Print Friendly

Paris befrielse

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PARIS BEFRIELSE
Av fil. mag. HERMAN SCHUCK
ÅTT just Paris befrielse augusti 1944 blivit en så omskriven och
omstridd episod kan i första ögonblicket synas svårförklarligt.
Kriget 1939-45 innehåller så många andra händelser, lika sensationella och av långt större politisk och militär betydelse. Paris’
befrielse har dock vissa i detta sammanhang mycket väsentliga
drag. Paris blev en skådeplats, där de olika viljorna i kampen om
Frankrike mätte sina krafter mot varandra på ett sätt, som i
känslornas intensitet, rummets och tidens, men kanske inte handlingens enhet kommer åskådaren att erinra sig det klassiska
franska dramat. Och framför allt, befrielsen var huvudstadsbefolkningens uppror mot sina väpnade förtryckare och således ett
drama med miljoner deltagare och åskådare.
Publiciteten började redan upprorets första dag, då de underjordiska tidningarna öppet trädde fram med sina upprörda skildringar om vad som hände i Paris. Pressdebatten ebbade inte ut
förrän långt fram på hösten och har fortfarande efterdyningar.
Motsättningarna ha varit mycket skarpa och de inlägg av memoarkaraktär, som den senaste tiden medfört, utlöser häftiga reaktioner.
Böcker om befrielsen började utkomma redan hösten 1944; det
var ögonvittnens intryck och försök till överblick, för det mesta
av litterär karaktär. I maj 1946 kom så försöket till en vetenskapligt underbyggd syntes, Adrien Dansettes »Histoire de la liMration
de Paris» (Fayard). Dansette hade börjat sina förarbeten genast
efter befrielsen och hade gått grundligt tillväga. Han hade haft
tillgång till bl. a. motståndsrörelsernas arkiv men däremot icke till
några franska eller utländska statspapper. Han fann dock snart,
att de handlingar han hade att tillgå, av vilka ett fyrtiotal brev,
protokoll, order och proklamationer finnas publicerade i hans bok,
gåvo en torftig bild av händelseförloppet; alltför mycket hade
endast avtalats muntligt och motståndsrörelsen hade haft en naturlig skräck för skripta. Han grep då till det mödosamma arbetet
295
Herman Schiick
att intervjua 260 personer, som spelat en framträdande roll eller
deltagit i betydelsefulla sammanhang under befrielsen. Bland de
tillfrågade märkas generalkonsul Nordling och general von Choltitz’ tolk, däremot ej Choltitz själv.
Dansette skriver för en bred publik. Detta behöver inte betyda
att han förenklar och tillrättalägger sammanhangen, men han hänger sig stundom åt lyriska utbrott, tecknar typiska gatuscener
och rekonstruerar samtal väl fritt, allt för att uppnå en livfullare
framställning. Hans bok har blivit en stor succes och han har fått
tillfälle att i de många senare upplagorna taga hänsyn till de
rättelser och kompletteringar som han bad sina parisiska läsare
om i förordet till första upplagan. Hans styrka ligger i den ingående kännedom, klarhet och opartiskhet, med vilken han redogör för de olika motståndsrörelsernas inställningar och verksamhet före och under befrielsen; däremot är han mindre inriktad på
och mindre kunnig i de storpolitiska sammanhangen.
Dansette lägger upp en bred bakgrund till befrielsen; av hans
framställnings 450 sidor ägnas en tredjedel åt tiden före den 19
augusti. Han börjar med att i en snabb skiss visa upp motståndets
ideologiska bakgrund, vars många olika schatteringar få representeras av två hjältar ur ockupationsromaner: han som vill återupprätta det eviga Frankrike militärt, politiskt, ekonomiskt och
kulturellt och han som vill begagna tillfället att i Frankrike upprätta den socialistiska framtidsstaten. Nära till dessa tänkesätt
ansluter sig grupperingen inom motståndet, från högerflygelns
organisationer av ämbetsmän, poliser och f. d. militärer till
vänsterflygeln med dess kommunistiska eller kommunistdominerade organisationer. Sedan maj 1943 hade de egentliga motståndsrörelserna, de mot Vichy fientliga politiska partierna och de fackliga arbetarorganisationerna ett samarbetsorgan i »Conseil National de la Resistance» (CNR), som residerade i Paris. Inom detta
råd, vars ordförande vid befrielsen var den senare konseljpresidenten Georges Bidault, rådde skarpa motsättningar och dess
auktoritet över de enskilda rörelserna var omstridd. En gemensam
tendens fanns dock, nämligen att hävda det »inre» moståndets rätt
gentemot de Gaulles »yttre» motstånd och de allierade makterna.
De Gaulles Londonregering representerades hos CNR av nuvarande kabinettssekreteraren vid Quai d’Orsay Alexandre Parodi,
en klok, försiktig och handlingskraftig man. Både det »inre» och
det »yttre» motståndet hade åtminstone på papperet mycket systematiskt uppbyggda samordnade organisationer med centralorgan
296

Paris befrielse
i Paris och regionala organ av olika digniteter över hela landet.
De osäkra och långsamma förbindelserna hade till följd att de
centrala myndigheterna hade svårt att göra sig gällande i landsorten. I stället kom de att koncentrera sin verksamhet till Paris
och där konkurrera med de lokala myndigheterna. De stora åsiktsskillnaderna och ovanan vid fast organisation och ovillkorlig lydnad gjorde sitt till för att öka förvirringen.
De första v.eckorna i augusti voro lugnet före stormen i Paris.
Men lugnet fanns bara på ytan. Vid månadsskiftet hade amerikanarna brutit igenom vid Avranches och höllo nu på att överflygla den tyska fronten. Inom CNR pågick en dragkamp om, när
upproret i Paris skulle utbryta. Parodi förfäktade, att det ej fick
ske förrän signal gavs från London, d. v. s. när de allierade stodo
alldeles utanför staden. Det »inre» motståndets män fruktade att i
så fall folket skulle bedragas på sin hämnd, att de Gaulle ensam
skulle taga ledningen och att amerikanarna skulle ockupera Paris.
Den yttersta vänstern hävdade, att upproret- »l’insurrection» –
föga hade att göra med invasionen; det var fransmännens egen
uppgörelse med ockupanter och förrädare.
Ett egendomligt inslag av tragikomedi i befrielsens förhistoria
bildar Dansettes skildring av Vichyfrankrikes undergång. Petain
kunde inte lämna Vichy, där tyskarna bevakade honom, för att
enligt sin plan i Paris överlämna regeringsmakten till den intå-
gande de Gaulle. Men Laval dök upp och bedrev några dagar frenetiska underhandlingar med alla parter för att åstadkomma en
för både tyskar och amerikaner acceptabel regim. Hans försök att
få den från arresten i Nancy hastigt ditkallade Herriot att sammankalla kamrarna misslyckades emellertid och själv drabbades
han av Hitlers order att med sin regering begiva sig till Belfort i
Elsass.
Intressantast av de personer som framträda i Dansettes skildring är den tyske befälhavaren i Paris, general von Choltitz.
Denne, som i somras kallades till Paris för att vittna i processen
mot den forne tyske ambassadören i Frankrike, Abetz, har sedan
i en lång artikelserie i »Le Figaro» sistlidna oktober redogjort för
sin syn på sitt uppdrag i Paris. Han tillhör en gammal östtysk
adelssläkt, har i sin tidiga ungdom varit page hos kungen av
Sachsen och sedan officer. överste vid krigets utbrott hade han
kämpat i Polen, Holland, Sydryssland, Syrlitalien och Normandie
efterhand som divisions- och armekårschef. Han förde befäl vid
Avranches, när amerikanerna bröto igenom och avsattes därvid
297
Herman Schilck
av överbefälhavaren von Kluge för olämpliga dispositioner, som
enligt Choltitz berodde på armechefen. Innan han hunnit få något
nytt frontbefäl, utnämnde Hitler honom till befälhavare i Gross-.
Paris och kallade honom till sig för instruktion. Choltitz beskriver
expressivt, vilket groteskt och förvirrat intryck Hitler gjorde efter
den 20 juli. Audiensen bestod till stor del i upprörda deklamationer
om partiet, kriget, attentatet och Fiihrerns mission.
Choltitz är en typisk Wehrmachtsgeneral, som föraktade partiet
och SS och ansåg att kriget var förlorat men som ändå fortsatte
att slåss för Tyskland. Han anser att soldater skola syssla med
sitt och civila med sitt. Han hyser således det största förakt för
mellanting mellan dessa kategorier och anser att sådana inte
kunna uträtta något av värde. Alla anständiga människor borde
förena sig mot kommunisterna och deras anhang. Denna inställning kommer givetvis att starkt påverka hans bild av augustidagarna. Choltitz framställer motståndsmännen som en kommunistdominerad grupp, som håller på att driva Paris’ fredsälskande
befolkning mot en katastrof, från vilken han endast med stora
ansträngningar lyckas rädda staden. De Vichytrogna kommunala
förtroendemän, som underhandlade med honom om Paris försörjning, ha gjort mer för sin stad. Choltitz uppträdande mot parisarna
var ej heller alltid psykologiskt riktigt. Han berättar hur han lät
trycka av motståndsrörelsens mobiliseringsorder, diagonalt övertryckt med texten: »Parisare, var förnuftiga, följ inte denna maning.» Den 20 augusti utfärdade han en svulstig proklamation,
där han talar om röda och kriminella element, om tyskarnas kärlek till Paris och om hur Stalin skulle satt eld på staden.- Sammanfattningsvis förklarar han att vad han gjort, har han gjort för
Tysklands skull, ej för Frankrikes. Han ville rädda den tyska äran
och åstadkomma möjligheter till fredlig samvaro mellan Tyskland och dess eviga granne. Det har kostat på oerhört för honom
att inte lyda order, men det bjöd honom emot att lyda en dåre.
Choltitz’ vittnesmål har sitt stora värde, då det ger inblick i
hur förhållandena tedde sig från en sida, om vilken man hittills
vetat mycket litet, och då Choltitz, om man bortser från hans fördomar, har ett gott omdöme. Men det har betydande svagheter
som källa även bortsett från tendensen: det är skrivet fem år efter
händelserna och har drag av efterklokhet, vartill kommer en
mängd felaktiga detaljuppgifter och förenklingar.
Den tyska verksamheten i Paris i början av augusti bestod framför allt i evakuering av staber och förvaltningar och i organisa- 298

– Paris befrielse
tionav stadens försvar. I den mån som armeerna började retirera
från Normandiefronten fick Gross-Paris med sina 62 broar över
Seine en allt större betydelse. De order Choltitz senare fick gingo
ut på att när staden förlorat betydelse som förbindelseled skulle
den försvaras som fästning. Vilka resurser som funnos att möta
dessa uppgifter är svårt att få någon uppfattning om. Dansette
uppger efter franska beräkningar: 20 000 man, 60 artilleripjäser,
80 stridsvagnar och 60 stridsflygplan. Choltitz har helt andra uppgifter: ett regemente av dålig kvalite, en ingenjörsbataljon, ett
antal luftvärnsbatterier bemannade med ynglingar ur Arbeitsdienst, fyra stridsvagnar och 17 gamla franska pansarbilar. Den
till synes enorma skillnaden går att väsentligt reducera. De
franska uppgifterna men inte de tyska räkna med de till många
tusen man uppgående stabs- och depåförband, som till största delen lämnat Paris före befrielsen, samt SS- och Gestapoförband,
genommarscherande avdelningar och flygförband på le Bourget,
som ej stodo under Choltitz’ befäl. Dessutom sökte Choltitz genom
hotfulla uttalanden och skenmanövrer inge överdrivna föreställningar om sin styrka. Å ven moståndsrörelsens styrka är svårberäknelig. »Forces Fran<;aises de l’Interieur» (FFI) beräknades i
departementet Seine på papperet till 35 000 man men voro enligt
Dansette i realiteten drygt 20 000. De voro närmast att likna vid
illa utbildade och utrustade hemvärnsförband; färre än hälften
hade vapen, mest gevär och pistoler, inga tunga vapen. Dessutom
funnos de bättre beväpnade och utbildade »forces gouvernementales»: republikanska gardet, polisen och brandkåren, vilka till
skillnad från FFI voro direkt underställda Parodi.
Generalkonsul Raoul Nordlings första stora insats hänför sig
till denna tid just före resningen. Han förstod det ansvar som
vilade på honom såsom jämte den schweiziske konsuln ende officiell neutral person i Paris. Redan tidigare hade han vid olika
tillfällen lagt sig ut för politiska fångar och han ansåg sig nu ha
skäl att frukta att samma skulle inträffa som i Caen, nämligen
att tyskarna, då de ej hunno föra undan sina fångar, sköto dem.
Han gjorde först resultatlösa föreställningar hos den maktlöse
ambassadör Abetz och trädde i förbindelse med inflytelserika personer från alla läger, av vilka motståndsmannen greve de SaintPhalle och den anti-nazistiske tyske kontraspionen major Bender
fingo stor betydelse för hans framtida verksamhet och blevo hans
rådgivare och följeslagare. Den 17 augusti gick han till aktion
mot de militära myndigheterna. Choltitz förklarade att han inte
299
Herman Schiick
hade något emot att fångarna frigåvos men hänvisade till militärbefälhavaren över Frankrike. Mellan Nordling och en officer ur
dennes stab uppgjordes kontraktet. Till Nordling och Röda Korset
överlämnades alla politiska fångar i Parisområdet. För varje befriad fånge skulle generalkonsuln utverka befriandet av fem tyska
krigsfångar. Den senare bestämmelsen gör intryck av att vara
tillkommen för att rädda den tyske undertecknarens hals; den var
ju helt verklighetsfrämmande och några arrangemang för att förverkliga den vidtogos aldrig.
Att omedelbart genomföra fångarnas befrielse blev Nordlings
närmaste uppgift. Med sina medhjälpare bilade han runt i Parisområdet och visade upp kontraktet. Framgången var inte odelad.
I regel öppnade de fängelser och läger som sorterade under Wehrmacht genast sina portar, medan de som tillhörde SS och Gestapo
förklarade att de ej togo emot order av Choltitz. Nordling lyckades
ej heller hindra att tusentals fångar på järnväg fördes österut.
Ännu under upprorets dagar arbetade han vidare för fångarna.
Genom hans aktion blevo över 3 000 människor befriade.
Denna episod berättas utom av Dansette även av Nordling själv
i ett tal hållet i Versailles juni 1945 och tryckt i »Bullentin Historique du Royal Suedois» n 😮 11. Tyvärr uppehåller sig talaren ej
alls så utförligt vid sina senare mer svårgripbara insatser. Detta
är det enda auktoriserade uttalande Nordling har gjort.
De oroligheter som utbröto den 19 augusti voro som ovan på-
pekats sedan länge förberedda och diskuterade inom motståndet.
Spänningen hade under de sista tio dagarna stigit till bristningsgränsen. Järnvägsmännen hade gått i strejk den 10 och poliserna
den 13 augusti, strejker som enligt Choltitz mer besvärade parisarna än tyskarna. Det rådde upphetsning i CNR och övriga råd:
amerikanerna närmade sig med stormsteg och det gick rykten om
att Laval och Choltitz underhandlade med dem. Det gällde att
handla snabbt för att inte bli satt på mellanhand. Trots att Parodis
militäre rådgivare Chaban-Delmas just anlänt från London med
varningar för ett uppror på egen hand, som skulle trassla till
Eisenhowers planer, var det omöjligt för Parodi att bestämt motsätta sig den omedelbara resningen. Han skulle då ha förlorat
varje inflytande på händelserna. Den 18 proklamerades generalstrejk och allmän mobilisering inom FFI och på morgonen den
19 trängde 2 000 obeväpnade poliser in i polisprefekturen på Ile de
la Cite och hissade trikoloren. Under dagens lopp besattes en
mängd offentliga byggnader och tyska posteringar tillfångatogos.
300
———-~ —

Paris befrielse
Trots dessa framgångar och trots tyskarnas anmärkningsvärda
passivitet var man på kvällen orolig över läget inom moderata
motståndskretsar. FFI-styrkornavoro ytterst sårbara, då de ockuperat punkter av politisk snarare än av militär betydelse. De små
tyska infanteristyrkor med pansar demonstrerande i bakgrunden,
som nu attackerade prefekturen, kunde få förstärkningar när som
helst.
Det stillestånd som ingicks natten till den 19 är i många avseenden märkligt. Det var en frukt av de samtal Nordling under
dagen fört med Choltitz, varvid generalen först beklagat att han
nu måste taga i med hårdhandskarna men efter hand låtit sig
övertygas om att det hela var en intern fransk uppgörelse och
slutligen förklarat sig villig att underhandla med »messieurs»
från >>les nouvelles autorites>>, däremot ej med >>kommunisten och
>>terroristen. Ett osökt tillfälle att åstadkomma dessa underhandlingar fick Nordling på kvällen, då han blev uppringd i telefon av
en okänd person i polisprefekturen som påminde om Nordlings
löfte att stå till motståndets tjänst och nu föreslog upptagandet
av underhandlingar. Resultatet av dessa blev en muntlig överenskommelse om vapenvila med status quo till morgonen den 20, då
definitiva förhandlingar skulle upptagas. Parodi och Choltitz godkände denna uppgörelse, som liksom den följande genomförts genom Nordlings förmedling utan att parterna någonsin träffades.
Morgonens sammanträde på svenska konsulatet mellan Nordling och tre moderata motståndsmän ledde till följande förslag:
tyskarna skulle disponera de yttre boulevarderna för sina retirerande trupper, de skulle behålla sina stödjepunkter i staden men
där hålla sig stilla; motståndsrörelsen skulle behålla de byggnader
som den besatt; inga stridshandlingar skulle förekomma. Högtalarbilar skulle förkunna stilleståndet över staden. På ett livligt sammanträde i CNR accepterade majoriteten detta. Choltitz godkände
stilleståndsproklamationen efter ett par smärre ändringar; den
upplästes också på eftermiddagen runt om i Paris. Någon akt varken uppsattes eller underskrevs av parterna. Choltitz’ erbjudande
att dela ut livsmedel ur tyska förråd accepterades endast på det
villkoret att han överlämnade dem till Nordling, som i sin tur
lämnade dem som en gåva från svenska staten.
Vad som gör detta stillestånd så märkligt är att det knappast
av någondera parten ansågs vara ett verkligt sådant. På moderat
motståndshåll betraktade man det som en välkommen paus, som
borde begagnas för att förbättra läget. Också skyndade sig Parodi
21- 503445 Svensk Tidskrift 1950 301
Herman Schilck
att natten till den 20 låta besätta Hötel de Ville, en politisk nyckelställning, med pålitliga trupper. Den stora massan i Paris såg i
stilleståndet en seger över tyskarna som bragts på reträtt. De
radikala motståndsledarna däremot betraktade det som en skamfläck, en dolkstöt i det segrande FFI:s rygg och som ett infernaliskt schackdrag av Parodi, som härigenom ville säkra Paris för
Londonregeringen.
Choltitz framställer dessa händelser mycket överlägset i sina
Figaro-artiklar. Den 19 märkte han att de eljest rätt oförargliga
sabotagen intensifierades och voro samordnade. Men varken nu
eller senare fanns det anledning till farhågor, militärt sett. Strömmen av retirerande trupper hade sinat, de barrikader parisarna
byggt upp voro oskadliga och man vågade aldrig angripa hans
stödjepunkter. I själva verket behärskade han vilken punkt av
staden han ville. De farhågor han hyste voro rent humanitära och
han oroade sig över att bli tvungen att taga i hårdare än han
önskade. Därför välkomnade han Nordlings förslag, varigenom han
kunde koncentrera sig på stadens yttre försvar. Något regelrätt
stillestånd var det aldrig, endast ett modus vivendi: fransmännen
skulle låta bli krigshandlingar, varför Choltitz ej hade någon anledning att söka sak med dem.
Denna framställning som innehåller både felaktigheter och överdrifter är väl till stor del psykologiskt sann. Att Choltitz verkligen avskydde de nazistiska illdåden och såg som sin uppgift att,
sedan Paris förlorat sitt värde som reträttväg, överlämna staden
oskadd i de allierades händer, torde utan vidare vara klart.
stilleståndet blev inte långt. Redan på eftermiddagen den 20
höllos upprörda sammanträden inom motståndsråden och den extrema vänstern tog avstånd från det genom en appell till Paris
befolkning om fortsatt strid. Den 21 uppblossade därför strider
här och var, desto mer som Choltitz ej heller hade alla sin sidas
trupper i sin hand. På kvällen beslöt CNR att upptaga striden på
nytt utan att dock därom underrätta Nordling eller Choltitz, som
dagen därpå ovetande bad Nordling förmedla ett förslag till mera
definitivt stillestånd. Parodi motsatte sig ej stridens upptagande;
han vågade ej pressa sin auktoritet och hade för övrigt vunnit två
viktiga dagar.
De strider som följde den 22, 23 och 24 augusti voro på intet vis
av avgörande karaktär. Det var på det hela taget lokala skärmytslingar mellan tyska patruller och smärre FFI-avdelningar och
skottväxlingar vid boulevarderna, där fransmännen oroade reti- 302

. ·.
Paris befrielse
rerande förband. Många stadsdelar hade en rent fredlig karaktär,
medan andra, främst de med trånga gator, hade mängder av barrikader och motståndsposteringar.
Åtskilliga för de ansvariga nervkittlande intermezzon inträffade under upprorsdagarna. På eftermiddagen den 20, när stilleståndet proklamerades, blev Parodi med två medhjälpare på inspektionsfärd i bil tillfångatagen av en tysk postering och förd
till Choltitz’ högkvarter Hötel Meurice. Det blev ett oväntat möte
mellan de två motståndarna. Choltitz varnade Parodi för den
katastrof som hotade Paris och försökte avkräva honom löfte om
stilleståndets upprätthållande. Parodi sade att han skulle göra vad
han kunde, men att han inte kunde kontrollera alla motståndsstyrkor. Choltitz överlämnade så fångarna, som han inte hade nå-
gon glädje av, till den närvarande Nordling som strax frigav dem.
Den 23 augusti ägde en svårartad sammanstötning rum. En
tysk kolonn blev beskjuten på Champs Elysees och vid den eldstrid
som utspann sig tog den stora utställningslokalen Grand Palais
eld och brann ned. I sina minnen förklarar Choltitz att det var
mycket lämpligt, då det var en ovanligt vanprydande byggnad men
ändå något att tillfredsställa Hitler med. Han tog dock striden
till anledning att inför Nordling med adress till motståndet förklara, att om det fortsatte på det viset kunde han ej vara passiv
längre utan måste lyda sina order. Såväl från högkvarteret i väster som från Fiihrerhögkvarteret fick han gång efter annan order
utgående på att Paris skulle försvaras som fästning och alla oroligheter nedslås, tills 30-40 Ofo förluster uppstått bland tyskarna
då man fick retirera. Alla Seinebroar och så många viktiga byggnader som möjligt skulle enligt Hitler sprängas. Fiihrerns sista
meddelande var lakoniskt: »Brinner ParisY Adolf Hitler.» För att
utföra detta fick Choltitz sig sprängavdelningar tillsända, varjämte han säger sig ha fått talrika erbjudanden om pansar och
bombflyg för att hålla Paris i schack. Att avböja dessa hjälpsändningar och att ignorera klara order utan att bli avsatt var utan
tvivel ett nervpåfrestande konststycke. Vid ett tillfälle fick Choltitz oväntat hjälp från Abetz, som erbjöd sig att i telegram till
Ribbentrop och högkvarteret beklaga sig över Choltitz’ brutala
framfart i Paris.
Båda parterna hade anledning att nervöst vänta på de allierade
trupperna. Men de dröjde. Eisenhowers plan hade varit att passera
Paris och därigenom tvinga tyskarna att utrymma staden för att
inte bli inneslutna; härigenom skulle blodsutgjutelse undvikas. Nå-
303
Herman Schuck
gon benägenhet att frångå denna plan tycktes inte finnas; Paris
var inget strategiskt mål man ville offra trupper på. För att på-
skynda stadens definitiva befriande sändes bud till det allierade
högkvarteret. Till sändebuden hörde Nordlings bror som reste med
Choltitz’ goda minne. Nu beslöt man sig där att göra en direkt stöt
mot Paris och utvalde hänsynsfullt nog för detta uppdrag det
enda franska förbandet, general Leclercs pansardivision.
På kvällen den 24 augusti trängde en avdelning ur divisionen in
i Paris centrum utan att möta motstånd. På morgonen den 25 tå-
gade resten in. Choltitz uppmanades att kapitulera men vägrade.
Han hade redan dagen innan låtit hälsa att han av hänsyn till sin
soldatära och sin familj i Tyskland endast kunde ge sig om hans
högkvarter intogs. Så skedde också. »Den tyske kommendanten
gav sig åt en motståndsman» rapporterade paristidningarna triumferande, men Choltitz ger en annan version, typisk för hans förakt
för »terroristerna»: En civil störtade in med fingret på kulsprutepistolens avtryckare och röt: »Sprechen deutschh – »Förmodligen bättre än ni», sade Choltitz kort och gav sig åt en tillkallad
fransk officer, som först körde ut motståndsmannen. De tyska
stödjepunkterna i staden fick nu order att ge sig, kapitulationsakten undertecknades på polisprefekturen och på kvällen voro
nästan alla tyskar i Paris fångar. Dagen därpå gjorde de Gaulle
sitt triumftåg från Are de Triomphe till Notre Dame och de väntade misshälligheterna mellan honom och det »inre» motståndet
uteblevo icke. Den 28 augusti hade tyskarna trängts ur de norra
förstäderna.
Var resningen i Paris av godo eller av ondo för fransmännenT
Det är en fråga som på senare tid kommit att ivrigt diskuteras,
medan man tidigare tvistade om vem som hade största äran av
befrielsen.
Choltitz har sin åsikt klar. Resningen var ett militärt vanvett
som kostade fransmännen många tusen onödiga offer i döda och
sårade. Och ändå var det tur för parisarna att det inte blev värre.
Deras stad kunde ha lidit fruktansvärda skador som svar på deras
huvudlösa utmaning. Om Paris kvinnor haft mer inflytande skulle
resningen aldrig ha blivit av och staden skulle på ett relativt
smärtfritt sätt ha övergått i de allierades händer.
I den kritik av Choltitz’ artiklar som Dansette ger i »Figaro»
påpekar han, att upproret växte fram av sig självt och ej kunde
hejdas längre och att det hade betydligt större militär effekt än
vad Choltitz vill medgiva. Vidare kunde ingen veta den tyska
304

Paris befrielse
kommendantens avsikter och hans möjlighet att genomföra dem.
Livsmedlen voro på upphällningen och de tyska försvararna skulle
just få förstärkningar, då staden befriades.
Ett försvar för resningen får nog främst taga fasta på dess moraliska värde. Det var oerhört stort och välbehövligt för den
franska prestigen. Paris, den plats som man i århundraden hade
vant sig att betrakta som den där fransk historia blir till, hade befriats icke av utländska trupper utan av sina egna invånare och
av franska trupper. Den sanningen eller den legenden lär alltid
komma att bestå i det allmänna medvetandet.
305

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism