Print Friendly

På klassiskt hav

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PÅ KLASSISI(T HAV
Av professor AXEL BOETHIUS
DE, SOM känt förhistoriens, historiens och vindarnas tjusning på
världshaven, ha under senare år fått en rad böcker av sällsynt intresse. Det gäller bland andra professor Hans Petterssons Med Albatross över havsdjupen (1950), Henrik Ramsays Nordenskiöld sjö-
fararen (1950) och hans artikel i Ymer 1951 om de frejdade svenska
upptäckareskeppens bragdlösa ålderdom. Det gäller Claes Lindströms och Eirik Hornborgs stora verk om sjöfartens historia samt
W. Braggers och H. Sheteligs tjusande och lärda bok om vikingaskeppen (Vikingeskipene. Oslo 1950). Av centralt intresse är Rachel
L. Carson’s The sea around us (1951) (svensk övers. Havet. 1951)
och allt den skildrar av jordens urhistoria och av färder från polynesiernas och våra nordiska förfäders seglatser långt före de stora
upptäckternas tidevarv och ända fram till Thor Heyerdahl och
till Hans Pettersson och Börje Kullenberg med deras djuplodning
av havsbottnen, som överlägset slagit alla tidigare rekord i den
vägen. Till dessa stora bedrifter lockas man att foga ketchen
Daphne och Göran Schildts segling »l Odyssevs’ kölvatten». Så ingående skildras i denna bok själva seglatsen. Dess vedermödor och
faror göra att läsaren riktigt håller andan, respektive andas ut,
då författaren kommit in i någon fredlig bukt – det må nu vara
Ithaka, någon annan grekisk hamn eller Aigina med dess tempel
över en grönblå havsvik och pinje- och timjandoftande bergsluttningar, där man osökt påminnes om Tegners vikingabalk (fast
Ingeborg, i detta fall fru Mona Schildt, var med ombord):
»När han lunderna såg, som ur vågorna stå, med de lutande templen
uti,
vad han tänkte, vet Freja, och skalden det vet, l, som älsken, I veten
det, I!
‘Här vi skulle ha bott, här är ö, här är lund, här är templet, min fader
beskrev:
det var hit, det var hit jag den älskade bjöd, men den hårda i Norden
förblev.’»
Göran Schildt, I Odyssevs’ kölvatten. Stockholm. Wahlström och Widstrand 1951.
277 sid. Kr. 19: 50.
79
.Axel Boethius
Varken denna romantiska förankring, templet och det vackra
hellenska skeppet på bokens omslag eller Odyssevs’ vålnad böra
emellertid bortskymma det, som- till att börja med- manar till
sammanställning med böckerna om hav och sjöfart: den rent seglarmässiga erfarenheten från denna färd, som gick från Lavagna
nära Rapallo, mellan Scylla och Charybdis, till Ithaka, genom
Korintiska kanalen till Athen och så till Kytnos, Tinos, Mykonos,
Naxos, Ios, Santorin (Thera), samt slutligen till Kreta. Den som
i dagar väntat ombord på en båt, som legat och stampat utanför
Kreta utan att kunna landa för nordanvindens oavlåtliga anlopp,
kan – utan att på något vis vara en sjöbjörn – tänka sig, att
Schildts intima erfarenhet av hur de hellenska somrarnas »maltemia» leker med en liten segelbåt, måste ha många lärdomar att ge.
Det synes mig riktigt att först framhäva dessa lärdomar, som
Daphne, dess segel och motor givit. Den sidan av saken kan eljes
lätt komma i skymundan för all den rikedom, boken i övrigt rymmer. Den har vunnits med hjälp även av en liten motorcykel, en
lambretta, och en förträfflig fotografisk utstyrsel och färdighet.
Där finns hela fång av färg och medelhavsvind i den friska skildringen. Toscanas stränga bergnatur, kustslättens och vingårdskullarnas mattgröna färg och vita hus, Greklands på en gång disiga och klara blå oändligheter över blågrönt hav och trånga gröna
dalar, allt detta lever i boken. Skildringar av bergens »drakryggar», deras borstiga vildåsneryggar, som en skald från den äldsta
grekiska lyrikens tid skrev, ge bilden av Hellas dess rätta kärvhet.
Och nutiden förenas med allt detta tidlösa, naturfriska. Man följer
både dess uppbyggande och dess förstörelser måhända med en
önskan, att Amerikas deltagande i det förra skulle ha åskådliggjorts rättvisare och även förståtts i samband med de traditioner,
som David Robinson dokumenterat genom America in Greece. A
Traditional policy (1948).
Morgonkaffet en dag på vägen söderut bland vrak och bombade
anläggningar i Civitavecchias hamn låter en djupt förnimma, vad
Marie Louise Kaschnitz tolkat i Zukunftsmusik (1950):
»Zweitausend Tage lang war uns der Tod auf den Fersen.
Zweitausend Tage lang gingen die Schiffe zum Grunde.
Dinge waren gernacht um in Asche zu fallen,
Dinge waren gemacht, sich in Schutt zu verwandeln,
Zweitausend Tage sind eine mächtige Zeit.»
Och Schildt, med sitt städse vakna kulturanalytiska intresse,
grubblar inför dessa skrothögar över »surrealistisk ruinpoesi och
80
~– —- ~~– -~ – – – – — —
På klassiskt hav
det absurdas skönhet», varmed den moderna konsten redan före
världskriget härdade oss för förödelsen – som Monsu Desiderio på
trettioåriga krigets tid, tillfoga besökare av Göteborgs konstmuseum och andra samlingar, där denne målare av ruiner i en
sorts magisk fasadbelysning är representerad.
När Daphne kommit i hamn, när man lagat mat och lösgjort
lambrettarr för upptäcktsfärder till kulturminnen och människor,
tar Göran Schildt som få eller ingen annan i Norden just nu upp
Frederik Poulsens fallna mantel och skildrar med något av samma
oemotståndliga intresse som han »Folkesind i syd og nord». Schildt
knyter an till de miljöer i Toscana, på Ithaka och i Hellas, som fått
sitt klassiska rykte föryngrat genom Emil Zilliacus, genom hans
Italienare, Romerska vandringar och Pilgrimsfärder i Hellas
(glädjande nog nu åter tillgängliga i nya upplagor), samt bland
nyare böcker från Sverige kanske allra främst genom Natan Valmins Från vinrött hav. Det är ett härligt bildgalleri Schildt tecknar, ett stycke personlig erövring av Europa genom känsla av
sympati och förtrogenhet med nya land, ett personligt världsfredsprogram för Europas förenta stater! Han skämtar om underkuvade provinser, om ett i hans erfarenhet enat Europa. I denna
internationalism med livfull inlevelse och förstående om ock kritisk blick ligger något väsentligt. Det är något som man skulle
önska åtskillig ungdom i stället för lokal fördomsfullhet och
omedvetet övermod. Personerna trängas. Där finns de grekiska
städernas banala europeism, gisslad men även mänskligt förstådd;
där finns landsbygdens – man frestas med Homeros lovprisande
säga – gudomliga, trohjärtade gästfrihet med vin och ost och
bröd; där finnas lärda och vanligt folk, präster och turister, politiker och kommunalpampar – allt möjligt folk från den engelska
målarinnan, som drog landet runt med sin åsna Demosthenes, till
gångna tiders bödel på bödelsön i Nauplias undersköna vik, »en
dödsdömd brottsling, som benådats för att han skall avrätta andra
dödsdömda». Från detta »uppslag för en dramatiker av den moderna ångestskolam dragas tankarna till Boswells skildring i The
Journal of a tour to Corsica (ny uppl. 1951) av svårigheterna att få
en bödel på 1700-talets Korsika och därmed till hela Boswells mästerliga tolkning av sydländsk mentalitet, individualism och partikularism; det slår en, att det finns en viss släktskap mellan
Schildts och Boswells öppna sinnen.
Två italienare bilda så att säga ramen till Schildts folkrika tavla.
Den ene är den glade målaren Roberto. Han var med i Paestum vid
81
Axel Boethius
det första mötet med »Grekland i all dess arkaiska renhet och
kraft»; han skrudade sig lekfullt till matros, när Daphne skulle
paradera för ledighetspubliken på Capri. Han fick över sig hamnkaptenens ovett, då Schildt råkade ut för felmanövrer vid den halvt
skämtsamt uppstiliserade återkomsten till hans soldatårs drömda
paradis-ö. Å ven läsaren tycker, att det är tomt efter honom, när
han på Paestums »gudsförgätna station» »genast fick kontakt med
medresenärerna och tydligen började berätta om sina sjöäventyr
för ett mycket roat auditorium».
Slutvignetten är den faderlige, trygge kapten Ghio på tankfartyget Papa Bonaiuto, som till sist på Kreta, när Daphnes motor
krånglat slut, med varmhjärtat intresse för det unga seglarparet
från Norden tog Daphne på släp till Italien. Han är oemotståndlig,
denne kapten på sitt däck, med sin välvilja, sin rådiga optimism,
sin ändring av kursen till Procida, för att förste maskinisten skulle
få hälsa på de sina och beundras i hembyn. »Herregud, livet är kort
och pojken har inte varit hemma på sex månader.» I en viss tänkvärd kontrast till detta står vad Schildt berättar om mötet med
svenskt sjöfolk i hamnarna och »besättningens sorgliga återtåg»
från krogar och glädjekvarter i Candia. Också här finnas många
vinnande möten med präktigt och hjälpsamt sjöfolk, många vänfasta handslag med gästfria kaptener. Men det ligger en viss
tristess över fattigdomen i vårt av svordomar förarmade språk
och utsvävningarna i hamn. Det tål verkligen att tänka på, även
om man ej blir seriös utan tar med i beräkningen både Röde Orm
och Vikingabalkens »den som raglar å land kan stå upp». Värd
eftertanke är också en kaptens klagan över sitt enformiga liv: som
ett järnvägståg, tidtabell, rutin; vädret spelar nästan ingen roll;
befälhavaren lever som på ett kontor, har inte ens motionen att gå
till sitt arbete. Schildt har nog överdrivit de svenska kaptenernas
bundenhet vid anställning av sjöfolk. Han har ej satt sig in i det
kösystem, som redare och fackföreningar enats om. Hans ord få
ej generaliseras. Kritisk självbesinning är emellertid en viktig sak.
Den kan vara värdefullare än romantisering av de egna.
Segelkonst, natur, människotyper äro tre strängar på Schildts
lyra. En fjärde är ett ständigt vaket och företagsamt intresse för
forskning och kultur. Här möter så mycken eldighet och en sådan
klarhet i den på egen hand upptäckande tanken, att dess äventyr
ej fängsla mindre än Daphnes vågspel. Schildt läste för första
gången i sitt liv Odysseen ombord, på väg till Ithaka. Det är en
upplevelse, som man är glad att dela, med dess djupa känsla för
82
På klassiskt hav
skaldens mod att prisa och lova sin värld, gudar, svinaherdar, träd,
vapen och djur. Mycket tänkvärd är – bland mycken annan personlig orientering vid besöken på klassiska orter som Delfi, Olympia, Epidauros och andra – Schildts kritik av talet om den kretensiska konstens naturalism, hans hänvisning till vilseledande s. k.
»intuitiv restaureringskonst» bland Kretas fornminnen och alla
slutsatser, som baserats på modernistiska rekonstruktioner. Men då
han börjar fråga sig, om Kreta blott var »en insulär variant av
främre-orientalisk kultur», så är han otvivelaktigt på väg mot en
felrubricering. Och har han tänkt sig Axel W. Perssons palatsstilsvaser från Berbati i Argolis och de minoiska dragen i konsten
från Echnatons Tel el Amarna som bevis därför, så är det att
vända upp och ned på sakförhållandet. Där var Kreta det inspirerande. Det har bland annat de senaste fynden från Knossos i
Illustrated London News 12 januari 1952 klarligen visat liksom ock
för Egyptens vidkommande egyptologen Otto Kofoed Petersen i
sin studie Den kretiske lilje i ._.’_Egypten i Carlsberg Glyptotekets
Meddelelser (3, 1946, juni).
Ett ypperligt prov på Schildts förmåga av penetrering och behärskning av stora frågekomplex ge hans sidor om etruskerna. För
min del är jag alltjämt övertygad om att detta folk med sitt främmande, otydda språk och sin särart kom från Orienten – i princip
ungefär så som Arne Furumark framställer saken i sin utmärkta
bok Det äldsta Italien (1947). Men det viktiga är, vad Schildt – i
anslutning till forskningar av främst Massimo Pallottino och Gösta
Säflund- framhåller: den etruskiska kultur, som vi beundra, kan
ej visa vägen till folkets ursprungsland. Etruskernas kultur, sådan
vi se den, har skapats i Italien, på Toscanas röda jord och kring
dess gruvor, olivplanteringar och vingårdar, genom handel och
kulturpåverkningar från främre Orienten, som vi också känna från
Greklands 700- och 600-tal, och från Hellas självt. På frågan »varifrån och när invandrade etruskerna» kan man som en tankeställare svara: vi fråga icke varifrån och när fransmännen invandrade
i Frankrike. De och deras odling ha blivit till kring Frankrikes
floder. Hela detta nya grepp om problemen aktualiseras för Schildt,
medan Daphne följer kusten eller lambrettarr banar sig väg (eller
som i Tarquinia ej finner väg) till gamla städers murar och museer
eller stannar på högslätter med kammargravarnas färgprakt och
arkitekturformer under jord, medan, ovan jord, ögat hänfört famnar hav i väster, berg i öster, och örat hör betesmarkernas herdepipor eller sädesfältens sus, där förr etruskiska kungatroner stodo.
8••u
Axel Boethius
Men främst bland samtalen om allt det klassiska och världshistoriska kring hans färd står nog Schildts uppgörelse med sin
egen gamla och inrotade misstro mot det klassiska. Den sker –
efter preludier i Paestum – på Athens akropolis, denna västerlandets heliga ort, där Renan, där Pär Lagerkvist sänt ut oförgätliga budskap, inför vars tempel Plutarchos mitt i sin och kejsartidens allmänna beundran för det klassiska förnam »ett skimmer
av ungdom, som gör, att åskådaren finner dem orörda av tiden,
liksom hade dessa arbeten fått över sig utbredd en fläkt av oförgängligt behag och evigt liv».1
Hur olika ha ej tiderna reagerat inför detta klassiska! När den
grekiska världen på 100-talet f. Kr. efter hellenismens stormgång,
dess våldsamma patos, dess sentimentalitet och realism, greps av
förälskelse till det högklassiska, härleddes därur en sorts abstrakt
stil med renodlad elegans och klarhet. Det är vad man kallar för
klassicism i motsats mot Athens konst från 400-talet, som svävade i
ett hemlighetsfullt gränsland mellan förälskad naturnärhet och
strävan efter ideal. Endast som naturnärhet hade detta klassiska
blivit naturalism! Endast som idealsträvan och program hade redan det blivit klassicism! För att tala med Atterbom: livets »osägliga ord halvsagt på tungan jag bär». En klassicistisk ynglingabild
i Carlsberg Glyptoteket, som återvunnits genom de vetenskapliga
rensningsarbetena i Glyptoteket i Köpenhamn, och som Museumsdirektör Vagn Poulsen redogör för i Glyptotekets Meddelelser 1948,
sid. 31 ff., ger oss en sällsynt belysande föreställning om denna
avledda konsts kräsna, fina form och vissa kyla. Den blev den
romerska kejsartidens val. Genom det faktiska monumentbeståndet
i Rom och Italien blev den också bestämmande för renässansen och
all tid sedan dess. Det klassicistiska blev »det klassiska»! I Rom
fanns bara något dussin verkliga klassiska original. Den verkliga
klassiska konsten låg i jorden eller drömde bland sina blå bergvidder borta i Hellas, tills lord Elgin förde Parthenonskulpturerna
till England och de moderna utgrävningarna började ge sina skördar. Och vad sade man då~ För dem, som likställt det klassicistiska
och dess eleganta behag med det klassiska, blev det en chock. Richard Payne Knight menade, att man stod inför kopior från romersk kejsartid. Detta var ej den utsökta antik, som en Thorvaldsen, en Canova renodlat. Till de få, som förnummo det nya och
stora i det äkta klassiska man såg, hörde den åldrande Canova.
1 Plutarchos’ Jämförande levnadsteckningar (Stockholm, Natur och kultur, 1947).
Perikles. övers. av Carl Theander.
84
På klassiskt hav
»Den som kunde få börja om från början», suckade han. Men –
trots denna och andra minnesbetor behöll, som vi alla veta, klassicismen sin makt över den allmänna föreställningen, både så att
den härskar och så att den väckt uppriktig leda, ja indignation som
en förskönande livslögn.
Göran Schildt har måhända ej gjort klart för sig denna ibland
svårbestämda skillnad mellan livsvarm klassisk konst och klassicismens abstrakta stil. Det verkar, som om han skar allt »klassiskt» över en kam, då han och fru Mona på lambrettarr foro upp
till Akropolis fulla av motståndslust och vämjelse över minnena
av maktlösa gipsförminskningar »på spiselkransarna i instängda
åttiotalshem, trista vittnen till så mycket strindbergskt familjehat
och moralisk ruttenhet» (den gipsantik Schildt hänvisar till råkar
visserligen vara en framstormande hellenistisk sak, men det betyder intet i sammanhanget). Väl däruppe, inför kolonnerna och
Erechtheions kaneforer sådana de stå i Hellas’ kristallklara luft
och rymd, företar Schildt en fängslande revision. Han förnimmer
med ens djupt, att det stora med denna konst icke är, att den
falskt vill ge en förskönande bild av det motsatsfulla, sönderslitna
och hänsynslösa liv, som vi känna från Aristophanes, från Euripides, från peloponnesiska kriget och dess slutkatastrofer. Ur detta
liv självt höjer sig den klassiska konsten som ett program, »en
manande skönhet», uttryck för ett upplevt livsbehov. Denna förening av kunskap och paradoxalt mod till en stor förhoppning trots
allt tedde sig för honom som det klassiskas kännemärke. Det är
vad han vill säga med orden om grekerna, som ville göra liv av
sin konst, skapa konst som program för livet i motsats mot andra
tider, som mer eller mindre ensidigt, neddragande eller förskö-
nande, »göra konst av livet». Vad Schildt förnummit på Akropolis
är i släkt med Harriet Löwenhielm’s »Låt oss icke drömma vårt
liv, men låt oss leva våra drömmar». Men det har också beröring
med Aristoteles’ stora sats om det eftersträvansvärda i dikten: det
omöjliga möjliga- det vill säga de ur livet självt härledda idealmålen- icke avbildning av otroligt sköna undantagsfall i levande
livet, det möjliga omöjliga, med osann generalisering.
Schildt har med sin färd gjort liv och verklighet av sitt program i hela dess vidd från seglarambitionen och internationalismen till det eggande kulturintresset. Och boken präglas därav.
Den är upplevd, fängslande och på samma gång en modern vikingabalk, ett sportsmässigt, mellanfolkligt och kulturellt program.
85

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner