Per Dahl; Om högerns gräslige grandonkel med gelikar
1994
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
OM HÖGERNs GRÄsLIGE
GRANDONKEL MED GELIKAR
PERDAHL
Vänsterns antiliberalism är på utdöende som kreativ drivkroft. Återstår då bara reaktionen, som
i en bok av Stephen Holmesfår representeras av konservatismens gräslige grandonkel, Joseph de
Maistre. Men Holmes kritik mot antiliberalismen är alliför lättvindig och den skjuter in sig på
ställningstaganden vilka är mer existentiella än politiska.
F
ramfår oss pågår det grymma
skådespelet: hundratals varelser
kämpar, flyr, dör, dödas, äts,
gnags levande inifrån, förintas.
Vi tycker det är hisnande vackert – en
svensk rnidsommaräng. Reflektionen
gjordes av en insektsintresserad riksdagsman, men man kan finna samma tanke i
Joseph de Maistres kusligt eleganta Soirees
de Saint Petersbourg:
Dans le vaste domaine de la nature
vivante, il regne une violence
manifeste, une espece de rage prescrite
qui arme tous les etres in mutua
funera: des que vous sortez du regne
insensible, vous trouvez le decret de la
mort violente ecrit sur les frontieres
memes de la vie. Deja, dans le regne
vegetal, on commence a sentir la loi:
depuis l’immense catalpajusq’a la plus
humble grarninee, combien de plantes
meurent, et combien sont tuees!
PER DAHL ärforlagsredaktör på Timbro.
mais, des que vous entrez dans le
regne animal, la loi prend tout a coup
une epouvantable evidance.
Kan man inte känna samma sak när
man ser ut över människors samspel? Det
behöver inte vara TV-bilder från
Bosnien, R wanda eller arkivfilmer från
Auschwitz. Det räcker med att betrakta
sin närmaste omgivning, i tunnelbanekön, vid snabbköpskassan eller på festbanketten? Människor som likt varelse- . ma på ängen är bundna till reaktionsscheman, som de ej själva formår ändra.
Som utan att vara medvetna därom utnyttjar och skadar varandra. Jag själv är en
av dessa, obönhörligt. Dock, naturligtvis
är mycket vunnet när samhällskonvenansen uppehålles, när ytan är uthärdlig järnfort med hur det skulle kunna
vara. Vi lever i en tillkämpad ö av civilisation, i ett hav av lidande.
Tidens tecken
Associationsbanorna löper lätt dessa
SVENSK TIDSKRIFT 177
svarta banor efter läsningen av Stephen
Holmes uppgörelse med borgerlighetens
antiliberaler i verket The anatomy of
antiliberalism (Cambridge (MA): Harvard
University Press, 1993). Holmes gör den
sannolikt riktiga bedömningen att vänsterns, radikalismens, antiliberalism är på
utdöende. Kanske inte så mycket i
partistrukturer eller retorik, men som
kreativ drivkraft. När t ex Nya Zeelands
forre finansminister vidhåller att han är
socialist men kräver en offentlig sektor på
högst fem procent är det ett tidens
tecken. Återstår då, enligt Holmes, av liberalismens fiender den äldsta: reaktionen. Att visa och motbevisa denna tankelinje är hans mål – Holmes tycker sig
nämligen urskilja en gemensam tankelinje alltifrån de Maistre till dagens debatt. Holmes verk är dock närmast fororsakat av intresset for en framväxande
skola av nyaristoteliker inom politisk filosofi. Gruppen har kallats communitarians på engelska, ett svenskt namn är
gemenskapare.
Gräslig grandonkel
Men forfattaren börjar som sagt i begynnelsen, närmare bestämt hos all konservatisms gräslige grandonkel Joseph de
Maistre, konungariket Sardiniens ambassadör hos kejsar Alexander I.
Hos Platon beter sig gästabudets deltagare naturligt och enkelt. Till slut dyker
den berusade Alkibiades upp ganska burdust for att hålla sitt tal om kärleken. Hos
Joseph de Maistre tvåtusen år senare
konverserar de tre herrarna i Sankt Petersburg med elegans och forfining,
dricker under sirliga maner the eller på
sin höjd en belevad kopp choklad. Men
samtalsämnena! De rör sig i ett tillkämpat
formbundet reservat, nödtorftigt skyddat
från de franskryska krigens blodiga bataljer. Vad är det som driver människan att
frivilligt söka våldet? Varfor ärar ett bisarrt samhälle krigaren, som dödar oskyldiga, men inte bödeln, som endast hemsöker de skyldiga? de Maistre blir svaret
skyldig, men pekar på människans väsen
– hon är bunden vid lidandet. Det samhälle som ger någon bot är det som har
prästen och bödeln som stöttepelare.
