Print Friendly

Östersjön som ett exempel på det möjliga

Av Gunnar Hökmark | 24 augusti 2012

Östersjön är i dag, precis som på Hansans tid, återigen ett enande hav som för länderna närmare varandra. Ekonomiskt imponerar länderna i regionen när det gäller konkurrenskraft och företagsklimat. Faktum är att fyra av de tio mest konkurrenskraftiga ekonomierna i världen finns runt Östersjön. Det innebär dock inte att vi bör slå oss till ro. Det finns fortfarande behov och utrymme för fler reformer för tillväxt, sysselsättning och välstånd, skriver EU-parlamentariker Gunnar Hökmark.

I ett Europa som präglas av kris och självpåtagen handlingsförlamning är den nordisk-baltiska delen av Europa ett bevis på att förändring går att genomföra och att förändringar förändrar och förbättrar villkoren för välfärd och tillväxt.

Under 1980-talet var Östersjön ett splittrat och splittrande vatten. På ena sidan liberal demokrati, rättsstat, mänskliga rättigheter och relativt fria marknader som skapade välstånd av en aldrig tidigare skådad omfattning. På den andra sidan en av de mest brutala diktaturerna i modern historia, som höll sin befolkning i fattigdom och förtryck, och förnekade sina medborgare varje form av värdighet eller möjlighet.

Vi som bodde på den västra stranden var rädda för de östra stränderna. Berättelserna om svenska fritidsseglare i nöd som blev beskjutna av polska eller östtyska marinen för att de kommit för nära kusten i jakt på räddning var många. Den sovjetiska ubåten som gick på grund i Blekinge skärgård år 1981 påminde oss alla om invasionshotet. Konfrontation var den självklara undertexten i detta kalla krigets sammanhang.

Samtidigt som den andra sidan var hotfull, var den i många delar i stort sett obefintlig. De baltiska länderna syntes inte på svenska kartor. När deras hockeyspelare, såsom lettiska Helmuts Balderis, representerade Sovjetunionen kallade vi dem ”ryssar”. Östtyskland och Polen sågs som sovjetiska satellitstater. Den andra sidan var främmande och bestod av främlingar.

Nu är Östersjön ett förenat och förenande vatten som återvänt till sin historiska roll – liksom på Hansans tid – och som för länderna kring havet närmare varandra. Handeln över havet är ständigt växande, liksom de utländska direktinvesteringarna.

Kanske ännu viktigare: Estland, Lettland och Litauen är fria och oberoende stater, Polen är inte längre del i den sovjetiska intressesfären och östra Tyskland är en integrerad del av förbundsrepubliken. Alla utom Ryssland, med sin begränsade kust, är medlemmar i Europeiska unionen med dess fria rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital. Sex av de nio länderna är Nato-medlemmar. Kulturellt kommer vi allt närmare varandra med växande utbyte av människor, som turister eller affärsmän. Med Ryssland som det enda sorgliga undantaget rankar demokratiorganisationen och tankesmedjan Freedom House alla länder som politiskt fria.

Dessutom, trots att deras demokratier är relativt unga, har de flesta av de före detta kommunistiska Östersjöstaterna nyligen visat tecken på imponerande och inspirerande nivåer av politisk mognad. Genom tuffa åtstramningsåtgärder har Estland, Lettland och Litauen framgångsrikt hanterat finanskrisen. Deras befolkningar var beredda att bära på den kortsiktiga bördan för att på medellång och lång sikt kunna kamma hem vinsten. Reformer för ökad konkurrenskraft, före, under och efter krisen har lagt grunden för framgångsrika resultat. År 2011 åtnjöt Estland den högsta tillväxttakten i EU, med åtta procent.

Den oerhört tragiska Smolenskykatastrofen, som utplånade en stor del av den polska politiska ledningen, bör inte användas för politiska syften. Det kan dock inte ignoreras att en sådan katastrof kunde ha lett till betydligt mer kaos än vad som var fallet. Polen, som stat, som land och som folk, har visat att trots det faktum att dess demokrati bara har två och ett halvt decennium på nacken, ifrågasätts den inte på något sätt. I stället står demokratin stadigt även när den utmanas av de mest eländiga omständigheter.

Framstegen har inte varit begränsade till den politiska sfären. Ekonomiskt är Östersjön en av de mest dynamiska delarna av världen, troligen den snabbast växande regionen i den rika världen.

Fundamenta är imponerande. Under 2010 var Tyskland det enda land i regionen med en statsskuld som översteg 60 procent av BNP. Som vi har sett de senaste åren är offentliga finanser i balans en förutsättning för stabilitet och därmed ekonomisk dynamik som leder till tillväxt och högre inkomster för arbetstagarna.

Men medan stabila offentliga finanser är en nödvändig förutsättning för tillväxt, är det inte en tillräckligt sådan. Länderna måste också genomföra reformer för ökad konkurrenskraft. Enligt olika rankningar är Östersjön, exklusive Ryssland, (Danmark, Estland, Finland, Tyskland, Lettland, Litauen, Polen och Sverige) i genomsnitt i ganska bra form.

World Economic Forum (WEF) rangordnar 139 länder i ett konkurrenskraftsindex. Östersjöländerna klarar sig bra. Faktum är att fyra av de tio mest konkurrenskraftiga ekonomierna i världen finns runt Östersjön (Sverige 2:a, Tyskland 5:a, Finland 7:a och Danmark 9:a). I genomsnitt är Östersjöstaten det 22:a mest konkurrenskraftiga landet i världen, avsevärt bättre än genomsnittet i EU, som återfinns på en 35:e plats.

En av de viktigaste faktorerna för ett lands konkurrenskraft är hur lätt det är att göra affärer där. I sitt Doing Business-index rankar Världsbanken 183 länder enligt ett antal faktorer som tillsammans utgör en övergripande utvärdering av företagsklimatet. Östersjöländerna gör bra ifrån sig och hamnar i genomsnitt på en 22:a plats, jämfört med EU-genomsnittet på plats 38. I allmänhet är det alltså lättare att göra affärer i länderna kring Östersjön än i Europeiska unionen som helhet. I själva verket är detta fallet även om man inkluderar Ryssland, på 120:e plats, i Östersjöregionen.

Det faktum att den övergripande bilden ser ganska bra ut innebär dock inte att vi bör slå oss till ro. Det finns fortfarande behov och utrymme för fler reformer för tillväxt, sysselsättning och välstånd. I en snabbt föränderlig värld måste vi alla anpassa oss och stå på tå för att behålla vår plats i framkanten.

Precis som Östersjön så var världen som helhet tidigare uppdelad, i en första, en andra och en tredje värld. Och precis som den osynliga mur som delade Östersjön i två så har många av de hinder som tidigare delade upp världen försvunnit. För några decennier sedan bestod den avancerade världsekonomin av cirka en miljard människor. Nu är det fyra eller fem miljarder människor som deltar i den globaliserade ekonomin, som konkurrerar med oss om jobb, tillväxt och konkurrenskraft. Merparten av världens tillväxt sker nu i det vi brukade kalla tredje världen.

Detta kräver att Europa som helhet vidtar åtgärder för att öka sin tillväxtpotential, genom att öppna upp marknader, göra sin ekonomi mer flexibel och dynamisk och investera i utbildning och FoU. Det är min förhoppning att Östersjöstaterna kan och kommer att leda vägen för resten av Europa när det gäller att hantera denna utmaning.

Men även i Östersjöområdet har vi några läxor kvar att göra. Varje nation bör förbättra där det släpar efter. Och vi bör alla sträva efter att bygga vidare på det kluster som vi har skapat genom att ytterligare öka öppenheten mellan staterna, och genomföra ytterligare reformer. Det gäller Sverige och det gäller andra länder. I en föränderlig värld måste samhällen kunna förändras och utveckla mer av den dynamik och det nytänkande som lägger grunden för välfärd. Det har den nordisk-baltiska delen av Europa visat och det måste vi visa också inför oss själva.

Gunnar Hökmark är EU-parlamentariker, vice-ordförande i EPP-gruppen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism