Print Friendly

På Värnamo marknad

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PÅ VÄRNAMO MARKNAD
Av professor GÖSTA BAGGE
VAD som framförallt slår en, när man nu efteråt läser igenom
protokollen från skattedebatterna i kamrarna, är karaktären och
kvalitEm hos finansministerns anföranden. J ag undrar om det
någonsin förekommit i den svenska riksdagen, att ett statsråd som
varit ansvarigt för framläggandet av ett så allmänt omstritt och
otvivelaktigt i olika avseenden genomgripande och omvälvande
förslag som årets skatteproposition, inskränkt sig till att på det
sätt som hr Wigforss gjorde servera kamrarna en samling allmänna talesätt och plattityder, här och där uppblandade med polemiska uttalanden, som endast skummade på ytan och inte gjorde
något allvarligt försök att bemöta det väsentliga i kritiken. På mig
– som på grund av den svenska riksdagens diskussionsordning ej
fick tillfälle att framföra mina erinringar – gjorde dessa anfö-
randen redan under debatten ett skrämmande intryck, som ännu
mera förstärkes vid genomläsningen av det tryckta protokollet.
Var detta de enda argument och de enda sakliga upplysningar,
som i en så viktig fråga kunde framläggas för Sveriges riksdag~
Någon brist på möjligheter att finna utgångspunkter för en saklig och upplysande motivering för finansministerns ståndpunkt
fanns förvisso icke; det ser man bäst, när man läser igenom de
många synnerligen intressanta och sakligt vägande inlägg ifrån
olika håll som debatten bjöd på. Finansministerns historik över
olika finanspolitiska tänkesätt och särskilt den progressiva beskattningen hade ju påfallande ringa aktuellt intresse och föreföll närmast skyla bristen på argument. Vad man haft anledning att
vänta var en belysning av verkningarna av en viss bestämd skatteordning sådan som den föreslagna, och inte någon sorts populärvetenskaplig och för övrigt mycket ytlig framställning av skatteprincipernas utveckling i största allmänhet.
Ett av finansministerns huvudargument mot kritiken på denna
punkt syntes vara att, enligt hans mening, motståndarna tidigare
misstagit sig i sin bedömning av den ekonomiska utvecklingen och
358
På Värnamo marknad
att man därför hade all anledning anta, att så skulle bli fallet nu
också. Förvisso icke någon mera djupgående inställning till så viktiga problem! Det är .uppenbart, att en bedömning av den ekonomiska utvecklingen, och särskilt då av de nya faktorer som kunna
påverka denna i form av statliga ingripanden, lagstiftning o. dyl.,
alltid måste vara mycket svår, och att man här ständigt riskerar
att begå misstag. Den ekonomiska utvecklingen är så sammanvävd
av olika tänkbara kombinationer, att man även i fråga om rent vetenskapliga problem här aldrig kan komma till annat än sannolikhetslösningar. Det har ju för övrigt också inträffat, att även finansministern har begått misstag i fråga om en sådan bedömning! Redan logiken borde väl därför sagt honom, att detta hans argument
måste anses föga bärande, och att om man på grund av svårigheten
i dylika bedömanden skulle helt och hållet avstå ifrån att försöka
bilda sig en mening om sannolikheten av en skattereforms eller
något annat ekonomiskt lagförslags verkningar i fråga om den ekonomiska utvecklingen, så har man därmed avstått från förnuftets
bruk i dylika frågor, något som hr Wigforss med sina kända teoretiska intressen på det ekonomiska området väl bort vara den
.siste att vilja urgera.
En hel rad av praktiskt och teoretiskt kunniga och erfarna bedömare ha kommit till den uppfattningen, att det ifrågavarande
skatteförslaget med all sannolikhet kommer att verka återhållande
och skadligt på det ekonomiska framåtskridandet, vilket skulle
medföra att syftet med det framlagda förslaget, att de många
,skulle få det bättre och endast fåtalet skulle få det sämre, alls icke
bleve förverkligat. Ty jämfört med takten i det ekonomiska framåtskridandet har »utjämningen» genom den föreslagna beskattningen knappast någon betydelse för de lägre inkomstlagrens välstånd i ett land som vårt. Vi ha även åtskillig erfarenhet från den
ekonomiska historien, hur ett alltför hårt skattetryck på vissa samhällsgrupper kan verka förstelnande på ett lands ekonomiska liv,
på dess framåtskridande och på möjligheterna att därigenom höja
dess välstånd. Att problemet föreligger torde sålunda vara uppenbart, och att Sveriges finansminister icke brytt sig om att i riksdagen framlägga en grundlig argumentering för sin uppfattning
eller det material, på vilket han stöder sig, är onekligen uppseendeväckande och måste ge anledning till reflexioner.