Åter bli dJur
de Maistre har inträngande och insiktsfullt analyserats av sir Isaiah Berlin, bland
annat i The crooked timbers of humanity.
Det som skiljer honom från andra tidens
ultras, konstaterar Berlin, är att han
egentligen inte blickar bakåt, utan framåt, mot en sekulariserad tid. Till exempel
dagens konservatism kämpar med hur
människan själv kan generera värden.
Fascismen och nazismen ville däremot
lösa de Maistres dilemma genom att lära
människor att frivilligt åter bli djur.
En chimär
Holmes analys är inte lika genomarbetad;
han forutsätter att man tidigare tagit del
av andras kritik. Vad han poängterar är
att de Maistre är ett koncentrat av de senare nämnda antiliberalernas hållning.
Och hans människosyn är trots allt vad
konservativa menar långt ifrån ”realis- 178 SVENSK TIDSKRIFT
risk”, inskärper Hohnes, utan lika skönsmässig som andras.
Tysk undersåte
Hohnes uppehåller sig kort vid en av de
Maistres arvtagare – den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt, aktualiserad bl a i
ett nummer av Res Publica 1993. Mest
känd for sitt antagande om ”den andres”,
motståndarens betydelse for en politisk
identitet, och for tanken att det forst i de
moment där regelverk kastas undan som
den verkliga makten visas. Speciell prägel
far schmitts tankevärld självklart av hans
nationalitet: undersåte i det Tyskland
som föll samman 1918.
Hohnes kritik tar bl a fasta på just de
omständigheterna. Är det så, invänder
han, att schmitts teser om parlamentarism och liberalism i motsats till överlevnadsformåga och militär styrka är sanna?
Diktaturerna har ju historiskt sett faktiskt
varit på den förlorande sidan. f r inte
schmitts ”realism” egentligen en chimär?
Sluten skönhet
Med bland Hohnes antiliberaler finns
även den amerikanske filosofen Leo
Strauss, vars tankar forts vidare av ett antal lärjungar. Strauss stora insats var att gå
tillbaka till de klassiska texterna; till
Platon, Thukydides eller Machiavelli
(som han hyste stor respekt for). Att läsa
Strauss är ett nöje – varje ord är betydelsebärande, varje sats har nästan en fysiskt
sluten skönhet. Men man tvingas läsa
Strauss så som han ville att man skulle läsa
de stora. Ty hos Strauss är filosofer stora
och visa, de har trängt djupare än andra i
den mänskliga tillvarons villkor. Strauss
tillerkänner inte en spontant framvuxen
tradition större betydelse i sina politiska
resonemang. Samhället formas av sina lagar – den som formar lagarna formar även
det kommande samhället. Dock – filosofen är alltfor sällan kung, han far, likt
Strauss själv, nöja sig med att från
akademins skyddade position skola och
forma makthavare.
Strindberg
Med detta konstaterande om storhet berör man dock även Strauss svaghet. Han
utgick ifrån att den porträtterade tänkarens verk var en enhet, utan motsägelser,
betydelseglidningar, eller tyngdpunktsforskjutningar under forfattarens eget liv
fortgick. Dagens läsare har inte rätt att
forkasta något som tankefel, menade han.
Ofta lyckas han också visa nya, oväntade
aspekter, i Platons dialoger, i Thukydides
historia, hos Rousseau. Men lika ofta
undrar läsaren, om inte Strauss ställer alltfor stora krav på sina texter, avtvingar
dem en betydelse som inte finns. Analysen av dolda betydelsenivåer for honom
bort mot talmystikens gränser, t ex då
han drar slutsatser om Machiavelli utifrån
dennes förmodat medvetna felcitat av
Liviuspassager, eller då han penetrerar
avsnittsnumreringens betydelse for innehållet hos Platon. Han skulle ha mått väl
av att läsa Strindberg, som i en av sina blå
böcker avfårdade alla kilskriftsfynd som
tegel med märken efter den hackelse leran soltorkat på.
