Per Heister; Nu är det valår
2002
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Nu är det valår
l av Per Heister
N
ÅGRA DAGAR IN i augusti 1994 höll ordföranden i justitieutskottet Lars- Erik
Lövden presskonferens. Hans budskap
var att socialdemokraterna om de vann
valet inte skulle ändra den borgerliga regeringens
kriminalpolitik. Därmed hade socialdemokraterna
avfört frågor om lag och ordning från valrörelsen. Eftersom det inte fanns någon skillnad flyttades journalisternas intresse till andra fält.
Och det var syftet. Clinton, Schröder, Blair och Persson använder alla samma taktik. Politik som de inte
har tydligt stöd för sopas under mattan. Man
ser till att undvika alla frågor där motståndarna har trovärdighet. Blairsvalrörelse gick i huvudsak ut på att lova att driva samma skatteoch ekonomiska politik som Tories.
Hur många gånger sedan 1994 har vi
hört socialdemokraterna utlova ”skattesänkning så fort vi får räd”? Under tiden har
skatterna stigit med lite drygt 300 miljarder.
Inför valet har några skattesatser sänkts så att
det skall vara ointressant för media att bevaka
skattefrågorna.
OCH SÅ FLYR STATSRÅDEN debatter. Politiken
presenteras på presskonferenser – eller helst
på DN:s debattsida – i stället för i riksdagen. När radio och tv bjuder in till diskussioner tackar statsräden
nej om oppositionen är med. Statsräd ställer bara upp
mot motständare de själva väljer. Eller om de får vara
ensamma. Och media accepterar oftast villkoren. Utan
statsräd blir det inget alls.
Rent parodiskt var det när nye skolministern tackade nej till, sades det, sex inbjudningar att debattera
med opposition. Socialministerns nationella handlingsplan mot narkotika presenterades på en presskonferens och han vägrade därefter under 9 dagar att
ställa upp i diskussion med oppositionens företrädare.
Han har inte någon gäng under mandatperioden deltagit i riksdagsdebatterna om socialbudgeten.
Det är ett skäl till att oppositionen inte syns.
Den som månar om demokratin bör vara bekymrad över statsrädens nonchalans mot riksdagen.
Men huvudproblemet är att media inte bryr sig.
Alltför många är förhäxade av taktiken, alltför fä
förstår vad de bevittnar. Med fä undantag är det ingen
IIISvensk Tidskrift l2002, nr l l
som granskar vad som sker, som granskar regeringen.
Desto fler springer maktens ärenden.
Delvis av okunnighet, delvis är det bara dåligt och
slappt hantverk.
Vid den här tiden före val brukar tidningarna i stället
sätta någon på uppdraget att avslöja partiernas valrörelse.
Det skulle kräva arbete att granska vad partierna gör och
varför. Vanligast är att ringa till partiernas kampanjansvarige och ställa två frågor; Hur mycket kostar er valrörelse? Vilken byrå använder ni? Visserligen kan man
med tabeller och logotyper fylla en sida i tidningen på det
sättet men någon information förmedlas ju inte.
Jag vet för jag har fått de där frågorna.
De frågade aldrig om det handlade om de sista fyra
veckorna av valrörelsen eller hela valåret. Om vårens
kampanjer ingick, om lokalorganisationernas kostnader
ingick. De frågade inte vad som räknades. Personal? Bara
köpt reklamplats? Resekostnader för ledande företrädare?
Reportagen blev usla. Ytliga och vilseledande.
I år var riksdagens egen veckotidning först ute. Redan i ingressen betonas att den inte undersökt hur det
verkligen är utan bara ställt de där två enkla – men
korkade – frågorna. Och inte vägar ha någon uppfattning om svaren är sanna.
SvT äterkomma naturligtvis till valrörelsen, men mer
blir det inte i årets första nummer. I stället fördjupar vi
oss i toleransens gränser med utgångspunkt i terrordåden
mot New York och i ”hedersmordet” i Uppsala. Magnus
Karaveli menar att vi måste byta perspektiv i vår syn på
invandrare och deras relationer med svenskar. Också Tom
Silvennoinen efterlyser en öppnare värdediskussion för att
finna en bättre grund för gemenskap i vårt samhälle.
PETER HANSEN DISKUTERAR med utgångspunkt i
några aktuella exempel om eliternas konst kan
vara folkets monument. Per Ericson konstaterar att
Enron inte bara försökte komma i säng med politiker
utan faktiskt redan låg i samma som miljörörelsen.
Det franska presidentvalet granskas av Jacob Arfwedson. Peter J Olsson granskar en kramig granskare,
Nils-Eric Sandberg ärkebiskopens Gudssyn och Elisabeth Braw berättar om sina studier i det som precis
varit DDR. Janerik Larsson har läst om Churchill, PJ
Anders Linder om Ronald Reagan.
Och så är Klas Östman frustrerad över alla elektroniska prylar som han inte kan hantera.
l av Per Heister
N
ÅGRA DAGAR IN i augusti 1994 höll ordföranden i justitieutskottet Lars- Erik
Lövden presskonferens. Hans budskap
var att socialdemokraterna om de vann
valet inte skulle ändra den borgerliga regeringens
kriminalpolitik. Därmed hade socialdemokraterna
avfört frågor om lag och ordning från valrörelsen. Eftersom det inte fanns någon skillnad flyttades journalisternas intresse till andra fält.
Och det var syftet. Clinton, Schröder, Blair och Persson använder alla samma taktik. Politik som de inte
har tydligt stöd för sopas under mattan. Man
ser till att undvika alla frågor där motståndarna har trovärdighet. Blairsvalrörelse gick i huvudsak ut på att lova att driva samma skatteoch ekonomiska politik som Tories.
Hur många gånger sedan 1994 har vi
hört socialdemokraterna utlova ”skattesänkning så fort vi får räd”? Under tiden har
skatterna stigit med lite drygt 300 miljarder.
Inför valet har några skattesatser sänkts så att
det skall vara ointressant för media att bevaka
skattefrågorna.
OCH SÅ FLYR STATSRÅDEN debatter. Politiken
presenteras på presskonferenser – eller helst
på DN:s debattsida – i stället för i riksdagen. När radio och tv bjuder in till diskussioner tackar statsräden
nej om oppositionen är med. Statsräd ställer bara upp
mot motständare de själva väljer. Eller om de får vara
ensamma. Och media accepterar oftast villkoren. Utan
statsräd blir det inget alls.
Rent parodiskt var det när nye skolministern tackade nej till, sades det, sex inbjudningar att debattera
med opposition. Socialministerns nationella handlingsplan mot narkotika presenterades på en presskonferens och han vägrade därefter under 9 dagar att
ställa upp i diskussion med oppositionens företrädare.
Han har inte någon gäng under mandatperioden deltagit i riksdagsdebatterna om socialbudgeten.
Det är ett skäl till att oppositionen inte syns.
Den som månar om demokratin bör vara bekymrad över statsrädens nonchalans mot riksdagen.
Men huvudproblemet är att media inte bryr sig.
Alltför många är förhäxade av taktiken, alltför fä
förstår vad de bevittnar. Med fä undantag är det ingen
IIISvensk Tidskrift l2002, nr l l
som granskar vad som sker, som granskar regeringen.
Desto fler springer maktens ärenden.
Delvis av okunnighet, delvis är det bara dåligt och
slappt hantverk.
Vid den här tiden före val brukar tidningarna i stället
sätta någon på uppdraget att avslöja partiernas valrörelse.
Det skulle kräva arbete att granska vad partierna gör och
varför. Vanligast är att ringa till partiernas kampanjansvarige och ställa två frågor; Hur mycket kostar er valrörelse? Vilken byrå använder ni? Visserligen kan man
med tabeller och logotyper fylla en sida i tidningen på det
sättet men någon information förmedlas ju inte.
Jag vet för jag har fått de där frågorna.
De frågade aldrig om det handlade om de sista fyra
veckorna av valrörelsen eller hela valåret. Om vårens
kampanjer ingick, om lokalorganisationernas kostnader
ingick. De frågade inte vad som räknades. Personal? Bara
köpt reklamplats? Resekostnader för ledande företrädare?
Reportagen blev usla. Ytliga och vilseledande.
I år var riksdagens egen veckotidning först ute. Redan i ingressen betonas att den inte undersökt hur det
verkligen är utan bara ställt de där två enkla – men
korkade – frågorna. Och inte vägar ha någon uppfattning om svaren är sanna.
SvT äterkomma naturligtvis till valrörelsen, men mer
blir det inte i årets första nummer. I stället fördjupar vi
oss i toleransens gränser med utgångspunkt i terrordåden
mot New York och i ”hedersmordet” i Uppsala. Magnus
Karaveli menar att vi måste byta perspektiv i vår syn på
invandrare och deras relationer med svenskar. Också Tom
Silvennoinen efterlyser en öppnare värdediskussion för att
finna en bättre grund för gemenskap i vårt samhälle.
PETER HANSEN DISKUTERAR med utgångspunkt i
några aktuella exempel om eliternas konst kan
vara folkets monument. Per Ericson konstaterar att
Enron inte bara försökte komma i säng med politiker
utan faktiskt redan låg i samma som miljörörelsen.
Det franska presidentvalet granskas av Jacob Arfwedson. Peter J Olsson granskar en kramig granskare,
Nils-Eric Sandberg ärkebiskopens Gudssyn och Elisabeth Braw berättar om sina studier i det som precis
varit DDR. Janerik Larsson har läst om Churchill, PJ
Anders Linder om Ronald Reagan.
Och så är Klas Östman frustrerad över alla elektroniska prylar som han inte kan hantera.