Paul Johnson; Hur skall Europa möta nästa århundrade
1991
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
PAULJOHNSON:
Hur skall Europa möta
nästa århundrade?
Nyckelfrågan för EG är sammansättningen, finansieringen
och den politiska enheten. Sätt
en geografisk utvidgning före en
ytterligare integration, uppmanar Paul Johnson, som vill se
EG växa så snart som möjligt
inom Ostersjö-området och de
gamla delarna av den österrikisk-ungerska monarkin. Det
växande medvetandet om en
gemensam kultur kommer att
vara en vital faktor i denna utveckling.
Artikeln är en översättning av
det föredrag Paul Johnson höll
vid Svensk Tidskrifts 80-årsjubileum i maj, dvs innan Sverige
inlämnat sin medlemsansökan
till EG.
Svensk Tidskrifts medarbetare
Paul Johnson är historiker och
journalist.
D
et demokratiska Europas återhämtning sedan det andra
världskrigets slut är ett av de få
uppmuntrande skeendena i vårt mörka
århundrade. Mellan 1914 och 1945 begick Europa de facto självmord, ungefär
som Athen på 400-talet f Kr. Europa utkämpade ett inbördeskrig vilket med ett
oroligt ~ugoårigt avbrott pågick i över
trettio år ….,. ett slags nytt Trettioånga kriget- vilketfördärvade dess goda position
i världhandeln, i industrin, i kulturen och
på den geopolitiska maktkartan. Till följd
av detta miste de europeiska stater som
ägt koloniimperier också dessa. Visserligen stod Storbritannien 1945 formellt
som segrare, en av de ”Tre stora”, men i
verkligheten var det utmattat, bankrutt
och saknade nästan all förmåga att på-
verka skeendet. Det övriga Europa var,
med undantag av ett par stater som lyckats undgå fientligheter, besegrat och ruinerat. Europas östra hälft var besatt av
Sovjetrysslands hotande eurasiatiska
makt, och endast USA:s närvaro hindrade Västeuropa från att uppslukas av
Sovjet. För första gången på tusen år hade
Europa upphört att i någon mening vara
herre över sitt öde. Vi har lätt för att glömma dessa dystra fakta – vi förlägger dem
gärna längts bak i vårt medvetande- men
vi gör rätt i att hålla dem i minnet, och inse
hur djupt världens mest civiliserade kontinent kunde sjunka till följd av sina egna
dumheter.
Den återuppståndne Lazarus
Vi bör också rätt uppskatta vidden av det
mirakel som därefter inträffat. Jag har
kallat Europa den återuppståndne Lazarus, han som kom tillbaka från dödsriket.
412
Inte bara har Europa återuppstått från de
döda, det har växt och blomstrat på ett
sätt som 1945 var helt oförutsägbart. Det
är väsentligen ännu det största och klart
rikaste området i världen, och inom dess
ram utgör den Europeiska Gemenskapen
den största integrerade ekonomiska enhet
som världen någonsin skådat. Lika eller
mer viktigt är att varje enskild europeisk
stat för första gången i historien nu bildar
en demokrati med lagstyre. Detta har aldrig förr skett, och är redan i sig ett
mirakel. Därtill har processen de sista två
åren spritt sig till Östeuropa, där flertalet
stater håller på att bli demokratier och
lagstyret är på väg att återupprättas. Jag
skulle tro att demokratiska institutioner
före 1990-talets slut – om än bitvis ofullkomliga – kommer att ha införts överallt
väster om Ural, och att alla europeiska
folk inklusive ryssarna och dessas lydfolk
av i dag har lärt sig vad en rättsstat är.
Därmed kommer det århundrade som inleddes med Europas självmord att avslutas med dess fullständiga återfödelse, inte
bara starkare och mer blomstrande än sin
föregångare utan också med principerna
för civiliserat uppträdande och ett representativt statsskick långt starkare rotade.
Vem bar då ansvaret för att Lazarus
återuppstod? I första hand måste vi tacka
USA som inte bara under ett halvt sekel
underbyggt Europas försvar genom sin
militära närvaro utan också genom Marshall-hjälpen erbjudit insatskapitalet för
att starta den ekonomiska återhämtningen. Utan Förenta Statema skulle miraklet
uppriktigt sagt aldrig ha skett, och så snart
jag i Europa möter uttryck för antiamerikanism – de är lyckligtvis färre i dag –
skakar jag bekymrat på huvudet: varför
slår den som mottagit en hjälp utan historiskt motstycke sin välgörare? Det är nu
den mänskliga naturen. Storbritannien
spelade också en ledande roll för att skapa NATO, fattade det historiska beslutet
att basera sina armeer permanent på kontinenten, och gav därmed ett stort bidrag
till den kollektiva säkerhetens och avskräckningens process vilken till sist fått
Sovjetunionen att överge sitt satellitimperium i Östeuropa. Detta bidrag får inte
förbises.
Fyra mäns verk
Ändå erbjöd Kontinentaleuropa inklusive de stater som värst drabbats av Hitlers krig den centrala livgivande kraft som
fick Europa att återuppstå. Detta var
många miljoner anonyma europeers verk,
men också och särskilt fyra stora gestalters skapelse. Som historiker och som
journalist som följer händelserna fortlöpande blir jag alltmer skeptisk till åsikten att historien skapas av oemotståndliga
opersonliga krafter, och alltmer övertygad
om att det sker främst genom framstående individer, vilka drar fördel av och styr
krafter som tveklöst existerar men är blinda. Dessa fyra män var Konrad Adenauer, vars statsmannaskap och starka
personlighet gav Tyskland en fast demokrati, återförde det till den civiliserade
gemenskapen igen som en aktad medlem,
och band det oåterkalleligt vid Europas
syften, snarare än vid pangermanska
sådana – en historiskt avgörande förändring. Så var det Aleide de Gasperi, som
gjorde detsamma för Italiens del, och
Robert Sebuman som främst bidrog till att
läka schismen mellan Frankrike och
Tyskland och till att ge Frankrike europeiska vyer. Till sist har vi Jean Monnet, som
omsatte den europeiska iden – lika gammal som Immanuel Kant om inte äldre – i
praktisk handling och utformade de första institutionerna, så som Kol- och stålunionen, varigenom dessa ideer kunde
förverkligas.
Dessa var grundlagsfäderna. Det har
funnits många som tagit vid sedan. Den
europeiska iden framskrider väl. Stora
utsikter öppnar sig. Men det finns också
stora faror. Den Europeiska Gemenskapen är nu alltför fast etablerad, alltför viktig för individers och nationers liv, för att
fördärvas av sina egna inre misstag. Men
den kan skakas, skadas, löpa ur kursen,
saktas ned, ja, till och med stoppas upp
och stagnera,om fel beslut fattas, och dess
svagheter, vilka tveklöst existerar, kan tilllåtas växa. Jag skulle vilja peka på sju särskilda områden på vilka Gemenskapen
måste förändras och förbättras, när det
tjugoförsta århundradet nalkas. Och fastän jag här talar om Gemenskapen, gäller
det likaväl hela Europa inklusive länder
som Sverige, ty Gemenskapen är i dag så
stor och viktig att dess öden inte kan skiljas från Europas som helhet. Om Gemenskapen begår misstag, och om den inte
lyckas rätta till forna misstag, kommer
samtliga europeer att bli lidande. Om den
handlar riktigt, kommer i sin tur alla att få
dra nytta av det.
För många byråkrater
Den första risken kan tyckas uppenbar,
men den kan inte betonas nog tydligt.
Gemenskapen har för många regleringar,
och för många byråkrater.Detta har alltid
hämmat framåtskridandet. Det gällde i
det gamla Egypten och i Orientens imperier. Detta eviga problem fortlever i da- 413
gens förvaltningar. Varför är Indien så
efterblivet? Därför att de har 40 miljoner
byråkrater, vilka tvingar dem som skapar
välstånd att fylla i oändliga, smutsgrå formulär. Det gamla Kina ruinerades av sina
mandarinbyråkrater, i dag avlösta av
kommunistbyråkrater. I Sovjet finns det
30 miljoner byråkrater som hindrar varje
inre reform.
Jean Monnet, som jag kände, insåg väl
denna risk. Han ville se få regleringar och
få tjänstemän, medan hans ideer om frihandel och öppen tävlan genomfördes.
Han insåg att ju flera regler, desto fler
byråkrater fordras det för att reglerna
skall kunna upprätthållas. Ju fler byråkrater, desto fler regler skapar de för att rättfärdiga sin existens. Detta är en utstuderad, självförstärkande process som det
visar sig ytterst svårt att stoppa.
Monnet satte goda exempel med de inrättningar han själv skapade. Dessa var
små och kompakta. Alla i dem arbetade
hårt och kände varandra. Men den tiden
är förbi. En stor byråkrati växer upp i
Bryssel, och jag fruktar att den redan är
utom kontroll. Det sägs att byråkratin där
inte är så stor, något jag inte håller med
om. Men även om det vore så, glömmer
man, att till byråkratin i Bryssel måste läggas alla de nationella byråkratierna –
kring ett dussin – vars enda eller största
uppgift består i att tillämpa, tolka, genomdriva och försvara det·Ökande antal regleringar som kommer från Bryssel. Byrå-
kraterna och deras politiska supportrarmest från socialistiska partier – har tagit
fasta på dagens vurm för miljö- och hälsoreglering, för att vidga Gemenskapens
aktiviteter på ett pedantiskt och irriterande sätt. Varför skall Gemenskapen lägga
sig i hur hjortkött hängs upp? Eller vid
414
vilken exakt temperatur och hur länge en
lax skall rökas? I dag regleras dessa ting
från Bryssel, som sänder ut väl betalda
inspektörer för att se till att reglerna följs.
Där byråkratin blir för stor uppstår det
korruption. Allmänt sett är Danmark,
Storbritannien, Nederländerna, och delar
av Tyskland kända för att verkligen åtlyda
Gemenskapens regleringar. I Frankrike
gör man ibland motstånd, särskilt i SydFrankrike. I Spanien och Italien råder på
vissa områden massiv regelvägran. Gemenskapens regler utgör mer än en lag en
bas för samtal mellan regeringar och berörda grupper. I Grekland, mest korrumperat av EG:s medlemmar, är det inte tal
om att lyda regler som går emot viktiga
intressen.
Sanningen är förstås att det finns alldeles för många regleringar, och inte den
minsta chans att se till att de efterlevs likartat. Detta föder cynism och agg hos dem
som söker följa reglerna, liksom en risk
att de ”nordiska” medlemmar som i stort
sett är lojala slår tillbaka eller än värre
korrumperas i sin tur. Vad som krävs
anser jag är ett slags grundläggande författningsmässig lag för Gemenskapen, så
att det inte bara sätts ett tak för det totala
antalet byråkrater utan än viktigare anges
gränser för hur mycket Bryssel får reglera
verksamheten. Exakt hur detta skall tillgå
blir en uppgift som EG måste tackla om
det skall klara sin fortlevnad.
Jorbrukspolitiken
Det andra stora riskområdet är jordbrukspolitiken, och särskilt den gemensamma jordbrukspolicyn. En av efterkrigstidens största tragedier är att
Storbritannien aldrig sökte delta i de första förhandlingar som ledde fram till
Romfördraget Till följd härav blev det
ursprungliga EG främst ett avtal mellan
Frankrike och Tyskland. Frankrike var av
hävd ett protektionistiskt land och gav
Tyskland tillgång till sina marknader, på
villkor att Tyskland finansierade minskningen av Frankrikes Överstora och ineffektiva jordbrukssektor. Avtalet blev känt
som CAP. Mellan de båda länderna har
detta i stor sett fungerat. Med tyska pengar har den process som krympte Frankrikes bondestam från nära hälften till en
femtedel av befolkningen underlättats,
och jordbrukets arbetskraft övergått till
den ökande industrin. Tyskland har dragit
fördel av den fria internhandeln inom
EG. Ändå har CAP hållit många ineffektiva bönder vid liv, inte bara i Frankrike
utan också i Tyskland. Dessa bönder kan
bli ett hot och kan bli våldsamma om de
hotas. De utgör en betydande väljargrupp, vilket i Tyskland är ett tungt argument till följd av landets valsystem. Där
måste regeringspartiet CDU/CSU säkra
nästan halva röstantalet för att kunna regera effektivt. Detta förklarar varför
Frankrike och Tyskland, vilka om de är
eniga ännu kan styra de flesta EG-beslut,
varit så ovilliga att helt överge CAP. De
medger ju i teorin att det är fel och föråldrat, håller matpriserna uppe, skapar överskott med dåliga effekter på världsmarknaden, dvs motverkar effektiviteten. Ändå förklarar politiska faktorer varför
CAP fått bestå.
Handelshindren måste bort
Den vrede som CAP skapat hos omvärlden måste ses för att bli trodd. Det
gäller ej minst hos naturliga vänner som
USA och Australien. Jag reser mycket
och kan intyga detta. Men problemet är
större och bildar en tredje fara inför framtiden. EG har nämligen alltid kunnat vara
två slags institution. Det kan vara ett internt frihandelsområde med en hög yttre
tullmur (med specialavtalade bräscher
t ex för icke-medlemmar som Sverige),
vilket isolerar EG från den övriga världen.Eller det kan vara ett inre frihandelsområde med en låg tullmur, så att den
medan det enas samtidigt integreras i ett
världsomspännande frihandelssystem.
Vissa inflytelserika personer, främst i
Frankrike och Tyskland, föredrar den första linjen, och menar att den gynnar den
fransk-tyska industrin. Jag tror att bedömningen är dum och kortsiktig. Om det
finns någonting historien visat under de
senaste 250 åren, är det att växande internationell handel, med nödvändighet
byggd på låga tullar och kvoteringar, stimulerar välståndet överallt på sikt, och
ofta även gör det på kort sikt, vilket gynnar rika som fattiga. Ett av vårt århundrades stora misstag är att vi inte tillämpat
denna frihandelslinje allmänt. Hade det
skett tvivlar jag mycket på, att första
världskriget med alla dess fasansfulla
följder, alls hade behövt inträffa. Läxan
lärdes dock inte, och under 1920-talet
höjdes tullarna igen med USA som pådrivare. Detta ledde till handelskrig, t ex den
strypning som nära nog skedde av den
amerikanska importen från Japan, och till
en fortskridande förgiftning av atmosfä-
ren. Detta ledde direkt fram till det andra
världskriget.
Efter 1945 hade dock slutsatsen gått
hem. GATT har trots ringa publicitet blivit en av efterkrigstidens stora succeer.
Inte bara har det hjälpt till att undvika den
415
politiska bitterhet och den därav följande
militära rivalitet som höga tullar allmänt
skapar. Det har också varit vitalt för den
ökning av världens handel som gjort denna flerfaldigt större än under förkrigstiden, liksom för den stora ökningen i per
capita-löner i den industrialiserade liksom i delar av Tredje världen. Jag tror
man ganska allmänt kan säga att de länder
som följt GATT-avtalet gynnats av detta,
· liksom att stagnationen och t o m tillbakagången inskränker sig till de länder
som isolerat sig från dessa frihandelsströmmar, vilket nästan alltid skett i
socialismens tecken.
Detta uppenbara faktum inses av flertalet västerländska regeringar. Ändå består den kortsiktiga politiska lockelsen
hos handelsskydd av olika slag. Om
Frankrike och Tyskland eller delar av dessa länder tror, att de har något att vinna på
en hög yttre tullmur och på avtal som
CAP, finns det också i USA, ett nyckelland på området, starka intressen i kongressen som vill återvända till en linje
med höga tullar, särskilt för att skydda
Amerikas industri för japansk import, liksom skydda amerikanskt jordbruk från
verkningarna av vad Europa beslutar. På
sistone har Irakkriget överskuggat den
kris som uppstått på detta område. Men
den består, stor och hotande, och detta
hindrar Västvärldens enhet. Om vi inte
under 1991 kan nå en godtagbar kompromiss fruktar jag, att GATT-systemet kan
komma att bryta samman, något som
senare måste få dystra politiska och militära såväl som ekonomiska följdverkningar. Det har framförts hårda anklagelser
från bägge sidor, och en del som sagts från
amerikanskt håll har inte fört saken framåt. Men jag tror att det största felet ligger
416
hos europeerna, och att minskningen av
södet till de europeiska jordbrukarna,
oavsett vad detta betyder bl a för tysk och
fransk inrikespolitik, måste påskyndas.