SveNsK TmsKRIFT 179
Det innebär nu inte att Strauss inte
gjort en stor insats – med honom öppnades åter den klassiska traditionen i amerikansk politisk filosofi. Holmes koncentrerar emellertid sin kritik mot en annan
kärnpunkt hos Strauss: dennes ovilja att
ta öppen ställning, att endast tala till de
insiktsfulla fa, till den intellektuella elit
som antas styra. Är tanken att vanliga
människor inte formår uthärda insikten
om tillvarons sanna villkor verkligen realistisk?
Gemenskapare
In i denna tradition av antiliberalism fogar Stephen Holmes diverse nutida debattörer, den viktigaste av dem är engelsmannen Alasdair Maelntyre, en tänkare i
den riktning av nyaristoteliker som på
svenska kommit att benämnas gemenskapare (se t ex Gemenskaparna, red. E
Uddhammar, 1993). Maelutyre skulle
dock inte, som de tidigare nämnda, vara
en ”hård” antiliberal, utan av ”mjuk”-
varianten. Maelutyre kan forefålla människovänlig, varnar Holmes, i sitt betonande
av gemenskapemas betydelse for ett värdigt och rikt liv. Men skriver han över huvud taget något om gemenskaper i konflikt? Här, menar Holmes, öppnar sig de
dunkla djupen i Maelutyres trevnad…
Viktiga teman
Så långt Holmes om nyaristotelikerna.
Holmes kritik har nog störst vikt i det att
den pekar på viktiga teman, inte så
mycket de konklusioner den leder fram
till, det främsta temat då att borgerliga
antiliberaler skulle ge en mer osminkad
och därmed realistisk samhällsbild – en
tanke han skarpt tillbakavisar. Men kritiken fOrsvagas dock kraftigt av att han
själv mer tycks vara inställd på forsvar i
stället for analys.
Väga över
Vad som forbigår Holmes i hans analys av
det gemensamma är trons betydelse i den
konservativa tradition han granskar. Hos
de tre nämnda äldre tänkarna finns här en
gemensam ansats. Man talar ofta om kristendomen som en faktor som skulle fa ett
politiskt tänkande att väga över åt höger.
Frågan är dock om det stämmer i detta
fall. Kristendomen spelar snarare en bestämd, men kanske tyst, roll i framväxten
av harmonitanken, och foreställningama
kring begreppet ”spontan samhällsordning” det vill säga den tradition som t ex
Adam Smith och Edmund Burke utgick
ifrån. De utgår från att den enskilda människan i någon mening befinner sig i harmoni med sin omgivning. Hennes känslor och reaktioner är utformade så, att de
omedvetet for henne in i sociala handlingsmönster. Även mer opersonliga institutioner verkar i samma riktning. Som
skäl varfor så verkligen är fallet finner
man t ex hos Adam Smith konstateranden, att människan skapats sådan. Ja, på
ett ställe i Wealth of Nations utropar den
nog ganska fromme professom att Gud
nog vore grym, om han givit människan
en sådan värld, att samhällsbyggande och
välståndsskapande låg utom räckhåll for
de flesta.
180 SvEN sK TmsKRIFT
Geometrisk vision
Men hos de här refererade antiliberalerna
står någon ljus tro på Försynen knappast
att finna. Att uppehålla samhälle och civilisation kräver hos dem viljeansträngning, kraft att verka mot natur och det
sakernas tillstånd som uppkommer om
ingen tar ansvar. Tillvaron är inte enbart
fallen, den har aldrig innefattat harmonin, tycks det. Det är som om Gud
egentligen inte var god.
Ideologiskt system
Detta främlingsskap är ett märkligt påstå-
ende om Joseph de Maistre, ultramoutanismens banerforare. Men, som
Georg Brandes anmärker, de Maistre är
kristen på ungefår samma sätt som en annan skulle vara frihandlare eller protektionist: tron är for honom framfor allt ett
ideologiskt system. Sannolikt är det upplysningstänkandet som här sätter sina spår
hos upplysningens motståndare, kanske
är han även påverkad av den deism, som
florerade inom det då vildvuxna frimureriet. Vissa av hans uttryckssätt låter
läsaren ana en nästan kristallint geometrisk vision, snarare än en kärleksfull, av
en fulländad tillvaro.
Lika medelbar är relationen for Schmitt.
Född – visserligen som katolik – i ett
Tyskland somjust upplevt Bismareks kulturkamp, och under den period då den nya
fysiken ansågs forutsätta determinism,
darwinismen fordes fram som ”världsforklaring” och nationen eller folket ofta
fick ersätta Gud som transcendent väsen
kan han knappast ha stått opåverkad.
Tomma bilder
Ateisten Leo Strauss ser även han in mot
tomheten som verklighetens kärna; hans
studie av Lucretius De rerum natura är en
tour de force i genren: Strauss beskriver
nästan vällustigt hur Lucretius måste
dämpa sin läsares tilltagande rädsla genom
praktfulla men tomma religiösa bilder for
att hålla honom kvar till slutet.
Partikularism
Det talas ofta om den ”kristna högern”.
Den linje de äldre tänkarna här visar är
snarare dennas motsats: den ickekristna!
Maelutyre står här på en helt annan
grund, vars satser forhindrar en på pessimism grundad underliggande radikalitet.
Kristendomen blir inom den konservativa traditionen den nödvändiga
universalistiska polen i tankevärlden,
motvikten till tankarna om kultursfår,
traditioner eller nation, d v s partikularismen.
Skäligen svag
Alasdair Maclntyre, med sin markerat
kristna bakgrund, faller därmed utanfor
den ram av mörk pessimism som Holmes
tecknar. Skall hans bok läsas som ett inlägg i debatten om nyaristoteliker som
Maclntyre, eller Charles Taylor, blir den
därmed skäligen svag. Holmes värde ligger snarare i presentationen av de äldre
tänkarna, i synnerhet i det att han tar dem
på allvar. Däri liknar han sir Isaiah Berlin.
En sådan vilja att åtminstone inte a priori
bortse från antiliberalernas argument är
betydelsefull for kommande idediskusSvENSK TIDsKRIFT 181
swn. Ty de antiliberala hållningar som
Holmes söker sammanfatta är å den ena
sidan sannolikt perspektiv som har följt
och kommer att följa mänskligheten i all
dess tid och också framtvinga ställningstaganden om människans plats i verkligheten. De är å andra sidan egentligen inte
omedelbart politiska, snarare existentiella. Och medan den rene liberalen oftast forkastat dem utgör de for andra snarast ett kyligt stråk i samhällsperspektivet;
idekomplex som mer kompletterar och
fördjupar en liberal debatt än direkt ersätter den.
182 S VEN SK TI DS KRI FT
GRANDONKEL MED GELIKAR
PERDAHL
Vänsterns antiliberalism är på utdöende som kreativ drivkroft. Återstår då bara reaktionen, som
i en bok av Stephen Holmesfår representeras av konservatismens gräslige grandonkel, Joseph de
Maistre. Men Holmes kritik mot antiliberalismen är alliför lättvindig och den skjuter in sig på
ställningstaganden vilka är mer existentiella än politiska.
F
ramfår oss pågår det grymma
skådespelet: hundratals varelser
kämpar, flyr, dör, dödas, äts,
gnags levande inifrån, förintas.
Vi tycker det är hisnande vackert – en
svensk rnidsommaräng. Reflektionen
gjordes av en insektsintresserad riksdagsman, men man kan finna samma tanke i
Joseph de Maistres kusligt eleganta Soirees
de Saint Petersbourg:
Dans le vaste domaine de la nature
vivante, il regne une violence
manifeste, une espece de rage prescrite
qui arme tous les etres in mutua
funera: des que vous sortez du regne
insensible, vous trouvez le decret de la
mort violente ecrit sur les frontieres
memes de la vie. Deja, dans le regne
vegetal, on commence a sentir la loi:
depuis l’immense catalpajusq’a la plus
humble grarninee, combien de plantes
meurent, et combien sont tuees!
PER DAHL ärforlagsredaktör på Timbro.
mais, des que vous entrez dans le
regne animal, la loi prend tout a coup
une epouvantable evidance.
Kan man inte känna samma sak när
man ser ut över människors samspel? Det
behöver inte vara TV-bilder från
Bosnien, R wanda eller arkivfilmer från
Auschwitz. Det räcker med att betrakta
sin närmaste omgivning, i tunnelbanekön, vid snabbköpskassan eller på festbanketten? Människor som likt varelse- . ma på ängen är bundna till reaktionsscheman, som de ej själva formår ändra.
Som utan att vara medvetna därom utnyttjar och skadar varandra. Jag själv är en
av dessa, obönhörligt. Dock, naturligtvis
är mycket vunnet när samhällskonvenansen uppehålles, när ytan är uthärdlig järnfort med hur det skulle kunna
vara. Vi lever i en tillkämpad ö av civilisation, i ett hav av lidande.
Tidens tecken
Associationsbanorna löper lätt dessa
SVENSK TIDSKRIFT 177
svarta banor efter läsningen av Stephen
Holmes uppgörelse med borgerlighetens
antiliberaler i verket The anatomy of
antiliberalism (Cambridge (MA): Harvard
University Press, 1993). Holmes gör den
sannolikt riktiga bedömningen att vänsterns, radikalismens, antiliberalism är på
utdöende. Kanske inte så mycket i
partistrukturer eller retorik, men som
kreativ drivkraft. När t ex Nya Zeelands
forre finansminister vidhåller att han är
socialist men kräver en offentlig sektor på
högst fem procent är det ett tidens
tecken. Återstår då, enligt Holmes, av liberalismens fiender den äldsta: reaktionen. Att visa och motbevisa denna tankelinje är hans mål – Holmes tycker sig
nämligen urskilja en gemensam tankelinje alltifrån de Maistre till dagens debatt. Holmes verk är dock närmast fororsakat av intresset for en framväxande
skola av nyaristoteliker inom politisk filosofi. Gruppen har kallats communitarians på engelska, ett svenskt namn är
gemenskapare.
Gräslig grandonkel
Men forfattaren börjar som sagt i begynnelsen, närmare bestämt hos all konservatisms gräslige grandonkel Joseph de
Maistre, konungariket Sardiniens ambassadör hos kejsar Alexander I.
Hos Platon beter sig gästabudets deltagare naturligt och enkelt. Till slut dyker
den berusade Alkibiades upp ganska burdust for att hålla sitt tal om kärleken. Hos
Joseph de Maistre tvåtusen år senare
konverserar de tre herrarna i Sankt Petersburg med elegans och forfining,
dricker under sirliga maner the eller på
sin höjd en belevad kopp choklad. Men
samtalsämnena! De rör sig i ett tillkämpat
formbundet reservat, nödtorftigt skyddat
från de franskryska krigens blodiga bataljer. Vad är det som driver människan att
frivilligt söka våldet? Varfor ärar ett bisarrt samhälle krigaren, som dödar oskyldiga, men inte bödeln, som endast hemsöker de skyldiga? de Maistre blir svaret
skyldig, men pekar på människans väsen
– hon är bunden vid lidandet. Det samhälle som ger någon bot är det som har
prästen och bödeln som stöttepelare.
Åter bli dJur
de Maistre har inträngande och insiktsfullt analyserats av sir Isaiah Berlin, bland
annat i The crooked timbers of humanity.
Det som skiljer honom från andra tidens
ultras, konstaterar Berlin, är att han
egentligen inte blickar bakåt, utan framåt, mot en sekulariserad tid. Till exempel
dagens konservatism kämpar med hur
människan själv kan generera värden.
Fascismen och nazismen ville däremot
lösa de Maistres dilemma genom att lära
människor att frivilligt åter bli djur.
En chimär
Holmes analys är inte lika genomarbetad;
han forutsätter att man tidigare tagit del
av andras kritik. Vad han poängterar är
att de Maistre är ett koncentrat av de senare nämnda antiliberalernas hållning.
Och hans människosyn är trots allt vad
konservativa menar långt ifrån ”realis- 178 SVENSK TIDSKRIFT
risk”, inskärper Hohnes, utan lika skönsmässig som andras.
Tysk undersåte
Hohnes uppehåller sig kort vid en av de
Maistres arvtagare – den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt, aktualiserad bl a i
ett nummer av Res Publica 1993. Mest
känd for sitt antagande om ”den andres”,
motståndarens betydelse for en politisk
identitet, och for tanken att det forst i de
moment där regelverk kastas undan som
den verkliga makten visas. Speciell prägel
far schmitts tankevärld självklart av hans
nationalitet: undersåte i det Tyskland
som föll samman 1918.
Hohnes kritik tar bl a fasta på just de
omständigheterna. Är det så, invänder
han, att schmitts teser om parlamentarism och liberalism i motsats till överlevnadsformåga och militär styrka är sanna?
Diktaturerna har ju historiskt sett faktiskt
varit på den förlorande sidan. f r inte
schmitts ”realism” egentligen en chimär?
Sluten skönhet
Med bland Hohnes antiliberaler finns
även den amerikanske filosofen Leo
Strauss, vars tankar forts vidare av ett antal lärjungar. Strauss stora insats var att gå
tillbaka till de klassiska texterna; till
Platon, Thukydides eller Machiavelli
(som han hyste stor respekt for). Att läsa
Strauss är ett nöje – varje ord är betydelsebärande, varje sats har nästan en fysiskt
sluten skönhet. Men man tvingas läsa
Strauss så som han ville att man skulle läsa
de stora. Ty hos Strauss är filosofer stora
och visa, de har trängt djupare än andra i
den mänskliga tillvarons villkor. Strauss
tillerkänner inte en spontant framvuxen
tradition större betydelse i sina politiska
resonemang. Samhället formas av sina lagar – den som formar lagarna formar även
det kommande samhället. Dock – filosofen är alltfor sällan kung, han far, likt
Strauss själv, nöja sig med att från
akademins skyddade position skola och
forma makthavare.
Strindberg
Med detta konstaterande om storhet berör man dock även Strauss svaghet. Han
utgick ifrån att den porträtterade tänkarens verk var en enhet, utan motsägelser,
betydelseglidningar, eller tyngdpunktsforskjutningar under forfattarens eget liv
fortgick. Dagens läsare har inte rätt att
forkasta något som tankefel, menade han.
Ofta lyckas han också visa nya, oväntade
aspekter, i Platons dialoger, i Thukydides
historia, hos Rousseau. Men lika ofta
undrar läsaren, om inte Strauss ställer alltfor stora krav på sina texter, avtvingar
dem en betydelse som inte finns. Analysen av dolda betydelsenivåer for honom
bort mot talmystikens gränser, t ex då
han drar slutsatser om Machiavelli utifrån
dennes förmodat medvetna felcitat av
Liviuspassager, eller då han penetrerar
avsnittsnumreringens betydelse for innehållet hos Platon. Han skulle ha mått väl
av att läsa Strindberg, som i en av sina blå
böcker avfårdade alla kilskriftsfynd som
tegel med märken efter den hackelse leran soltorkat på.
SveNsK TmsKRIFT 179
Det innebär nu inte att Strauss inte
gjort en stor insats – med honom öppnades åter den klassiska traditionen i amerikansk politisk filosofi. Holmes koncentrerar emellertid sin kritik mot en annan
kärnpunkt hos Strauss: dennes ovilja att
ta öppen ställning, att endast tala till de
insiktsfulla fa, till den intellektuella elit
som antas styra. Är tanken att vanliga
människor inte formår uthärda insikten
om tillvarons sanna villkor verkligen realistisk?
Gemenskapare
In i denna tradition av antiliberalism fogar Stephen Holmes diverse nutida debattörer, den viktigaste av dem är engelsmannen Alasdair Maelntyre, en tänkare i
den riktning av nyaristoteliker som på
svenska kommit att benämnas gemenskapare (se t ex Gemenskaparna, red. E
Uddhammar, 1993). Maelutyre skulle
dock inte, som de tidigare nämnda, vara
en ”hård” antiliberal, utan av ”mjuk”-
varianten. Maelutyre kan forefålla människovänlig, varnar Holmes, i sitt betonande
av gemenskapemas betydelse for ett värdigt och rikt liv. Men skriver han över huvud taget något om gemenskaper i konflikt? Här, menar Holmes, öppnar sig de
dunkla djupen i Maelutyres trevnad…
Viktiga teman
Så långt Holmes om nyaristotelikerna.
Holmes kritik har nog störst vikt i det att
den pekar på viktiga teman, inte så
mycket de konklusioner den leder fram
till, det främsta temat då att borgerliga
antiliberaler skulle ge en mer osminkad
och därmed realistisk samhällsbild – en
tanke han skarpt tillbakavisar. Men kritiken fOrsvagas dock kraftigt av att han
själv mer tycks vara inställd på forsvar i
stället for analys.
Väga över
Vad som forbigår Holmes i hans analys av
det gemensamma är trons betydelse i den
konservativa tradition han granskar. Hos
de tre nämnda äldre tänkarna finns här en
gemensam ansats. Man talar ofta om kristendomen som en faktor som skulle fa ett
politiskt tänkande att väga över åt höger.
Frågan är dock om det stämmer i detta
fall. Kristendomen spelar snarare en bestämd, men kanske tyst, roll i framväxten
av harmonitanken, och foreställningama
kring begreppet ”spontan samhällsordning” det vill säga den tradition som t ex
Adam Smith och Edmund Burke utgick
ifrån. De utgår från att den enskilda människan i någon mening befinner sig i harmoni med sin omgivning. Hennes känslor och reaktioner är utformade så, att de
omedvetet for henne in i sociala handlingsmönster. Även mer opersonliga institutioner verkar i samma riktning. Som
skäl varfor så verkligen är fallet finner
man t ex hos Adam Smith konstateranden, att människan skapats sådan. Ja, på
ett ställe i Wealth of Nations utropar den
nog ganska fromme professom att Gud
nog vore grym, om han givit människan
en sådan värld, att samhällsbyggande och
välståndsskapande låg utom räckhåll for
de flesta.
180 SvEN sK TmsKRIFT
Geometrisk vision
Men hos de här refererade antiliberalerna
står någon ljus tro på Försynen knappast
att finna. Att uppehålla samhälle och civilisation kräver hos dem viljeansträngning, kraft att verka mot natur och det
sakernas tillstånd som uppkommer om
ingen tar ansvar. Tillvaron är inte enbart
fallen, den har aldrig innefattat harmonin, tycks det. Det är som om Gud
egentligen inte var god.
Ideologiskt system
Detta främlingsskap är ett märkligt påstå-
ende om Joseph de Maistre, ultramoutanismens banerforare. Men, som
Georg Brandes anmärker, de Maistre är
kristen på ungefår samma sätt som en annan skulle vara frihandlare eller protektionist: tron är for honom framfor allt ett
ideologiskt system. Sannolikt är det upplysningstänkandet som här sätter sina spår
hos upplysningens motståndare, kanske
är han även påverkad av den deism, som
florerade inom det då vildvuxna frimureriet. Vissa av hans uttryckssätt låter
läsaren ana en nästan kristallint geometrisk vision, snarare än en kärleksfull, av
en fulländad tillvaro.
Lika medelbar är relationen for Schmitt.
Född – visserligen som katolik – i ett
Tyskland somjust upplevt Bismareks kulturkamp, och under den period då den nya
fysiken ansågs forutsätta determinism,
darwinismen fordes fram som ”världsforklaring” och nationen eller folket ofta
fick ersätta Gud som transcendent väsen
kan han knappast ha stått opåverkad.
Tomma bilder
Ateisten Leo Strauss ser även han in mot
tomheten som verklighetens kärna; hans
studie av Lucretius De rerum natura är en
tour de force i genren: Strauss beskriver
nästan vällustigt hur Lucretius måste
dämpa sin läsares tilltagande rädsla genom
praktfulla men tomma religiösa bilder for
att hålla honom kvar till slutet.
Partikularism
Det talas ofta om den ”kristna högern”.
Den linje de äldre tänkarna här visar är
snarare dennas motsats: den ickekristna!
Maelutyre står här på en helt annan
grund, vars satser forhindrar en på pessimism grundad underliggande radikalitet.
Kristendomen blir inom den konservativa traditionen den nödvändiga
universalistiska polen i tankevärlden,
motvikten till tankarna om kultursfår,
traditioner eller nation, d v s partikularismen.
Skäligen svag
Alasdair Maclntyre, med sin markerat
kristna bakgrund, faller därmed utanfor
den ram av mörk pessimism som Holmes
tecknar. Skall hans bok läsas som ett inlägg i debatten om nyaristoteliker som
Maclntyre, eller Charles Taylor, blir den
därmed skäligen svag. Holmes värde ligger snarare i presentationen av de äldre
tänkarna, i synnerhet i det att han tar dem
på allvar. Däri liknar han sir Isaiah Berlin.
En sådan vilja att åtminstone inte a priori
bortse från antiliberalernas argument är
betydelsefull for kommande idediskusSvENSK TIDsKRIFT 181
swn. Ty de antiliberala hållningar som
Holmes söker sammanfatta är å den ena
sidan sannolikt perspektiv som har följt
och kommer att följa mänskligheten i all
dess tid och också framtvinga ställningstaganden om människans plats i verkligheten. De är å andra sidan egentligen inte
omedelbart politiska, snarare existentiella. Och medan den rene liberalen oftast forkastat dem utgör de for andra snarast ett kyligt stråk i samhällsperspektivet;
idekomplex som mer kompletterar och
fördjupar en liberal debatt än direkt ersätter den.
182 S VEN SK TI DS KRI FT