De farhågor, som från synnerligen vederhäftigt håll framställts,
att de kombinerade, ytterligt progressiva olika slagen av förmögenhetsskatter med all sannolikhet komma att medföra minskning i lm- 359
..
Gösta Bagge
pitalbildningen och även minskad företagsamhet, gav icke finansministern anledning att framlägga en sammanhängande och dokumenterad redovisning för sin syn på det viktiga spörsmålet. Han
anförde bl. a., att de skattebetalare, som skulle beröras, är en så
liten grupp, att verkningarna på denna grund icke kunde bli så
omfattande- ett besynnerligt argument från en så driven logiker
och i ekonomiska resonemang tränad person som den nuvarande finansministern. Antalet skattebetalare kan naturligtvis inte vara
avgörande utan snarare vad för sorts människor det här är fråga
om och vilken roll de spela i fråga om kapitalbildning och ekonomisk företagsamhet. Det gäller ju personer som ofta förvärvat sin
förmögenhet därför att de intagit en alldeles särskild plats i fråga
om Sveriges ekonomiska framåtskridande, och icke minst gäller
det, att detta mindre antal skattebetalare, på sätt som ofta brukats
och missbrukats i agitationen, har en proportionsvis stor del av
den totala förmögenheten. Detta kan man tycka vara olämpligt
eller lämpligt, alldeles som man ser på sakerna, men uppenbart
är, att det är den saken som är av betydelse för beskattningens
kvantitativa inverkan på kapitalbildningen och icke antalet
skattebetalare. En annan omständighet är, att även om antalet
stora förmögenheter är relativt litet, så påverkar deras blotta
existens också dem, som ej nått denna nivå, ungefär som de högsta
vinsterna i ett lotteri. Vad nu den slutliga verkan av allt detta
kommer att bli, framförallt hur andra faktorer inom den ekonomiska utvecklingen kunna påverkas av eller påverka dylika följder av den nya skatteordningen är naturligtvis en sak som är
mycket svår att bedöma. Men det finns dock möjligheter att genom faktiskt material få fram den kvantitativa betydelsen av dylika verkningar och därigenom få en fastare grundval för bedö-
mandet. Det föreliggande materialet pekar otvivelaktigt hän på
att detta inte kan vara en betydelselös faktor som man utan vidare
kan gå förbi.
Beträffande förhållandena i andra länder och de slutsatser man
kan dra därav inskränkte han sig denna gång – kanske vis av
skadan från sina tidigare misstag i den offentliga diskussionenhelt till uppgifter från en schweizisk tidningsartikel, vilkas riktighet han förklarade sig ej ha kontrollerat o. s. v.
Detta är bara ett par exempel på hur finansministern fattade
sin uppgift i riksdagsdebatten. Man skulle ju kunna tro, att detta
berodde på någon tillfällig trötthet – ett yttrande av honom i
debatten kunde möjligen ge anledning till en sådan uppfatt- 360
På Värnamo marknad
ning – om det inte stode i full överensstämmelse med det sätt
varpå förändringen i vår skatteordning överhuvud taget har förberetts av honom.
Det visar sig när man går igenom det officiella trycket,
hur dessa förberedelser ha präglats av frånvaron av utredningar
på de viktigaste punkterna, även när den offentliga kritiken på
det kraftigaste påpekat nödvändigheten av ett objektivt material
för att kunna någotsånär bedöma verkningarna av skatteordningen och dess lämpligaste utformning. Det visar sig också både
i propositionen och i bevillningsutskottets utlåtande att man helt
enkelt inte har kunnat ta upp och på ett rimligt sätt bemöta eller
behandla de synnerligen starka invändningar och avstyrkanden,
som framkommit bland annat under remissbehandlingen. Någon
allmän utredning av de ekonomiska verkningarna förefinns överhuvud taget inte. Beredningen av ärendet har inskränkts till det
rent formella och tekniska, men även här brister den i fråga om
synnerligen viktiga ting. Propositionen och utskottsutlåtandet äro
i sin torftighet enastående i sitt slag. Godtyckliga och rent subjektivt motiverade skattesatser är vad läsaren får till livs.
Ej heller föreligger det några utredningar, som skulle kunna ge
åtminstone en föreställning om hur de nya skatterna sammanlagt
verka på enskilda skattebetalare, något som onekligen förefaller
vara ett mycket blygsamt krav vid ett så viktigt ärendes behandling. Det är ju bland annat kombinationen i varje särskilt fall
av de olika formerna av en oerhört progressiv förmögenhetsbeskattning- för att nu endast tala om denna- som i praktiken
avgör hur varje enskild skattebetalare kommer att påverkas.
Detta kan ej utläsas ur skattetabellerna. Det skulle därför behövts, såsom Kooperativa förbundet i sitt yttrande framhöll, en
provdebitering av de föreslagna skattebestämmelserna för att
överhuvud taget alls kunna bedöma hur dessa verka. Detta mycket
rimliga yrkande har naturligtvis skjutits åt sidan. Redan nu kan
man emellertid konstatera när man på måfå tar ut enskilda fall,
hur orättvist och hur orimligt dessa skatter komma att rent individuellt utfalla. Först i bevillningsutskottets utlåtande finns
en utredning om den s. k. marginalskattens, d. s. v. den skatteökning som en inkomstökning på t. ex. 100 kr. medför, storlek i
olika inkomst- och förmögenhetslägen – det är ju i själva verket
oerhört att en sådan utredning icke företagits tidigare, då det faktiska avgörandet skedde. Härav framgår, att den nu genomförda
beskattningen redan på grund av en dylik mera provisorisk under- 361
Gösta Bagge
sökning har befunnits åstadkomma de mest orimliga och skadliga
resultat; så orimliga och så skadliga att t. o. m. propositionens
anhängare vid riksdagsbehandlingen, då endast genomtrumfandet
av beslutet återstod, måste under instämmande delvis av finansministern framhålla, att på detta sätt konstruerade skatteskalor
icke kunna överhuvud taget tänkas oförändrade bestå, utan måste
snarast revideras. Detta är verkligen ett bevis om något på hur
man har gått tillväga vid förberedelserna av den stora »skattereformen» 1947. Varken de uppenbara bristerna hos utredningen
och lagförslaget eller den omständigheten att det fått röna en
enastående och praktiskt taget oemotsagd kritik från alla olika
instanser och det kraftigaste motstånd från partier, som representerade nära 50 0/o av de vid senaste val till Andra kammaren avgivna rösterna, eller förslagets allmänna impopularitet överhuvud
taget hindrade dess genomtrumfande. Och detta fastän hela denna
höjning av förmögenhetsbeskattningen på intet sätt var nödvändig för att få årets budget att gå ihop, och en överbalansering av
budgeten med hjälp av en dylik förmögenhetsbeskattning alls icke
kan motiveras som ett medel mot inflationsfaran. Trots alla ansträngningar av herr Wigforss att, med god hjälp från andra partier, lägga upp sin finanspolitik, så att den skulle kunna skänka
förutsättningarna för en förmögenhetskonfiskation hade han nämligen ännu icke i år hunnit riktigt så långt att det finansiella
läget kunde tas till intäkt för nödutvägen att dra in andelar av
medborgares förmögenhet för att därmed täcka löpande statsutgifter. Man erbjöd från oppositionen provisoriska skattelättnader
för de lägre inkomstgrupperna för att bereda tillfälle till förnyat
övervägande och omarbetning av det notoriskt bristfälliga förslaget. Men ingenting hjälpte. Vadan denna iver och denna hänsynslöshet? Politiskt klokt förefaller det icke ha varit att handla
på detta sätt, i all synnerhet i nuvarande läge.
J a, allt detta ger onekligen anledning till reflexioner, inte bara
över det sorgliga i att så viktiga ärenden på detta sätt behandlas
i vårt land, utan också över de orsaker som kunna ha legat bakom.
Som det ofta har påpekats har hr Wigforss’ strävanden under
många år uppenbarligen gått ut på en genomgripande förmögenhetskonfiskation i syfte att på detta sätt åstadkomma en ytterligare förmögenhetsutjämning i landet och en väg fram mot
socialiseringen. Det är uppenbart att han därvid haft i sikte
åtgärder, som gå långt utöver vad folk i allmänhet, även i
blygsamma ekonomiska förhållanden, anser vare sig nödvän- 362
På Värnamo marknad
digt, rimligt eller nyttigt. Hr Wigforss’ radikala inställning
har regelbundet tagit sig kraftiga uttryck, för att sedan lika
regelbundet försvinna i valrörelserna och sålunda undgå ett verkligt bedömande från valmännens sida. Så har också varit fallet
med detta förslag. Vad man än kan tycka härom, men demokratiskt kan det då icke kallas, icke ens i formell mening.
För min del kan jag inte finna förklaringen på annat sätt än att
söka den i upphovsmannens fördomsfrihet i fråga om metoderna
för förvårvandet av den politiska makten och rätten att begagna
denna makt, oberoende av andra medborgares meningar och kanske
också av andra verkningar än det närmast liggande målet, nämligen genomdrivandet av den egna meningen. Med all aktning för
hr Wigforss, med vilken jag ju haft ett mångårigt samarbete av
olika slag, kan jag därför inte komma ifrån, att förklaringen till
allt detta måste ligga i en mentalitet, som framförallt handlar efter
maximen: Sic volo, sic jubeo, stat pro ratione voluntas.
Åven inom den moderna partiparlamentarismen finns det onekligen mycket utrymme för personlig självtillräcklighet av denna
typ att göra sig gällande och få en obestridd maktställning. Hur
detta går till, skulle det bli alldeles för långt att här närmare
försöka utveckla; det kanske kan bli tillfälle till det någon annan
gång. Vad som skett ger onekligen anledning att överväga de
brister, som vidlåda den svenska formen av parlamentarism och
som kunnat ge utrymme för en dylik personlig maktutövning.
Det är nog inte heller någon tillfällighet att den konstitutionella
diskussionen återigen efter så lång sömn vaknat tillliv i vårt land.
Alldeles frånsett de formella demokratiska skönhetsfläckarna –
som jag personligen inte intreserar mig mycket för – är det
uppenbart, att själva kärnan av såväl svensk som engelsk självstyrelse, när den varit som bäst, har varit att åstadkomma utjämning mellan olika intressen och meningsriktningar, så att resultatet leder till en fredlig stämning i landet bland olika kretsar, där
ingen känner sig helt tillbakasatt eller sin rättsuppfattning kränkt
och sina livsintressen utan fog och utan nödvändighet förbisedda
och där ett samarbete till landets bästa därför kan åstadkommas.
Den innebär också att personliga förhållanden icke skola kunna
medföra omvälvningar och en maktutövning, där maktens broder,
missbruket, ständigt står nära. Det är ju så att en persons begåvning består av en knippa olika egenskaper, och att om det brister
i fråga om någon egenskap, t. ex. i fråga om omdöme eller konkret
fantasi beträffande hur andra människor uppfatta och reagera
25- 47~72 Svensk Tidskrift 1947 363
..

Gösta Bagge
mot olika åtgärder, och denna begåvning i övrigt leder till en mer
eller mindre tillfällig maktställning, så kan detta medföra olyckliga konsekvenser för landet, om man inte har några garantier
för rimliga begränsningar i maktställningen och möjligheter att
få vederbörande att lyssna till skäl och uppfattningar hos olika
befolkningsgrupper.
I min ungdom var det knappast något, som gjorde ett så kraftigt intryck i fråga om det dåvarande svenska statsskickets brister
som Åkarpslagen. Den var otvivelaktigt ett uttryck för rättsuppfattningen hos den tidens maktägare men stred lika bestämt mot
rättsuppfattningen hos stora svenska folkgrupper. Den tedde
sig som ett maktövergrepp, vilket haft långvariga följder för
det svenska folkets psykologiska inställning. Den nya demokratien kan leda till liknande åsidosättanden, nu kanske av andra
samhällsgrupper, och kan bli mer tyrannisk än andra system,
om en företagsam maktkrävare lyckas begagna den maktkoncentration, som systemet kan medföra, för sina syften. Det är
detta som nu skett; och det är kanske den viktigaste innebörden
av hr Wigforss’ skatteordning av 1947.
