Per Ericson; Konservatismens odräglige ordkonstnär


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Konservatismens
odräglige ordkonstnär
l av Per Ericson
Evelyn Waugh var politiskt inkorrekt innan begreppet var påtänkt
-och strålande elak. I år är det hundra år sedan han föddes.
U
R ETT BREV FRÅN Evelyn Waugh till Laura,
hans blivande hustru: ”Jag är rastlös & lynnig & misantropisk & lat och har inga
pengar utom vad jag tjänar och om jag blir
sjuk kommer du att få svälta.” Ett annat
omdöme förmedlas av författarens alter ego i romanen
The Ordeal of Gilbert Pinfold: ”Förbannat. Varför tycker
alla utom jag att det är så lätt att vara trevlig?”
Det vore fel att framställa honom som ett socialt
monster, men det mesta tyder på att privatmannen Evelyn Waugh var en otrevlig typ. Som författare tillhörde
han 1900-talets stora. Böckerna, som genomsyras av
katolsk tro och konservativa värderingar, kommer ständigt i nya upplagor. Denna höst har hundraårsminnet
av hans födelse firats.
Evelyn Arthur St John Waugh föddes den 28 oktober 1903 på Hillfield Road i London. Hans första roman,
Decline and Fall, publicerades 1928. Mottagandet blev
översvallande, med gillande utlåtanden som ”strålande
elak”. 1930 konverterade Evelyn Waugh till
katolicismen. Hans fallenhet för satir berikades med en annan dimension, mindre i tidens
smak.
En strid ström av högerorienterade essäer,
reseskildringar, noveller och romaner väckte
vänsterns avsky. Evelyn Waugh gjorde sitt
bästa för att leva upp till belackarnas förväntningar, särskilt på ålderns höst, då han
ofta kände sig uttråkad. Han gjorde allmänt
reaktionära uttalanden, rökte feta cigarrer och
skaffade sig en hörlur av den sort som lomhörda brukade använda på 1800-talet. Tillfällen att förtala moderniteter försattes sällan: ”Telefonen, det fördärvliga påfundet,
borde aldrig användas annat än intima vänner
emellan och, antar jag, i affärer.”
Evelyn Waugh var politiskt inkorrekt
innan begreppet var påtänkt. Han var sin tids
Waugh gjorde resereportage fyllda av sarkasm och kunde
vara farsartat underhållande, men han hade också förmågan att skriva seriösa romaner som skildrade samtidens tillkortakommanden på ett träffande sätt. Det fanns
inte mycket som föll honom på läppen, inte mycket som
han kunde engagera sig till förmån för. Men: ”Det finns
fortfarande saker som är värda att kämpa mot.”
Vid ett tillfälle fick han betalt av näringslivet för att
åka till Mexiko och skriva en bok om statens socialisering
av naturtillgångarna. Waugh tog uppdraget – sannolikt
mer för de förföljda katolikernas skull än för oljebolagens. Det resulterade i en av hans sämsta böcker, Robbery
Under Law. Men även när han var i dålig form skrev
Waugh saker som var värda att läsa. I Robbery Under
Law finns bland annat en konservativ åsiktsförklaring,
som är prosaisk och cynisk, men också klargörande och
genomtänkt, inte minst i den del som berör den civiliserade statens omfång: ”Jag tror på behovet av en regering; att människor inte kan leva tillsammans utan regler
PJ O’Rourke, fast med fler färger på paletten. Gods av Evelyn Waugh-typ.
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 61m
men att de bör begränsas till det blotta minimum som
fordras för säkerheten.”
I likhet med en del andra katoliker hyste Evelyn
Waugh inledningsvis vissa förhoppningar om att Mussolini skulle kunna värna kyrkans intressen och utgöra
ett alternativ till sovjetkommunism och tysk nationalsocialism. 1935, när det framstod som uppenbart att krig
var nära förestående, reste författaren på uppdrag av Italienvänliga Daily Mail till Abessinien för att rapportera
om utvecklingen, vilket han också försökte göra i tidningens anda. I romanen Scoop, publicerad 1938, har
Waugh ändrat hållning. De löjesprojektiler som avfyras
där träffar i lika hög grad kommunism och fascism . De
rödbruna ideologierna beskrivs som intimt förknippade
med absurda vanföreställningar och verklighetsflykt.
I Scoop kombinerade Evelyn Waugh sina erfarenheter av Afrika med sin komiska ådra. Den försagde trädgårdskolumnisten William Boot
annat slag. Han såg hur kriget banade väg för en social
revolution som bröt ner de sista resterna av det aristokratiskt präglade samhälle som han älskade. Mer än så-
krigets förlopp gjorde att anständiga och välmenande
människor hamnade i kriminellt sällskap. Den som tog
till vapen mot Stalin och Hitler fann sig efter en tid
kämpa sida vid sida med Sovjetunionen och Titos kommunistiska partisaner.
Det ärans svärd som åsyftas i romantrilogins titel är
ett ceremoniellt vapen som konungen tilldelar Stalingrads försvarare. Huvudpersonen i romanerna, Guy
Crouchback, hamnar småningom i Jugoslavien, med uppdrag att stötta den kommunistiska gerillan. I det lilla
uträttar han mot alla odds ett hjältedåd när han lyckas
rädda en liten grupp judiska flyktingar. Men han kommer
samtidigt till insikt om att hans egen otyglade entusiasm
inför möjligheterna att agera ädel riddare på det tjugonde
skickas av misstag som krigskorre- ”Evelyn Waugh var politiskt
århundradets slagfält har varit missriktad. Insikten infinner sig under
ett samtal med en kvinna som för
flyktingarnas talan. Hon noterar att
många har del i skulden för fasorna:
spondent till Ishmaelia. Boot är en
begåvad skribent inom sitt eget
område, förmögen till finstämda
iakttagelser av typen ”liten lättfotad vattensork prasslar ut på jakt
inkorrekt innan begreppet
var påtänkt.” ”Det vore att förenkla saken för
mellan kärrets svarta gölar”. I Afrika förväntas han hantera både storpolitiska förvecklingar och umgänget med
korrumperade kolleger i journalistkåren.
Inför resan till Afrika tvingas Boot skaffa visum från
både sidorna i ett annalkande inbördeskrig. När han besö-
ker republikens generalkonsul får han sig tiU livs en utläggning om proletärernas kamp och ”den store negern Karl
Marx’: På den rivaliserande legationen tas han emot av en
färgad man i ridstövlar som förklarar att ishmaeliterna är
rena arier, trots att ”judarna i Geneve, mutade med ryskt
guld” har spritt ut lögner om att ”vi skulle vara en svart ras’:
Det ishmaeliska äventyret slutar, efter sanslösa förvecklingar, lyckligt. William Boot återvänder hem för att
skriva om ”gnagarmammor som lotsar sina små pälsbollar genom stubbåkrarnas labyrinter’: I ett sådant sammanhang kommer en hedersman mer till sin rätt.
Genom åren har några av Waughs romaner hamnat
på bioduken och i tv. Minst misslyckad är nog tv-versionen av trilogin Sword of Honour. Den romansviten
betraktas av många som författarens mästarprov. Böckerna bygger i hög grad på Evelyn Waughs egna upplevelser under andra världskriget. Här finns alla de nyanser i författarens tänkande som vänstern ogärna ville
kännas vid – från antikommunism till stillsamt desillusionerade iakttagelser om krigets förödelse och den
moderna tidens moraliska förfall.
I våra dagar tas det mer eller mindre för givet att den
som kallar sig konservativ alltid står redo att göra altartjänst hos Ares. Evelyn Waughs konservatism var av
IJlSvensk Tidskrift l2ooJ,nr 61
mycket att säga att bara nazisterna
ville krig. Kommunisterna ville det också. Det var enda
vägen för dem till makt… Jag undrar om det inte fanns en
vilja till krig, en dödslängtan, överallt. Till och med ädla
män trodde att deras personliga heder skulle tillfredställas
av krig… De välkomnade umbäranden som en gottgörelse
för att de hade varit lata och själviska. Risker rättfärdigade
privilegier. Jag kände italienare – inte så många kanske –
som resonerade på det viset. Fanns det inga i England?”
Guy Crouchback svarar: ”Gud förläte mig. Jag är en
av dem.”
Evelyn Waugh var själv en tapper soldat, på gränsen
till dumdristig. Han sökte sig aktivt till farliga uppdrag,
trots att han egentligen var för gammal för ungdomliga
sysselsättningar som fallskärmshopp och kommandorä-
der. Från sina insatser i Jugoslavien undkom Waugh bara
nätt och jämt med livet i behåll, räddad ur ett brinnande
flygplansvrak där nio av hans reskamrater omkom.
För Evelyn Waugh var det självklart att tjäna sitt land
i kampen mot det bruna barbariet, men han uppskattade sannerligen inte sina röda vapenbröder i fälttåget.
Inte heller kunde han förlika sig med den avtrubbning
som även i de demokratiska staterna ledde till acceptans
för medvetna attacker mot civila mål. 1968 skrev han i
tidskriften Encounter: ”Krig, som det förs av flygare och
fysiker mot civilbefolkningen, är absolut fel i moraliskt
hänseende och ödesdigert som praktisk politik.”
Per Ericson (per.ericson@svd.se) är ledarskribent iSvenska
Dagbladet.