Ovisshet om frihandeln
1959
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
OVISSHET OM FRIHANDELN
UNDER DE långvariga, i novemberdecember förra året strandade förhandlingarna om ett västeuropeiskt
frihandelsområde försökte fransmännen gång på gång vinna förståelse för sin s. k. decalage-ståndpunkt. Denna innebar, att frihandelsområdet inte skulle genomföras
i samma takt som sexstatsmarknaden utan hela tiden förverkligas
med en viss »fördröjning» jämfört
med Romfördragets tidtabell. Därigenom skulle sexstaternas ekonomiska integration lättare kunna
realiseras enligt planerna och inte
löpa risken att luckras upp av de
ur fransk synpunkt oroväckande
anglosachsiska ideerna om en ökad
samhandel inom ramen för en
mera löslig association, som dessutom inte ålade sina medlemmar
några betydelsefullare skyldigheter
av politisk art.
Från Storbritannien och de övriga utanför de Sex stående länderna hävdades, att ett parallellt
genomförande av frihandelsområ-
det och sexstatsmarknaden var absolut nödvändigt för att man överhuvud skulle få någon reda och
ordning i det invecklade maskineriet. Dessutom skulle ett frihandelsområde, som hela tiden »traskade två steg efter» givetvis medföra en kontinuerlig diskriminering inom sexstatsmarknaden av
de enbart till frihandelsområdet
anslutna länderna. Då fransmännen därtill uppenbarligen i sina
krav på decalage även innefattade
möjligheten att vid en senare tidpunkt genomdriva ytterligare fördröjningar i tidtabellen för frihandelsområdet, hade de så gott
som nått fram till det bekanta erbjudandet om slantsingling: »krona, jag vinner, klave, du förlorar».
Mot denna bakgrund har det sitt
intresse att konstatera, att det
handelspolitiska läget i Västenropa idag just utmärks av att de
franska önskemålen om decalage
i praktiken håller på att förverl{-
ligas! Romfördragets bestämmelser
har börjat fungera och de Sex beviljar fr. o. m. den l januari i år
sig själva inbördes lättnader i frå-
ga om både tullar och importkvoter. Vissa – men endast vissa –
av dessa favörer har av de Sex utsträckts till medlemmarna av GATT
och OEEC. Utsikterna för den närmaste framtiden ter sig »dystra»
och läget är »förvirrat», som handelsminister Lange uttryckte sig i
den svenska riksdagens utrikesdebatt.
Vilka utvägar står i det nu in- 174
trädda läget öppna? Kan överhuvud något göras eller har Sverige
och övriga mindre OEEC-stater endast att tålmodigt vänta på att sexstatsmarknaden förverkligas och
att därefter driva handel med en
etablerad ekonomisk stormakt av
nästan samma dignitet som USA?
Inom sexstatsmarknadens europeiska kommission har en rapport
utarbetats angående en ev. multilateral association mellan de Sex och
övriga OEEC-stater. Av vad som
sipprat ut om denna rapport framgår, att den har litet att bjuda på,
som skulle kunna tjäna som grundval för en överenskommelse om en
dylik association, vilken således
avses komma i stället för det förolyckade projektet om ett frihandelsområde. De Sex har numera en
så mycket fördelaktigare förhandlingsposition än de övriga OEECländerna med de s. k. yttre sex i
spetsen, att den kommersiella situationen måste inge Sverige och
vissa andra länder i Västeuropa allvarliga farhågor. Det naturliga
motdraget är uppenbarligen att
britterna, skandinaverna, schweizarna, österrikarna och möjligen
ytterligare några sinsemellan sö-
ker sig fram till åtminstone en gemensam förhandlingslinje inför
de överläggningar som förestår, då
de Sex så småningom slutfört sina
interna diskussioner. Vissa resonemang av teknisk natur har redan
ägt rum på ämbetsmanna- och expertplanet mellan de numera yttre
sju (sedan Portugal sällat sig
till Storbritannien, Skandinavien,
Schweiz och Österrike). I första
hand undersöks förutsättningarna
för ett begränsat frihandelsområde,
omfattande de nämnda länderna
med ca 80 miljoner innevånare.
Det säger sig dock självt, att det
slutliga målet måste vara ett närmare handelssamarbete omfattande
hela Västeuropa med dess inemot
300 miljoner innevånare. Detta
mål får aldrig tappas ur sikte.
