Print Friendly

Pappersmyntfot eller guldvaluta

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PAPPERSMYNTFOT
ELLER GULDVALUTA
FöR närvarande ligger på riksdagens bord en proposition med
förslag till höjning av sedelutgivningsrätten från 5 800 till 6 000
miljoner kronor och om fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa
sina sedlar med guld. Det kan just inte sägas, att sistnämnda förslag, som återkommer varje år, tilldragit sig nämnvärt intresse,
sedan Sverige lämnade guldmyntfoten 1931. Det förra är däremot
intressant som uttryck för riksbankens, den för penningvärdet ansvariga myndighetens, bedömning av den sannolika inkomstutvecklingen och därmed på sätt och vis även penningvärdet för den närmaste tolvmånadersperioden. I propositionen återfinnes en mycket
belysande tabell över sedelutgivningsrättens höjningar sedan år
1948, vilken delvis återges här nedan. Vid sidan lämnas uppgift
om guldkassans storlek vid slutet av respektive år.
Datum sedelutgivningsrätt År Guldkassa
Milj. kr. Milj. kr.
1945 2 024
1/7 1948 -30/6 1949 3 200 1948 290
1/7 1949 -30/6 1951 3 500 1949 362
1/7 1951 -19/12 1951 4100 1950 465
20/12 1951-30/6 1952 4 400 1951 785
1/7 1952 -15/12 1953 4 800 1952 954
16/12 1953-30/6 1954 5100 1953 1130
1/7 1954 -30/6 1955 5 500 1954 1370
1/7 1955 – 5 800 1955 1426
1/7 1956 – Förslag 6 000
Antalet höjningar är som synes åtta på lika många år. Under
denna tid har kronan förlorat drygt en tredjedel av sitt värde. Givetvis får riksbankens senaste höjningsförslag inte tolkas så, att en
procentuell sänkning av penningvärdet i proportion till det s. k.
sedeltakets höjning är bankens uppskattning av chanserna för penningvärdet. Däremot är förslaget uttryck för att en fortsatt glidning
utför är att vänta. Penningvärdet har bevisligen fallit, och det kom- 179
\
Pappersmyntfot eller guldvaluta
mer att fortsätta därmed, så länge den nuvarande ekonomiska politiken fortsätter.
Det är naturligtvis alldeles riktigt att i samma proposition presentera frågan om sedelutgivningen och frågan om sedlarnas inlösbarhet i guld. Med varje ökning av rätten att utge sedlar följer
ju ett krav att öka guldkassan. överstiger detta näringslivets förmåga- riksbanken har ju själv inga resurser att köpa guld förryckes varje gång grunden undan för möjligheten att återuppta
guldinlösningen. För att visa den saken ha i tabellen inlagts siffrorna för guldkassans storlek, varav framgår, att med 1955 års
guldkassa och 1948 års sedelutgivning lagstadgad inlösning varit
fullt möjlig. Nu begärs det i år 200 miljoner kronors ökad sedelutgivningsrätt, vilken på det hela taget erfarenhetsmässigt också
kommer att utnyttjas. Riksbanken räknar inte med att guldkassan
skall stiga tillräckligt. Alltså är slutsatsen klar. Befrielse måste
begäras från skyldigheten att inlösa sedlarna.
Vad som just i år motiverar ett särskilt intresse för denna proposition är dock framför allt för vad där inte står i den. En sakkunnigutredning har nämligen strax före årsskiftet föreslagit, att
inlösensskyldigheten skulle helt avskaffas, varigenom, som det heter
i utlåtandet, »den svenska kronan även i formellt hänseende får
karaktären av ett såsom lagligt betalningsmedel fungerande pappersmynt». Härför måste grundlagen ändras, och då det är andrakammarval i år, skulle ett förslag i den riktningen kunnat underställas folket. Finansministern har emellertid uppenbarligen inte
varit beredd härtill. Om underlåtenheten bottnar i tveksamhet rö-
rande det lämpliga i att vårt land, som i cirka 700 år haft påvisbar
metallisk myntfot, nu övergår till pappersvaluta, eller om skälet är
det åberopade, nämligen att tiden till den l juli inte räcker till för
att ordna övergången, är svårt att säga. Genom det inträffade har
i varje fall en välbehövlig tidsfrist vunnits för att tänka igenom
problemet en gång till.
sedelkommittens förslag bygger på uppfattningen, att guldmyntfoten är död, och att följaktligen riksbanken i stället i grundlag
bör anbefallas »bevarandet av penningvärdet såsom en angelägenhet av synnerlig vikt». Hittillsvarande spärr för sedelutgivningen
föreslås slopad och riksbanken få en nära nog hundraprocentig
frihet såväl i fråga om sedelutgivning som val av tillgångar. Som
exempel på graden av valfrihet i fråga om tillgångar kan anföras,
att guld- och valutareserven enligt förslaget bör ha en storlek, »som
vid varje tid bedömes som lämplig».
180
1.
Pappersmyntfot eller guldvaluta
Den förutsättning, som ligger till grund för hela förslaget, att
guldmyntfoten skulle vara död, är minst sagt egendomlig. överraskande nog ha remissinstanser och pressorgan i många fall anslutit sig till denna trossats, som de sakkunniga för övrigt själva
i någon mån tycks tvivla på. De säga nämligen, att ett nytt guldmyntfotsystem mycket väl skulle kunna tänkas i framtiden, fast
det i så fall inte bör stå i grundlag utan bara i vanlig lag. Det som
kan konstateras är emellertid, att guldstandarden, om man föredrar det ordet framför guldmyntfoten, är högst livslevande utomlands, och att ordet konvertibilitet, som nu har så god klang på
vissa håll i världen, inte betyder någonting annat på svenska än
inlösbarhet. Ändå är det just skyldigheten för riksbanken att inlösa
sina sedlar med guld, som nu föreslås upphävd definitivt. En svensk
