Överbefälhavarens nya förslag

ÖVERBEFÄLHAVARENsNYA
FÖRSVARSFÖRSLAG
1958 ÅRs försvarsbeslut innebar
bl. a., att man fastställde ett system
för framräkning av försvarets årliga anslagsramar för driftbudgeten. Från den första kostnadsramen skulle man räkna med ett årligt tillägg på 2 1 j2 % för den fördyring, som den tekniska utvecklingen medför. Anslagssummorna
skulle i efterhand justeras för inträffade pris- och löneförändringar,
som skulle bestämmas genom ett
försvarsindex. Detta system har givit enbart goda erfarenheter, och
det är endast att beklaga, att beslutet av år 1958 inte också omfattade
försvarets utgifter under kapitalbudgeten, med andra ord försvarets befästningar, byggnader, flygfält m. m.
Försvarsbeslutet byggde på det
s. k. alternativet Adam – ett av de
fyra utredningsalternativ, som
överbefälhavaren i början av 1957
fick i uppdrag att utarbeta. Det
innebar en lägre kostnadsram – i
medeltal 140 milj. kr.jår – än
överbefälhavarens eget förslag –
öB 57 – och därmed mindre resurser och sänkt målsättning. Det
angavs, att försvarsbeslutet skulle
Au kommendör BENGT LUNDVALL
omfatta tre till fyra år. statsmakterna stannade sedermera för den
kortare tidsperioden. 1960 års försvarskommitte tillsattes, kom med
sitt förslag och vi fick 1961 års försvarsbeslut, som omfattade endast
två år- 1961/62 och 1962j63. Det
positiva i det nya förslaget var, att
1958 års planering och inriktning
skulle fortsättas. Det negativa att
kostnadsramen minskades med 35
resp. 50 milj. kr.
Erfarenheterna visar att tre år
är en kort tid för ett försvarsbeslut, och att två år är en allt för
kort tid. För det budgetår, som
börjar den l juli nästa år och för
åren därefter, saknas en försvarsöverenskommelse och ett försvarsbeslut. Det är således nödvändigt
med ett nytt ställningstagande
grundat på ett öB-förslag.
överbefälhavaren framhåller i
sitt nyligen framlagda förslag att
utredningen läggs fram också mot
bakgrund av att utgångspunkterna
för planeringen undergått betydande förändringar sedan 1958.
Spänningen mellan stormaktsblocken är starkare än tidigare, och
motsättningarna ser ut att bli bestående. Den tekniska utvecklingen
har gått snabbare och kräver större
resurser än man bedömde 1958.
Den strategiska utvecklingen med
terrorbalans och ökade risker för
begränsade krig framstår klarare.
Ute i världen lägger man ökad vikt
vid konventionella rustningar
samtidigt som resurserna för krig
med atomstridsmedel vidareutvecklas.
De utredningar och studier, som
genomförts, visar att det är nödvändigt att göra omdispositioner
inom olika försvarsfunktioner.
Framförallt är det dock nödvändigt
att tillföra stridskrafter för att
täcka nytillkomna eller utvidgade
behov.
överbefälhavarens förslag – öB
62 – är ett fullständigt försvarsförslag. Det ger målsättning för
krigsmakten och anger de resurser,
såväl materiella som personella,
som erfordras för att fylla målsättningens krav. Det tecknar den
principiella uppbyggnaden av krigsmakten och redovisar planen för
krigsmaktens utformning åren
1963-1970. Förslaget innehåller vidare de principer i stort, efter vilka
försvaret skall föras mot bakgrund
av de strategiska faktorer, som
kan bedömas föreligga under 1960-
talet. öB 62 utgör således grundsynen för vårt försvar under 60-
talet.
Det anges i öB 62 att förslaget
inte medför några stora förändringar i avvägningen mellan de
olika försvarsfunktionerna utan
4- 62164071 Svensk Tidskrift H. 11962
47
innebär en vidareutveckling av
krigsmakten på bestående grund.
Förslaget från följande huvudpunkter, som här återges in
extenso: :.Målsättningen för krigsmakten har inordnats inom ramen
för en allmän målsättning för totalförsvaret.
Den operativa målsättningen för
krigsmakten innebär att huvudvikten läggs vid försvar mot invasion.
Utöver ett lokalt försvar inom huvuddelen av landet skall stridskrafterna ha en sådan omfattning att
de efter koncentrering till de avgö-
rande områdena kan möta, hejda
och om möjligt slå två samtidiga,
stort upplagda invasionsföretag –
ett över havet och ett över landgränsen.
För att kunna uppfylla den operativa målsättningen och för att
öka motståndsförmågan har huvudvikten lagts vid att säkerställa tillräcklig kvantitet samtidigt som
oundgängliga kvantitativa förbättringar genomförs. Den kvantitativa
omfattningen av arme- och marinstridskrafterna utökas i förhållande till 1958 års försvarsbeslut.
Ett lätt attackflyg tillkommer. Jaktflyget kommer att minska kvantitativt samtidigt som ett första steg
tas mot att ersätta och komplettera
detta med luftvärnsrobotar.
Ett rationellt utnyttjande av
disponibla medel förutsätter en
långsiktig planering inom en kostnadsram, som bestäms för flera år
framåt.
Åtgärder måste vidtas så att
48
krigsmakten kan upprätthålla och
vidareutveckla en kvalitativt högtstående personalorganisation. Detta
är en förutsättning för att kunna
effektivt utnyttja den moderna
krigsmaterielen.
Grunden för vårt beredskapssystem är hög långsiktig beredskap samt snabb och säker mobiliseringsberedskap. Förbättrad insatsberedskap tillgodoses i möjlig
mån inom ramen för utbildningsverksamheten.
En sådan handlingslinje bör väljas, att krigsmakten i framtiden
skall kunna utrustas med kärnladdningar. För att även i fortsättningen bibehålla denna handlingsfrihet, föreslås i särskild skrivelse
att överbefälhavaren snarast får
tillsätta en utredning med uppgift
att sammanställa och komplettera
underlaget för ett eventuellt beslut
angående anskaffning av kärnladdningar för taktiskt bruk.
Krigsmaktens byggnadsverksamhet – befästningar, flygfält, förläggningar, förråd, verkstäder osv.
– måste ges en sådan omfattning
att trupp och materiel kan utnyttjas på ett effektivt sätt. ökade
möjligheter för sådan byggnadsverksamhet är därför nödvändiga.:.
Det har hittills inte funnits nå-
gon allmän målsättning för totalförsvaret. öB 62 lämnar förslag till
en sådan målsättning, i vilken totalförsvarets fredsbevarande uppgift särskilt understryks. Totalförsvaret skall ge sådant uttryck åt
vårt folks vilja att bevara landets
handlingsfrihet och avvisa varje
kränkning av dess integritet, att
det kan förmå en presumtiv angripare att avstå från planer på att
anfalla vårt land. Blir vi likväl anfallna, är det krigsmaktens uppgift
att avvärja anfallet och förhindra
att svenskt territorium besätts. Det
understryks, att totalförsvarets
civila delar därvid skall understödja krigsmakten.
Det måste anses vara av stor betydelse, att en allmän målsättning
för totalförsvaret blir stadfäst av
statsmakterna. Det skulle ge ökad
fasthet åt alla de strävanden, som
i olika sammanhang gör sig gällande, för att åstadkomma ett samlat totalförsvar.
öB 62 behandlar totalförsvarets
civila delar i ett särskilt avsnitt.
Man framhåller den vikt, som
måste läggas vid väl genomtänkta
förberedelser i fred. Det påpekas,
hur väsentligt det är, att omställningen från fred till krig kan genomföras med minsta möjliga friktioner och utan svaghetsmoment.
Mot bakgrund av att totalförsvarets civila delar skall understödja
krigsmakten, upprätthålla befolkningens motståndsvilja, säkerställa
dess skydd och svara för dess försörjning, behandlar öB 62 civilförsvaret, det ekonomiska försvaret
samt det psykologiska försvaret.
öB 62 ger här de viktigaste uppgifterna för totalförsvaret i ett nötskal och framhåller de åtgärder,
som det är särskilt angeläget att få
genomförda.
Den operativa målsättning, som
föreslås för krigsmakten, och som
innebär att huvudvikten läggs vid
försvar mot invasion, har utformats mot bakgrund av vårt lands
strategiska betydelse, krigsriskerna
och en angripares syfte och metoder. Krigsmakten skall vara så
uppbyggd, att den samtidigt kan
avvärja en kustinvasion och en
gränsinvasion av större omfattning
samt i samband därmed insatta
luftlandsättningsföretag.
Denna operativa målsättning –
att kunna verka mot två samtidiga
invasionsföretag – är en hörnsten
i överbefälhavarens försvarsförslag. Det är en konsekvent linje
från öB-förslaget 54 över öB 57,
som nu fullföljs. Den begränsade
operativa målsättning, som blev en
följd av 1958 års försvarsbeslut,
har den militära ledningen icke
accepterat. De resurser, som kunde
åstadkommas med 1958 års försvarsbeslut, gjorde det inte möjligt
att åstadkomma ett invasionsförsvar med full styrka mer än i en
riktning, eller med andra ord mot
ett större invasionsföretag. Mot en
andra riktning – ett andra invasionsföretag – blev det nödvändigt att begränsa målsättningen
och övergå till ett försvar med rent
fördröjande syfte.
Det bedömdes vid 1958 års försvarsbeslut att skillnaden i möjlig
målsättning mellan öB-förslaget
1957 och alternativet Adam skulle
bli ganska ringa under de första
åren. Nu har reduceringarna –
4*-62164071
49
nödvändiga på grund av den sänkta
kostnadsramen – slagit igenom
och skillnaden har blivit påtaglig.
Det är denna större motståndsförmåga dvs. sänkta målsättning, som
icke kan rimma med vårt militärpolitiska läge och de krav, som
måste ställas på vårt försvar. Krigsmakten måste därför – understryker överbefälhavaren – ges en
sådan styrka, att den får den fredsbevarande effekt, vilken erfordras
som stöd för vår alliansfria utrikespolitik.
Den allmänna inriktningen och
omfattningen av stridskrafterna
torde, när denna uppsats läses,
vara relativt väl känd. Här skall
därför endast nämnas några av de
viktigaste förändringarna i förhållande till den nuvarande planeringen.
Den utveckling mot ökad betydelse av pansarförband, som tecknades i 1957 års öB-utredningar,
har styrkts. Detta tar sig uttryck
i att pansarvärnsvapen kommer
att ingå i ökat antal i alla operativa förband, och att antalet
stridsvagnar ökar i pansarbrigaderna. På ett klarare sätt än tidigare framhålls emellertid att infanteriet utgör stommen i försvaret till lands. Infanteribrigaderna
förstärks genom att flera pansarförband tillkommer. Det är också
ett utmärkande drag för öB 62 att
försvaret av övre Norrland ges ökad
styrka. Ett antal infanteribrigader
utrustas och avses sålunda uteslutande för de speciella förhållan- 50
dena i Norrland. Här bör särskilt
framhållas det avsevärda tillskott
i rörlighet, som följer med tillkomsten av de nya bandvagnarna.
Någon hade kanske väntat finna
att det konventionella kanonartilleriet nu vore moget att ersättas
med markrobotar och raketartilleri.
öB 62 håller möjligheten öppen för
att dylika skall kunna införas, men
tydligen är tiden – eller rättare
tekniken – ännu inte mogen för
ett sådant steg.
Utvecklingen inom marinstridskrafterna följer helt marinplanens
ide: en övergång mot vapensystem
med relativt små enheter, som är
lättrörliga eller väl skyddade. De
stridsenheter, som ingår i marinplanen ·har kvalitativt sett redan
tidigare godtagits av statsmakterna. Men det går inte att åstadkomma stridseffekt bara genom att
skifta över till små enheter. Man
måste samtidigt kunna åstadkomma det erforderliga antalet enheter. Detta blir ju möjligt med förslaget i öB 62, där enheterna ökas
över marinplanens antal för att
därmed kunna svara upp mot den
föreslagna målsättningen.
Den konsekventa kraftsamlingen
på ubåtar, liksom utökningen av
antalet kustrobotförband bör noteras. Av stort intresse är det också
att konstatera, att öB-förslaget inrymmer medel för ubåtsjaktfartyg.
Detta sammanhänger med att i slutet av 60-talet börjar allt fler äldre
j agare, som tidigare byggts om till
fregatter, falla för åldersstrecket.
Fördyringen på grund av den
tekniska utvecklingen har i särskilt
hög grad drabbat flygstridskrafterna. Det är ett förhållande som
inte bara gäller vårt flygvapen utan
kanske i än högre grad de utländska flygvapnen. Även om de
moderna flygvapnen var för sig
har betydligt större stridseffekt
än tidigare typer, kan man ändock
inte låta kravet på kvalitet helt ta
överhand över behovet av antal
flygplan och antal operativa enheter. En lösning på problemet- att
hålla kostnaderna nere – torde
vara att gå över till enhetsflygplan.
Man behöver då inte lägga ner
stora typutvecklingskostnader på
såväl jakt- som attackflygplanstyper. Den nya flygplanstyp, som
skall komma efter jaktflygplanet
Draken, skall enligt öB 62 bli ett
sådant enhetsflygplan.
Det sägs också i öB 62 att man
inom luftförsvaret har tagit ett
första steg att ersätta jaktflygplan
med luftvärnsrobotar. Dessa robotar kompletterar jaktflyget vid insats mot mycket snabba anfallsflygplan och på de allra högsta
höjderna. Man slipper härigenom
kravet att jaktflygplan kan uppträda på de allra högsta höjderna
eller kan gå med de höga farter,
som svarar mot de allra snabbaste
utländska flygplanen.
Frågan om svenska kärnladdningar har sedan år tillbaka debatterats. Skälen för och emot har
vägts mot varandra med varierande
grad av saklighet i argumentation.
I öB 62 konstateras att frågan har
såväl politiska som militära aspekter. De militära skälen – de som
ligger inom överbefälhavarens ansvarsområde – talar alltjämt för
en anskaffning. Skäl talar också
för att tidpunkten nu skulle vara
inne att ta slutlig ställning till
kärnladdningsfrågan. överbefälhavaren bedömer det emellertid vara
möjligt att ännu någon tid behålla
handlingsfriheten utan att nu fatta
beslut om anskaffningen.
För att handlingsfriheten skall
bevaras är det emellertid nödvändigt att tillsätta en utredning för
att sammanställa och fullfölja de
tekniska och ekonomiska undersökningar, som erfordras för att
möjliggöra ett framtida ställningstagande utan ytterligare förseningar. Utredningen skulle vidare
utarbeta erforderligt underlag för
ett beslut angående anskaffning av
kärnladdningar för taktiska ändamål och utreda administrativa och
organisatoriska frågor i samband
med ett sådant anskaffningsprogram.
De åtgärder som överbefälhavaren således föreslår skulle icke
binda statsmakterna i någondera
riktningen. Men de skulle bevara
statsmakternas handlingsfrihet för
ett kommande ställningstagande.
Man får därför hoppas, att överbefälhavaren får de begärda tillståndet att tillsätta en utredning. Dess
resultat skulle säkert som sakupplysande faktor även få en välgö-
rande inverkan på debatten.
51
Det påpekas i öB 62 att i samband med diskussionerna kring
kärnladdningarnas verkan har de
konventionella stridskrafterna icke
tillräckligt uppmärksammats. Det
framhålles med skärpa att de konventionella stridsmedlen – även
efter ett införande av kärnladdningar i vår organisation. – kommer att utgöra huvudparten av
våra försvarsresurser. Detta påpekande är säkerligen behövligt. Det
är nog många, som trott att kostnaderna för kärnladdningar skulle
bli så dyra, att föga utrymme
skulle finnas för de vanliga stridsmedlen. Det verkliga förhållandet
är, att den anskaffning av svenska kärnladdningar, som kan bli
möjlig under den aktuella sjuårsperioden, endast skulle kräva en
ringa del av den totala kostnadsramen.
Kostnadsberäkningarna för de
stridskrafter, som erfordras för att
fylla målsättningens krav, ger –
med inräknade anslag för investeringsverksamheten – en anslagsnivå om 3 700 milj. kr. och därefter en årlig utveckling av anslagsramen med 3 1 f2 %. Detta innebär ett engångslyft med 240 milj.
kr. och att det årliga tillägget för
att möta utvecklingens krav därefter ökar med 40 milj. kr. Det är
de operativa behovsberäkningarna,
som lett fram till dessa kostnader.
I öB 62 görs också jämförelser med
nuvarande planering och med den
samhällsekonomiska utvecklingen.
Dessa jämförelser visar att den
52
föreslagna kostnadsramen icke kan
sägas ta i anspråk större andel av
våra samhällsekonomiska resurser
än vi tidigare ansett möjligt och
rimligt. Hela detta ekonomiska
stödresonemang har stort intresse,
men kan icke inrymmas i denna
kortfattade redogörelse.
överbefälhavarens förslag – öB
62 – kommer inte att behöva ligga
och vänta på behandling. Det kommer att vara utgångspunkten för
den nya försvarskommittens arbete.
Det råder enighet mellan överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna om förslaget i dess helhet.
Chefen för forskningsanstalten har
deltagit i behandlingen av förslaget. Denna enighet måste anses ge
stor styrka och tyngd åt förslaget.
Enigheten borgar för att förslaget
är en god grund för förvarskommittens arbete.