Därtill kommer ett nederlag för protektionisterna och interventionisterna här att
betyda ett slag för dem som förordar höga
yttre tullmurar i allmänhet, liksom en vital
seger för den som likt mig själv tror att
EG för att blomstra i ökande grad måste
smälta samman med hela världshandelssystemet.
Ett utökat EG
Fast jag här talat om Europa främst med
syfte på Gemenskapen hoppas jag det
framgått, att det EG gör eller underlåter
att göra knappast kan isoleras från Europas öden i allmänhet eller från dess geopolitik, varför det berör Sverige lika
mycket som om landet redan varit medlem i Gemenskapen. Jag skall nu beröra
tre problem och faror som alla hänger
samman, och som berör Sverige och
andra icke-medlemsstater mer direkt:
Gemenskapens faktiska sammansättning,
om och hur denna skall växa, liksom dess
utveckling till en finansiell och politisk
enhet
När Gemenskapen först allvarligt diskuterades under tidigt 1950-tal sågs den
geografiskt grovt taget enligt samma utsträckning som det karolingiska väldet en
gång hade. Ja, man talade t o m om gemenskapstankens pådrivare som les Carolingians- snarast nedlåtande. Alltjämt
ser en del tillskyndare av Gemenskapen
saken på detta sätt – dvs som en sammanslutning främst av länderna kring Rhen
och Rhone med tillägg av Italien. För dem
är detta det ”sanna” Europa. Självfallet
blev denna ide med Storbritannniens och
de iberiska ländernas och Greklands inträde överspelad. Samtidigt har EG ännu
inte blivit genuint paneuropeiskt. Jag
anser att det främsta syftet under 1990-
talet och därefter måste bli att rätta till
detta missförhållande.
Två slags stater befinner sig ännu utanför EG. Jag berör först den fria marknadens stater, typ Sverige och Schweiz, vilka
hittills valt att förbli utanför, fast de uppfyller alla krav för medlemskap. Jag anser
att det är hög tid att de omprövar sin
inställning och ansöker om att bli medlemmar. Visst förstår jag skälen till deras
tvekan. Ingetdera av länderna var berört
av de bägge världskrigen, och de saknar
därför den djupa känslan att vilja verka
för ett enat Europa som aldrig mer höjer
vapnen i ett inbördeskrig. Bägge har av
hävd ställt sig neutrala, och Schweiz även
valt att inte delta i yttre allianser eller
samarbetsformer. Bägge har en hög levnadsstandard och inget överhängande
motiv att öka denna genom att träda in i
EG. Ändå tror jag att deras långsiktiga
intresse är detsamma som Europas som
helhet, och att den paneuropeiska tanken
inte kan fullföljas utan dem. Ja, Sverige
och Schweiz skulle komma att bli särskilt
värdefulla som medlemmar. Med sin
märkliga frihet från korruption och sina
höga krav på politisk rättskaffenhet skulle
de bidra till att utgöra en motvikt inom
EG mot de olycksbringande krafter jag
just nämnt.
Det finns ett skäl ytterligare till att jag
skulle vilja se länder som Sverige i EG.
Under 1990-talet är det vitalt att låta EG
växa in i östra Europa så snabbt det praktiskt är möjligt. Östtyskland är redan, i
viss mån, medlem genom den återföre- –
–
ning som skett. Men Europas utveckling
till en enda enhet är inte så mycket en förening av stater som av folk. Det är folken
som är avgörande. De är geografins realiteter, allt det andra är bara streck och
fårger på en karta. Och om det anses riktigt att Östtysklands saxare och preussare
skall inträda i EG nästan utan formaliteter och som en rättighet, kan jag inte se
varför vi moraliskt skulle kunna neka
andra historiska folk i Europa inträde:
polacker och tjecker, slovaker och ungrare, och om de kan frigöras ur det falska
och sönderfallande jugoslaviska imperiet,
kroater och slovener också. Jag skulle vilja se EG växa, så snart som möjligt, inom
två nyckelregioner. Den första är Östersjöområdet så att detta innanhav liksom
Medelhavet och Nordsjön blir en samlingspunkt för EG:s aktivitet, med Sverige
och Finland, de baltiska staterna, om de
kan lösgöras ur björnens grepp, samt
södra delen av f d Östtyskland och Polen
som en gemensam region av ökad handel
och demokratiskt utbyte. För det andra
borde Gemenskapen växa in i centrala
och östra Europa, och därmed inte bara
få Schweiz och Österrike utan alla de
gamla delarna av den österrikisk-ungerska monarkin som fullvärdiga medlemmar.
Jag menar att denna process är avgö-
rande för att undvika de tydliga risker
som ligger i en uppflammande nationalism av det slag det sönderfallande stalinimperiet – som verkat som det nu bortlyfta locket på en tryckkokare – kan
framkalla. Ja, på sikt skulle jag vilja gå
längre. Att låta EG växa är sannolikt den
enda lösningen på problemen på Balkan
och på gränsproblemen i östra Europa i
allmänhet, vilka, låt oss inte glömma det,
417
var en direkt orsak till de båda krigen. Jag
tror att vi därtill måste ha med ryssarna
också. Självfallet måste de överge större
delen av sitt asiatiska imperium, och
demokratisera det övriga.
Ytterst sett kan dock inte en Gemenskap som avser att tala för hela Europa
utesluta Tjajkovskijs och Tolstojs, Turgenjevs, Pusjkins, Dostojevskijs, Stravinskijs, Borodins, Prokofjevs och så många
andra stora europeiska konstnärers land.
Då talar vi emellertid om något som bör
ske på medellång sikt – kanske under det
första eller andra decenniet av nästa århundrade, och om något som till fullo
beror av det gradvisa övergivandet av det
sovjetkommunistiska systemet liksom av
en gradvis introduktion av marknadsekonomins och demokratins villkor. Under
1990-talet och därefter bör vi inrikta oss
främst på den mer begränsade ökning jag
just skisserade, in i Baltikum och östra
Centraleuropa.
Nyckelfrågan
Detta för oss till nyckelfrågan i de tre förbundna problem som berörts – sammansättning, finansiering och politisk enhet.
Skall geografisk utvidgning sättas före vad
som kan kallas djupexpansion, dvs
ytterligare integration? Svaret tror jag är
ja, och detta av två skäl. Dels är det så att
ju djupare integrationen blir, desto svå-
rare kommer det att bli att utvidgas geografiskt, särskilt in i länder som försvagats
under en lång tids kommunistisk misskötsel. Dels upplever jag dock en verklig fara
i att tendensen till finansiell och ekonomi~·t integration får fortskida alltför
sr.: bt, med olycksaliga resultat. Om
Gt· . ~nskapen under 1990-talet sätter
de1. geografiska utvidgningen i första
418
hand, kan risken att begå strategiska fel i
anslutning till integrationen däremot
minskas betydligt.
Låt oss se närmare på risken för ett
sådant misstag. Inom dagens EG finns det
två skolor i frågan. En hävdar att vi måste
ta stora steg framåt för att uppehålla tempot i integrationen, för att visa att den är
möjlig, för att skapa ett psykologiskt klimat av skapande äventyrsanda. Om vi inte
får saker snabbt gjorda, blir de inte gjorda
alls. Det finns förvisso en del som stödjer
denna åsikt. Jämte den finner man dock
en mer försiktig ståndpunkt. När det gäller frågan om att skapa en europeisk centralbank och en gemensam valuta lyder
argumentet ungefär som följer. I praktiken kan man inte klara sig utan parallella
valutor. Om man antar en gemensam
valuta antingen fungerar den, varvid alla
de nationella valutorna tas ur cirkulation
eller så fungerar den inte, varvid hela integrationsiden står inför en katastrof. Samma sak med en centralbank. Den tar
endera kontroll över valutapolitiken, varvid de nationella centralbankerna mister
sin roll. Eller så misslyckas den, och blir
en ren symbol, varvid ett andra slag riktas
mot integrationen. Att skapa en effektiv
gemensam valuta och en fungerande centralbank är inte bara högst tekniska, utan
därtill ytterst svåra åtaganden, och det är
helt vitalt att vi lyckas finna de rätta svaren på de många problem som de väcker.
Ett misslyckande – och ett sådant misslyckande skulle bli spektakulärt – skulle
inte bara vare en motgång, den skulle
komma att väcka tvivel om alla paneuropeiska institutioner. Nu måste vi komma
ihåg att valutor inte bara är en fråga för
centralbanker och politiker: de finner
vägen till allas våra fickor och plånböcker
och påverkar därmed dagligen våra liv.
Att skapa oreda i det avseendet skulle
vara ett svårt slag för accepterandet av
hela Europatanken.
Det finns en synpunkt till, som direkt
är förknippad med det politiska enandet.
Att sköta en valuta är jämte försvar och
inre ordning en stats avgörande uppgifter.
Att upphäva det nationella inflytandet
över valutan är därför att ta ifrån staten en
tredjedel av dess grundläggande uppgift
och överföra den till ett internationellt
organ. Ingen sådan suveränitetsöverlå-
telse är möjlig utan att någon form av
federal union inte bara kan skönjas, utan
är nära förestående. Det gör att frågan om
en gemensam valuta och en centralbank
och politisk enhet bildar ett enda tema,
fast de i gemenskapsivrarnas föreställning
utgör två skilda frågor. En enda valuta
betyder politisk förening, förr mer än
senare. Detta i sin tur betyder en total suveränitetsöverlåtelse. Britterna är knappast beredda på detta steg, det är säkert.
Inte heller är fransmän och tyskar det, vad
deras ledare från tid till annan än säger.
Det finns mycket av hyckleri och dubbeltydighet ifrågan. Ingen tycks dock ha gjort
sin hemläxa. De två frågorna om en gemensam valuta och en centralbank har
från brittiska ansvarigas sida behandlats
på ett slappt och amatörmässigt sätt, vilket ökat riskerna för ett misslyckande.
Inget arbete alls har därtill lagts ned på
den fråga om politisk enhet, som logiskt
väcks när man avstår från inflytande över
valutan. Vi riskerar verkligen ta ett steg i
mörkret. Av alla dessa skäl ser jag en
geografisk utvidgning som kärnfrågan på
1990-talet och senare, även om den måste
följas av mer utförliga ansträngningar på
en ytterligare integration.
EGs agerande under Irakkriget
Frågan hur effektivt EG som en politisk,
till skillnad från en ekonomisk, enhet är
framstod i skarp belysning under Irakkriget På sikt är det ingen ide att ha den gemensamma valutan och en centralbank,
och en politisk enhet, om man inte också
har en gemensam utrikespolitik och de
militära medlen att verkställa den. Ingen
kan säga att det som sker i Persiska Viken
är mindre viktigt för Europa än för Förenta Statema. Europa importerar mer
olja från området än vad USA gör. Områ-
det ligger oss därtill närmare. Om en diktator som Saddam Hussein tar kontroll
över större delen av den olja som kommer
från Persiska Viken och därigenom skaffar sig en möjlighet att bygga upp kärnvapen och långdistansmissiler för att bära
dem, blir skadan för Europa långt större
än för USA. Ändå utformades västerländemas svar – vilket visade sig vara både
välbetänkt och framgångsrikt – inte i
Bryssel eller Strasbourg eller Paris eller
Bonn. Det tog form i Aspen, Colorado,
där av en tillfållighet president Bush och
Margaret Thatcher råkade befinna sig och
kunde ta upp krisen omedelbart efter
!raks invasion av Kuwait den 2 augusti
1990. Mycket återstod att göra efter mö-
tet, men grundbesluten fattades där. Motom i den allierade linjen var alltså det
speciella förhållandet mellan de engelskspråkiga staterna, les anglo-saxons, som
general de Gaulle under tandagnissel brukade kalla dem. Var höll EG till under
denna kris, en av de svårare sedan andra
världskriget? Ingenstans. Belgama vägrade t o m britterna att köpa en typ av ammunition som var starkt behövlig i Persiska Viken. Fransmännen gav ett militärt
bidrag, som till slut visade sig högst effek- 419
tivt, men efter stor tvekan, ständiga politiska kast, och onödiga, splittrande och
egoistiska försök att följa en egen diplomatisk kurs. Tyskland, som antas vara den
nya europeiska stormakten, gav ingen
hjälp alls, fast det till sist efter betydande
övertalning åtog sig att ge finansiella bidrag. Utan den speciella relationen, något
som genom EG hade trotts vara överspelat, kunde Saddam Hussein kanske fortsatt att besätta Saudiarabien och andra
stater i regionen, något han tydligen avsåg
att göra, och detta hade sannolikt gjort
hans ställning nästan oövervinnelig. Inför
sin första kris framstod alltså Europa delat, förvirrat, räddhågat och utan handlingskraft. Detta stärker åsikten att vi innan vi ens kan tänka oss praktiska steg
mot en politisk enhet med allt vad detta
innebär bör överväga hur Europa skall
agera, särskilt under en kris, när beslut
måste fattas snabbt, och under största
enighet.
Ledarskapsfrågan
Detta för mig till det sjunde och sista problemet. Europa är en mäk,tig enhet i dessa
dagar. Dess samlade välstånd är stort.
Dess ekonomiska kraft är enorm. Men
det är som en jättelik kropp utan huvud.
Det saknar ledarskap. Hur skall det effektivt kunna skaffa sig ett sådant? Ingen har
på allvar begrundat frågan. De institutioner som i dag finns kan inte sköta saken.
De kan bara hänvisa frågor till kommitteer, som inte förmår tackla problem på djupet. Fast Europas utveckling varit storslagen har den inte samordnats. Den militära
rr ·kten vilar hos NATO, vars huvudmedk inte ens är med i Gemenskapen. Politi makt utan militär makt är meningslös,
l
l
i
\
l
420
likt avtal utan vapen. Och därför att det
inte finns någon verklig politisk makt, kan
det heller inte finnas ledarskap. Stora
enheter har förr hållits samman av stora
män, en Karl den Store eller en Barbarossa, en Filip August, en Gustav Adolf, en
Fredrik den Store, en Washington eller en
Lincoln. Sådana enheter har också skapats och fortlevt med styrka, genom krig.
Det problem som Europa nu möter är:
hur skall ett sådant avgörande ledarskap
växa fram fredligt, genom politiska förhandlingar? Frågan har inget lätt svar. Jag
måste tillstå att jag inte vet svaret, och jag
tror ingen annan gör det heller.
Den kulturella dimensionen
Men jag tror att jag har en ledtråd. Stora
folk skapas inte så mycket genom ekonomisk eller politisk makt som genom sin
kultur. Endast kultur går till ett samhälles
hjärta. Som dr Samuel Johnson riktigt
påpekat uppstiger och faller nationer, och
till sist blir de ihågkomna för den litteratur de skapat, och framför allt för sina
poeter. Jag anser att Charles de Gaulle
som inte bara var general och politiker
utan också en intellektuell – fast till skillnad från flertalet intellektuella därtill en
klok man – hade rätt när han under det
tidiga 1960-talet talade om ”Dantes,
Goethes och Chateaubriands Europa”.
Jag stördes den gången av att han inte lade
till ”och Shakespeares”. Men han hade
rätt i att Europa inte i grunden är en geografisk enhet utan en kulturell- en märklig blandning, som ägde rum under den
tidiga medeltiden, av den klassiska civilisationen i Grekland och Rom och de etiska och moraliska grunderna från judaeokristendomen. Europa uppstod genom
sin kultur, och det kommer att leva eller
dö, blomstra eller förfalla, genom den
styrka som detta gemensamma arv kan ge
det.
När vi därför talar om hur Europa skall
träda in i det tjugoförsta århundradet, får
vi inte utelämna denna kulturella dimension. Den är ett skäl till att vi måste låta
Europa växa geografiskt i rimligt tempo,
för att innesluta de länder som givit vår
gemensamma kultur Liszt och Sibelius,
Chopin och Kafka, Gropius och Einstein.
Europa har lyckats skapa ett ekonomiskt
mirakel, men det har hittills inte lyckats
frambringa en enda konstnär som förmått
uttrycka dess nya medvetande. På visst
sätt är det nya Europa, samtidig som det
pulserar av ekonomiskt liv, kulturellt dött.
Det är som en sovande prinsessa i väntan
på att prinsens kyss skall väcka henne på
nytt. Det är troligare att den livgivande
kyssen kommer att ges från någon författare eller målare än från en statsman eller
general. Styrkan och enheten, sammanhållningen och effektiviteten i det Europa
som möter det tjugoförsta århundradet,
kommer att avgöras av många faktorer,
inklusive den klokhet med vilken vi förmår kombinera geografisk utvidgning
med förberedelse för en djupintegration.
Men en vital faktor kommer att vara vårt
växande medvetande om en gemensam
kultur liksom om dess ideers lyskraft.
Hur skall Europa möta
nästa århundrade?
Nyckelfrågan för EG är sammansättningen, finansieringen
och den politiska enheten. Sätt
en geografisk utvidgning före en
ytterligare integration, uppmanar Paul Johnson, som vill se
EG växa så snart som möjligt
inom Ostersjö-området och de
gamla delarna av den österrikisk-ungerska monarkin. Det
växande medvetandet om en
gemensam kultur kommer att
vara en vital faktor i denna utveckling.
Artikeln är en översättning av
det föredrag Paul Johnson höll
vid Svensk Tidskrifts 80-årsjubileum i maj, dvs innan Sverige
inlämnat sin medlemsansökan
till EG.
Svensk Tidskrifts medarbetare
Paul Johnson är historiker och
journalist.
D
et demokratiska Europas återhämtning sedan det andra
världskrigets slut är ett av de få
uppmuntrande skeendena i vårt mörka
århundrade. Mellan 1914 och 1945 begick Europa de facto självmord, ungefär
som Athen på 400-talet f Kr. Europa utkämpade ett inbördeskrig vilket med ett
oroligt ~ugoårigt avbrott pågick i över
trettio år ….,. ett slags nytt Trettioånga kriget- vilketfördärvade dess goda position
i världhandeln, i industrin, i kulturen och
på den geopolitiska maktkartan. Till följd
av detta miste de europeiska stater som
ägt koloniimperier också dessa. Visserligen stod Storbritannien 1945 formellt
som segrare, en av de ”Tre stora”, men i
verkligheten var det utmattat, bankrutt
och saknade nästan all förmåga att på-
verka skeendet. Det övriga Europa var,
med undantag av ett par stater som lyckats undgå fientligheter, besegrat och ruinerat. Europas östra hälft var besatt av
Sovjetrysslands hotande eurasiatiska
makt, och endast USA:s närvaro hindrade Västeuropa från att uppslukas av
Sovjet. För första gången på tusen år hade
Europa upphört att i någon mening vara
herre över sitt öde. Vi har lätt för att glömma dessa dystra fakta – vi förlägger dem
gärna längts bak i vårt medvetande- men
vi gör rätt i att hålla dem i minnet, och inse
hur djupt världens mest civiliserade kontinent kunde sjunka till följd av sina egna
dumheter.
Den återuppståndne Lazarus
Vi bör också rätt uppskatta vidden av det
mirakel som därefter inträffat. Jag har
kallat Europa den återuppståndne Lazarus, han som kom tillbaka från dödsriket.
412
Inte bara har Europa återuppstått från de
döda, det har växt och blomstrat på ett
sätt som 1945 var helt oförutsägbart. Det
är väsentligen ännu det största och klart
rikaste området i världen, och inom dess
ram utgör den Europeiska Gemenskapen
den största integrerade ekonomiska enhet
som världen någonsin skådat. Lika eller
mer viktigt är att varje enskild europeisk
stat för första gången i historien nu bildar
en demokrati med lagstyre. Detta har aldrig förr skett, och är redan i sig ett
mirakel. Därtill har processen de sista två
åren spritt sig till Östeuropa, där flertalet
stater håller på att bli demokratier och
lagstyret är på väg att återupprättas. Jag
skulle tro att demokratiska institutioner
före 1990-talets slut – om än bitvis ofullkomliga – kommer att ha införts överallt
väster om Ural, och att alla europeiska
folk inklusive ryssarna och dessas lydfolk
av i dag har lärt sig vad en rättsstat är.
Därmed kommer det århundrade som inleddes med Europas självmord att avslutas med dess fullständiga återfödelse, inte
bara starkare och mer blomstrande än sin
föregångare utan också med principerna
för civiliserat uppträdande och ett representativt statsskick långt starkare rotade.
Vem bar då ansvaret för att Lazarus
återuppstod? I första hand måste vi tacka
USA som inte bara under ett halvt sekel
underbyggt Europas försvar genom sin
militära närvaro utan också genom Marshall-hjälpen erbjudit insatskapitalet för
att starta den ekonomiska återhämtningen. Utan Förenta Statema skulle miraklet
uppriktigt sagt aldrig ha skett, och så snart
jag i Europa möter uttryck för antiamerikanism – de är lyckligtvis färre i dag –
skakar jag bekymrat på huvudet: varför
slår den som mottagit en hjälp utan historiskt motstycke sin välgörare? Det är nu
den mänskliga naturen. Storbritannien
spelade också en ledande roll för att skapa NATO, fattade det historiska beslutet
att basera sina armeer permanent på kontinenten, och gav därmed ett stort bidrag
till den kollektiva säkerhetens och avskräckningens process vilken till sist fått
Sovjetunionen att överge sitt satellitimperium i Östeuropa. Detta bidrag får inte
förbises.
Fyra mäns verk
Ändå erbjöd Kontinentaleuropa inklusive de stater som värst drabbats av Hitlers krig den centrala livgivande kraft som
fick Europa att återuppstå. Detta var
många miljoner anonyma europeers verk,
men också och särskilt fyra stora gestalters skapelse. Som historiker och som
journalist som följer händelserna fortlöpande blir jag alltmer skeptisk till åsikten att historien skapas av oemotståndliga
opersonliga krafter, och alltmer övertygad
om att det sker främst genom framstående individer, vilka drar fördel av och styr
krafter som tveklöst existerar men är blinda. Dessa fyra män var Konrad Adenauer, vars statsmannaskap och starka
personlighet gav Tyskland en fast demokrati, återförde det till den civiliserade
gemenskapen igen som en aktad medlem,
och band det oåterkalleligt vid Europas
syften, snarare än vid pangermanska
sådana – en historiskt avgörande förändring. Så var det Aleide de Gasperi, som
gjorde detsamma för Italiens del, och
Robert Sebuman som främst bidrog till att
läka schismen mellan Frankrike och
Tyskland och till att ge Frankrike europeiska vyer. Till sist har vi Jean Monnet, som
omsatte den europeiska iden – lika gammal som Immanuel Kant om inte äldre – i
praktisk handling och utformade de första institutionerna, så som Kol- och stålunionen, varigenom dessa ideer kunde
förverkligas.
Dessa var grundlagsfäderna. Det har
funnits många som tagit vid sedan. Den
europeiska iden framskrider väl. Stora
utsikter öppnar sig. Men det finns också
stora faror. Den Europeiska Gemenskapen är nu alltför fast etablerad, alltför viktig för individers och nationers liv, för att
fördärvas av sina egna inre misstag. Men
den kan skakas, skadas, löpa ur kursen,
saktas ned, ja, till och med stoppas upp
och stagnera,om fel beslut fattas, och dess
svagheter, vilka tveklöst existerar, kan tilllåtas växa. Jag skulle vilja peka på sju särskilda områden på vilka Gemenskapen
måste förändras och förbättras, när det
tjugoförsta århundradet nalkas. Och fastän jag här talar om Gemenskapen, gäller
det likaväl hela Europa inklusive länder
som Sverige, ty Gemenskapen är i dag så
stor och viktig att dess öden inte kan skiljas från Europas som helhet. Om Gemenskapen begår misstag, och om den inte
lyckas rätta till forna misstag, kommer
samtliga europeer att bli lidande. Om den
handlar riktigt, kommer i sin tur alla att få
dra nytta av det.
För många byråkrater
Den första risken kan tyckas uppenbar,
men den kan inte betonas nog tydligt.
Gemenskapen har för många regleringar,
och för många byråkrater.Detta har alltid
hämmat framåtskridandet. Det gällde i
det gamla Egypten och i Orientens imperier. Detta eviga problem fortlever i da- 413
gens förvaltningar. Varför är Indien så
efterblivet? Därför att de har 40 miljoner
byråkrater, vilka tvingar dem som skapar
välstånd att fylla i oändliga, smutsgrå formulär. Det gamla Kina ruinerades av sina
mandarinbyråkrater, i dag avlösta av
kommunistbyråkrater. I Sovjet finns det
30 miljoner byråkrater som hindrar varje
inre reform.
Jean Monnet, som jag kände, insåg väl
denna risk. Han ville se få regleringar och
få tjänstemän, medan hans ideer om frihandel och öppen tävlan genomfördes.
Han insåg att ju flera regler, desto fler
byråkrater fordras det för att reglerna
skall kunna upprätthållas. Ju fler byråkrater, desto fler regler skapar de för att rättfärdiga sin existens. Detta är en utstuderad, självförstärkande process som det
visar sig ytterst svårt att stoppa.
Monnet satte goda exempel med de inrättningar han själv skapade. Dessa var
små och kompakta. Alla i dem arbetade
hårt och kände varandra. Men den tiden
är förbi. En stor byråkrati växer upp i
Bryssel, och jag fruktar att den redan är
utom kontroll. Det sägs att byråkratin där
inte är så stor, något jag inte håller med
om. Men även om det vore så, glömmer
man, att till byråkratin i Bryssel måste läggas alla de nationella byråkratierna –
kring ett dussin – vars enda eller största
uppgift består i att tillämpa, tolka, genomdriva och försvara det·Ökande antal regleringar som kommer från Bryssel. Byrå-
kraterna och deras politiska supportrarmest från socialistiska partier – har tagit
fasta på dagens vurm för miljö- och hälsoreglering, för att vidga Gemenskapens
aktiviteter på ett pedantiskt och irriterande sätt. Varför skall Gemenskapen lägga
sig i hur hjortkött hängs upp? Eller vid
414
vilken exakt temperatur och hur länge en
lax skall rökas? I dag regleras dessa ting
från Bryssel, som sänder ut väl betalda
inspektörer för att se till att reglerna följs.
Där byråkratin blir för stor uppstår det
korruption. Allmänt sett är Danmark,
Storbritannien, Nederländerna, och delar
av Tyskland kända för att verkligen åtlyda
Gemenskapens regleringar. I Frankrike
gör man ibland motstånd, särskilt i SydFrankrike. I Spanien och Italien råder på
vissa områden massiv regelvägran. Gemenskapens regler utgör mer än en lag en
bas för samtal mellan regeringar och berörda grupper. I Grekland, mest korrumperat av EG:s medlemmar, är det inte tal
om att lyda regler som går emot viktiga
intressen.
Sanningen är förstås att det finns alldeles för många regleringar, och inte den
minsta chans att se till att de efterlevs likartat. Detta föder cynism och agg hos dem
som söker följa reglerna, liksom en risk
att de ”nordiska” medlemmar som i stort
sett är lojala slår tillbaka eller än värre
korrumperas i sin tur. Vad som krävs
anser jag är ett slags grundläggande författningsmässig lag för Gemenskapen, så
att det inte bara sätts ett tak för det totala
antalet byråkrater utan än viktigare anges
gränser för hur mycket Bryssel får reglera
verksamheten. Exakt hur detta skall tillgå
blir en uppgift som EG måste tackla om
det skall klara sin fortlevnad.
Jorbrukspolitiken
Det andra stora riskområdet är jordbrukspolitiken, och särskilt den gemensamma jordbrukspolicyn. En av efterkrigstidens största tragedier är att
Storbritannien aldrig sökte delta i de första förhandlingar som ledde fram till
Romfördraget Till följd härav blev det
ursprungliga EG främst ett avtal mellan
Frankrike och Tyskland. Frankrike var av
hävd ett protektionistiskt land och gav
Tyskland tillgång till sina marknader, på
villkor att Tyskland finansierade minskningen av Frankrikes Överstora och ineffektiva jordbrukssektor. Avtalet blev känt
som CAP. Mellan de båda länderna har
detta i stor sett fungerat. Med tyska pengar har den process som krympte Frankrikes bondestam från nära hälften till en
femtedel av befolkningen underlättats,
och jordbrukets arbetskraft övergått till
den ökande industrin. Tyskland har dragit
fördel av den fria internhandeln inom
EG. Ändå har CAP hållit många ineffektiva bönder vid liv, inte bara i Frankrike
utan också i Tyskland. Dessa bönder kan
bli ett hot och kan bli våldsamma om de
hotas. De utgör en betydande väljargrupp, vilket i Tyskland är ett tungt argument till följd av landets valsystem. Där
måste regeringspartiet CDU/CSU säkra
nästan halva röstantalet för att kunna regera effektivt. Detta förklarar varför
Frankrike och Tyskland, vilka om de är
eniga ännu kan styra de flesta EG-beslut,
varit så ovilliga att helt överge CAP. De
medger ju i teorin att det är fel och föråldrat, håller matpriserna uppe, skapar överskott med dåliga effekter på världsmarknaden, dvs motverkar effektiviteten. Ändå förklarar politiska faktorer varför
CAP fått bestå.
Handelshindren måste bort
Den vrede som CAP skapat hos omvärlden måste ses för att bli trodd. Det
gäller ej minst hos naturliga vänner som
USA och Australien. Jag reser mycket
och kan intyga detta. Men problemet är
större och bildar en tredje fara inför framtiden. EG har nämligen alltid kunnat vara
två slags institution. Det kan vara ett internt frihandelsområde med en hög yttre
tullmur (med specialavtalade bräscher
t ex för icke-medlemmar som Sverige),
vilket isolerar EG från den övriga världen.Eller det kan vara ett inre frihandelsområde med en låg tullmur, så att den
medan det enas samtidigt integreras i ett
världsomspännande frihandelssystem.
Vissa inflytelserika personer, främst i
Frankrike och Tyskland, föredrar den första linjen, och menar att den gynnar den
fransk-tyska industrin. Jag tror att bedömningen är dum och kortsiktig. Om det
finns någonting historien visat under de
senaste 250 åren, är det att växande internationell handel, med nödvändighet
byggd på låga tullar och kvoteringar, stimulerar välståndet överallt på sikt, och
ofta även gör det på kort sikt, vilket gynnar rika som fattiga. Ett av vårt århundrades stora misstag är att vi inte tillämpat
denna frihandelslinje allmänt. Hade det
skett tvivlar jag mycket på, att första
världskriget med alla dess fasansfulla
följder, alls hade behövt inträffa. Läxan
lärdes dock inte, och under 1920-talet
höjdes tullarna igen med USA som pådrivare. Detta ledde till handelskrig, t ex den
strypning som nära nog skedde av den
amerikanska importen från Japan, och till
en fortskridande förgiftning av atmosfä-
ren. Detta ledde direkt fram till det andra
världskriget.
Efter 1945 hade dock slutsatsen gått
hem. GATT har trots ringa publicitet blivit en av efterkrigstidens stora succeer.
Inte bara har det hjälpt till att undvika den
415
politiska bitterhet och den därav följande
militära rivalitet som höga tullar allmänt
skapar. Det har också varit vitalt för den
ökning av världens handel som gjort denna flerfaldigt större än under förkrigstiden, liksom för den stora ökningen i per
capita-löner i den industrialiserade liksom i delar av Tredje världen. Jag tror
man ganska allmänt kan säga att de länder
som följt GATT-avtalet gynnats av detta,
· liksom att stagnationen och t o m tillbakagången inskränker sig till de länder
som isolerat sig från dessa frihandelsströmmar, vilket nästan alltid skett i
socialismens tecken.
Detta uppenbara faktum inses av flertalet västerländska regeringar. Ändå består den kortsiktiga politiska lockelsen
hos handelsskydd av olika slag. Om
Frankrike och Tyskland eller delar av dessa länder tror, att de har något att vinna på
en hög yttre tullmur och på avtal som
CAP, finns det också i USA, ett nyckelland på området, starka intressen i kongressen som vill återvända till en linje
med höga tullar, särskilt för att skydda
Amerikas industri för japansk import, liksom skydda amerikanskt jordbruk från
verkningarna av vad Europa beslutar. På
sistone har Irakkriget överskuggat den
kris som uppstått på detta område. Men
den består, stor och hotande, och detta
hindrar Västvärldens enhet. Om vi inte
under 1991 kan nå en godtagbar kompromiss fruktar jag, att GATT-systemet kan
komma att bryta samman, något som
senare måste få dystra politiska och militära såväl som ekonomiska följdverkningar. Det har framförts hårda anklagelser
från bägge sidor, och en del som sagts från
amerikanskt håll har inte fört saken framåt. Men jag tror att det största felet ligger
416
hos europeerna, och att minskningen av
södet till de europeiska jordbrukarna,
oavsett vad detta betyder bl a för tysk och
fransk inrikespolitik, måste påskyndas.
Därtill kommer ett nederlag för protektionisterna och interventionisterna här att
betyda ett slag för dem som förordar höga
yttre tullmurar i allmänhet, liksom en vital
seger för den som likt mig själv tror att
EG för att blomstra i ökande grad måste
smälta samman med hela världshandelssystemet.
Ett utökat EG
Fast jag här talat om Europa främst med
syfte på Gemenskapen hoppas jag det
framgått, att det EG gör eller underlåter
att göra knappast kan isoleras från Europas öden i allmänhet eller från dess geopolitik, varför det berör Sverige lika
mycket som om landet redan varit medlem i Gemenskapen. Jag skall nu beröra
tre problem och faror som alla hänger
samman, och som berör Sverige och
andra icke-medlemsstater mer direkt:
Gemenskapens faktiska sammansättning,
om och hur denna skall växa, liksom dess
utveckling till en finansiell och politisk
enhet
När Gemenskapen först allvarligt diskuterades under tidigt 1950-tal sågs den
geografiskt grovt taget enligt samma utsträckning som det karolingiska väldet en
gång hade. Ja, man talade t o m om gemenskapstankens pådrivare som les Carolingians- snarast nedlåtande. Alltjämt
ser en del tillskyndare av Gemenskapen
saken på detta sätt – dvs som en sammanslutning främst av länderna kring Rhen
och Rhone med tillägg av Italien. För dem
är detta det ”sanna” Europa. Självfallet
blev denna ide med Storbritannniens och
de iberiska ländernas och Greklands inträde överspelad. Samtidigt har EG ännu
inte blivit genuint paneuropeiskt. Jag
anser att det främsta syftet under 1990-
talet och därefter måste bli att rätta till
detta missförhållande.
Två slags stater befinner sig ännu utanför EG. Jag berör först den fria marknadens stater, typ Sverige och Schweiz, vilka
hittills valt att förbli utanför, fast de uppfyller alla krav för medlemskap. Jag anser
att det är hög tid att de omprövar sin
inställning och ansöker om att bli medlemmar. Visst förstår jag skälen till deras
tvekan. Ingetdera av länderna var berört
av de bägge världskrigen, och de saknar
därför den djupa känslan att vilja verka
för ett enat Europa som aldrig mer höjer
vapnen i ett inbördeskrig. Bägge har av
hävd ställt sig neutrala, och Schweiz även
valt att inte delta i yttre allianser eller
samarbetsformer. Bägge har en hög levnadsstandard och inget överhängande
motiv att öka denna genom att träda in i
EG. Ändå tror jag att deras långsiktiga
intresse är detsamma som Europas som
helhet, och att den paneuropeiska tanken
inte kan fullföljas utan dem. Ja, Sverige
och Schweiz skulle komma att bli särskilt
värdefulla som medlemmar. Med sin
märkliga frihet från korruption och sina
höga krav på politisk rättskaffenhet skulle
de bidra till att utgöra en motvikt inom
EG mot de olycksbringande krafter jag
just nämnt.
Det finns ett skäl ytterligare till att jag
skulle vilja se länder som Sverige i EG.
Under 1990-talet är det vitalt att låta EG
växa in i östra Europa så snabbt det praktiskt är möjligt. Östtyskland är redan, i
viss mån, medlem genom den återföre- –
–
ning som skett. Men Europas utveckling
till en enda enhet är inte så mycket en förening av stater som av folk. Det är folken
som är avgörande. De är geografins realiteter, allt det andra är bara streck och
fårger på en karta. Och om det anses riktigt att Östtysklands saxare och preussare
skall inträda i EG nästan utan formaliteter och som en rättighet, kan jag inte se
varför vi moraliskt skulle kunna neka
andra historiska folk i Europa inträde:
polacker och tjecker, slovaker och ungrare, och om de kan frigöras ur det falska
och sönderfallande jugoslaviska imperiet,
kroater och slovener också. Jag skulle vilja se EG växa, så snart som möjligt, inom
två nyckelregioner. Den första är Östersjöområdet så att detta innanhav liksom
Medelhavet och Nordsjön blir en samlingspunkt för EG:s aktivitet, med Sverige
och Finland, de baltiska staterna, om de
kan lösgöras ur björnens grepp, samt
södra delen av f d Östtyskland och Polen
som en gemensam region av ökad handel
och demokratiskt utbyte. För det andra
borde Gemenskapen växa in i centrala
och östra Europa, och därmed inte bara
få Schweiz och Österrike utan alla de
gamla delarna av den österrikisk-ungerska monarkin som fullvärdiga medlemmar.
Jag menar att denna process är avgö-
rande för att undvika de tydliga risker
som ligger i en uppflammande nationalism av det slag det sönderfallande stalinimperiet – som verkat som det nu bortlyfta locket på en tryckkokare – kan
framkalla. Ja, på sikt skulle jag vilja gå
längre. Att låta EG växa är sannolikt den
enda lösningen på problemen på Balkan
och på gränsproblemen i östra Europa i
allmänhet, vilka, låt oss inte glömma det,
417
var en direkt orsak till de båda krigen. Jag
tror att vi därtill måste ha med ryssarna
också. Självfallet måste de överge större
delen av sitt asiatiska imperium, och
demokratisera det övriga.
Ytterst sett kan dock inte en Gemenskap som avser att tala för hela Europa
utesluta Tjajkovskijs och Tolstojs, Turgenjevs, Pusjkins, Dostojevskijs, Stravinskijs, Borodins, Prokofjevs och så många
andra stora europeiska konstnärers land.
Då talar vi emellertid om något som bör
ske på medellång sikt – kanske under det
första eller andra decenniet av nästa århundrade, och om något som till fullo
beror av det gradvisa övergivandet av det
sovjetkommunistiska systemet liksom av
en gradvis introduktion av marknadsekonomins och demokratins villkor. Under
1990-talet och därefter bör vi inrikta oss
främst på den mer begränsade ökning jag
just skisserade, in i Baltikum och östra
Centraleuropa.
Nyckelfrågan
Detta för oss till nyckelfrågan i de tre förbundna problem som berörts – sammansättning, finansiering och politisk enhet.
Skall geografisk utvidgning sättas före vad
som kan kallas djupexpansion, dvs
ytterligare integration? Svaret tror jag är
ja, och detta av två skäl. Dels är det så att
ju djupare integrationen blir, desto svå-
rare kommer det att bli att utvidgas geografiskt, särskilt in i länder som försvagats
under en lång tids kommunistisk misskötsel. Dels upplever jag dock en verklig fara
i att tendensen till finansiell och ekonomi~·t integration får fortskida alltför
sr.: bt, med olycksaliga resultat. Om
Gt· . ~nskapen under 1990-talet sätter
de1. geografiska utvidgningen i första
418
hand, kan risken att begå strategiska fel i
anslutning till integrationen däremot
minskas betydligt.
Låt oss se närmare på risken för ett
sådant misstag. Inom dagens EG finns det
två skolor i frågan. En hävdar att vi måste
ta stora steg framåt för att uppehålla tempot i integrationen, för att visa att den är
möjlig, för att skapa ett psykologiskt klimat av skapande äventyrsanda. Om vi inte
får saker snabbt gjorda, blir de inte gjorda
alls. Det finns förvisso en del som stödjer
denna åsikt. Jämte den finner man dock
en mer försiktig ståndpunkt. När det gäller frågan om att skapa en europeisk centralbank och en gemensam valuta lyder
argumentet ungefär som följer. I praktiken kan man inte klara sig utan parallella
valutor. Om man antar en gemensam
valuta antingen fungerar den, varvid alla
de nationella valutorna tas ur cirkulation
eller så fungerar den inte, varvid hela integrationsiden står inför en katastrof. Samma sak med en centralbank. Den tar
endera kontroll över valutapolitiken, varvid de nationella centralbankerna mister
sin roll. Eller så misslyckas den, och blir
en ren symbol, varvid ett andra slag riktas
mot integrationen. Att skapa en effektiv
gemensam valuta och en fungerande centralbank är inte bara högst tekniska, utan
därtill ytterst svåra åtaganden, och det är
helt vitalt att vi lyckas finna de rätta svaren på de många problem som de väcker.
Ett misslyckande – och ett sådant misslyckande skulle bli spektakulärt – skulle
inte bara vare en motgång, den skulle
komma att väcka tvivel om alla paneuropeiska institutioner. Nu måste vi komma
ihåg att valutor inte bara är en fråga för
centralbanker och politiker: de finner
vägen till allas våra fickor och plånböcker
och påverkar därmed dagligen våra liv.
Att skapa oreda i det avseendet skulle
vara ett svårt slag för accepterandet av
hela Europatanken.
Det finns en synpunkt till, som direkt
är förknippad med det politiska enandet.
Att sköta en valuta är jämte försvar och
inre ordning en stats avgörande uppgifter.
Att upphäva det nationella inflytandet
över valutan är därför att ta ifrån staten en
tredjedel av dess grundläggande uppgift
och överföra den till ett internationellt
organ. Ingen sådan suveränitetsöverlå-
telse är möjlig utan att någon form av
federal union inte bara kan skönjas, utan
är nära förestående. Det gör att frågan om
en gemensam valuta och en centralbank
och politisk enhet bildar ett enda tema,
fast de i gemenskapsivrarnas föreställning
utgör två skilda frågor. En enda valuta
betyder politisk förening, förr mer än
senare. Detta i sin tur betyder en total suveränitetsöverlåtelse. Britterna är knappast beredda på detta steg, det är säkert.
Inte heller är fransmän och tyskar det, vad
deras ledare från tid till annan än säger.
Det finns mycket av hyckleri och dubbeltydighet ifrågan. Ingen tycks dock ha gjort
sin hemläxa. De två frågorna om en gemensam valuta och en centralbank har
från brittiska ansvarigas sida behandlats
på ett slappt och amatörmässigt sätt, vilket ökat riskerna för ett misslyckande.
Inget arbete alls har därtill lagts ned på
den fråga om politisk enhet, som logiskt
väcks när man avstår från inflytande över
valutan. Vi riskerar verkligen ta ett steg i
mörkret. Av alla dessa skäl ser jag en
geografisk utvidgning som kärnfrågan på
1990-talet och senare, även om den måste
följas av mer utförliga ansträngningar på
en ytterligare integration.
EGs agerande under Irakkriget
Frågan hur effektivt EG som en politisk,
till skillnad från en ekonomisk, enhet är
framstod i skarp belysning under Irakkriget På sikt är det ingen ide att ha den gemensamma valutan och en centralbank,
och en politisk enhet, om man inte också
har en gemensam utrikespolitik och de
militära medlen att verkställa den. Ingen
kan säga att det som sker i Persiska Viken
är mindre viktigt för Europa än för Förenta Statema. Europa importerar mer
olja från området än vad USA gör. Områ-
det ligger oss därtill närmare. Om en diktator som Saddam Hussein tar kontroll
över större delen av den olja som kommer
från Persiska Viken och därigenom skaffar sig en möjlighet att bygga upp kärnvapen och långdistansmissiler för att bära
dem, blir skadan för Europa långt större
än för USA. Ändå utformades västerländemas svar – vilket visade sig vara både
välbetänkt och framgångsrikt – inte i
Bryssel eller Strasbourg eller Paris eller
Bonn. Det tog form i Aspen, Colorado,
där av en tillfållighet president Bush och
Margaret Thatcher råkade befinna sig och
kunde ta upp krisen omedelbart efter
!raks invasion av Kuwait den 2 augusti
1990. Mycket återstod att göra efter mö-
tet, men grundbesluten fattades där. Motom i den allierade linjen var alltså det
speciella förhållandet mellan de engelskspråkiga staterna, les anglo-saxons, som
general de Gaulle under tandagnissel brukade kalla dem. Var höll EG till under
denna kris, en av de svårare sedan andra
världskriget? Ingenstans. Belgama vägrade t o m britterna att köpa en typ av ammunition som var starkt behövlig i Persiska Viken. Fransmännen gav ett militärt
bidrag, som till slut visade sig högst effek- 419
tivt, men efter stor tvekan, ständiga politiska kast, och onödiga, splittrande och
egoistiska försök att följa en egen diplomatisk kurs. Tyskland, som antas vara den
nya europeiska stormakten, gav ingen
hjälp alls, fast det till sist efter betydande
övertalning åtog sig att ge finansiella bidrag. Utan den speciella relationen, något
som genom EG hade trotts vara överspelat, kunde Saddam Hussein kanske fortsatt att besätta Saudiarabien och andra
stater i regionen, något han tydligen avsåg
att göra, och detta hade sannolikt gjort
hans ställning nästan oövervinnelig. Inför
sin första kris framstod alltså Europa delat, förvirrat, räddhågat och utan handlingskraft. Detta stärker åsikten att vi innan vi ens kan tänka oss praktiska steg
mot en politisk enhet med allt vad detta
innebär bör överväga hur Europa skall
agera, särskilt under en kris, när beslut
måste fattas snabbt, och under största
enighet.
Ledarskapsfrågan
Detta för mig till det sjunde och sista problemet. Europa är en mäk,tig enhet i dessa
dagar. Dess samlade välstånd är stort.
Dess ekonomiska kraft är enorm. Men
det är som en jättelik kropp utan huvud.
Det saknar ledarskap. Hur skall det effektivt kunna skaffa sig ett sådant? Ingen har
på allvar begrundat frågan. De institutioner som i dag finns kan inte sköta saken.
De kan bara hänvisa frågor till kommitteer, som inte förmår tackla problem på djupet. Fast Europas utveckling varit storslagen har den inte samordnats. Den militära
rr ·kten vilar hos NATO, vars huvudmedk inte ens är med i Gemenskapen. Politi makt utan militär makt är meningslös,
l
l
i
\
l
420
likt avtal utan vapen. Och därför att det
inte finns någon verklig politisk makt, kan
det heller inte finnas ledarskap. Stora
enheter har förr hållits samman av stora
män, en Karl den Store eller en Barbarossa, en Filip August, en Gustav Adolf, en
Fredrik den Store, en Washington eller en
Lincoln. Sådana enheter har också skapats och fortlevt med styrka, genom krig.
Det problem som Europa nu möter är:
hur skall ett sådant avgörande ledarskap
växa fram fredligt, genom politiska förhandlingar? Frågan har inget lätt svar. Jag
måste tillstå att jag inte vet svaret, och jag
tror ingen annan gör det heller.
Den kulturella dimensionen
Men jag tror att jag har en ledtråd. Stora
folk skapas inte så mycket genom ekonomisk eller politisk makt som genom sin
kultur. Endast kultur går till ett samhälles
hjärta. Som dr Samuel Johnson riktigt
påpekat uppstiger och faller nationer, och
till sist blir de ihågkomna för den litteratur de skapat, och framför allt för sina
poeter. Jag anser att Charles de Gaulle
som inte bara var general och politiker
utan också en intellektuell – fast till skillnad från flertalet intellektuella därtill en
klok man – hade rätt när han under det
tidiga 1960-talet talade om ”Dantes,
Goethes och Chateaubriands Europa”.
Jag stördes den gången av att han inte lade
till ”och Shakespeares”. Men han hade
rätt i att Europa inte i grunden är en geografisk enhet utan en kulturell- en märklig blandning, som ägde rum under den
tidiga medeltiden, av den klassiska civilisationen i Grekland och Rom och de etiska och moraliska grunderna från judaeokristendomen. Europa uppstod genom
sin kultur, och det kommer att leva eller
dö, blomstra eller förfalla, genom den
styrka som detta gemensamma arv kan ge
det.
När vi därför talar om hur Europa skall
träda in i det tjugoförsta århundradet, får
vi inte utelämna denna kulturella dimension. Den är ett skäl till att vi måste låta
Europa växa geografiskt i rimligt tempo,
för att innesluta de länder som givit vår
gemensamma kultur Liszt och Sibelius,
Chopin och Kafka, Gropius och Einstein.
Europa har lyckats skapa ett ekonomiskt
mirakel, men det har hittills inte lyckats
frambringa en enda konstnär som förmått
uttrycka dess nya medvetande. På visst
sätt är det nya Europa, samtidig som det
pulserar av ekonomiskt liv, kulturellt dött.
Det är som en sovande prinsessa i väntan
på att prinsens kyss skall väcka henne på
nytt. Det är troligare att den livgivande
kyssen kommer att ges från någon författare eller målare än från en statsman eller
general. Styrkan och enheten, sammanhållningen och effektiviteten i det Europa
som möter det tjugoförsta århundradet,
kommer att avgöras av många faktorer,
inklusive den klokhet med vilken vi förmår kombinera geografisk utvidgning
med förberedelse för en djupintegration.
Men en vital faktor kommer att vara vårt
växande medvetande om en gemensam
kultur liksom om dess ideers lyskraft.