Om dessutom makten erövras och behålles på grund av de olika
intressegruppernas inbördes tävlan om fördelar för sina medlemmar och de olika partiernas svaghet för sådana krav från valmännen, som visserligen kan åstadkomma röster men också för
landet i dess helhet skadliga verkningar, då kan man icke säga
att landets politiska läge eller dess politiska system är särskilt
betryggande.
Naturligtvis är vad som skett inte bara en personfråga; det
är också en systemfråga, och det är detta som gör det så nödvändigt att verkligen överväga lärdomarna av vad som har inträffat.
Vad som nu kan komma att hända, är naturligtvis, som jag tidigare betonat, mycket svårt att bestämt uttala sig om. Det blir
ju också beroende på de kommande politiska förhållandena, framförallt på hur det nuvarande majoritetspartiet ämnar utnyttja
sin maktställning inom den närmaste framtiden. Härom är det
inte gott att säga någonting. Men det kan vara förståndigt att
minnas Cromwell’s ord, att ingen går så långt som den som inte
vet vart han skall gå.
Jag behöver inte närmare gå in på det nuvarande lägets brist
på stabilitet och orsakerna härtill. Därom har tillräckligt ordats,
och på sistone tycks man allmänt under trycket av den senaste tidens händelser kommit på det klara med den saken – till och med
364
På Värnamo marknad
till sist även inom regeringen. Att regeringens ekonomiska politik,
som också den bär herr Wigforss’ signatur, i icke ringa mån bidragit är väl likaledes uppenbart. Den har gett allehanda hugnesamma budskap: högre löner, lägre skatter, billigare varor eller
åtminstone ingen stegring i priserna, fortsatt låg ränta och låga
hyror, ökade inkomster för de gamla och för de barnrika familjerna. De kunna emellertid också betyda, dessa budskap, lika
många stadier på vägen mot en ytterligare försämring av penningvärdet och nedskrivning av kronans köpkraft, varigenom framstegen elimineras.
Om den nya skatteordningen hejdar framåtskridandet och ökar
konsumtionen, om statskontrollen alltmer vidgas med anledning
av nya svårigheter och medför en ökad snedvridning och ett ökat
försvårande av produktionen, om de offentliga utgifterna alltjämt
stegras, om investeringarna alltjämt vidgas eller snedvridas, om
utrikeshandeln icke avsevärt förbättrar vår försörjning, om arbetsmarknaden desorganiseras, om de olika samhällsgrupperna få möjligheter att tävla i att driva upp sina penninginkomster och- vad
som kanske är viktigast i nuvarande konjunkturstadium då penningutrymmet blir det avgörande- om riksbanksledningen råkat
så i beroende av regeringen att den alltjämt liksom hittills ej har
kurage och förmåga att fylla sin valutavårdande uppgift och driva
en självständig och effektivränte-och kreditpolitik, då ligger vägen
mot penningvärdesförsämringen nog ganska klar framför oss.
Inte minst blir det fallet, om regeringen alltjämt kommer att
sakna förmåga att planlägga och att inge förtroende och i stället
för att samla de olika meningarna och intressegrupperna på grund
av bristen på ledande personligheter ökar splittringen och misstroendet i landet.
Tyvärr äro nog alla dessa om lika många sannolikheter.
Historiska paralleller kunna understundom vara ganska lärorika. För något mer än 200 år sedan hade vi en annan envåldsmakt här i landet, förvisso i helt andra former och med helt andra
syften, men som inte heller den ville ta hänsyn till de ekonomiska
realiteter, vilka den till sist mötte på sin väg som hinder för maktutövningen och till olycka för folket. J ag vill naturligtvis inte
alls jämföra den dåvarande envåldskonungen med våra nuvarande
härskare inom majoritetspartiets ledning, ännu mindre Karl XII
med Wigforss, ehuru det onekligen finns vissa likheter i deras begåvningsstruktur. Allra minst vill jag på Wigforss tillämpa doktor Johnsons bekanta rader om Karl XII, att han
365
Gösta Bagge
left the name, at which the world grew pale,
to point a nioral or adorn a tale.
Men det kanske kan erinras om, att den tidens nödmynt fått sin
motsvarighet i vår tids sedlar och att det, som nu genomdrives
på grundval av vår partiparlamentarism, kan medföra, att när
svenska folket kommer till vallöftenas Värnamo marknad, så får
det veta
366
att kopparbiten som i går
för daler gått och gällt,
numera gäller ingenting –
och så var det beställt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism