kreativ miljö.
Bidragande till minskat utnyttjande av entreprenörs- och
innovatörskompetensen har också varit de statliga monopolformer under vilka produktionen av utbildnings- och
vårdtjänster bedrivits samt varierande former av regleringar inom bostads- och livsmedelssektorerna. Man kanske inte kan tala om brist på riskvilligt kapital i Sverige.
Däremot har under den berörda tiden rätt stor brist på
entreprenörskompetenta kapitalägare. Utvecklingen indikerar allvarliga svagheter i kompetensblockets sammansättning och användning och därmed ett bristande entreprenörsinslag i ekonomin. Hur förklarar vi dessa brister
och vad har de fått för konsekvenser?
I grunden handlar det om eftersläpande bindningar
till en socialistisk ideologi. Ekonomer och samhällsvetare med marxistiskt länkande har under efterkrigstiden och särskilt under 60-talet utgjort de argaste och
mest aktiva kritikerna av den ”borgerliga ekonomin”, dvs
av den nationalekonomi som legat till grund för undervisningen vid universiteten. Den har dock knappast haft
någon större betydelse för utformandet av politiken
åtminstone i de tongivande anglosaxiska industriländerna. För Sverige däremot spelade influenser från marxismen en inte oväsentlig roll i utformandet av förmö-
genhetspolitiken och äganollen i näringslivet. Ernst
Wigforss vision om samhällsägda företag och Rudolf
Meidners förslag till fackföreningsstyrda löntagarfonder
är särskilt spektakulära inslag i denna tradition. Men
ansvaret för den bristande förståelsen för den entreprenöriella äganollens betydelse för den ekonomiska tillväxten som avspeglas i efterkrigstidens ekonomiska politik i Sverige kan inte bara läggas på politikerna. En icke
obetydlig del av detta ansvar måste läggas på ekonomkåren. Först under hotet om socialisering av ägarrollen
i näringslivet vaknade ekonomerna till insikt om sitt
ansvar. Men då hade redan företagandets villkor i Sverige försämrats i en utsträckning som skulle komma att
sätta djupa spär i den ekonomiska utvecklingen.
SENT SKA SYNDAREN VAKNA
I dag domineras den svenska ekonomdebatten av ny klassisk teori och en normbaserad ekonomisk politik. Nu
flockar sig makroekonomer kring utbudsrelaterade frå-
gor. Efterfrågan som målvariabel har trängts undan av
inflationsnivån. Den underliggande hypotesen är att bara
låg inflation kan förenas med snabb tillväxt och full sysselsättning. Ett nymornat intresse för entreprenörens
betydelse och de spelregler som måste gälla för denna
strategiska produktionsfaktors utnyttjande kan också
skönjas. Men ack så sent! Fördröjningen i politikens
anpassning till den ”nya ekonomin” kan också förklaras
med att det alltid finns ekonomer som är beredda att
stödja politiker som vill försvara ett gammalt och
”beprövat” paradigm. Inte bara politiker bygger sina
ställningstaganden på personliga värderingar och uppfattningar om verkligheten. Så gör även ekonomer. Vad
erfarenheten har lärt oss är att med objektivitet inom
nationalekonomin knappast kan menas något annat en
intellektuell hederlighet, dvs att rådgivande ekonomer
redovisar sina värdepremisser och sin verklighetsbild.
Per-Martin Meyerson (meyerson@swipnet.se) är fil dr
och nationalekonom.
m
A'”
o
::J
o
3
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 41 f!