övergång till pappersvaluta skulle med andra ord behöva riskera
att bli just vad de sakkunniga äro så rädda för och finna avgörande
i fråga om vårt förhållande till guldstandarden, »att Sverige icke
ensamt åter kan etablera sitt penningväsen· på guldinlösningsskyldighet och fri guldhandel» nämligen en isolerad företeelse, där vi
ensamma basera på papper.
Det positiva skydd, som bjudes den svenska papperskronan, är
en grundlagsparagraf. Skall icke en ny död paragraf fogas till de
andra, vår grundlag redan inrymmer, fordras någonting alldeles
särskilt just av den nyföreslagna, eftersom penningvärdet visat sig
vara en ovanligt svårbemästrad företeelse. Att det finns vanskligheter framgår av att förre riksbankschefen, landshövding Lerune
t. ex. påpekat det motstridiga i att om penningvärdet sjunker till
följd av avveckling av subventioner med åtföljande prisstegringar,
så är det en »icke tillåten» penningvärdeförsämring, som riksbanken är ansvarig för och måste motverka, men bibehålls subventionerna och finansieras de t. ex. med höjda indirekta skatter, så
är penningvärdeförsämringen tillåten, och angelägenheten för riksbanken att bevara penningvärdet är då inte av så synnerlig
vikt.
Från många håll ha brister framhållits i riksbankens organisation
ävensom oklarheten i dess ställning, främst dess förhållande till
finansdepartementet. Oklarheten förefaller komma att spridas i förhållande till riksdagen genom den föreslagna grundlagsparagrafen.
Bankofullmäktiges majoritet är ju numera endast en avspegling av
riksdagsmajoriteten, och det är svårt att tänka sig, att samma personer skulle kunna i riksdagen först medverka till en ekonomisk
politik, som måhända skulle ge olyckliga utslag för penningvärdet
181
.”···>’ !.. ••• ~·
Pappersmyntfot eller guldvaluta
och sedan såsom fullmäktige kritisera och motverka den politik de
själva varit med om att besluta. Det förefaller bra mycket begärt i
fråga om personlighetsklyvning.
Vad slutligen angår friheten att ge ut sedlar och välja tillgångar
till täckning för dessa, så är det ju den ständiga, bestående ökningen av statens upplåning i riksbanken, som är dagens problem
på detta område i vårt land. De sakkunniga sticka inte under stol
med sin uppfattning, att »flertalet inflationen »de facto» orsakats
av för stora statsutgifter, som finansierats via sedelpressarna. Det
förefaller onekligen vara en psykologisk gåta, att de då äro så
utomordentligt angelägna att avlägsna varje spår av spärr mot en
dylik upplåning. Förmodligen är det något slags föreställning
bakom, att om blott riksbanken får frihet, så få politikerna ansvarskänsla. Ett sådant samband förefaller dock föga troligt.
Högern har med anledning av den ständigt fortgående penningvärdeförsämringen, som icke med nuvarande politik kan väntas
upphöra, i en partimotion i anslutning till nyssnämnda proposition
yrkat på ytterligare utredning av frågan om penningväsendets organisation. Det förutsättes i motionen, att ett internationellt penningsystem med guldet som bas förr eller senare kommer att vara ett
faktum. Flera länder äro både formellt och i praktiken på guldstandard, bland dem Förenta staterna, Belgien och Schweiz, och
målmedvetet arbetas det på att bygga upp ett världsomfattande
system. Ett led i dessa strävanden är t. ex. konvertibiliteten. Vårt
land deltar redan på olika områden i dessa t. ex. valutafonden,
europeiska betalningsunionen m. m., och det är blott till vår fördel
med vårt starka beroende av världsmarknaden att, när tiden är
inne, helt ansluta oss till en internationell guldstandard. En fastare
bindning av kronan till guldet blir under sådana förhållanden naturlig. Under övergångstiden måste vi dels göra nödvändiga utredningar dels också förbereda oss genom en sådan omläggning av
valuta- och penningpolitiken, att guld- och valutareserven ökas och
riksbankens kreditgivning till staten minskas. Riksbankens ställning och organisation samt bankofullmäktiges sammansättning behöva prövas. Med tanke på den partipolitiska bundenheten hos fullmäktige pekas på möjligheten att komplettera dessa med utomstående sakkunniga, och eventuellt kunde ett bankråd med rådgivande befogenheter representerande finansiella, agrikulturella, industriella och kommersiella intressen inrättas. Eftersom myntlagen
inte varit föremål för någon som helst prövning bör den överses.
Självfallet kan det inte vara riktigt att ändra grundlag och riks- 182
~-1.————~~…..L..—–~–.L__.;….___________
Pappersmyntfot eller guldvaluta
bankslag utan varje kännedom om myntlagens framtida innehåll.
Denna är ju en integrerande del av penningförfattningen.
Nuvarande bestämmelser med maximering av sedelutgivningsrätten böra tills vidare bibehållas som provisorium men för att
åtminstone på något sätt dämma upp floden av statspapper, som
rusar till riksbanken, yrkas, att riksdagen gör ett uttalande om att
sedelomloppet icke till mer än två tredjedelar av maximibeloppet
för sedelutgivningen bör vara täckt av skattkammarväxlar och obligationer. Helst bör naturligtvis strävan gå ut på att bringa ned
upplåningen i riksbanken, men i varje fall kan en viss spärr uppåt
vara till nytta i nuvarande läge.
183

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner