Per Ericson; Klimatet och politiken – klimatpolitiken och politikens klimat
1999
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
o
c.
~
ro
E
😮
bättre eller sämre tillväxt- och
sysselsättningsutveckling än andra
företag. Från ett tillväxtperspektiv är
ett problem med företagsstöd att de
kan leda till ineffektivitet. Dels ger
stöd företag incitament att välja en
felaktig mix av arbete och kapital, dels
kan de bidra till att företagsledningen blir mindre motiverad att minimera företagets kostnader. Två
effekter som leder till en försämrad
konkurrenskraft.
Från ett sysselsättningsperspektiv är det också oklart om stöd är en
bra metod. Om stöden till exempel
finansieras med hjälp av högre företagsskatter leder det till att jobb
försvinner i icke-subventionerade
företag. De kan också få negativa sysselsättningseffekter om de användas
för att konkurrera ut icke-subventionerade företag. Mina jämförelser
visar att stödföretagen har en sämre
långsiktig tillväxt och att de totala
sysselsättningseffekterna är negativa.
KLOK MEN OINTRESSANT
PRINCIP
Sammantaget tyder mina och andras
utvärderingar på att företagsstöd är
en tveksam metod om målet är att
skapa sysselsättning och ekonomisk
utveckling i företag och i de regioner
där företagen är lokaliserade. Företagsstöd fortsätter dock att vara viktiga i såväl Sverige som i EU och
anledningen är, som med många
andra politiska beslut, att företagsstöd fyller en politisk funktion .
Genom att införa stöd kan politiker
och de politiska partierna gynna
inflytelserika intressegrupper, och
signalera till väljarna att de agerar
och försöker åtgärda olika problem.
Klimatet och politil<en –
l<limatpolitil<en och politil<ens l<limat
av Per Ericson
D
EN AMERIKANSKE journalisten HL Meneken var sin
tids motsvarighet till PJ
O’Rourke. Han skrev, såvitt jag vet,
inte om miljöfrågor. Det var liksom
inte aktuellt i seklets ungdom. Däremot formulerade han en insikt om
politikens natur som i allra högsta
grad har bevarat sin aktualitet:
”The whole aim of practical politics is to keep the populace alarmed
– and hence clamorous to be led to
safety- by merracing it with an endless series of hobgoblins, all of them
imaginary.”
Stora delar av den traditionella
miljö-rörelsen har framgångsrikt
anammat detta koncept. På 70-talet,
skrämde man folk med ganska vardagsnära saker, som nergrävda gifttunnor och äcklig skorstensrök. Det
fungerar inte i längden. Industriproduktionen har snabbt blivit så
pass mycket renare att det är svårt
att måla upp några riktigt eggande
hotbilder. Nej, det gäller att förnya
sig. Helst bör man hitta något som
kan legitimera hela det paket som är
till salu, och som inkluderar ett
komplett livsstilsbyte med vidhängande nedskrotning av det moderna
konsumtionssamhället.
KLIMATFRÅGAN VIKTIG
Det gäller att tänka globalt. En smutsig fabrik kan man göra något åt.
Men om själva vårt sätt att leva bygger upp ett världsomspännande
domedagshot, då snackar vi politik.
Marknaden och enskilda människor
kan klara av lokala utsläpp, men när
den globala överlevnaden står på spel
duger bara internationell storpolitik,
och det är i det sammanhanget miljö-
organisationerna kan vinna inflytande och kampanjbidrag. Vem kan
&EJ lSvensk Tidskrift 11999, nr 1 l
Det är givetvis inte samhällsekonomiskt nyttigt. Den som motiverar
företagsstöd med en analys av
”marknadsmisslyckanden” har här
ett problem. Den bör fråga sig om
dessa politikmisslyckanden inte är
värre? Om åtgärderna inte bara
förvärrar en problematisk situation?
Att skapa allmänt goda förutsättningar för marknadsekonomin
och inte i någon större utsträckning
intervenera med skatter, subventioner och regleringar, det vill säga att
tillämpa den klassiskt liberala ”laissez-faire, laissez-aller”-principen, är
samhällsekonomiskt klokt men
tyvärr ointressant för de flesta
politiker och partier.
Fredrik Bergström (fredrik.bergstrom@hui.se) är ekonornie doktor och forskare på Handelns Utredningsinstitut (HUI).
motsätta sig global planstyrning bort
från den industriella civilisationen,
om alternativet är Ragnarök?
I dag finns det egentligen bara en
fråga som håller i det perspektivetklimatfrågan.
I ett politiskt perspektiv är det
viktigt att ha klart för sig två saker:
-Långsiktigt är klimatfrågan ett
redskap i argumentationen för en
radikal grön agenda, som i grunden
innebär att vi retirerar från det
moderna industrisamhället. Slutsaten
blir i allmänna ordalag att energikonsumtion är av ondo.
-Kortsiktigt legitimerar klimatlarmen krav på politiska interventioner, överstatligt beslutsfattande
och drastiskt höjda energiskatter
(inklusive bensinskatten).
Debatten handlar inte om växthuseffekten, även om det slarvigt sägs
så ibland. Växthuseffekten är en viktig förutsättning för livet på
jorden. Vad debatten handlar om är
att FN:s klimatpanel IPCC varnat för
att mänskliga utsläpp av så kallade
växthusgaser, bland annat koldioxid och metan, kan leda till att den
naturliga effekten förstärks och vi får
ett klimat som är så varmt att det
uppstår en mängd negativa konsekvenser. FN:s klimatpanel har sammanställt forskningsresultat från ett
stort antal forskare, men det är inte
dessa forskare som stor bakom varningarna och förslagen till åtgärder.
Nej, den delen återfinns i ett särskilt
policydokument som förhandlats
fram i en politisk process. Många av
de forskare som finns med i sammanställningen av forskningsresultat är
starkt kritiska till policydokumentet.
Historiskt har jordens klimat
genomgått kraftiga variationer, långt
innan vi började släppa ut drivhusgaser i större utsträckning. Temperaturdata från satelliter och väderballonger tyder inte på att det finns
någon signifikant uppvärmningstrend de senaste tjugo åren, medan
däremot markmätningar visar på en
svag uppvärmning. Vad baseras då
farhågorna på? I första hand på
datorsimulationer av klimatet.
BETYDANDE
TROVÄRDIGHETSPROBLEM
Problemet är att klimatet är ett komplicerat fenomen där mycket av den
kunskap som krävs för att vi ska
förstå sammanhangen fortfarande
saknas. Datormodellerna är beroende
av vad som stoppas in i dem. En av
de svårigheter som ofta nämns är att
ge en rättvisande bild av vattenångans roll i klimatet. Vattenånga, i
form av moln, är den viktigaste
växthusgasen.
Det handlar både om ett metodproblem och ett kunskapsproblem.
Datormodellernas konstruktion gör
det svårt att lägga in moln på ett sätt
som motsvarar vad vi ser i den verkliga världen.
Dessutom är det ännu inte klarlagt vilken roll vattenångan spelar.
Klimatmodellerna bygger på antagandet att det sker en så kallad positiv
återkoppling med utgångspunkt i
vattenångan, och utan detta antagande förutsäger modellerna inte
någon större uppvärmning. Det
finns forskare (främst Richard S.
Lindzen) som hävdar att återkopplingen i själva verket är negativ.
Datormodellerna har ett betydande trovärdighetsproblem eftersom de inte kan fås att göra korrekta
”förutsägelser” av den utveckling vi
redan känner till. Det vill säga att när
de tillämpas på förfluten tid
stämmer inte simulationerna med
det verkliga utfallet. De ger fel svar
jämfört med facit.
Det går dessutom inte att säga att
ett varmare klimat generellt sett är
skadligt. Det beror på hur stor uppvärmningen är, var den inträffar,
under vilken tid på dygnet och under
vilken tid på året. Klimatmodellerna
förutsäger i första hand en uppvärmning vid polerna, inte i de
redan varma tropikerna.
Ett varmt klimat kan vara
förknippat med många fördelar. I
kombination med bland annat
ökade koldioxidhalter och lämpliga
nederbördsförhållanden kan värme
vara gynnsamt för växtligheten och
jordbruket. Koldioxid är nämligen
en viktig livsgas, som är nyttig för
växtligheten. Det är ingen slump att
kommersiella växthus använder sig
av förhöjda koldioxidhalter för att
skapa en bra miljö.
Om vi utgår ifrån IPCC:s prognoser krävs att vi reducerar utsläppen av koldioxid med mellan 60 och
80 procent på ganska kort tid. En
storskalig reducering av koldioxidutsläppen leder till allvarliga välfärdsförluster, som skulle drabba
många människor hårt, inte minst i
utvecklingsländerna. Av det skälet
vägrar dessa länder, med Kina i
spetsen, att gå med på utsläppsminskningar för egen del. Därmed är
det sannolikt politiskt omöjligt att få
stöd för ensidiga reduceringar av
utsläppen i den industrialiserade
delen av världen, i synnerhet i USA.
Dessutom övergår åtgärderna från att
vara otillräckliga (om man tror på
hotbilden) till att bli helt meningslösa.
Om Kina exploaterar sina enorma
koltillgångar i energiproduktionen
kommer landet snart att släppa ut lika
mycket koldioxid som hela den
industrialiserade delen av världen.
KUNSKAP OCH TILLVÄXT
Men vad bör göras? I första hand behöver vi mera kunskap om klimatet.
Därför måste forskningen gå vidare.
Under tiden kan vi awakta med åtgärder. Det gör ganska liten skillnad om
vi väljer att vänta tio år, jämfört med
om vi vidtar åtgärder i dag.
Om det visar sig att åtgärder
måste vidtas så bör vi stå väl rustade.
En rikare värld med högre ekonomisk tillväxt har förutsättningar att
bättre kunna hantera eventuella
omställningsproblem om de uppstår,
inkluderande särskilda stödinsatser
för utvecklingsländerna. Det kommer inte att handla om att möta ett
akut undergångshot, snarare om att
mildra effekterna av ogynnsamma
lokala klimatförhållanden med återverkningar på vissa näringsgrenar. I
den mån negativa effekter alls
infinner sig, vill säga.
Om en klimatförändring inträffar
och om den är övervägande skadlig
finns det olika metoder som kan
användas för att motverka effekten,
bland annat plantering av skog som
absorberar koldioxid och att ”gödsla”
haven med järn så att havets möjligheter att ta upp koldioxid ökas.
(Sådant görs redan.) Stora delar av
den koldioxid som släpps ut absorberas på naturlig väg – hur mycket
det rör sig om är ännu oklart, men
det handlar av allt att döma om
enorma mängder.
Just nu finns tecken som tyder på
att temperaturtrenden dalar nedåt.
Ingen anledning till panik med
andra ord. Klimatfrågan är ett spöke
som rasslar sina kedjor i den djupgröna agendans tjänst. Vi gör klokt i
att inte låta oss skrämmas.
Per Ericson (pere@timbro.se) är
redaktör för miljönyhetsbrevet Ekvilibrium.
o
c……..
ctl
E
😮
lSvensk Tidskrift 11999, nr 1 lg]
c.
~
ro
E
😮
bättre eller sämre tillväxt- och
sysselsättningsutveckling än andra
företag. Från ett tillväxtperspektiv är
ett problem med företagsstöd att de
kan leda till ineffektivitet. Dels ger
stöd företag incitament att välja en
felaktig mix av arbete och kapital, dels
kan de bidra till att företagsledningen blir mindre motiverad att minimera företagets kostnader. Två
effekter som leder till en försämrad
konkurrenskraft.
Från ett sysselsättningsperspektiv är det också oklart om stöd är en
bra metod. Om stöden till exempel
finansieras med hjälp av högre företagsskatter leder det till att jobb
försvinner i icke-subventionerade
företag. De kan också få negativa sysselsättningseffekter om de användas
för att konkurrera ut icke-subventionerade företag. Mina jämförelser
visar att stödföretagen har en sämre
långsiktig tillväxt och att de totala
sysselsättningseffekterna är negativa.
KLOK MEN OINTRESSANT
PRINCIP
Sammantaget tyder mina och andras
utvärderingar på att företagsstöd är
en tveksam metod om målet är att
skapa sysselsättning och ekonomisk
utveckling i företag och i de regioner
där företagen är lokaliserade. Företagsstöd fortsätter dock att vara viktiga i såväl Sverige som i EU och
anledningen är, som med många
andra politiska beslut, att företagsstöd fyller en politisk funktion .
Genom att införa stöd kan politiker
och de politiska partierna gynna
inflytelserika intressegrupper, och
signalera till väljarna att de agerar
och försöker åtgärda olika problem.
Klimatet och politil<en –
l<limatpolitil<en och politil<ens l<limat
av Per Ericson
D
EN AMERIKANSKE journalisten HL Meneken var sin
tids motsvarighet till PJ
O’Rourke. Han skrev, såvitt jag vet,
inte om miljöfrågor. Det var liksom
inte aktuellt i seklets ungdom. Däremot formulerade han en insikt om
politikens natur som i allra högsta
grad har bevarat sin aktualitet:
”The whole aim of practical politics is to keep the populace alarmed
– and hence clamorous to be led to
safety- by merracing it with an endless series of hobgoblins, all of them
imaginary.”
Stora delar av den traditionella
miljö-rörelsen har framgångsrikt
anammat detta koncept. På 70-talet,
skrämde man folk med ganska vardagsnära saker, som nergrävda gifttunnor och äcklig skorstensrök. Det
fungerar inte i längden. Industriproduktionen har snabbt blivit så
pass mycket renare att det är svårt
att måla upp några riktigt eggande
hotbilder. Nej, det gäller att förnya
sig. Helst bör man hitta något som
kan legitimera hela det paket som är
till salu, och som inkluderar ett
komplett livsstilsbyte med vidhängande nedskrotning av det moderna
konsumtionssamhället.
KLIMATFRÅGAN VIKTIG
Det gäller att tänka globalt. En smutsig fabrik kan man göra något åt.
Men om själva vårt sätt att leva bygger upp ett världsomspännande
domedagshot, då snackar vi politik.
Marknaden och enskilda människor
kan klara av lokala utsläpp, men när
den globala överlevnaden står på spel
duger bara internationell storpolitik,
och det är i det sammanhanget miljö-
organisationerna kan vinna inflytande och kampanjbidrag. Vem kan
&EJ lSvensk Tidskrift 11999, nr 1 l
Det är givetvis inte samhällsekonomiskt nyttigt. Den som motiverar
företagsstöd med en analys av
”marknadsmisslyckanden” har här
ett problem. Den bör fråga sig om
dessa politikmisslyckanden inte är
värre? Om åtgärderna inte bara
förvärrar en problematisk situation?
Att skapa allmänt goda förutsättningar för marknadsekonomin
och inte i någon större utsträckning
intervenera med skatter, subventioner och regleringar, det vill säga att
tillämpa den klassiskt liberala ”laissez-faire, laissez-aller”-principen, är
samhällsekonomiskt klokt men
tyvärr ointressant för de flesta
politiker och partier.
Fredrik Bergström (fredrik.bergstrom@hui.se) är ekonornie doktor och forskare på Handelns Utredningsinstitut (HUI).
motsätta sig global planstyrning bort
från den industriella civilisationen,
om alternativet är Ragnarök?
I dag finns det egentligen bara en
fråga som håller i det perspektivetklimatfrågan.
I ett politiskt perspektiv är det
viktigt att ha klart för sig två saker:
-Långsiktigt är klimatfrågan ett
redskap i argumentationen för en
radikal grön agenda, som i grunden
innebär att vi retirerar från det
moderna industrisamhället. Slutsaten
blir i allmänna ordalag att energikonsumtion är av ondo.
-Kortsiktigt legitimerar klimatlarmen krav på politiska interventioner, överstatligt beslutsfattande
och drastiskt höjda energiskatter
(inklusive bensinskatten).
Debatten handlar inte om växthuseffekten, även om det slarvigt sägs
så ibland. Växthuseffekten är en viktig förutsättning för livet på
jorden. Vad debatten handlar om är
att FN:s klimatpanel IPCC varnat för
att mänskliga utsläpp av så kallade
växthusgaser, bland annat koldioxid och metan, kan leda till att den
naturliga effekten förstärks och vi får
ett klimat som är så varmt att det
uppstår en mängd negativa konsekvenser. FN:s klimatpanel har sammanställt forskningsresultat från ett
stort antal forskare, men det är inte
dessa forskare som stor bakom varningarna och förslagen till åtgärder.
Nej, den delen återfinns i ett särskilt
policydokument som förhandlats
fram i en politisk process. Många av
de forskare som finns med i sammanställningen av forskningsresultat är
starkt kritiska till policydokumentet.
Historiskt har jordens klimat
genomgått kraftiga variationer, långt
innan vi började släppa ut drivhusgaser i större utsträckning. Temperaturdata från satelliter och väderballonger tyder inte på att det finns
någon signifikant uppvärmningstrend de senaste tjugo åren, medan
däremot markmätningar visar på en
svag uppvärmning. Vad baseras då
farhågorna på? I första hand på
datorsimulationer av klimatet.
BETYDANDE
TROVÄRDIGHETSPROBLEM
Problemet är att klimatet är ett komplicerat fenomen där mycket av den
kunskap som krävs för att vi ska
förstå sammanhangen fortfarande
saknas. Datormodellerna är beroende
av vad som stoppas in i dem. En av
de svårigheter som ofta nämns är att
ge en rättvisande bild av vattenångans roll i klimatet. Vattenånga, i
form av moln, är den viktigaste
växthusgasen.
Det handlar både om ett metodproblem och ett kunskapsproblem.
Datormodellernas konstruktion gör
det svårt att lägga in moln på ett sätt
som motsvarar vad vi ser i den verkliga världen.
Dessutom är det ännu inte klarlagt vilken roll vattenångan spelar.
Klimatmodellerna bygger på antagandet att det sker en så kallad positiv
återkoppling med utgångspunkt i
vattenångan, och utan detta antagande förutsäger modellerna inte
någon större uppvärmning. Det
finns forskare (främst Richard S.
Lindzen) som hävdar att återkopplingen i själva verket är negativ.
Datormodellerna har ett betydande trovärdighetsproblem eftersom de inte kan fås att göra korrekta
”förutsägelser” av den utveckling vi
redan känner till. Det vill säga att när
de tillämpas på förfluten tid
stämmer inte simulationerna med
det verkliga utfallet. De ger fel svar
jämfört med facit.
Det går dessutom inte att säga att
ett varmare klimat generellt sett är
skadligt. Det beror på hur stor uppvärmningen är, var den inträffar,
under vilken tid på dygnet och under
vilken tid på året. Klimatmodellerna
förutsäger i första hand en uppvärmning vid polerna, inte i de
redan varma tropikerna.
Ett varmt klimat kan vara
förknippat med många fördelar. I
kombination med bland annat
ökade koldioxidhalter och lämpliga
nederbördsförhållanden kan värme
vara gynnsamt för växtligheten och
jordbruket. Koldioxid är nämligen
en viktig livsgas, som är nyttig för
växtligheten. Det är ingen slump att
kommersiella växthus använder sig
av förhöjda koldioxidhalter för att
skapa en bra miljö.
Om vi utgår ifrån IPCC:s prognoser krävs att vi reducerar utsläppen av koldioxid med mellan 60 och
80 procent på ganska kort tid. En
storskalig reducering av koldioxidutsläppen leder till allvarliga välfärdsförluster, som skulle drabba
många människor hårt, inte minst i
utvecklingsländerna. Av det skälet
vägrar dessa länder, med Kina i
spetsen, att gå med på utsläppsminskningar för egen del. Därmed är
det sannolikt politiskt omöjligt att få
stöd för ensidiga reduceringar av
utsläppen i den industrialiserade
delen av världen, i synnerhet i USA.
Dessutom övergår åtgärderna från att
vara otillräckliga (om man tror på
hotbilden) till att bli helt meningslösa.
Om Kina exploaterar sina enorma
koltillgångar i energiproduktionen
kommer landet snart att släppa ut lika
mycket koldioxid som hela den
industrialiserade delen av världen.
KUNSKAP OCH TILLVÄXT
Men vad bör göras? I första hand behöver vi mera kunskap om klimatet.
Därför måste forskningen gå vidare.
Under tiden kan vi awakta med åtgärder. Det gör ganska liten skillnad om
vi väljer att vänta tio år, jämfört med
om vi vidtar åtgärder i dag.
Om det visar sig att åtgärder
måste vidtas så bör vi stå väl rustade.
En rikare värld med högre ekonomisk tillväxt har förutsättningar att
bättre kunna hantera eventuella
omställningsproblem om de uppstår,
inkluderande särskilda stödinsatser
för utvecklingsländerna. Det kommer inte att handla om att möta ett
akut undergångshot, snarare om att
mildra effekterna av ogynnsamma
lokala klimatförhållanden med återverkningar på vissa näringsgrenar. I
den mån negativa effekter alls
infinner sig, vill säga.
Om en klimatförändring inträffar
och om den är övervägande skadlig
finns det olika metoder som kan
användas för att motverka effekten,
bland annat plantering av skog som
absorberar koldioxid och att ”gödsla”
haven med järn så att havets möjligheter att ta upp koldioxid ökas.
(Sådant görs redan.) Stora delar av
den koldioxid som släpps ut absorberas på naturlig väg – hur mycket
det rör sig om är ännu oklart, men
det handlar av allt att döma om
enorma mängder.
Just nu finns tecken som tyder på
att temperaturtrenden dalar nedåt.
Ingen anledning till panik med
andra ord. Klimatfrågan är ett spöke
som rasslar sina kedjor i den djupgröna agendans tjänst. Vi gör klokt i
att inte låta oss skrämmas.
Per Ericson (pere@timbro.se) är
redaktör för miljönyhetsbrevet Ekvilibrium.
o
c……..
ctl
E
😮
lSvensk Tidskrift 11999, nr 1 lg]