Per Heister; Krönika

PER HEISTER om
för mycket bostadspolitik
V
arför envisas rätt många politiker som säger sig stå på de svagastes sida med att driva en bostadspolitik som står enbart på de extremt starkas
sida? Om ens det.
Bostadsmarknaden i Stockholm är i fullständigt kaos.
Ungdomar utan mycket goda kontakter och stora förmögenheter har i praktiken ingen chans att få bostad
i Stockholm. Det går inte att ta sig in på bostadsmarknaden i Stockholm om man inte redan är där
eller har stora pengar att satsa utan kvitto.
J
AG JÄMFÖRDE I Svensk Tidskrift i höstas hur överflödet av bostadspolitik men bristen på lägenheter i
Stockholm starkt kontrasteras mot det omvända förhållandet Bryssel; ingen bostadspolitik men massor av
bostäder. Sedan dess har situationen i Stockholm, men
alls inte i Bryssel, förvärrats. En god vän som söker
sig tillbaka efter några års utiandsjobb blev erbjuden en
bra hyreslägenhet viå Karlaplan. Mot 1,7 miljoner svart
under bordet. Och svarta pengar är pengar man kan
avvara, det vill säga man får inte kvitto på dem och är
helt utan rättsligt skydd om den man gör affär med
inte uppfyller sin del. Man kan inte låna upp pengarna eftersom man inte kan använda bostaden som
säkerhet. Den som går runt med 1,7 miljoner som han
inte behöver kan inte betraktas som en svag grupp
som gynnas av den sociala bostadspolitiken.
De 1,7 miljonerna visar hur mycket mer det är
värt att bo vid Karlaplan än där man kan få en bostad
utan att stå i kö. Var och en som hyr vid Karlaplan
sitter på ett värde i den storleksordningen – säg att
det är minst 300 000 kronor per rum. Men det värdet
kan inte omvandlas till reda pengar och en annan
lägenhet någon annanstans med mindre än att det
sker svart, att man gör något kriminellt.
Det är ett värde som alltså bara finns om man bor
kvar i sin hyreslägenhet och som uppstår som en effekt
av att hyresmarknaden i Stockholm är reglerad och
därmed stel och orörlig.
Något måste göras. Men det är inte så enkelt. De
som bor i attraktiva lägenheter riskerar ju att var och
en förlora värden för hundratusentals kronor om
regleringarna försvinner.
Medan bostadsmarknaden i Stockholm alltså är
drabbad av stroke uttalar sig bostadsministern med
olika desperata ideer som bara har det gemensamt att
Em lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 31
de undviker alla åtgärder som kan få igång blodflö-
det på patienten. Vårdens utspel- till höga kostnader för skattebetalarna – är nya subventionssystem
för nybyggnad. Det har provats förr. Sådana subventioner höjer byggkostnaderna men ger inte fler bostä-
der. Vidstående diagram tog Georg Danell fram i början av 90-talet när han utredde hur man bäst kunde
genomföra den avveckling av subventionerna som blivit nödvändig och som sedan något år slutförts.
D
IAGRAMMET HAR EN skarp knyck 1974 SOm nästan är ett komiskt bevis för olyckan som då inträffade. Ingvar Carlsson tillträdde som bostadsminister
efter valet 1973 och
tog i anspråk skattebetalarnas pengar för
att göra precis det
som bostadsminisProduktionskostnaderna
(fasta priser)
••
••••
tern nu försöker göra … • • ••i””’ . . . . . . . ,.
om. Subventionerna
fördubblade på bara
några år byggkostnaderna. Sambandet är
glasklart.
1950 1974 1989
På område efter område har socialdemokraterna
lärt sig att deras traditionella politik inte fungerar eller
rent av är skadlig. Bostadspolitiken är en av de sista
bastionerna. Här vill man inte dra några lärdomar av
erfarenheten. Egen eller andras. Huvudet djupt ner i
betongblandaren så att man inget hör och inget ser.
Det brukade sägas om avvecklingen av kommunismen att det var enkelt att gå från fisk till fiskgryta
men att gå den andra vägen för att göra fisk av bouillabaissen är nästan omöjligt. Att reparera socialismens
misslyckanden tar alltid lång tid.
Men om det är besvärligt är det ju desto angelägnare
att börja genast. Och det som behövs är att bostadspolitiken avvecklas så att vi får en marknad i balans.
Så att det åter finns bostäder för fattig och för rik.
Per Heister (pheister@europarl.eu.int) är Svensk Tidskrifts
redaktör.