Inför det hot mot sysselsättning
och levnadsstandard, som är förenat med de nu begynnande och,
om intet sker, successivt ökande
svårigheterna för den svenska exporten till sexstatsmarknaden, har
också den tanken väckts om inte
eventualiteten av en svensk anslutning till Romfördraget vore
värd att närmare undersöka. Man
kunde ju tycka att detta vore en
modest begäran, men d~n har icke
desto mindre avvisats med tämligen stort eftertryck. Det är visserligen sant, att sannolikheten talar
för att en dylik anslutning icke är
en tänkbar, eller i varje fall icke
en acceptabel utväg. Mot propån
talar väl främst att Romfördraget
förutsätter även en långtgående
politisk integration, som svårligen
torde kunna förenas med vår alliansfria linje. Vad en undersökning av villkoren för ett närmare
samarbete med sexstatsmarknaden
i första hand borde sikta till vore
emellertid att klarlägga villkoren
för den enligt Romfördragets artikel 238 förutsedda associationen
och icke den i närmast föregående
artikel omnämnda direkta anslutningen. Om inte annat skulle därmed åtminstone viss klarhet skapas kring ett av de grundläggande
delproblemen: är de Sex, dvs. i
realiteten Frankrike, över huvud
redo att för närvarande inleda närmare ekonomiska relationer med
något utanförstående land eller är
det, som bl. a. den engelske frihandelsministern Maudling direkt uttalat, snarare så att de Sex nu varken kan eller vågar ta itu med uppgiften att justera Romfördragets
ömtåliga förhandlingskompromiss?
Till följd av den allmänna ovissheten beträffande det framtida
västeuropeiska ekonomiska samarbetet har frågan om en gemensam
nordisk marknad i viss mån kommit i ett förändrat läge. Metodiken
i förberedelserna för en nordisk
marknad har för övrigt markant
skilt sig från den som kom till användning vid sexstatsmarknadens
tillkomst. Då fattades beslutet
praktiskt taget först, baserat på ett
minimum av utredningar, något
som direkt antyder att det härvidlag mera var fråga om ett politiskt
avgörande än om ett ekonomiskt.
En blivande gemensam nordisk
marknad, vilken liksom sexstatsmarknaden tekniskt sett är en tullunion, har under nu mer än tio år
så grundligt genomtröskats på utredningsplanet att allt som rimligen kan utredas i förväg också blivit utrett. Förutsättningen för en
nordisk marknad har i de fram- 175
lagda rapporterna angivits vara,
att ett västeuropeiskt frihandelsområde förverkligas. Det nu återstående problemet, innan frågan
slutligt avgöres, är följaktligen vilka
återverkningar på Sveriges möjligheter att komma till någon form
av uppgörelse med sexstatsmarknaden, som skulle kunna bli en
följd av att den nordiska marknaden genomfördes.
Till förmån för ett positivt beslut talar icke minst, att därmed
utvecklingen mot allt närmare ekonomisk integration i Europa klart
dokumenteras även utanför de Sex.
Hur egendomligt det än kan tyckas
är det den negativa effekten av ett
misslyckande för planerna på en
nordisk marknad som minst lika
starkt som något annat argument
talar för en nordisk tullunion idag.
Psykologiskt och förhandlingstaktiskt skulle ställningen gentemot
de Sex påtagligt försvagas, om planerna måste skrinläggas. En nordisk union skulle jämte Storbritannien utgöra kärnan i det förhandlingsblock, som ovillkorligen
måste bildas, om icke sexstatsmarknaden helt skall kunna diktera villkoren för den framtida
västeuropeiska handeln.
En ofrånkomlig förutsättning
för ett beslut nu om en nordisk
marknad är emellertid, att anslutningen till tanken är någorlunda
allmän i samtliga nordiska länder
och att den gemensamma marknaden sålunda redan från början
möts med tillförsikt och förtroende.
176
En nordisk marknad som kommer
till stånd mot exempelvis det norska näringslivets och det danska
Venstrepartiets bestämda önskan
lider av så stora inneboende svagheter, att den knappast kan väntas
fungera tillfredsställande.
stora och svåra uppgifter väntar
under det kanske mångåriga förhandlingsskede, som nu förestår,
sedan de ursprungliga planerna
på ett frihandelsområde icke kunnat realiseras. En nordisk marknad, som ju även skulle tjäna till
att bringa Finland närmare de övriga nordiska länderna, ett eventuellt begränsat frihandelsområde
omfattande ett antal stater med
Skandinavien och Storbritannien i
spetsen, bilaterala eller multilaterala tillfälliga överenskommelser
mellan de Sex och övriga OEECstater, samtliga är de endast steg
på vägen mot det eftersträvansvärda slutmålet: västeuropeisk frihandel.
UNDER DE långvariga, i novemberdecember förra året strandade förhandlingarna om ett västeuropeiskt
frihandelsområde försökte fransmännen gång på gång vinna förståelse för sin s. k. decalage-ståndpunkt. Denna innebar, att frihandelsområdet inte skulle genomföras
i samma takt som sexstatsmarknaden utan hela tiden förverkligas
med en viss »fördröjning» jämfört
med Romfördragets tidtabell. Därigenom skulle sexstaternas ekonomiska integration lättare kunna
realiseras enligt planerna och inte
löpa risken att luckras upp av de
ur fransk synpunkt oroväckande
anglosachsiska ideerna om en ökad
samhandel inom ramen för en
mera löslig association, som dessutom inte ålade sina medlemmar
några betydelsefullare skyldigheter
av politisk art.
Från Storbritannien och de övriga utanför de Sex stående länderna hävdades, att ett parallellt
genomförande av frihandelsområ-
det och sexstatsmarknaden var absolut nödvändigt för att man överhuvud skulle få någon reda och
ordning i det invecklade maskineriet. Dessutom skulle ett frihandelsområde, som hela tiden »traskade två steg efter» givetvis medföra en kontinuerlig diskriminering inom sexstatsmarknaden av
de enbart till frihandelsområdet
anslutna länderna. Då fransmännen därtill uppenbarligen i sina
krav på decalage även innefattade
möjligheten att vid en senare tidpunkt genomdriva ytterligare fördröjningar i tidtabellen för frihandelsområdet, hade de så gott
som nått fram till det bekanta erbjudandet om slantsingling: »krona, jag vinner, klave, du förlorar».
Mot denna bakgrund har det sitt
intresse att konstatera, att det
handelspolitiska läget i Västenropa idag just utmärks av att de
franska önskemålen om decalage
i praktiken håller på att förverl{-
ligas! Romfördragets bestämmelser
har börjat fungera och de Sex beviljar fr. o. m. den l januari i år
sig själva inbördes lättnader i frå-
ga om både tullar och importkvoter. Vissa – men endast vissa –
av dessa favörer har av de Sex utsträckts till medlemmarna av GATT
och OEEC. Utsikterna för den närmaste framtiden ter sig »dystra»
och läget är »förvirrat», som handelsminister Lange uttryckte sig i
den svenska riksdagens utrikesdebatt.
Vilka utvägar står i det nu in- 174
trädda läget öppna? Kan överhuvud något göras eller har Sverige
och övriga mindre OEEC-stater endast att tålmodigt vänta på att sexstatsmarknaden förverkligas och
att därefter driva handel med en
etablerad ekonomisk stormakt av
nästan samma dignitet som USA?
Inom sexstatsmarknadens europeiska kommission har en rapport
utarbetats angående en ev. multilateral association mellan de Sex och
övriga OEEC-stater. Av vad som
sipprat ut om denna rapport framgår, att den har litet att bjuda på,
som skulle kunna tjäna som grundval för en överenskommelse om en
dylik association, vilken således
avses komma i stället för det förolyckade projektet om ett frihandelsområde. De Sex har numera en
så mycket fördelaktigare förhandlingsposition än de övriga OEECländerna med de s. k. yttre sex i
spetsen, att den kommersiella situationen måste inge Sverige och
vissa andra länder i Västeuropa allvarliga farhågor. Det naturliga
motdraget är uppenbarligen att
britterna, skandinaverna, schweizarna, österrikarna och möjligen
ytterligare några sinsemellan sö-
ker sig fram till åtminstone en gemensam förhandlingslinje inför
de överläggningar som förestår, då
de Sex så småningom slutfört sina
interna diskussioner. Vissa resonemang av teknisk natur har redan
ägt rum på ämbetsmanna- och expertplanet mellan de numera yttre
sju (sedan Portugal sällat sig
till Storbritannien, Skandinavien,
Schweiz och Österrike). I första
hand undersöks förutsättningarna
för ett begränsat frihandelsområde,
omfattande de nämnda länderna
med ca 80 miljoner innevånare.
Det säger sig dock självt, att det
slutliga målet måste vara ett närmare handelssamarbete omfattande
hela Västeuropa med dess inemot
300 miljoner innevånare. Detta
mål får aldrig tappas ur sikte.
Inför det hot mot sysselsättning
och levnadsstandard, som är förenat med de nu begynnande och,
om intet sker, successivt ökande
svårigheterna för den svenska exporten till sexstatsmarknaden, har
också den tanken väckts om inte
eventualiteten av en svensk anslutning till Romfördraget vore
värd att närmare undersöka. Man
kunde ju tycka att detta vore en
modest begäran, men d~n har icke
desto mindre avvisats med tämligen stort eftertryck. Det är visserligen sant, att sannolikheten talar
för att en dylik anslutning icke är
en tänkbar, eller i varje fall icke
en acceptabel utväg. Mot propån
talar väl främst att Romfördraget
förutsätter även en långtgående
politisk integration, som svårligen
torde kunna förenas med vår alliansfria linje. Vad en undersökning av villkoren för ett närmare
samarbete med sexstatsmarknaden
i första hand borde sikta till vore
emellertid att klarlägga villkoren
för den enligt Romfördragets artikel 238 förutsedda associationen
och icke den i närmast föregående
artikel omnämnda direkta anslutningen. Om inte annat skulle därmed åtminstone viss klarhet skapas kring ett av de grundläggande
delproblemen: är de Sex, dvs. i
realiteten Frankrike, över huvud
redo att för närvarande inleda närmare ekonomiska relationer med
något utanförstående land eller är
det, som bl. a. den engelske frihandelsministern Maudling direkt uttalat, snarare så att de Sex nu varken kan eller vågar ta itu med uppgiften att justera Romfördragets
ömtåliga förhandlingskompromiss?
Till följd av den allmänna ovissheten beträffande det framtida
västeuropeiska ekonomiska samarbetet har frågan om en gemensam
nordisk marknad i viss mån kommit i ett förändrat läge. Metodiken
i förberedelserna för en nordisk
marknad har för övrigt markant
skilt sig från den som kom till användning vid sexstatsmarknadens
tillkomst. Då fattades beslutet
praktiskt taget först, baserat på ett
minimum av utredningar, något
som direkt antyder att det härvidlag mera var fråga om ett politiskt
avgörande än om ett ekonomiskt.
En blivande gemensam nordisk
marknad, vilken liksom sexstatsmarknaden tekniskt sett är en tullunion, har under nu mer än tio år
så grundligt genomtröskats på utredningsplanet att allt som rimligen kan utredas i förväg också blivit utrett. Förutsättningen för en
nordisk marknad har i de fram- 175
lagda rapporterna angivits vara,
att ett västeuropeiskt frihandelsområde förverkligas. Det nu återstående problemet, innan frågan
slutligt avgöres, är följaktligen vilka
återverkningar på Sveriges möjligheter att komma till någon form
av uppgörelse med sexstatsmarknaden, som skulle kunna bli en
följd av att den nordiska marknaden genomfördes.
Till förmån för ett positivt beslut talar icke minst, att därmed
utvecklingen mot allt närmare ekonomisk integration i Europa klart
dokumenteras även utanför de Sex.
Hur egendomligt det än kan tyckas
är det den negativa effekten av ett
misslyckande för planerna på en
nordisk marknad som minst lika
starkt som något annat argument
talar för en nordisk tullunion idag.
Psykologiskt och förhandlingstaktiskt skulle ställningen gentemot
de Sex påtagligt försvagas, om planerna måste skrinläggas. En nordisk union skulle jämte Storbritannien utgöra kärnan i det förhandlingsblock, som ovillkorligen
måste bildas, om icke sexstatsmarknaden helt skall kunna diktera villkoren för den framtida
västeuropeiska handeln.
En ofrånkomlig förutsättning
för ett beslut nu om en nordisk
marknad är emellertid, att anslutningen till tanken är någorlunda
allmän i samtliga nordiska länder
och att den gemensamma marknaden sålunda redan från början
möts med tillförsikt och förtroende.
176
En nordisk marknad som kommer
till stånd mot exempelvis det norska näringslivets och det danska
Venstrepartiets bestämda önskan
lider av så stora inneboende svagheter, att den knappast kan väntas
fungera tillfredsställande.
stora och svåra uppgifter väntar
under det kanske mångåriga förhandlingsskede, som nu förestår,
sedan de ursprungliga planerna
på ett frihandelsområde icke kunnat realiseras. En nordisk marknad, som ju även skulle tjäna till
att bringa Finland närmare de övriga nordiska länderna, ett eventuellt begränsat frihandelsområde
omfattande ett antal stater med
Skandinavien och Storbritannien i
spetsen, bilaterala eller multilaterala tillfälliga överenskommelser
mellan de Sex och övriga OEECstater, samtliga är de endast steg
på vägen mot det eftersträvansvärda slutmålet: västeuropeisk frihandel.