Österrike-Ungern vinner alltid
Många av oss som är tryggt ideologiskt förankrade på politikens högra planhalva är nästan proffs på att förlora. För riktiga högermän är det en del av DNA-kedjan att sörja svunna tider, glömda ideal och riken som för länge sedan lämnat världen, skriver Mats Fält.
Det var inte alls bättre förr men det som inte längre är, har ofta en förmåga att få en lyster som påminner om den som sägs ha präglat ”konung Gustafs dagar”. Samtidigt vet vi att både Gustaf III och hans tid i de flesta avseenden inte alls var några föredömen eller något att längta tillbaka till. Detsamma gäller de flesta perioder som lyser som ett förlorat Arkadien i fjärran.
Ibland är fokuseringen på själva förlorandet ett tryggt och välkänt sätt att tycka synd om sig själv, eller att flytta fokus från varför det gått dåligt. Det är ganska trevligt att tycka synd om sig själv så länge skulden kan lastas över på någon annan. Tidvis har denna tendens påtagliga konsekvenser även för dagspolitiken. Många högerliberaler, inte minst i USA, har en alldeles för negativ bild av de senare decenniernas utveckling. På många områden har friheten vunnit stora segrar, yttrandefriheten stärkts och högerns ideal fått en starkare förankring i både institutioner och politisk debatt.
När det gäller idrott kan förkärleken för att lida med förlorarna vara en klar fördel. Vi som hyser sympati för till exempel Bollnäs GIF eller Hammarby vet vad vi kan vänta oss. Laget kommer att förlora. Det är en naturlig del av den dramaturgi som fått oss att engagera oss. Det gör det inte mindre rätt att ge vårt stöd till laget. Snarare tvärtom. Det är ju förlorarna som verkligen behöver vårt stöd. Dessutom blir känslan av solidaritet och broderskap så mycket större utan segerns sötma.
I längden blir det dock lite jobbigt att bara sörja bittra nederlag i olycksbröders sällskap. Det vore trevligt att då och då kunna jubla med segrarna. Även här har den sentimentalt sörjande högern en lösning. Sök bland de svunna lyckoriken som får ditt hjärta att slå lite fortare varje gång dess undergång dyker upp i rapporteringen om dagspolitikens svängningar.
Jonah Goldberg är en av de mer framträdande motståndarna till Donald Trump och hans underhuggare. Han har tidigare bland annat skrivit för National Review och är numera mest känd för sin podcast The Remnant. Som god högerman har han också ett antal svunna riken som han gärna återvänder till. Ett av dem är Östrom. Där spelades dock inte fotboll och tidens läktarvåld är inget vi vill ha tillbaka. En gång startade en blodig revolution på kapplöpningsarenan.
Nästa exempel är Kyrkostaten, eller Vatikanstaten som den numera heter. Goldberg tycker att påven borde få ta över ansvaret för FNs fredsbevarande styrkor. Det skulle i alla fall inte bli sämre ordning på verksamheten. Det är något visst med schweiziska officerare i färgglada renässansuniformer designade av Michelangelo. Nu var det dock mycket länge sedan Vatikanstaten kvalificerade sig för något större mästerskap.
Goldbergs tredje favorit är Österrike-Ungern. Den ofta orättvist kritiserade donaumonarkin krossades av första världskriget men hade utan kriget kunnat bli en verklig förebild för fredlig mellanfolklig samverkan. Något folkens fängelse var det inte – allra minst för tjecker och italienare som levde i några av de mest blomstrande delarna av vår världsdel. För många med högersympatier framstår habsburgmonarkins fall som en av det moderna Europas större katastrofer. Här finns ett rike som för inte så länge sedan försvunnit in i historiens dimmor. Ett välde som man med gott samvete kan känna sympati för, sakna och kanske till och med heja på.
Att heja på Österrike-Ungern har den uppenbara fördelen att man nästan alltid vinner. Dubbelmonarkins fall resulterade i skapandet av ett stort antal mindre stater vars senare historia i de flesta fall blev tragisk, det är först på senare tid som utvecklingen på allvar vänt åt rätt håll. Om man tittar på listan över länder som klarat sig vidare så här långt i EM i fotboll kan Italien, Tjeckien och Ukraina i någon rimlig mening räknas som arvtagare till Österrike-Ungern. Vill man kan man dessutom räkna in habsburgarnas gamla fosterland Schweiz och Belgien som en gång var Österrikiska Nederländerna. Den riktigt ambitiöse kan förstås resonera vidare och hävda att om familjen Habsburg är den avgörande faktorn kan även Spanien och nästan hela Latinamerika läggas till. Då blir det dock nästan alltför lätt att räkna hem de flesta mästerskap – inte minst eftersom Portugal tillhörde familjen 1580-1640, och därmed också Brasilien.
Även om man nöjer sig med att utgå ifrån kartan över Österrike-Ungern från 1914 får man definitivt en mer harmonisk tillvaro under både VM och EM. Då spelar det ingen roll om Kroatien, Slovenien, Ungern, Rumänien, Polen eller mot förmodan Bosnien- Herzegovina vinner – det är i vilket fall som helst en seger för den gamla dubbelmonarkin. Det blir en konstig omställning för oss som vant oss vid att regelbundet tömma nederlagets bittersöta kalk efter varje nytt nederlag men det kan vara en nyttig ny erfarenhet.
För den som undrar om det finns någon påtaglig koppling mellan dynastin och världens största idrott passar en rolig historia in i sammanhanget. Otto von Habsburg, den siste tronföljaren, ringde efter andra världskriget till en vän i Wien för att informera sig om läget. Familjen var länge bannlyst från den österrikiska republiken. Otto undrade bland annat om det var något särskilt på gång i huvudstaden. Svaret blev att det skulle bli fotbollsmatch – Österrike och Ungern var på plats. Otto frågade då självklart: Vilka ska de spela emot?
Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun